HaFo's funderingar

En tredje natur

När en människa påverkats av Guds Ande, så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och börjar umgås med Jesus, beskriver Bibeln att det i den människan sker en Andlig pånyttfödelse. Att människan blir en ny skapelse. Vad handlar det egentligen om?

När det gäller ande, själ och kropp. Människans konstitution i förhållande till syndens natur och Guds Ande, försöker man skapa en enkel logisk bild med några enstaka ord ur Bibeln. Som inte stämmer med den bild Bibeln som helhet ger oss från bl.a. Rom. 6-8 kap. Eller från Jesu avskedstal där Han pekar på hur Gudomen ska bo i MÄNNISKAN, utan att överhuvudtaget nämna människans egen ande i sammanhanget. Eller när det talas om att MÄNNISKAN (inte bara hennes egen livsande som gör henne till en levande kroppslig varelse med själsliga förmögenheter)blir en ny skapelse.

Vi behöver i ljuset av övrigt från Guds Ord se vad det nya är som kommer in. Vad är det nya i den nya skapelsen? Vad eller vem är det som är den nya skapelsen? Är det en viss komponent av människan som är en ny skapelse? Är det en viss del av människan som blivit ny? Är det nya eller den nya människan, något som aldrig har funnits förut? Är det människan i sig själv som blir ny?
”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)

Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen livsande nämns överhuvudtaget inte.

Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst ”element” i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?

Det är inte ett visst ”element” i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen.

Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv.

Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur. ”Då ni nu har kommit till tro, har ni som gåva undfått den utlovade Helige Ande. Vilken är en underpant på vårt arv…” (Efesierbrevet).

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. På samma sätt som den gamla människan är två naturer. I båda fallen är här i tiden , den naturliga människans egen natur intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av ”elementen” i sig. Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.

Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud igen). Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit. Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv.

I den felaktiga fixeringen vid människans konstitution. Med bilden av de tre ringarna och Guds boplats i människans egen ande, uppstår misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker. En redan här i tiden naturförändring av människans konstitution och egna natur i sig själv. (Enstaka Bibelord kan styrka tanken på ett andebyte i människan, men helheten av den bild Bibeln ger, är att det handlar om ett tronskifte i människan).

Helheten av Bibelns framställning ger bilden av ett tronskifte i människan, där den naturliga människan med sin egen natur, i sig själv, fortfarande här i tiden, är intakt, men får en ny Herre. Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är inte här i tiden ett andebyte, utan ett tronskifte i människan!

Vad är det som kommit in i den nya skapelsen?

Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN. Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är: MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Där i helheten av människan bor Gud och inte knutet till ett visst ”element” av hennes konstitution.

Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen. Den troende har fått en början till Som Johannes uttrycker det : ”Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart. Men ett vi och det är att vi ska bli honom lika”. Detta med tanke på evigheten genom vår liering med Gud.

På samma sätt träder bilden fram när det gäller syndens natur integrerad i MÄNNISKAN (ingen anknytning till en viss del av henne). Köttet är hennes liering med denna natur.

Men ordet kött används också i översättningar för bara syndens natur och ibland för ordet på enbart kroppen. Vilket kan förvirra.
Vad är då den nya skapelsen?

Den nya skapelsen är människans liering med och delaktigheten av det Gudomliga livet. Det är inte människan i sig själv, eller någon speciell del eller ”element” av hennes konstitution, som i den här tiden blivit nyskapad. Det är lieringen med Honom som är den nya skapelsen.

Fixeringen vid människans egen ande i pånyttfödelsen leder vilse, när det gäller att försöka förstå hur det hela fungerar här i tiden.

Bibeln talar aldrig om att den egna människoanden blir född på nytt.

Den säger om någon(hela den naturliga människans natur) är i Kristus så är hon en ny skapelse. Bibeln talar om att Gud bor i människan (i helheten av vad människan är och inte en fixering vid människans egen ande) På samma sätt talas det om synden, att den bor i människan och inte heller där en fixering vid människans egen ande eller en speciell del av människan.
Identiteten

Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen. Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.
”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”

Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!
OBS!

Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen.

Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.

Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.

Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus.

Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur.

Hon är nu i sin egen ande, sin egentliga identitet, en ny skapelse. En ny människa, som aldrig har funnits förut. I sin egen identitet skapad till likhet med Gud. Till likhet med Jesu namn, identitet och natur. Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden.

Detta är inte vad Bibeln lär.

Utan är ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons ”uppenbarelsekunskap” och med rötterna ytterst i Gnosticismen.

Gudomen bor i människan, utan att fördenskull, här i tiden, bli totalt ett med människans egen identitet, personlighet och natur. Precis som syndanaturen inte här i tiden, totalt gått upp i människan själv, hennes egna natur och helt blivit hennes egna identitet och natur.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”,

innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.

Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”

”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”, står här för samma sak. Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv (den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig”- i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.

Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.

Den nya skapelsen är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet. De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.
Striden mellan Anden och köttet

”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill” Gal. 5:17.

En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.

Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Det är människans egen ande (där Gud bor), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter.

Lösningen heter att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande. Lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp. Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas.
Man har då missat att se, att i den här texten finns tre parter!

”de två ligga ju strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill.”

Två parter kämpar här i texten om en tredje part.

Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?

I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten, Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp.

Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.

I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – Syndanaturen. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.

Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren – Guds natur, ”de två ligga ju strid med varandra”  .

Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten, ”för att hindra er att göra, vad ni vill.” :

Det är en strid om vem som ska ha herraväldet över Den naturliga människan, som nu dock är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande. Men kommer aldrig här i tiden ifrån att synden fortfarande även finns integrerad i MÄNNISKAN.
Vandra efter Anden

”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)

Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från ”de tre ringarnas förklaringsmodell” över hur Gud bor i människans egen ande.

Ja, då är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden = vandra i ande). Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.

Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger kommer de i ett annat ljus.

Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.

Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).

Andligt väsende, som i texten står med litet a, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av ”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”. Det står alltså för Den nya skapelsen – Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans.

När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende” (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.

Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.

I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)

Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord.

Det handlar om att göra tronskifte.

Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre.

När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.

Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men tillsammans i den nya skapelsen.
——-
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden.

Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.

Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.

I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.

Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan. Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv.

Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.

En fixering vid den egna människoanden,

leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden . Alltså såsom en Gud redan här och nu. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu. Ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra, än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism.

Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är.
—-
Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet.

Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och människans egen livsande, hennes eget liv (ordet ande betyder egentligen andedräkt), som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp.

Vi behöver se, att vi inte ska blanda ihop dessa och inse att det inte är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv.

Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.

Detta för fokus dit där det hör hemma.

Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.

Man kan alltså inte säga att antingen anden, själen eller kroppen, var för sig blivit född på nytt eller inte.

Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen – MÄNNISKAN. Denna nya skapelse. Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av livsande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet.

Från ”Guds avbild” här i tiden till som Johannes utrycker det: ”likhet med Honom” i evighetens värld.

På vandringen mot detta mål, är det nyttigt att förstå den bild Bibeln tecknar av den troendes tre naturer här i tiden.

tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm

HaFo

Jesus före inkarnationen

”Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte.” (Fil. 2:5-8)

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud … Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader.” (Joh. 1:1,14)

”I Honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat.” (Kol. 1:15)

Jesus har från evighet full väsensenhet med Gud i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande. ”Jag och Fadern är ett” säger Jesus. Läs gärna Joh. kap. 14 – 17 för att se den inbördes ordningen och funktionen i den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande!

Jesus är den levande Gudens ”förstfödde Son före allt skapat”, från evighet till evighet. Oskiljaktigt förenade i samma väsen och natur. Ändå är Gudomen skilda i tre personer. Fader, Son och Ande. Dock förenade till ett i en sammansatt enhet, genom full väsensenhet.

Jesus är ”All=Guds fullhet lekamligen”. I en oupplöslig enhet mellan Gud och människa. Han är KRISTUS! Detta gör Jesus helt unik och ojämförbar.

Jesus i sin jordiska tillvaro

Hebr. 2:17 säger att Jesus ”måste i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud till att försona folkets synder.”

Gud kommen i köttet. Definitionen på att Jesus är Kristus. Sann Gud och sann människa, som är ”trafikdelaren” mellan vad som är sann eller falsk tro och bekännelse.

Jesus måste i allt (till sin konstitution av ande, själ, kött, blod och kropp) bli lik den naturliga, skapade människan. Dock utan att leva i lieringen med syndanaturen, men lagd under den kroppsliga dödens tillstånd. (Inkarnationen).

Döden av Gudamänniskans – Kristi jordiska kropp sker när den skiljs från Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) på korset och förlorar sina kroppsliga livsfunktioner.

Medan Kristus (med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus) segrande efter utgivet försoningsoffer av Kristi blod och lekamen, går in i den osynliga världen, och där ”predikar ett budskap”, för att så åter förenas med sin jordiska kropp i uppståndelsen, som då får liv igen.

Om inte Jesus var underställd den kroppsliga döden, var Han inte sann människa.
Samtidigt var Jesus, om än ”född i syndigt kötts gestalt” i arvet från Maria, dock hela tiden i sin Gudomlighet och syndfria rättfärdighet, hela tiden avskild, frånskild (död) från synden (”fördömde synden i köttet”…”Helig och rättfärdig”…”dog bort från synden”…”skild från syndare”.)

Dock tillräknades Jesus människans synd ( ”Det var våra missgärningar Han bar…räknad bland överträdarna”.)

Som det står ”..i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet.” (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

”Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen.” (Hebr. 2:14)

”Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet.” (Rom. 8:3)

”Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud … och i kraft av denna vilja har vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi kropp, en gång för alla har blivit offrad..” (Hebr. 10:5-10)

”Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt.” (Fil. 2:5-8)

Jesus inkarnerades in i sann människogestalt för att som människans representant uppfylla lagen i människans ställe, i sin jordiska kropp skaffa försoning mellan Gud och människa och som ett felfritt skuldoffer, bära fram sin jordiska kropp och sitt blod i sin tjänst inför Gud att försona folkets synder. Kristi blod och lekamen för oss utgivet och utgjutet.
——

Det är inte Adams situation före fallet Jesus går in för att lösa. Det är den under lagen ställda och fallna människans situation Jesus i sin inkarnation tar sig an. Jesus går in i syndigt kötts gestalt, för att bringa försoning mellan Gud och människa.

