A) Minne Phjuma
Innan jag kommer in på minnena från början av Phjumas liv och vår gemenskap under 15 år så vill jag återge det traumatiska slut som han fick.
Han var en sådan kämpe och var oftast pigg på de fem gånger per dygn som jag hade ut honom på promenad 20-30 minuter under hela hans sista år. Först utan sele, men efter att han ätit något utlagt gift som för en månad slog ut hans lever så gick jag därefter ut med honom med sele.
Selen blev för honom så småningom en slags trygghet. Jag ramlade en gång och han slet sig ur selen och sprang hem. Jag fick hjälp upp och gick efter hemåt. Då kom han ängsligt emot mig och följde mig utan sele välvilligt hem glad över att vi åter var förenade.
Det hände när han i situationer skrämd av bilar etc. slet sig så kom tillbaka och ville komma in i selen igen
Här sker en hel del upprepningar i denna minnesruna över Phjuma och som är relativt långt. Försök ändå att hänga med ända fram till slutet av Minnet av Phjuma.
Tror inte du blir besviken av att göra det. För jag tror att det faktiskt har ett viktigt budskap att förmedla även om det blir lite spretit och återges utifrån flera olika synvinklar och händelser.
A 1) Bön för Phjuma
Innan jag går vidare så vill jag visa på hur jag vid sidan av uppbjudande av allt tid ork kraft och pengar även intensivt under ett års tid bett för Phjuma.
Varje stund jag bad för Phjuma så upplevde jag ett vidrörande av Guds Ande som riktigt grep och berörde mig igenom hela min varelse och jag fick många bönesvar med välmående livsglädje, rikligt av energi och kraft över honom där han vid promenaderna hade oerhört driv i steget och ibland inte ville sluta utan bara ville fortsätta gå.
Men inte ända fram till ett helande kom något bönesvar. Jag ropade gripen av nöd och omgiven av Guds närvaro om att Jesus skulle göra under ända fullt ut. Jag var förvissad om det att han som kan göra mer än vi kan be och tänka skulle gripa in fullt ut.
Jag drev i Jesu namn ut all sjukdom ur Phjuma och bad i stor nöd och inspiration natt och dag om att Jesus skulle rädda hjälpa och hela Phjuma.
Men nu fick det inte ske och svaret varför han som är given all makt i himmel och på jord enbart svarade till en del på bönerna om Phjuma är fortfarande höljt i dunkel. Kan bara önska att det på något sätt skedde för att allt ska samverka till det bästa.
Men att Jesus svarat med att göra Phjuma så pigg full av energi och livsglädje gjorde att det blev som en chock att värdena blivit sämre när allt tydde på att de skulle vara bättre. Jag åkte glad i hågen till Piteå och veterinären med Phjuma för provtagning. Jag var övertygad om att hans värde utifrån hur han mådde full av energi skulle vara på topp nu.
Men abrupt fick jag chockbeskedet att värdena nu var så dåliga så att han skulle avlivas. Hade han uppträtt som en katt som var döende så hade det varit smärtsamt men nödvändigt. Men nu var han fullt vital med kraft energi och livsglädje. Därför kom det som en chock med panikångest i hela kroppen.
Hur man då bemötte mig som i chock kämpade för min katts överlevnad var både oproffsig och rent ut sagt skandalöst. Känner mig så lurad av den veterinär som förespeglat att Phjuma skulle bli frisk från förstoppningsdiareen med hjälp av frökli.
Hon hade redan innan börjat dala från en förtroendefull person till ett slags fejk som lovade mycket mer än vad det fanns täckning för. Hennes reaktion vid mitt chocktillstånd och kamp för Phjumas överlevnad var både oproffsigt och under all kritik. Ingen människa borde bli utsatt för vad jag och Phjuma därefter blev utsatta för.
Jag hade redan börjat inse felet med den överdrivna ordinationen av frökli och upphört med den och då åt och drack Phjuma med glädje och fick en enorm livslust fria av de gaser som följde i fröklins spår.
Berskriver senare det fruktansvärda skeende som då följde med tvångshämtning av Phjuma under poliseskort där han slets från min famn för att luras in i en bur för att fraktas till avrättning utan att jag skulle få vara med.
Återkommer även senare till hur veterinärer i andra sammanhang felaktigt dömt ut Phjuma och velat avliva honom. Han kom tillbaka med kraft från deras utdömande full av kraft energi och fortsatt välsignelserikt liv. Det är tydligen rätt vanligt att veterinärer dömer ut djur alldeles i förtid när de faktiskt har lång tid av livskraft och ett välsignat liv framför. Varför ska det behöva vara så???
Hjälplöst väntar jag nu på att en dag få förstå vad som hände och varför det hände och hoppas att det då ska visa sig att allt ändå då med facit i hand så mitt i detta trauma, så tillät Jesus detta traumatiska ske och att det dock samverkade allt till det bästa med återverkningar ända in i evighetens värld.
Men just nu är jag förlamad av sorg och har svårt att glädja mig över vilken fin gemenskap vi hade dygnet runt sista året Phjuma och jag. Jag får fortfarande gråtattacker med blixtrande minnesbilder över alla de platser och upplevelser som vi hade under hans motion fem gånger per dygn varje dag under 1 års tid.
Detta var glädjestunder speciellt på natten när jag efter hans raska distinkta promenad svingade upp honom i rullatorkorgen. Det var då som den stora belöningen ägde rum när han sökte efter min hand med sina tassar för att så kurrande och välmående kela med mina händer.
Jag får nu ge de andra två katterna Lillen och Tusse full uppmärksamhet. Jesus liksom använder dom till att trösta mig och göra dem mycket närmare i kontakten med mig än förut.
Har dock svårt ännu att kunna ta emot det utan att smärtan över att Phjuma är borta tar överhanden i gråtattack på gråtattack med en smärta av saknad och tomhet som inte går att beskriva. Återkommer till Lillen och Tusse i minnet över Phjumas hela liv.
Självömkan påstod någon på nätet att jag ger mig hän åt när jag beskriver smärtan av att under traumatiska former ha mist Phjuma. Nej det handlar om en verklig upplevelse av tomhet och smärta över en för tidigt förlorad livskamrat under 15 år som kunde ha blivit många år till.
Ja kanske åtta år till om Jesus svarat på bönen fullt ut och han även fått en riktigt adekvat medicinering och behandling som han var i behov av. Jag bad även innan detta skeende för mig själv att få bli stark i benen för att länge än kunna vara med på Phjumas så glädjerika promenader. Det var min övertygelse att vi hade en gemenskap tillsammans att se fram emot många år framåt.
Phjuma led inte oerhört av inre plåga och värk som någon föreslog att han skulle ha gjort. Han utstrålade energi kraft och livsglädje med glittrande ögon och ett kroppsspråk fullt av kraft och glädje.
Det måste ha handlat om något annat helt obegripbart som förhoppningsvis senare med backspegeln i hand ska visa sig vara något som samverkar till det bästa att Phjuma så brutalt skulle avlivas.
A 2) Sista natten när jag insåg att nu behövde det ske ett under för att Phjumas liv skulle kunna räddas så sände jag då ut ett nödrop till alla bönemänniskor:
”Bara ett under kan nu rädda Phjumas liv. Be allt vad ni orkar att han får en chans till att få upp sina värden och kan få fortsätta att leva!
Känner du/ni någon som kan be en trons/helandets bön för Phjuma så be i så fall/denne/a/ dessa att be för Phjuma. Be att han kan få en ny chans och att Jesus så kan få uppenbara sin allmakt och helande kraft. Be att satan med sjukdom i och över Phjuma får vika undan i Jesus namn. Be att Jesus som kan göra långt mer än vi kan bedja och tänka griper in och räddar och helar Phjuma.”