Jesus levde aldrig efter syndanaturen. Frestad i allt. Dock utan synder. Han levde hela tiden i Guds vilja och uppfyllde lagen. Rättfärdig levde Jesus hela tiden i sin Andliga liering med Fadern. Fördömde synden i köttet. Dog som sann människa hela sitt liv bort från synden.

Med klimax på korset, där Han som sann människa dör bort från synden en gång för alla. Jesus tar där straffet syndaskulden krävde, genom offret av en oskyldig, rättfärdig och sann Gudsförenad människas blod och kropp: Kristi blod och lekamen.

Straffet att bära fram detta offer läggs där på Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i den jordiska kroppen – Guds fullhet lekamligen – Gud i köttet).

Kristus bär fram offret av rent felfritt blod och lekamen, som avvänder straffet andlig död från människan.

Samtidigt så är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, oupplösligt utan avbrott, hela tiden, förenad med sin Fader

”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen .. Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet”. Detta är undret! (Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)

Undret är att Jesus efter den kroppsliga uppståndelsen ”är med kraft bevisad vara Guds Son”!

Efter uppståndelsen

Jesus behöver inte vara i sin jordiska gestalt, efter fullbordat försoningsverk och att även den kroppsliga döden besegrats i uppståndelsen.

Jesu jordiska kropp är i uppståndelsen (inte i någon pånyttfödelse – där Jesus skulle ha varit en annan än den Han var i sin kroppsliga död!) inte lägre underlagd den kroppsliga döden.

Han kliver rakt genom bindlarna i graven, så att de vecklas ihop på gravbädden. Han umgås en tid med sina lärjungar i det tillståndet. Tomas sticker bl.a. handen i Jesu uppstungna sida och utbrister. ”Min Herre och min Gud”.

Det är nu dags för Jesus, att gå tillbaka till den härlighet, Han hade hos Fadern och varifrån Han kom. Hans jordiska kropp ingår, uppgår, övergår till den ”härlighetskropp” Han hade före inkarnationen i härligheten hos sin Fader från evighet.

”Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern … Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till” (Joh. 16:28, 17:4-5)

”Har Gud nu på det yttersta av denna tid talat till oss genom sin Son, som Han har insatt till arvinge av allt, genom vilken Han och har skapat världen. Och eftersom denne är Hans härlighets återsken och Hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har Han – sedan Han hade utfört en rening från synderna – satt sig på Majestätets högra sida i höjden. (Hebr. 1:2-3)
——
I Trosförkunnelsen blir konsekvensen av påståendet att Jesus dog andligen – alltså lever i liering med syndanaturen och inte längre var Gudomlig, utan skilts från Fadern och föddes på nytt, att det är en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hänger på korset.

Det är helt klart densamme Jesus som uppstår, som den Jesus som hängde på korset. Jesus är den Levande Gudens Son före människoblivandet, under jordevandringen och efter uppståndelsen.

Jesus är densamme Guda Sonen från evighet till evighet. Inkarnerad för att återlösa människan. Sen transformerad tillbaka. Hela tiden densamme. Oupplösligt förenad med sin Fader hela tiden – från evighet till evighet. Oavbrutet och hela tiden.

Detta gör Jesus helt unik och ojämförbar. Både i förhållande till Adam före fallet och den pånyttfödda människan här i tiden!!

Låt oss påminna oss om skillnaden på Jesus, när Han gick på jorden och den troende efter pånyttfödelsen?

Jämförelsen låter sig egentligen inte göras, för Jesus är på alla sätt helt unik och ingen eller inget i hela universum kan liknas vid Honom (Förutom Gud Fader själv). Vare sig före inkarnationen, under inkarnationen, eller efter uppståndelsen.

Men trosförkunnelsen överbetonar likheten mellan den inkarnerade Jesus och den troende efter pånyttfödelsen. Detta i en förvanskning av vem Jesus är som Kristus (Guds fullhet lekamligen), där fokus förs från Jesus till att människan i sig själv är en Kristus.

Låt oss alltså därför påminna oss om minst fyra himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro:

1. Den troende lever i det tillräknade verk som Jesus utförde. Medan Jesus utförde verket. Jesus var helt rättfärdig, Medan den troende lever i den tillräknade rättfärdigheten från Jesus.

2. Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur här i tiden (”då ni nu har kommit till tro har ni som gåva undfått den utlovade Helige Ande, som en underpant på vårt arv”) och når i evigheten en förhärligad evig uppståndelsekropp till en förverkligad människa redo för en evig gemenskap tillsammans med sin skapare.

Alltså vi är honom inte lika i den här tiden eller i evigheten, som några små Jesusar eller i oss själva ”skapade till likhet med Gud”, som trosförkunnelsen försöker få det till! Men Han har satt sin ”äganderätts stämpel” på den troende som en gåva från honom, för Jesu Kristi människans ställföreträdares skull. Dess konsekvens når sin fullhet först på uppståndelsen morgon!!

3.Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt. Utan att leva i liering med syndanaturen. Medan den troende har synden kvar som en integrerad del av sitt immateriella väsen. (Se tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm )

4. Jesus var underställd den kroppsliga döden, men besegrade den i sin uppståndelse i människans ställe genom att hela tiden vara förenad med Gud. Medan den troende inte själv kan besegra den kroppsliga döden, utan i uppståndelsen kommer att uppstå till odödlighet på grund av Jesu, människans ställföreträdares, seger över den kroppsliga döden.
———

Låt oss till sist påminna oss om vad som gäller beträffande försoningen mellan Gud och människa där i Jesu jordiska kropp på korset. Genom det felfria offerlammets blod och lekamen:

Gud har löst försoningen mellan Gud och människa genom inkarnationen av Jesus in i människogestalt. För att där kunna försona allt med sig själv, där i Jesu Jordiska kropp på korset. Det är ju därför den fallna människan blev underlagd den kroppsliga döden. För att det skulle gå rädda henne. Just genom en kroppslig död.

Gud kommen i köttet underställdes där i Jesu jordiska kropp, den kroppsliga döden. Han dog den. Rättfärdig och ren dog Han den kroppsliga döden. Men även besegrade den. Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gud och sann människa – Kristus och via sin döda jordiska kropp, uppstod till kroppslig odödlighet i människans ställe. Han går sen efter avslutat verk in i den härlighet Han hade före inkarnationen. (Inte nyfödelse för han var aldrig andligen död, men uppståndelse!)

Jesus dör inte där, vare sig andligen eller Andligen. Gud i Honom dör inte. Kristus-enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus upphör inte. Inte heller någon upplösning av enheten mellan Fader, Son och Ande, men kroppens frånskiljande och död.

”Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande.” Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande i Faderns händer, bevarad i sin liering med Fadern = andligt levande, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid kroppens död!

Ett tillstånd som i uppståndelsen övervinner den kroppsliga döden i människans ställe. Han går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från evighet före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han ”såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda. (Rom.1:3-4)

Jesus var ju både sann Gud – fullständigt ett med Gud och Gud i sig själv och samtidigt sann människa med mänsklig ande/själ och kropp (”i allt lik sina bröder”). Kristus. Gud i köttet. Guds Son.

När Kristi jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fullbordas konsekvensen av den oupplösta enheten i Guds fullhet lekamligen – Kristus. Enheten av Gud och människa i personen Kristus går in i ett annat skede, med enheten bevarad, vid kroppens frånskiljande och död.

Jesus överlämnar sin mänskliga livsande/själ i Faderns händer. Gjord levande i sin ande anger inte att Jesu mänskliga livsande/själ varit död eller att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus varit död, men anger att enheten mellan identiteterna går in i ett annat skede, där identiteternas samtidiga uppgående i varandra i personen Kristus till en enhet, når sin konsekvens fullbordan, med fortsatt enhet och liering. Jesu mänskliga livsande/själ förblir i enheten och lieringen med Guds Ande.

Vad jag förstår så uttrycker Bibeln detta som till köttet dödad men till anden gjord levande. Vad detta vill säga oss är att enheten aldrig brutits mellan Gud och människa i personen Kristus och att detta når sin konsekvens fullbordan vid kroppens frånskiljande och död.

Efter åtskiljandet av kroppen, från Gudamänniskan Jesus och kroppens död, återstår fortfarande en uppgift som sann Gud och sann människa. Att besegra den kroppsliga döden och uppstå kroppsligt.

Genom att Jesus aldrig skiljs från Gud, utan övervinner den andliga döden i sin jordiska kropp är Hans mänskliga ande/själ i obruten förening och enhet med Gudomen. Vid den kroppsliga döden lämnar Jesu ande/själ i full förening och enhet med Guds Ande (Gudamänniskan Jesus – Kristus) den jordiska kroppen. (Till köttet dödad men till anden levande i enheten med Gudomen, fortsatt levande eller som Bibeln uttrycker det gjord levande genom den mänskliga andens enhet och liering med Gudomen ).

I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och liering med Gudomen) och Guds Sons jordiska kropp som får liv igen.
——
OBS! = OBS!
När Jesus sa att det var fullbordat på korset, så var Gud och människa helt försonade. Där på korset sker försoningens klimax och avslutning. I Guds ögon, var nu alla människor, försonade med Honom. Eftersom Jesus var människans representant. Allt det som skedde med, i och genom Jesus, kunde nu, i Guds ögon, tillräknas alla människor. …

”för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo, att Han smakade döden.” Därför vädjar nu Gud genom Evangelium, till alla människors frihet att välja, att låta sig försonas med Honom. (2 Kor. 5: 17 – 21)
——-
BÖN:
Herre Jesus, Hjälp oss att förbli i Dig på ett rätt sätt. Hjälp oss att se vem som är den Sanne Jesus, hurudan Du verkligen är.

Allsmäktige Jesus, Hjälp oss att tala uppbyggelse, varning, förmaning och tröst på ett rätt sätt.

Hjälp oss att älska Dig och sanningen på ett rätt sätt.

Hjälp oss att finnas till på ett rätt sätt i enlighet med Din vilja och Ditt Ord.

Hjälp oss att älska människorna på ett rätt sätt.

Hjälp oss att föra ut budskapet om Dig på ett rätt sätt.

Hjälp oss att inte vika undan för lögnen och människofruktan.

Hjälp oss att hålla ut till änden i denna villfarande tid.

Amen.

—-

HaFo

I trosförkunnelsen sägs att Jesus blev identifierad med allt det som Han skulle frälsa människan ifrån och att eftersom människan dött andligen, skilts från Gudsgemenskapen och fått straffet helvetet, så måste Jesus identifieras med allt detta för att kunna sona folkets synder. Är det i alla stycken ett sant påstående?

Identifierad med synden

Den Bibelvers som talar om att Jesus blev gjord till synd talar egentligen i grundtexten om att Han blev gjord till syndoffer, vilket är något helt annat än att bli identifierad med syndens natur.

Vad säger Gud själv i Bibeln kring tanken att Jesus skulle bli identifierad med synden på så sätt att den är Hans natur?

”RÄTTFÄRDIG led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud.” (1 Petr.3:18)

”En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var HELIG, OSKYLDIG, OBESMITTAD, SKILD FRÅN SYNDARE ” (Hebr. 7:26)

”Ty Hans död VAR EN DÖD FRÅN SYNDEN…” (Rom. 6:10).

(En andlig död av Jesus, åtskild från Gud till natur med en syndig natur, skulle innebära en död in i synden och inte från synden).

Syndens natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.

”.. i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet.” (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3).

D.v.s. genom att bli identifierad med synden på så sätt, att Han tillräknades människornas synd och i deras ställe, blev föremålet för dess straff, men inte var identifierad med synden till sin natur, utan med bevarad enhet i natur, felfrihet och rättfärdighet mellan Gud och människa i personen Kristus, övervann och besegrade Kristus syndens natur, dess konsekvenser och den andliga döden där i sin jordiska kropp.

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, träder bilden fram av vad som egentligen sker i uttrycket gjord till synd, som alltså felaktigt säges vara ett stöd för identifikationstanken i trosförkunnelsen att Jesus är synd till sin natur.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, ”bar den i sin kropp”(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Kristi kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Den senare delen av Bibelcitatet i 2 Kor.5:21, visar vad som menas med att Jesus blev till ett med synden. (Eller gjord till synd som en annan översättning säger).
”för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.”

Vad menas med det? Ja, vi vet utifrån Rom. 3 – 5 kap. att den troende inte får en faktisk rättfärdighet i sig själv, utan att det handlar om en tillräknad rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro, på grund av Jesu förtjänst. Människan räknas rättfärdig.

Genom vilken förtjänst? Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Jesu jordiska kropp och Kristi person som Guds fullhet lekamligen och den andliga döden besegrades. Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Tillräkna henne Jesu rättfärdighet på grund av Hans lydnad och syndfrihet.

På samma sätt fick inte Jesus en faktisk syndig natur, utan tillräknades människans synder och blev gjord till ett SYNDOFFER i människans ställe. Vilket är något helt annat än identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning, som gör Jesus till en syndig natur, vilket upplöser väsensenheten mellan Fadern och Sonen i Gudomen och upplöser enheten mellan Gud och människa i personen Kristus.

Identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning skapar alltså en antikristlig lära och leder människan vilse: till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus.
——–
Identifierad med den andliga döden (Åtskild från Gudsgemenskapen)

Ett Bibelställe som skulle kunna styrka tanken att Jesus blev identifierad med den andliga döden (åtskillnad från Gud), är Hans utrop på korset: Min Gud, min Gud varför har Du övergett mig.

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud till naturen, eller upplöste enheten av Gud och människa i Hans person som Kristus.

Men det var ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled, när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte heller sparade eller lindrade Hans vånda, vid offrandet av Hans kropp och blod . Samtidigt är de förenade i tro och rättfärdighet. Till naturen väsensförenade.

Jesus säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande. Det är inte i liering med syndanaturen han tillber och överlämnar sin ande till djävulen och dödsriket! En Gudsfrånskild människa, identifierad med syndig natur och i trosförkunnelsens fulla konsekvens av Jesu andliga död, egentligen en satanisk natur, ber inte till Gud.

Det är just genom att väsensenheten bestod mellan Fadern och Sonen i Gudomen och att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus aldrig bröts i naturhänseende, igenom det svåra lidande vid frånskiljandet av Kristi kropp och död, vid offret av Hans blod och lekamen som skuldoffer, som ger segern över den andliga döden i enheten av Gud och människa i den oupplösliga personen Kristus.

Ser vi på profetian i Psalt. 22:2-4 om Jesu nödrop så finns där en fortsättning: ”dock är Du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.” Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige.

Det står vidare i Psaltaren 13:2:

”Hur länge, Herre, ska Du så alldeles förgäta mig? Huru länge ska Du fördölja Ditt ansikte för mig”.

17:15 säger:

”Men jag ska skåda Ditt ansikte i rättfärdighet, när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av Din åsyn”.

Och 22:25:

”Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom.”

Utan upplevelse av Guds närvaro ber ändå Jesus till Gud. I rättfärdighet beder Han och undrar hur länge Fadern ska fördölja sitt ansikte. Bedyrar inför Fadern sin trohet och tillit:

”Jag ska skåda Ditt ansikte när jag uppvaknar”.

Jesus fick fullt ut, som sann människa, uppleva smärtan av att Gud, vänder sitt ansikte ifrån Honom. Som sann människa, har Han där ingen förnimmelse eller vetskap om Guds närvaro. Som sann människa upplever Han sig helt förkastad av Gud och förtappad.

Upplever där i sin jordiska kropp, helvetets alla bittra kval. Där i sin jordiska kropp upplever Jesus, dödsrikets vånda av Guds frånvaro i full kraft. Därför utropar Han sin nöd av upplevd Gudsfrånvaro. Gud hade vänt sitt ansikte från Jesus, men ändå var Gudomen i Honom. Jesus var samtidigt i sig själv sann Gud.

Enheten mellan Gud och människa i personen Kristus var genom Jesu lydnad, syndfrihet och rättfärdighet oupplöslig och bringade där i detta ögonblick segern över den andliga döden – människans åtskillnad från Gud. Detta är undret!

Segern över den andliga döden övervinns inte genom en andlig död. Då skulle den andliga döden kvarstå för människan om Jesus dött andligen! Den andliga döden övervinns genom att den i enheten av Gud och människa i personen Kristus och Jesu jordiska kropp aldrig sker!

I den segern är alla människor inräknade och kommer den till faktisk personlig ägodel, som kommer till den tro Guds Ande inger, på rätt Jesus och rätt försoning!

Detta är precis tvärtemot konsekvensen i trosförkunnelsens identifikationstanke av att Jesus blev identifierad med den andliga döden för att återlösa människan från hennes andliga död.

Tvärtom är det så att människan återlöses från den andliga döden genom att den i Kristi person och jordiska kropp aldrig sker! Genom att den andliga döden aldrig sker i Kristi person som människans ställföreträdare är människan försonad och förenad med Gud igen!
——-
Identifierad med straffet helvetet

Bibeln uttrycker aldrig att Jesus är vare sig identifierad med den andliga döden eller straffet helvetet i människans ställe. Men Bibeln uttrycker att Jesus i människans ställe tar det straff som avvänder den andliga döden och helvetet från människan, när människans syndaskuld betalas vid offret av det felfria Offerlammets, Kristi kropp och blod.

GT visar att det offer som sonar skulden skulle vara felfritt och bestänkt av Guds förbundsblod (Gudsförenat). Enheten av Gud och människa i personen Kristus är detta felfria offer i människans ställe. Det som offrades var Kristi kropp och blod, utan att en andlig död inträder i personen Kristus. (enheten av Gud och människa, Guds fullhet lekamligen).

”då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD”. (Hebr. 9:13-14)

Jesus åskådliggör vid den sista måltiden vilken sorts död som sonar skulden. (Han stängde redan där för tron på en andlig död av Jesus för att sona skulden). Han tar brödet och vinet och säger att det är Hans kropp och blod och åskådliggör med det, vilken sorts död av Honom, som är sonande och tillägger, att så ofta de i gemenskapen ska dela denna måltid, så ska det ske till åminnelse av Honom.

Till åminnelse och påminnelse om vilken sorts död:

Offret av Hans kropp och blod som sonar skulden. Det blir också i sig en påminnelse om att Han är Kristus, den fulla oupplösliga enheten av Gud och människa i personen Kristus, eftersom Han vid kroppens frånskiljande och död, uppenbarligen lever i fortsatt enhet mellan Gud och människa som Kristus och därmed visar Han, att den andliga döden över människan, då också är övervunnen i Hans person som Kristus, genom att den andliga döden aldrig skedde i Honom som personen Kristus.

När Han så då i uppståndelsen förenas med den frånskilda, döda kroppen, som får liv igen, blir det uppenbart för dem, att även den kroppsliga döden är besegrad av Kristus (Gudamänniskan Kristus, Guds fullhet lekamligen, sann Gud och sann människa).

”Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva.” (Joh. 6:51)

”och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid.” (Kol.1:20)

”genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)

Kristi kropp och blod, åtskiljs från Gudamänniskan Kristus (Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, enheten av Gud och människa i personen Kristus), mister sina kroppsliga livsfunktioner och dör.

Enheten av Gud och människa i personen Kristus består dock (ingen andlig död sker) och Han predikar i dödsriket om sin seger, medan kroppen ligger död i graven.

Man kan inte säga att det enbart är människan Jesus fysiska kropp som offras och dör. Det är Kristi kropp och blod som offras enligt Guds Ord och som skiljs från Gudamänniskan (enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus), så att Kristi jordiska kropp därmed mister sina livsfunktioner och dör, medan enheten av Gud och människa, Gudamänniskan – Jesus Kristus, lever vidare, just genom att det är en oupplöslig enhet och förening av Gud och människa i personen Kristus.