Det kändes/känns som jag inte orkar leva utan Phjuma här vid min sida:
”Käre Herre Jesus Kristus som är given all makt himmel och på jord hör här min bön och lägg din rökelse och tro till bönen. Så att det blir en rätt bön. Låt mig och andra få en förvissning ifrån dig att du ska gripa in och rädda Phjuma.
Snälla Jesus rädda Phjuma och jag ska prisa lova och ära dig och berätta om vilken makt och omsorg som du har. Du kan ta ut bönemänniskor utöver hela vår värld som kan be trons bön för Phjumas helande.
AMEN ske alltså i ditt underbara namn Jesus. Ditt namn som är över alla andra namn. Du har ju lovat att när vi ber i ditt namn så ska det ske!”
Men bönesvaret uteblev och här är först en liten sammanfattning och summering omkring och efter Phjumas bortgång. Något som kommer igen då och då igenom bearbetningen ur lite olika vinklar av Phjumas tragiska tvånsavlivning..
B) Kränkande tvångsavrättning av Phjuma
Vill senarte visa på vilken viktig genuint fin katt som Phjuma i det slutliga minnet över hans liv. Men vill innan visa på hur han alltid kommit igen från olika former av utslagning. Han var en sådan stark bondkatt som alltid kom igen när han fick chans att göra det.
Men nu mitt i att han uppvisat en så överraskande vitalitet energi och kraft kom så chockbeskedet att han skulle avlivas. Ska återge hur fel det gick vid beslutet om avlivning och med vilken kränkande och hänsynslöst sätt som det verkställdes på.
Det borde aldrig mer få ske i något sammanhang! Önskar att vad jag skriver kan bidra till att ett sådant traumatiskt kränkande övergrepp aldrig mer måtte få ske och att de som orsakade och genomförde det själva inser hur skandallöst deras agerande var.
Veterinären tyckte 23/10 2025 att katten Phjumas värden var sämre och att han därför skulle avlivas. Ingen hänsyn togs till hur han faktiskt mådde.
Han var så pigg och jag var säker på att hans blodvärde och inflammation skulle vara bättre men veterinären menade att han nu måste avlivas.
Jag vädjade om att få pröva en månad till med att försöka få upp värdena och menade att det måste ju finnas mer medicin än den som ordinerats för att få upp blodvärdet och minska inflammatioinen.
Jag pekade utan gehör på att han är ju så pigg och alltid har kommit igen från sämre situationer. Men jag talade för döva öron.
”Nej han kan inte vara pigg med de värdena” blev svaret utan att jag fick visa dem hur pigg han var om vi gått ut på promenad.
Men han kurrar och mår så bra sa jag när vi har varit ute och gått i raskt takt 30 min.
”Nej han mår inte bra. Han kurrar därför att han mår dåligt” blev svaret i luckan där veterinärerna stod. Och då gick rullgardinen fullständigt ner för mig. Hur kan man som veterinärer vara så okunnig om när en katt kurrar och vad det då står för.
En katt som mår dåligt kan kurra för att ”trösta sig själv”. Men en katt som kurrar när den söker efter dina händer för att kela med dem gör det av välmående tillgivenhet och uppskattning av varandras närhet!! En katt kan verkligen sätta värde på och uttrycka välmående av närhet och kel.
Jag har blivit så kränkt och misstrodd. De bestämde att länsveterinären skulle komma och avliva honom. Hon kom aldrig för att avliva honom utan för att under tumultartade former under poliseskort föra bort Phjuma till tvängsavrättning.
Den 24/10 2025 så har de från länstyrelsen tvångshämtat Phjuma för avlivning. De menade att hans värden var så dåliga. Medan jag önskade att han kunde få ändra på medicinen och ges en ny chans eftersom han hade varit så pigg och gått i full fart fem gånger per dygn.
Veterinären hade gett falsk förhoppning och alldeles fel ordination om att frökli skulle lösa hans problem med förstoppningsdiarren. Skapandet av denna falska förhoppning borde aldrig ha fått ske av en rättrådig veterinär.