Därmed är syndaskulden betald med det offer Gud utsett och bestämt. Det rena Offerlammets Kristi kropp och blod. När det offret var givet med Jesus fortfarande kvar i sin syndfria, rättfärdiga naturenhet med Gud. Med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus, visade Gud att vägen in till Hans gemenskap var öppen för människan. Förlåten i templet brast mitt itu. Försoningen var fullbordad på korset. Vägen in till Guds boning i det allra heligaste var öppen för människan.

Dock är Jesu mänskliga ande/själ inte heller i detta skeende ett och detsamma som Gudomen. De är på ett sätt åtskilda, men samtidigt i en oupplöslig enhet och förening. Inkarnationens under med förening av Gud och människa i en person Jesus Kristus. Gud och människa går in i varandra i en enhet av sann Gud och sann människa i en person, Gudamänniskan Jesus Kristus.

Därför kan Kristi kropp och blod offras, skiljas från Gudamänniskan, mista sina livsfunktioner och dö, medan Gudamänniskan Jesus Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fortfarande lever. Detta är möjligt, just därför att en åtskillnad, separation, upplösning, förändring av enheten av Gud och människa och därmed andlig död eller identifiering med straffet helvetet, aldrig sker i Gudamänniskans Jesu person och natur!!

”Till köttet dödad, men i anden levande”, levande i ande/själ genom sin samtidiga enhet och förening med Gudomen. I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och förening med Gudomen) och Kristi jordiska kropp som får liv igen. Därmed är syndens, den andliga dödens och kroppsliga dödens konsekvenser övervunna på alla plan i människans ställe och straffet helvetet avvänt från människan.

Identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning kring Kristi ställföreträdande lidande och död leder på alla plan vilse och omintetgör vem Jesus är som Kristus, vad som gäller i försoningen och leder till en tro på en falsk Jesus. Det är ett annat Evangelium och en falsk ande som står bakom denna form av identifikationstanke.
——–
”Jesus miste sin Gudastatus för att människan skulle få igen sin Gudastatus”

Det finns en mer långtgående konsekvens i trosförkunnelsens identifikationstanke, som leder till att människan ska helt, redan här i tiden, identifiera sig med Kristus. Vara den Han var och är.

Trosförkunnelsen har i sin lära en människosyn att hon är en ande, som har en själ och bor i en kropp. Medan den Bibliska människosynen är att människans har en egen livsande, som gör henne till en egen levande varelse av själ och kropp. Vilket är en stor skillnad. I Bibeln blir det enheten och helheten av allt det människan är och uttrycker, med egen livsande till en levande mänsklig varelse av själ och kropp, som i helheten är hennes personlighet och identitet.

I trosförkunnelsen heter det att människans ande är hennes egentliga personlighet och identitet.
——
Det heter ”Identifiera Dig med Din ande”

I trosförkunnelsens lära blir Bibelns uttryck att den invärtes människan hos den troende är skapad till likhet med Gud och Guds avbild, omvandlat till att människans egen livsande- alltså i deras lära – människans egentliga identitet och personlighet, blir skapad till likhet med Gud och alltså såsom en Gud i sig själv redan här i tiden.

Medan detta uttryck i Bibeln pekar på hur hela den naturliga människan med en egen livsande som gör henne till en levande människa av själ och kropp, genom sin gemenskap med Kristus och Guds egen Ande integrerad i hennes natur, tillsammans utgör en ny skapelse som är Guds avbild här i tiden, för att i evigheten, till sin helhet av människa i gemenskap med Gud, ska bli Honom helt naturlik. Johannes säger: ”Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart, men ett vet vi att vi ska bli honom lika”. (Vad det nu kommer att innebära?)

Men enligt trosförkunnelsen så är den troende redan här i tiden en ”mini- Jesus” och ”såsom en Gud”, vilket är alldeles galet och ren villfarelse!!

I trosförkunnelsen får människan sin egen livsande utbytt mot en ny Gudomlig ande som kallas den nya människan, så att hon i sig själv är denna nya människa. Medan den nya människan i Bibeln är hela den naturliga människan, med egen livsande som gör henne till en levande människa av själ och kropp, som lever i gemenskap med Guds egen Ande.

Åtskilda, men ändå förenade i en relation och tillsammans utgör de den nya människan.

I denna förvanskning läggs så identifikationstanken in och människan ska lära sig identifiera sig med sin egen ande, som sägs vara skapad till likhet med Gud, med alla Guds attribut och resurser deponerade i sig färdiga att förlösas.

Människan förleds då att istället för att fokusera Kristus identifiera sig med och fokusera sin egen obefintliga Gudomlighet i sig själv och hamnar i en självförgudning.
——
Det heter ”Identifiera Dig med Kristus”

För att ”kristna” uttrycken identifiera Dig med Din ande, lev i Din ande, se Din nya identitet i Din nya människa – Din ande, så förleds kristenheten att börja använda uttrycken: identifiera Dig med Kristus, lev i Kristus, se Din nya identitet Kristus och inser inte att de uttrycken i trosförkunnelsens tappning, har fått en ny innebörd genom det falska lärosystemet, som ligger till grund för dessa uttryck.

Många ser tydligen inte att man förleds in i tanken, att man i sin egentliga personlighet och identitet är som Kristus i sig själv och ska börja lyssna och följa den inre rösten från sin egen livsande.

Vi ska inte identifiera oss med Kristus! Vi är som troende inte här i tiden som Kristus. Vi är inte Hans identitet i oss själva. Man närmar sig sanningen om man uttrycker se Din nya identitet i Din gemenskap med Kristus!

Detta om man därmed menar att människan här i tiden som troende, inte bara är den naturliga människan av en egen livsande, som gör henne till en levande människa av själ och kropp, som även fortfarande har en syndig natur integrerad i sin personlighet, men som Hon innesluten i Jesu död är fri att vara som ”död” gentemot i sitt agerande och nu även lever i gemenskap med Kristus och har en tredje natur, som troende i den här tiden, integrerad i sin person och identitet, där hon innesluten i Jesu uppståndelse, är fri att agera som ”levande” gentemot Guds Ande, Ord och vilja.

Om man med uttrycket se Din nya identitet i Din gemenskap med Kristus menar, att människan inte gjort andebyte i sin egen livsande, men tronskifte till att följa och ledas av en ny Herre: Guds Ande, Ord och vilja, där hela hennes personlighet och identitet uttrycks här i tiden i ”den troendes tre naturer”, som hon i sin person är här i tiden, så blir uttrycket se Din nya identitet i Kristus rätt.

(Läs häftet Den troendes tre naturer –  tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm )
——–
”Den nya skapelsen”

I Trosförkunnelsen blir människan i sin pånyttfödelse ”den nya skapelsen”, en ”människa som aldrig har funnits förut”. Med en helt ny egen ande som är syndfri och ”skapad till likhet med Gud”. Helt befängt påstående!

”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)

Det står inte här, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen ande nämns överhuvudtaget inte.

Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst ”element” i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?

Det är inte ett visst ”element” i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen.

Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur – att Gud har satt sin äganderättsstämpel”, ”inseglet på vårt arv”, på den människan. Något som blir förverkligat i sin slutliga konsekvens  i människans kroppsliga uppståndelse och är inget som gör att människan nu här i sig själv skulle vara ”såsom en Gud”. Vansinniga tanke!

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. På samma sätt som den gamla människan är två naturer. I båda fallen är här i tiden , den naturliga människans egen natur intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av ”elementen” i sig.

Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud igen).

Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit.
Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan.

Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Jesus som Herre i sitt liv!!

Det är inte frågan om att identifiera sig med sin egen ande. Det är inte heller frågan om att identifiera sig med Kristus. Vi i oss själva är inte Hans identitet!!

Vi ska fokusera Kristus, vem Han är och vad Han gjort och sen identifiera oss med, vad vi som troende är i Hans gemenskap, i Guds ögon inneslutna i Kristi död och uppståndelse och tillräknade Kristi rättfärdighet på grund av Kristi förtjänst och de konsekvenser det enligt Ordet innebär för den troende här i tiden! Det är något helt annat än vad den falska trosförkunnelsen förmedlar!!!
——-
Identiteten

Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen. Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet, utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.
”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”

Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han som är en ny skapelse? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!

Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen. Det är inte människan själv som i sin egen identitet och personlighet ensam är den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som nu blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, nu lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur (”Då ni nu har kommit till tro, har ni som gåva undfått den utlovade helige Ande som en underpant på vårt arv…av nåd är ni räddade och det inte på grund av er själva en Guds gåva är det” ( Läs Efesierbrevet!)

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur, här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
—–
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att människan själv med sin egen identitet och natur blivit Gudomlig. Människan blir i trosförkunnelsen i sin egen ande, sin egentliga identitet, en ny skapelse. En ny människa, som aldrig har funnits förut. I sin egen identitet skapad till likhet med Gud. Till likhet med Jesu namn, identitet och natur. Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden.

Detta är inte vad Bibeln lär. Utan ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons ”uppenbarelsekunskap” och med rötterna ytterst i Gnosticismen.

Gudomen bor i människan, utan att fördenskull, här i tiden, bli totalt ett med människans egen identitet, personlighet och natur. Precis som syndanaturen inte här i tiden, totalt gått upp i människan själv, hennes egna natur och helt blivit hennes egna identitet och natur.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”, innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.

Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
Paulus säger:

”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”

”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”, står här för samma sak. Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv(den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig” – i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.

Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.

Den nya skapelsen – den nya människan är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet.

De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.

Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gudomen. Ett i identitet, personlighet och natur (”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen”).

Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Guds fullhet lekamligen.

Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld når full väsensenhet med Gud. (”Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart – men ett vet vi att vi ska bli honom lika” – säger Johannes. Spännande att se vad det egentligen innebär!!??)
——–
Summering:

Vår slutsats måste bli att identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning på alla plan blir en pusselbit i ett falskt lärosystem som leder människan vilse:

Det förvänder den kristna tron till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus som Kristus.

Detta genom att en konsekvens av en andlig död av Jesus, leder till en upplösning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus. Han är inte längre Skriftens kriterium på vem Jesus Kristus är: Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, sann Gud och sann människa.

Även genom att en andlig död av Jesus upplöser väsensenheten i Gudomen mellan Fadern och Sonen. De är från evighet till evighet förenade av den ende Gudens Gudomliga väsensenhet och natur.

Det omintetgör både vem Jesus är som Kristus och vad som gäller i försoningen.
Sammankopplat med den falska läran om människan som en ande, som har en själ och bor i en kropp, där anden är den egentliga personligheten och identiteten, skapas en helt felaktig slutkonsekvens i den troendes liv här i tiden. Hon har i sig själv, i sin egen identitet, blivit såsom en gud.

I en utövning av denna falska tro, läggs så en New Thought och Christian Scince inspirerad troslära med ockulta manifestationer i släptåg ( Se  tre-skrivare.se/hf/NewAge.htm )
Allt sammantaget, så utgör trosförkunnelsen en helt fullmogen villfarelse klädd i den kristna språkdräkten.

Fly denna undervisning i alla dess villfarande skepnader!!!

HaFo

Låter Bibelns egen bild av Guds handlande och vishet i försoningen tala för sig själv:

”Ty han är vår frid, han som AV DE BÅDA HAR GJORT ETT och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle AV DE TVÅ I SIG skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle ÅT DEM BÅDA FÖRENADE I EN ENDA KROPP SKAFFA FÖRSONING MED GUD, sedan han genom korset hade I SIN PERSON dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)

”Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)

”då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD”. (Hebr. 9:13-14)

”Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva.” (Joh. 6:51)

”och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid.” (Kol.1:20)

”genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)
——

”Jesus sade då till dem: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens KÖTT och dricken hans BLOD, så haven I icke liv i eder.” (Joh. 6:53)

(Dvs. Den som inte ÄTER OCH DRICKER av det levande Gudsordet om offret av Kristi kropp och blod, smälter födan och inser betydelsen av offret Gud bestämt och utsett, Kristi (enheten av Gud och människa i personen Kristus)kropp och blod, har inte liv i sig. Alltså en livsfråga!

Det ingår alltså i den frälsande tron på Jesus. Den tro som Guds Ande inger.)

Här talar inte Jesus om nattvarden utan kungör vilken sorts död av Jesus som försonar. Senare instiftar han också en måltid, som så ofta vi delar den, så ska det ske till åminnelse av vilken sorts död av Jesus som försonar.

OFFRET AV KRISTI BLOD OCH LEKAMEN!

Kristi kropp och blod, åtskiljs från Gudamänniskan Kristus (Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, enheten av Gud och människa i personen Kristus), mister sina livsfunktioner och dör. Enheten av Gud och människa i personen Kristus består dock (ingen andlig död sker) och Han predikar för de kroppsligen avsomnade i väntan på kroppens uppståndelse.

Ett glädjebesked till de som dött i tron på löftet om Jesus om uppståndelse till evig gemenskap med Gud sin skapare. Men även ett besked till de som dött i otro på löftet om Jesus om en evighet utanför Guds gemenskap. Allt detta sker medan kroppen ligger död i graven och Kristus som Gud och människa förenade – andligt levande. ”Till kroppen dödad men till anden gjord levande” ( gjord levande från evighet, som varandes i den sammansatta enheten av Fader, Son och Ande – se Joh. Kap.1 !!)

Därmed är syndaskulden betald med det offer Gud utsett och bestämt. Det rena Offerlammets kropp och blod. När det offret var givet med Jesus fortfarande kvar i sin syndfria, rättfärdiga naturenhet med Gud.

Med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus, visade Gud att vägen in till Hans gemenskap var öppen för människan. Förlåten i templet brast mitt itu. Försoningen var fullbordad på korset.

Vägen in till Guds boning i det allra heligaste var öppen. Det var inte vägen in till det allra heligaste i människan vägen var öppen. Nej, Vägen in till det allra heligaste i hela tillvaron var öppen. Vägen till Guds Hjärta och gemenskapen med Honom.

HaFo

Precis som det finns mänskliga konklusioner, när det gäller människans konstitution och förhållandet till var och hur Gud bor i människan, så försöker människan med sin logik beskriva försoningen och missar den Guds logik och vishet genom vilken Han i sitt Ord beskriver skeendet i försoningen. Ibland hör man följande förklaring till varför Jesus skulle behöva skiljas från Gud till sin natur på korset(dö andligen):

Syndens lön är döden. Den andliga döden. Separation från Gudsgemenskapen. Skild från Gud till natur. Konsekvensen blir för människan den eviga döden. Den eviga separationen från Gud. Helvetet.

Alltså resonerar en del, måste nu Jesus som människans ställföreträdare och den som tar straffet för synden – Helvetet – lida den andliga döden(separationen från Gud) och helvetet i människans ställe. Jesus behöver bli skild från Gud till sin natur. Dö andligen.

Detta låter logiskt. Men det är inte den bild Bibeln ger av Guds logik. Inte den bild av Guds vishet i försoningen som Gud själv i sitt Ord ger oss. Bilden i Bibeln är precis tvärtom!

Segern över den andliga döden för människan blir ett faktum, just genom att den aldrig sker i Jesu person och jordiska kropp. Segern över den andliga döden vinns genom att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus består vid offret av Kristi blod och lekamen.

Några Bibelord som används, för att styrka den ”mänskliga visheten”, att Jesus skulle dö andligen, skiljas från Gud till sin natur, för att bringa försoning, är bl.a. Rom. 5:21, Gal. 3:13 och Matt. 27:46.

2 Kor 5:21

”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.”

Som jag redan visat så finns det klara röster som förklarar denna bibelvers, så att vi inte ska behöva hamna i villfarelsen att Jesus enligt trosförkunnelsen skulle ”bli allt vad den fallna människan var”, synd till sitt väsen och skild från Gud”

The Quest Study Bible, förklarar versen så här:

”Hur blev Jesus synd? Gud gjorde inte den syndfrie Jesus till en syndare. Men Han gjorde så att Jesus tog på sig själv våra synder. Bibeln förklarar att där det står att Han gjorde Honom till synd, så kan det översättas med att Han gjorde Honom till ett syndoffer.”

Dakes Reference Bible, stadfäster också tanken om skuldoffer och Believer’s Bible Commentary säger:

”Vi måste avvisa varje tanke att Jesus Kristus på korset blir gjord till synd i faktisk bemärkelse till naturen. En sådan tanke är falsk. Våra synder lades på Honom, men de var inte i Honom. Det som skedde var att Gud gjorde Honom till ett syndoffer för oss.”

Albert Barnes i Notes on the New Testament:

”På grekiska står det, Han som inte visste av synd har Han gjort till ett syndoffer för oss. Om det var så att Jesus förtjänade straff, vilket Han skulle ha gjort, om Han var syndig till naturen, så skulle det inte ha varit till någon vinning med Hans lidanden.
Om kungörelsen att Han blev gjord till synd, inte innebär att Han hade synd i sig själv och skyldig, så innebär det att Han var ett syndoffer. Ett offer för våra synder.”
——–
Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, träder bilden fram av vad som sker.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, ”bar den i sin kropp”(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Kristi kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Den senare delen av Bibelcitatet i 2 Kor.5:21, visar vad som menas med att Jesus blev till ett med synden. (Eller gjord till synd som en annan översättning säger)

”för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.”

Vad menas med det? Ja, vi vet utifrån Rom. 3 – 5 kap. att den troende inte får en faktisk rättfärdighet i sig själv, utan att det handlar om en tillräknad rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro, på grund av Jesu förtjänst. Människan räknas rättfärdig.

Genom vilken förtjänst?

Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Jesu jordiska kropp och den andliga döden besegrades. Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Tillräkna henne Jesu rättfärdighet på grund av Hans lydnad och syndfrihet.

På samma sätt fick inte Jesus en faktisk syndig natur, utan tillräknades människans synder och blev gjord till ett SYNDOFFER, som också grundtexten kan översättas. Det enda sättet att få en faktisk syndig natur och dö andligen (skiljas från Gud) är genom olydnad och synd.

Bibeln säger att ingen synd fanns i Jesus. ”Frestad i allt, dock utan synd”. Därigenom dog Han inte den andliga döden (skildes från Gud till sin natur), utan övervann och besegrade den andliga döden som människans representant ( överbryggade människans separation från Gud).

Detta är av livsavgörande betydelse att se att den andliga döden inte övervanns genom en andlig död av Jesus, utan tvärtom, just genom att den andliga döden, åtskillnad från Gud till naturen, eller åtskiljande mellan Gud och människa i personen Kristus, aldrig sker i Jesu person och jordiska kropp. Se att det är Jesu syndfria lydnad till Guds vilja och fulla rättfärdighet, som i människans ställe, ger segern över den andliga döden.

I samma ljus bör även Gal.3:13 ses:

”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull”.

Vi ser på versen efter:

”Vi friköptes, för att den välsignelse, som hade givits åt Abraham, skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden”.

Därmed leds vi åter till Rom.3 -5 kap. Alltså handlar det återigen om en tillräknad förbannelse som människans representant. Det talas vidare om Abrahams tro, om rättfärdiggörelsedomen över människan. Räknad rättfärdig för Kristi skull, av nåd, genom tro.

Hur? Jo, ”så ska ock genom en endas lydnad de många stå som rättfärdiga.” (5:19)

Segern över den andliga döden för människan, sker alltså genom Jesu lydnad och rättfärdighet i människans ställe och inte genom en andlig död av Jesus.

Matt 27:46:

”Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig’.”

En del tar detta som ett bevis för att Jesus skildes från Gud till sin natur. Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud till naturen (andlig död). Detta framgår om vi läser profetian om Jesu nödrop.

Men det var ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled. Fadern sparade eller lindrade inte Hans vånda, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt är de förenade i tro till Gud. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande.

Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige. Hade han fått en syndig natur och skilts från Gud hade inte Jesus i tro bett till Gud.