Det smärtar mig också att jag inte fick vara med vid Phjumas dödsögonblick och då hålla om honom.
Det blev en chock för mig och känns som ett svek från veterinären. när hon som agerat som en positiv vän som nästan utlovade att Phjuma skulle bli frisk så plötsligt förvandlades till en aggressiv fiende som ville ta livet av Phjuma.
Jag skrev en utförlig dagbok över Phjumas händelser för varje dag. Där återfinns alla tidsintervaller mellan diareer och förstoppnings bajset. Där återfinns hans tider för motion. Där återfinns vilken mat han åt. Där återfinns hans medicinering. Där återfinns hans mående där det oftast står helpigg eller pigg.
Detta fyllde en väldig funktion och även Veterinären, så länge hon trodde på Phjuma, tyckte att det var väldigt givande för henne att ta del av alla data kring Phjuma och att det hjälpte henne att kuna bidra till hans tillfrisknande.
Nu blev det i stället hon som chockartat gav beslutet om att han skulle avlivas. Tala om tvära överraskande tvära kast. Från den som tror på Phjumas tillfrisknande till att nu beordra hans död!!
Vad är det som kan orsaka att människor så känslokallt, bara kan svänga från att, positivt smeka medhårs, och delge hopp och med nästan löfte om hjälp till Phjuma, bara så tvärt svänger till att Phjuma ska avlivas?!
Och detta beslut utan utan att lyssna till om vilken styrka och energi som Phjuma samtidigt besitter och alltid kommit igen från de värsta utslagningar och borde få en till chans med andra medciner.
I hennes värld så skulle frö – kli göra honom frisk. Men det enda det åstadkom var gaser där han mådde dåligt ända tills han under sin promenad fick ut gaserna, varefter han piggt och raskt gick vidare.
Han blev så full av frökli så det inte fanns utrymme för annat och han åt så dåligt med torrfoder och inte tillräckligt av lordinerad lax och gick därför ner i vikt.
Men i slutet så gav jag ingen frö-kli. Han hade då inga gaser. Var väldigt pigg och åt torrfoder med god aptit och drack mycket vatten. Känner mig så lurad av denne veterinär som ordinerat så fel och utlovat att han skulle bli frisk och så tvärvänder och ska ta livet av honom och inte tog notis om att han var så pigg som han trots allt var.
B 1) Phjuma hade flera gånger tidigare av olika anledningar varit utslagen men alltid kommit igen med full kraft. Det skulle enligt min mening ha skett igen om han fått ännu en chans.
Men de lyssnade aldrig. Jag fick aldrig uppvisa hur pigg han var om man gick ut på promenad. Jag fick aldrig tala till punkt utan blev hela tiden avbruten på ett bryskt och kränkande sätt.
De bara tog honom med tvång ur min famn, lurade in honom i en bur för att åka och avliva honom. Jag fick inte ens vara med och hålla om honom när han dog. Han kommer tillbaka i urna. Hjälp mig då att klara sorgen och saknaden.
Någon undrade varför han skulle avlivas. Mitt svar: De tyckte han hade för dåligt blodvärde och en inflammation som förvärrades och därför skulle avlivas. De menade utan något bevis med prover på det att han måste ha leukemi.
Medan jag menade att det måste finnas mer att pröva av medicin för detta och att han fortfarande var väldigt pigg med långa snabba promenader.
Jag påtalade att han flera gånger varit helt uträknad men alltid kommit igen med kraft vitalitet och bra värden igen. Den chansen fick han nu inte.
B 2) Phjuma hade tidigare rest sig från fullständig utslagning.
a) Jag lät honom under flera månader gå fritt ute och jag bara var med och visslade på honom då och då och när han var klar kom han och sa att nu är jag klar nu går vi hem.
b) Men så kom han en gång tillbaka och hade fått i sig något som gjorde att han bara spydde och spydde. Tog honom till Veterinär som gav vätskedropp men som ansåg att han nu skulle avlivas för hans levervärden var utslagna.
Jag vädjade och blev bönhörd om att han skulle få fortsätta. Efter en månad så hade hans levervärden hämtat sig och han var ånyo pigg och rask full av livskraft och ett välsignat liv. Hade de fått som de ville så skulle inte Phjuma ha haft all den tid av ett välsignat rikt liv som följde.
Jag är övertygad om att han även denna gång skulle ha kommit igen med rätt medicin och uthållig rätt behandling och inte alls som nu var framme vid att tvångsavlivas.
Men Veterinären som tidigare agerat som en positiv vän som nästan utlovat att Phjuma med frökli och medicin skulle bli frisk och som uttryckt hur tacksam hon var över all information som jag gav över Phjumas data mående etc. och menade att det hjälpte henne att bättre hjälpa Phjuma till att bli frisk. För hon menade att de var de som gjorde det omöjliga med att rädda hopplösa fall.
Hon förvandlades nu chockartat till en aggressiv otrevlig fiende som rusade och ringde länsveterinären.
Jag känner mig så lurad av denna Veterinär som gjorde att Phjuma ordineras så mycket frökli så att han inte orkade äta tillräckligt av den Lax och torrfoder som hon ordinerat utan bara var uppblåst av gaser.
Han kämpade sig på sina promenader igenom dessa gaser så att de släppte och han kunde så pigg och glad vandra med pigga steg och med högburet huvud och glittrande ögon fulla av livslust oförtrutet sträva framåt.
Jag hade just insett hur fel hennes ordinationer var och slutat med frökli och hur han då drack rikligt med vatten och åt med glädje lax och torrfoder och hela tiden var pigg utan att vara uppblåst av gaser.
Jag känner mig alltså så lurad av denne veterinär som hela tiden tackade mig för all info kring Phjuma och som menade att det bidrog till att hon skulle kunna hjälpa Phjuma att bli frisk ”för de var specialister på att rädda obotliga fall”. I mina ögon så är de nu specialister på att utan att ge djur en andra chans, beordra deras avlivande. Hur denna kan vara någon form av chefsveterinär är ett mysterium.
Phjumas problem var förstoppningdiaree som startade vid en dubbel avmaskninskur. Den menade veterinären skulle botas genom frökli och gav mig en falsk förhoppning.
Hans diare orsakade lågt blodvärde och inflammation i tarmen som han fick medicin för. Det verkade inte som förväntat utan hans värde var sämre än man kunde förvänta sig med hans fulla energi kraft och livsglädje. det ledde till brutal avlivning utan försök till ändrad medicinering som borde varit den normala reaktionen.
Att utan verklig dokumentation mena att det måste handla om leukemi tycker jag är riktigt uselt.
Hon länsveterinären ringde så i sin tur upp mig och var otrevlig och hotfull. Är det någon form av yrkesskada att vara hotfull och otrevlig som länsveterinär?
Jag åkte hem med Phjuma. Märk att jag med denna katt som dömts till avrättning, så var jag ute med honom denne pigge katt full av kraft och energi kl. 16.00, 20.00, 01.00 och kl. 08.00. Alla gånger var han pigg och glad.
Speciellt nattpasset där han efter ett snabbt race på sedvanligt sätt när jag plockade upp honom i rollatorkorgen så kelade han kurrande med min hand och mådde prima. Jag är tcksam till Jesus att vi fick denna underbara sista stund tillsammans innan det traumatiska helvetet brakade lös.
B 3) Så kulminerade alltså då den otäcka mardrömmen när länsveterinären och en representant från Länstyrelsen under poliseskort stormar in lägenheten.
Det handlar ju faktiskt om ett brutalt kränkande hemfridsbrott som sker.
De var kränkande, otrevliga och oresonligt icke lyssnande. Jag fick aldrig tala till punkt utan blev bara avbruten och behandlades som någon slags skurk som bara skulle vara tyst. Man talade om möjligheten att överklaga. Bara tomma ord enär Phjuma redan skulle vara avrättad innan överklagan hade gjorts.