Jesus fick uppleva Gudsövergivenheten. Att Gud deltog i det mörkaste skedet med ”frånvänt” ansikte. Alltså inget understöd i lidandet.  Men det framgår att det inte är en åtskillnad i de facto mening, väsensmässigt mellan Fadern och Gudomen i Jesus (ett upplösande av enheten i Gudomens treenighet – Andlig död av Jesus) eller att Jesus i sig själv är syndig och en styggelse.

Inte heller är det någon upplösning mellan enheten av Gud och människa i personen Kristus (en andlig död av Jesus). Jesus är hela tiden Kristus! (Guds fullhet lekamligen – Gud i köttet – sann Gud och sann människa – sann Gudamänniska). Allt annat är en antikristlig tro på Jesus!

Det är av yttersta vikt att påvisa denna skillnad. Att Jesus bar smärtan av Gudsövergivenhet, men inte fördenskull i naturhänseende skildes från Gud. Då är Han inte längre sann Gud. Inte heller sann människa. (Vilket är kriteriet på sann tro och lära ).

Utan Jesus blir i denna människotanke, om än inte en satanisk natur (som en del hävdat och menar sig ta avstånd från JDS när man menar att Jesus inte blev plågad i helvetet, men ändå fortsätter med att bejaka just JDS: att Jesus blev skild från Guds gemenskap), så blir Jesus ändock en syndig natur.

Att Jesus skulle skiljas från Gud i naturhänseende, dö andligen, för att sona synden därför att människan är andligt död, skild från Gud, är en mänsklig tanke och inte vad Bibeln framställer.

Tvärtom gör det omintet den viktiga del av försoningen som har med segern över den andliga döden att göra. Nämligen Jesu syndfrihet och rättfärdighet, som gör att han inte skiljs från Gud till sin natur, dör andligen. Utan försonar, förenar Gud och människa i sin jordiska kropp och där övervinner den andliga döden i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet!!!

Vad säger Gud själv vidare i Bibeln kring tanken att Jesus skulle få en syndig natur och dö andligen?

”RÄTTFÄRDIG led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud.” (1 Petr.3:18)

”En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var HELIG, OSKYLDIG, OBESMITTAD, SKILD FRÅN SYNDARE ” (Hebr. 7:26)

Ty Hans död VAR EN DÖD FRÅN SYNDEN…” (Rom. 6:10). (En andlig död av Jesus, åtskild från Gud till natur med en syndig natur, skulle innebära en död in i synden och inte från synden).

Syndens natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.

”.. i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet.” D.v.s. övervann och besegrade den andliga döden (människans åtskillnad från Gud) där i sin jordiska kropp (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

Samtidigt är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, oupplösligt utan avbrott, hela tiden, förenad med sin Fader till natur och väsen. Detta är det frälsande undret!

”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen ..Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet”. (Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)

Det är detta som gör Jesus till Kristus. Den levande Gudens Son! Det är tron på Jesus som Guds Son i Bibelns bemärkelse som är den frälsande tron som Guds Ande inger!

En del menar att Gudomen Jesus bara iklädde sig människan Jesus, så att Guds Ande ersatte människoanden i Jesus och att människan Jesus dog på korset medan Gudomen Jesus levde vidare.

OBS!

Det är detsamma som en andlig död av Jesus! Då är inte Jesus – Kristus -Gudomens fullhet lekamligen – Gud i köttet – sann Gud och sann människa. Då är inte Jesus en enhet av Gud och människa i personen Kristus.

Att Jesus dör andligen, omintetgör den ställföreträdande delen i försoningen, som gör att Gud av nåd, genom tro, räknar människan rättfärdig, för Kristi skull. Omintetgör den del av försoningen där Jesus övervinner och besegrar den andliga döden, där i sin jordiska kropp. Genom att som sann människa och människans ställföreträdare, förbli i sin syndfria, rättfärdiga förening med Gud. INTE DÖ ANDLIGEN! Genom att förbli Kristus!

Segern över den andliga döden övervinns inte genom en andlig död. Då skulle den andliga döden kvarstå för människan om Jesus dött andligen! Den andliga döden övervinns genom att den i Jesu jordiska kropp aldrig sker! I den segern är alla människor inräknade och kommer den till faktisk personlig ägodel, som kommer till den tro Guds Ande inger, på rätt Jesus och rätt försoning!!!!

Allvarligt då idag att så många sammanhang förmedlar en tro på ”en annan Jesus, ett annat evangelium från en annan – en falsk ande!!

”det lagen inte kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, DÅ HAN FÖR ATT BORTTAGA SYNDEN(det som skilde Gud och människa åt – DEN ANDLIGA DÖDEN), sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet.”

”Gud VAR I KRISTUS OCH FÖRSONADE världen med sig själv”

Därmed är den andliga döden, separationen från Gud övervunnen. Inte genom en andlig död. Utan genom Jesu rättfärdighet och föreningen, försoningen mellan Gud och människa där i Jesu jordiska kropp.

HaFo

PÅNYTTFÖDELSEN

Jesus säger att om en människa inte blir född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike. Han säger att Han står för dörren och klappar. Det gör Han, när någon hör budskapet om vem Jesus är och har gjort på korset. Han fortsätter. Om någon låter upp så ska jag gå in.

Hjälparen den helige Ande, är till bl.a. för ”att verka fram vilja och gärning”. Han gör Ordet och budskapet om Jesus levande. Överbevisar om synd, rättfärdighet och dom.

Framföder tro på evangeliet och försöker förmå människan att se behovet av en relation med sin Frälsare och att människor ska öppna dörren för Jesus. Johannes uttrycker att om någon tar emot Jesus, så ger Gud den människan, rättighet att vara Guds barn och blir född ovanifrån – blir född av Gud. Ett Guds barn och Guds tillhörighet.

När en människa påverkats av Guds Ande, så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och börjar umgås med Jesus, sker det i den människan, en Andlig pånyttfödelse. Gud sätter sin äganderättstämpel på den människan.

Den Helige Ande – Hjälparen som Jesus sänt i sitt namn, tar sin boplats i den troendes väsen. Inte instängd i människans egen livsande som gör henne till en levande varelse. Utan som en integrerad del av hela hennes natur.

Det är inte människans egen livsande, som varit död och nu fått ett nytt liv. Men Gudsgemenskapen som varit död, har nu fått liv igen. Hela människan, har blivit inbegripen i ett nyskapande i Kristus. Hela resultatet av det, når sin fullbordan på uppståndelsens dag.

Den troende människan har inte fått en rättfärdighet, i sig själv, inplanterad. Den naturliga människan med sin egen livsande är kvar. Synden som en fördärvkraft finns kvar som en integrerad del av hennes natur. Den är inte bortkapad. Gud har en annan lösning för problemet med den syndiga naturen. Den helige Ande finns nu, integrerad med människans väsen, som en Livets Andes lag.

Det första stora som nu har hänt är, att Gud förmått den troende, att lägga sin vilja under Guds vilja. Människans vilja kommer ur sitt fängelse. Den självupptagna egoismen behöver inte längre nödvändigtvis, vara hennes drivkraft. Guds vilja kan få vara hennes drivkraft. Den naturliga människan, är inte lika tvångsmässigt nödgad, att vara slav under synden.

Jesus vill visa henne, att hon nu har en möjlighet, att liera sig med en ”Livets Andes lag”, som är ett resultat av, att den Helige Ande har flyttat in, som en integrerad del, i människans väsen.
—–
Det andra stora som händer är att människan får del av Guds eget liv. Som ett insegel, som en Hjälpare, som en Livets Andes lag.

När den troende ser upp till Jesus på korset. Lever i nåden och förlåtelsen. Ser upp på Jesus på tronen och umgås med Honom. Med hela sin naturliga människa. Umgås med Honom i det skrivna Ordet och samtalar med Honom.

Då aktiveras ”Livets Andes lag”. Så att det himmelska och rättfärdigheten blir den troendes glädje och inriktning. Den troende får, genom den Helige Ande, en ny livsinriktning och är fri, att rikta sitt sinne mot Gud och Guds vilja, som blir hennes glädje, att leva i. Den naturliga människan kan, genom Den Helige Ande, mer och mer få se vad Jesus är för, med, i och genom den troende.
——
Det tredje och största som nu hänt är att människan, genom Jesu försoning, fått ett evigt liv i Guds gemenskap och ska i evighetens värld inte bara ha del av Gudomlig natur, utan bli väsenslik med Honom. Johannes säger: ”Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart, men ett vet vi att vi ska bli honom lika”.

Detta handlar alltså inte om den här tiden, som trosförkunnelsens villfarelse vill få det till! Utan om evighetens värld för den sant troende!!!

Den Helige Ande förhärligar alltid Jesus. Det är alltid Jesus som blir stor när Guds Ande är verksam. Det finns många namn på Den Helige Ande, den tredje Gudomspersonen. Namn som uttrycker vem Han är, hurudan Han är och vilka uppgifter Han har. Låt oss bara konstatera att Anden har full väsensenhet med Gud. Samma väsen och natur. Ändå skilda i tre personer. Fader, Son och Ande. Förenade till ett, genom full väsensenhet som en oupplöslighet enhet av Guds sammansatta enhet!!
——–
Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen. Den troende har fått en början till att ”vi ska bli honom lika”. Blivit lierad med Honom.

I omvändelsen, sinnesändringen. tronskiftet, pånyttfödelsen, vill inte Gud att vi enbart ska leva i en tillräknad rättfärdighet. Han vill med sin Ande – en Livets Andes lag – integrerad i människans väsen – inpränta lagen i den troendes hjärta och sinne. Men inte bara inpränta den. Utan även genom att hela människan med sin ande, själ och kropp, underordnar sig Livets Andes lag och Guds Ord. Vill Jesus själv uppfylla lagen – Guds bud i den troende.

Guds Ande vill alltmer förmå den troende att älska Gud av allt sitt hjärta, all sin själ och allt sitt förstånd. Alltmer förmås till att älska sin nästa så och sig själv och hela skapelsen på ett rätt sätt. Förmås till att sluta dyrka det skapade framför Skaparen och överge avgudar, självhävdelse, vinningslystnad, karriärjakt, osund njutningslystnad och falska religionssurrogat.

Genom tronskiftet från den förvrängda självupptagenheten och syndahängivenheten – till underordnandet under Guds vilja, Ord och bud. Vill Guds Ande integrerad i människans väsen, förmå henne att underordna sig Livets Andes lag – Jesu Herravälde, hela tiden vara ”farande efter helgelse och farande efter frid med alla”. Åstunda att leva i rättfärdighet och åtrå efterlevandet av Guds bud. Det är ett verk av Guds Ande och inte människans egen prestation.
——
Bibeln beskriver hur den troende, i den här tiden, har tre naturer. Den naturliga människan. Syndanaturen. Guds Ande. Tre naturer.

Den troende människan i sig själv, den naturligt skapade människan. Med en egen livsande, som gör henne till en levande varelse av själ och kropp, blir inte i pånyttfödelsen ”död”, utplånad, borträknad eller helt ny utan förflutet. Hon, jaget, är i sig själv, hela tiden densamma, med egen livsande, själ och kropp. Med en syndens natur integrerad i sitt väsen.

Människan blir i pånyttfödelsen inte en ny skapelse i sig själv. Den nya skapelsen. Det nya som kommit, ligger i upprättad liering och gemenskap med Gud. Genom att Guds Ande nu även finns integrerad i hennes väsen.

Den nya skapelsen är inte någon komponent hos människan i sig själv, utan utgörs av relationen mellan människa och Gud, där Guds Ande också blivit en relationspartner och integrerad i hennes natur. Åtskilda till natur och identitet, men ändå förenade i en relation. Människan erbjuds tronskifte.

Den troende väljer stundligen vilken natur som ska vara hennes Herre och drivkraft.

Den pånyttföda människan erbjuds:

Att innesluten i Jesu död från synden få agera som ”död” gentemot syndanaturen.
Att innesluten i Jesu uppståndelse, här i tiden, få agera och fungera som ”levande” gentemot Guds vilja, Guds Ande, Guds Ord och livets Andes lag i hennes väsen.
——

Människan erbjuds att göra tronskifte för sitt liv, agerande och funktion. Hon erbjuds att leva i den nya skapelsen – den nya människan. Leva i lieringen och gemenskapen med Gud. Vara ledd av Hans Ande, Ord och Livets Andes lag, integrerad i hennes väsen.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”nu lever inte mera jag, utan Kristus lever i mig”, innebär inte att den naturliga, skapade människan de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.

Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet.

Det är inte djävulen som Jesus dog för. Han är totalt fördärvad och inte räddningsbar. Det är den naturligt skapade människan Jesus dog för – går in och räddar. Hon är ingen djävul – totalt fördärvad. Men på väg att bli, på grund av den totalt fördärvade syndanaturen, som blivit integrerad i hennes väsen och under vilken hon, fram till återupprättad liering med Gud, är slav.

Får inte människan här i tiden sin Gudsumgängelse återupprättad, blir hon i evighetens värld totalt fördärvad. Genom det totala genomsyrandet, av den totalt fördärvade syndanatur, som integrerades i hennes väsen vid fallet.

Det är problemet med syndanaturen Jesus löst. Så att den pånyttfödda människan här i tiden har tre naturer och genom den nya lieringen med och skapelsen i Kristus, i evighetens värld blir förverkligad för det hon var skapad och ämnad för. Väsenslikhet med Gud i evighetens värld.

Här i tiden vill Gud forma fram den naturliga människans egen personlighet och dana fram den sanna människan. Genom Livets Andes lag vara ett värn gentemot syndanaturen. Forma människan till ett hedersamt kärl, som är delaktig av och förmedlare av Hans Ande, Ord och liv, integrerat i hennes väsen, ut till en sargad och förlorad värld. Göra henne till ett Kristusbrev, skrivet, sänt och läst i världen.

”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig.”

Jag lever (den naturliga människan), och dock inte jag (den naturliga människan erbjuds innesluten i Jesu död, att agera som ”död” gentemot syndiga naturen. Lieringen med synden – gamla människan kan få vara som ”död”), utan Kristus lever i mig. (Naturliga människan erbjuds innesluten i Jesu uppståndelse att vara levande gentemot Livets Andes lag. Kristus i mig syftar på lieringen mellan naturliga människan och Guds Ande integrerad i människans väsen – nya människan.)

Vi behöver vara fixerade vid Jesus. Men vi ska inte vara fixerade vid den egna människolivsande som gör henne till en levande varelse!

Det är i identifikationen och fixeringen vid den egna människolivsanden, som fokuseringen flyttar över från Gud och Jesus till människan själv. Det är där upphöjelsen av Gud och Jesus upphör och självförgudningen och upphöjelsen av människan själv tar vid. Det är där människan äter av den förbjudna frukten igen och tror att hon i sig själv, blir som en gud redan här i tiden.

Jag är inte en ande utan en hel människa. En hel människa som rymmer en livsande, en själ och kropp. En tredelad enhet och helhet där, Jesus ämnar rädda min hela människa.
Syndar jag, säger jag inte att det är min själ och kropp som syndar. Att jag själv inte syndar eller att min livsande inte är inbegripen i att jag syndar. Jag, hela min människa är inbegripen i om jag syndar.
——
Hos den troende handlar det inte om andebyte utan om tronskifte.

Människan får inte sin egen livsandeande utbytt. Men människans eget liv, väcks till liv gentemot Gudsgemenskapen. Jag, hela människan återfår förmågan till Gudsumgängelse.

Med alla sinnen och allt vad jag är. Född på nytt. Gudsgemenskapen har fått nytt liv igen.

Jag har genom den Helige Ande fått del av Gudomlig natur. Blivit lierad med min Skapare och Gud i en kärleksumgängelse. Som inte bara inbegriper och påverkar min egen livsande, utan allt vad jag är till mitt egen livsande som gör mig till en levande varelse, med själsliga förmögenheter och kropp är inbegripet i detta under att bli född ovanifrån – född av Gud.

TRONSKIFTE. Till att följa och ledas av en annan Herre. Jesus. Guds Ande. Livets Andes lag. Utan att fördenskull Guds Ande är jag själv eller är min egen livsande som gör mig till en levande varelse. Bor Han inom mig.

När jag följer Jesus är det inte bara min livsande som är inbegripen, som gör mig till en levande varelse. Hela min människa är inbegripen. Till att ledas av Guds Ande och Ord.

Guds Ande finns integrerad hos den troende på ett mirakulöst sätt i hela denna människa. Fram till den kroppsliga döden. Precis som synden finns integrerad i hela denna människa. Utan att fördenskull någondera är ”synonymt väsens förenat” med människans egen livsande. Eller uteslutande berör, har sin kommunikation med eller påverkar enbart människans egen livsande. HELA MÄNNISKAN, är inbegripen i bägges aktivitet.

——

Den troende erbjuds att tillsammans med Jesus som Herre, med Hans vilja som ledstjärna, ”avkläda sig (pågående process) den gamla människan ( förvrängd självupptagenhet + synden som integrerad drivkraft i hela hennes väsen) och ikläda sig (pågående process) den nya människan (hela människan – ande, själ och kropp – lierad med Guds Ande – integrerad i hela hennes väsen – och Guds vilja och skrivna Ord som ledstjärna).

En del kristna har tanken, att människans egen livsande och Guds Ande förenas till en sluten, instängd enhet. Därifrån är steget inte långt till tanken att människans egen livsande och Guds Ande blir ett och detsamma. Ännu kortare blir sen steget till att anamma trosförkunnelsens lära att människan i sig själv – i sin egen ande, blir såsom en Gud.
——
Men det handlar om att hela människan underordnar sig och följer Guds Ande och inte som i trosförkunnelsen, att lära sig en teknik hur människan ska ”förlösa och flöda i sin egen ande”, där ”uppenbarelsekunskapen och Guds alla attribut är deponerade”, så att den troende kan lära sig leva i sin egen ande och ta kontrollen över själ och kropp.

Guds Ande vill åstadkomma en förändring av stenhjärtat, till ett mjukt hjärta, som åstundar Guds bud, helighet, rättfärdighet och vilja. Vilket är Kristus personifierad. I formen av en Livets Andes lag. Inpräntat på ett förnyat sätt. Genom en nya förbundets förnyande inprägling av lagen i den troendes hjärta och sinne. Genom Guds Andes integrering i den troendes väsen.

Det vill leda till ett hjälplöst överlämnande till Livets Andes lag – Jesus själv, för att Han ska uppfylla lagen och skapa frid i sinne och samvete. Frid med Gud, frid med sina medmänniskor, frid med sig själv och hela skapelsen.

Den troende behöver vara beredd att låta sig formas, fostras och tuktas av Guds Ande. Beredd på att ”grenen” må rensas så att den bär mer fridsfrukt, som är rättfärdighet.

Här duger inte några tekniker ”som frigör människans egen livsande, så att den tar kontrollen över själen och kroppen”.

Här gäller ingen förvanskad undervisning om att människan i sin egen livsande är Gudomlig och där äger Guds tro, rättfärdighet, kraft och syndfrihet. D.v.s. att människan i sig själv skulle vara syndfri och Gudomlig.

Här gäller endast hela människans – hela väsens – hjälplösa överlämnande till Livets Andes lag och fulla tillit och förtröstan till Guds verksamma nåd i kärleksrelationen med Kristus Jesus. DÄR HAN UTFÖR VERKET!!!!

HaFo

RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN

När människan lyssnar till evangeliet om försoningen i Jesus Kristus, Guds Ande föder fram en tro på rätt Jesus Kristus, Skriftens Jesus och människan sätter sin förtröstan till Jesu person och verk för henne på korset, mottager hon en tillräknad rättfärdighet från Gud, inför Guds ögon. Tillräknad rättfärdighet av nåd genom tro på Jesus. (Rom. Kap.5).

Det är ett orättvist byte som sker där på korset. Men till människans fördel. Jesu rättfärdighet och seger över den andliga döden i Hans jordiska kropp (skilsmässan från Gud) tillräknas människan, på grund av Jesu syndfria liv, ständigt uppfyllande Guds vilja och lagens krav.

Människan får av nåd och själv helt oförtjänt, tillräkna sig försoningen mellan Gud och människans ställföreträdare, som skett i Jesu jordiska kropp. Tillräknas det av Gud begärda offret för att skulden skulle vara betald, sonad och förlåtelsen tillgänglig. Offret av Kristi kropp och blod för människans syndaskuld. Som om alla människor i Kristus Jesus har förenats med Gud, betalt skulden och mottagit straffet: Offret av en ren syndfri Gudsförenad människas kropp och blod.

Alla människor tillräknas Jesu rättfärdighet, på grund av Hans förtjänst. Utan egen förtjänst och utan möjlighet, att skaffa sig en egen rättfärdighet, som håller inför Gud.
Fast syndfri i sig själv och ren till sin natur, tillräknas Jesus på korset, människans synder, på grund av hennes olydnad, fall och leverne. Utanför Guds vilja. Utan Gudsgemenskap. Med egoismen som drivkraft på högsätet, som i liering med syndens natur integrerad, producerar människan hela tiden synder. Synd och uppror mot Guds levnadsregler.
Älskar Honom inte över allting och sin nästa såsom sig själv. Människan gör ont både mot Gud, sin medmänniska och mot sig själv. Hon är oförmögen att leva i gemenskap med Gud, sin medmänniska och sig själv på rätt sätt.

Jesus tillräknas på korset all mänsklighetens synd och tar som hennes ställföreträdare straffet genom utgjutandet av sitt blod och offret av sin lekamen. Han var, är och kommer alltid att vara den enda som var syndfri, ren, helig och oskyldig och därigenom kunde ge det offer Gud krävde till betalning för syndaskulden. En ren, syndfri, sann Gudsförenad människas kropp och blod.

Människans belägenhet, med en fallen syndanatur integrerad i sitt väsen, som gör henne till en notorisk syndare, Gudsfrånvänd och skild från Gudsgemenskapen, driver Jesus, som människans representant, upp på korset.

Så att Gud ska, i Jesu jordiska kropp, kunna utverka ett byte. Ett byte som ska göra Gud moraliskt fri att utdöma en rättfärdiggörelsedom över människan. Det är alltså Dina och mina synder, som driver Jesus upp på korset. Hans kärlek till Dig och mig driver Honom dit. Han vet att det är enda vägen att Gud skulle kunna fälla en rättfärdiggörelsedom över alla människor.

När människan kommer till tro på den sanne Jesus Kristus och sätter sin förtröstan till Jesus, för sin räddning, träder denna rättfärdiggörelsedom in, som laga kraft, som en subjektiv verklighet, över den människan. Rättfärdiggörelsedomen, dömd av tillvarons högsta instans, utan överklagansrätt, är objektivt dömd över alla människor genom Jesu försoning. Gäller i subjektivt laga kraft hos den, som sätter, sin förtröstan till Jesus för sin synd.

När människan i Guds Andes ljus, hör och ser denna domsutsaga. Att hon är benådad för Jesu skull. Då väljer hon om hon ska tacka och ta emot benådningen. Så att domsutsagan vinner laga kraft, subjektivt, i hennes liv, personligen. Eller också förkastar hon domsutsagan. Benådad trampar hon då Jesu blod under sina fötter. Jesus har då dött förgäves för den människan. Det finns inget annat offer givet som kan rädda människan. Benådad stannar hon då kvar i fängelset. Benådad ställer hon då sig själv, kvar under Guds vrede.

”Den som har Sonen, han har Livet. Den som inte har Sonen, har inte Livet, utan Guds vrede förblir över honom”.

Guds vrede består i att Han överger en människa, som väljer att inte ha med Honom att göra. Människan drar straffet över sig själv. Bort ifrån Gud med alla förfärliga konsekvenser det innebär i den här tiden och evig pina i en totalt fördärvad natur och tillvaro i evighetens värld.

Att bli utlämnad åt synden, ondskan och de demoniska makterna är redan i den här tiden ett fruktansvärt straff. Att i evigheten leva i ett sataniskt tillstånd i en satanisk tillvaro, är en fasansfull vånda – utan slut och möjlighet till förändring. Det är inte Gud som är grym. Det är människan som är grym mot sig själv, när hon frånsäger sig Gudsgemenskapen och tackar nej till nådeerbjudandet om att vara förlåten för Kristi skull.
——

Människan får i rättfärdiggörelsen, ingen egen rättfärdighet, i sig själv. Den egna rättfärdigheten är fortfarande som en fläckad klädnad. Men hon kan, på grund av Jesu förtjänst för henne, på grund av efterskänkt skuld, av nåd, utan egen förtjänst och förmåga, få tillräkna sig Jesu rättfärdighet. Gud tar på sig nådens glasögon och säger: Rättfärdig för Kristi skull.

Den tillräknade rättfärdigheten från Gud grundar sig uteslutande på Guds barmhärtighet, nåd och Kristi förtjänst.

Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.

Tron producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor mottages subjektivt, i den enskildes liv, genom tron.

Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse. Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva.

Gud själv skapar genom sin Ande och sitt Ord hos oss den mottagande tron, genom förkunnandet av evangelium – genom den framräckta gåvan. Den som inte hört ett ord om tron men som ändå tar emot evangelium, han har den rätta tron. Tiggarens hand gör inte gåvan utan tar emot den. Tiggaren, som tar emot allmosan, har inte bidragit något till sitt livsuppehälle. Tron rättfärdiggör endast genom sitt föremål, d. v. s. genom det som föreligger som en gåva före tron och som tron griper om.

Rättfärdiggörelsedomen och benådningen är ett faktum före tron och orsaken till tron, inte tvärtom. Först måste ju brottslingen benådas, innan han kan ta emot benådningen. Evangelium överräcker denna benådning och den som tar emot den blir verkligen benådad, får verkligen gagn av den skänkta benådningen.

Ingen är i personlig besittning av en gåva, bara därför att det finns en givare och en gåva. Tron tar givaren på orden och tar emot gåvan, som finns där före mottagandet. Tron är alltså inte orsak till gåvan, utan endast det mottagande organet, som skapas av nåden allena.

Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet ta emot hans gåva : syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen och evigt liv. Tron griper tag kring detta erbjudande.

Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte världen deras synder (2 Kor. 5 : 1). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor (Rom. 5 : 18).

Men de som inte tror evangelium – inte genom tron griper tag om denna fria gåva – går dock evigt förlorade. De har förkastat Kristus, förkastat benådningen, avvisat försoningen, rättfärdiggörelsen, syndernas förlåtelse. De väljer själva att ställa sig utanför benådningen.
—–

Rättfärdiggörelsen är inte en förvandling i personen, utan en deklaration om denna persons lagliga ställning inför Gud. Tillräknad rättfärdighet för Kristi skull.

En gåva som tron gripit kring och mottagit av nåd, genom den av Guds Ande och Ord framfödda tron.

Att Kristus bor i den troende är inte människans tillräknade rättfärdiggörelse inför Gud, utan en pånyttfödelsens konsekvens, där Jesus genom sin Ande bor i människans väsen och sinne. Inte en orsak till förlåtelse och evigt liv, utan en orsak eller resultat av förlåtelsen och det eviga Livets gåva.

Människan är efter Jesu försoning, fri att sätta sin förtröstan till Honom. Få sig Hans rättfärdighet tillräknad och komma in i ett rätt förhållande till Gud. Därför vädjar Gud. ”Låt försona er… Den som vill, han komme och tage Livets vatten för intet… Gud vill att alla människor ska bli frälsta”.

Gud vädjar i kärlek till människan, att hon ska ställa, sin vilja under Guds vilja och sätta sin förtröstan till Jesus. ”Idag om ni får höra Hans röst så förhärda inte era hjärtan”, säger Han. Han drar genom sin Ande och sitt Ord människan till sig och erbjuder henne att komma in i Hans gemenskap.

I Guds vilja lever människan skyddad och kan tillägna sig, det Han vill ge henne och Han kan få leda människan in i ”förutberedda gärningar”. Som hon kan få vandra i. Där Han strider och verkar för, med i och genom den troende.

Men detta, att underordna sig Guds vilja, strider mot människans hela natur. Hon vill ju förverkliga sig själv och drivs av egoismen och synden. Hon förstår inte att hon istället för att förverkliga sig själv kommer att fördärva sig själv.

Därför sänder Jesus en Hjälpare från tronen. En Hjälpare, Han säger, för alltid ska vara hos er.

Objektivt hos alla människor. Subjektivt, säger Jesus, att Hjälparen bor i den troende. Inte instängd i hennes egen ande. Så att människan redan nu, skulle vara helt Gudomlig i sin ande(sitt eget liv). Eller redan nu Gudomlig i sig själv. Men som integrerad i helheten av den troendes väsen till ande, själ och kropp. Där vill Hjälparen ”verka både vilja och gärning, för att Guds goda vilja ska ske”.
——-

Skriftens budskap handlar också om att Kristus genom sin Ande bor i den troende och vilken konsekvens det har för det kristna livet här och nu. Inte en grund för vår rättfärdighet inför Gud. Men det har en oerhörd betydelse att leva i den innerliga personliga relationen med Jesus här och nu. Med Andens verksamma liv.

Det är den objektiva rättfärdiggörelsen utanför människan som gäller för vår salighet. Att Kristus bor i den troende är inte grundvalen för vår rättfärdiggörelse eller visshet därom. Den står där svart på vitt i Bibeln om Kristi tillräknade rättfärdighet som en domsakt utanför människan.

Men detta är ingen motsägelse till att Kristus bor i den troende och även vittnar i hennes sinne och väsen. Detta finns också svart på vitt i Bibeln. Enligt Luther kallad helgelsens gåva inom oss. Som inte är en orsak till förlåtelsen och det eviga Livets gåva, utan en konsekvens eller resultat av den fria rättfärdiggörelsens gåva utanför mig och som är knuten till Kristi person.

Detta leder till att Jesus genom sin Ande blir en relations och kommunikationspartner. Att den helige Ande genom en livets Andes lag arbetar i den troendes väsen och sinne för ett helgat liv till tjänst inför Gud och människor.

HaFo