Poliserna var jämförelsevis mindre otrevliga ska sägas till deras heder. De stannade även kvar efteråt för att kolla upp hur jag mådde efter denna chockartade upplevelse som ingen människa borde behöva utsättas för.
Jag ville därförinnan visa dem alla hur pigg Phjuma var om vi gick ut på promenad. Det avvisades för de bara visste att han inte var pigg. Man menade att han måste ha leukemi utan att kunna med fakta uppvisa något sådant.
Jag kan inte förstå hur en katt med leukemi skulle kunna ha sådan energi och livskraft. Påstår man något sådant så får det ju inte vara grundat på ett antagande utan på fakta. Något sådant fakta fanns inte.
Jag menade att Phjuma som alltid kommit igen från diverse utslagningar borde få ännu en chans att visa vilken enormt stark katt han var som alltid kom igen. Jag menade att det måste finnas andra och kanske bättre verkande mediciner mot lågt blodvärde och inflammation än den han nu ensidigt ordinerats. Men det spelade ingen roll vad jag sa för de hade bara beslutat sig för att inte lyssna till mig och att Phjuma skulle med tvång avrättas.
Brutalt togs han så ur min famn för att så luras in i en bur för att så forslas bort för att tvångsavrättas. Jag erbjöds aldrig ens att få vara med. Jag kunde bara med hjärtskärande smärta åse detta hur han så försvann ut ur mitt liv för att brutalt avrättas.
Jag har efter detta traumatiska hjärtskärande övergrepp på både mig och Phjuma bara kunnat sova kortare stunder där minnesbilderna av Phjuma ständigt blixtrar upp.
Vaknade en natt av en dröm att han var tillbaka och riktigt sprang av glädje. Kanske var det en vision av hans liv i evighetens värld.
Det lättar för en stund när jag berättar detta. Men så kommer ångesten och gråtattackerna tillbaka med full kraft.
Fortsätt att be för mig alla bönmemänniskor att detta på något sätt får lätta för just nu/då i skrivande stund så är/var det outhärdligt.
B 4) Försök till sorgearbete
B 4.1) Detta är vad jag jag i min sorg skrev till min syster som väl uttrycker vilken ångest som jag då/nu plågades/plågas av:
”Jag behöver prata med någon. Men jag vet inte. Det gör ju inget ogjort. Det ger inte Phjuma tillbaka.
Det dämpar inte ångesten saknaden tomheten. Det förändrar inte att jag aldrig ska träffa Phjuma. Åtminstone inte här i tiden.
Det hjälper inte det dåliga samvetet över hur saker blev fel och att jag ibland var irriterad på honom.
Det hjälper inte vanmäktigheten och oförståeendet i hela kroppen över att Jesus bara svarar på bön till en viss gräns och sen är det stopp. Varför gör han så när man ber i hans namn och förväntar sig att han enligt sitt löfte ska göra mer än vi kan bedja och tänka.
Jesus var liksom med i vissa skeenden. Han var med oss ute när vi gick och gav alltid Phjuma energi så att han med högburet huvud och glimmrande blick hela tiden ökade farten och utstrålade livsglädje kraft och energi.
Men Jesus var liksom inte med bönesvar helt ut och ända fram. Jag ropade natt och dag om att Jesus skulle svara på bön ända fram och rädda och hjälpa Phjuma så att vi kunde få många år framåt tillsammans.
Men det var ju bara en katt säger någon. Nej Pjuma var en livskamrat under 15 års – tid och som jag kämpade för hans överlevnad med all tid på dygnet i 1 år. Jag satsade allt för att han skulle få bli frisk och att vi skulle få vara tillsammans inte bara då dag och natt utan vara tillsammans lång tid framåt.
När allt detta bara brakar samman med en tvångsavlivning av Phjuma så då hjälper det inte att bara prata med någon. Då behövs det att man träffas och får erfara att här är det mer än munväder och att något/någon som liksom kan dra ner de himmelska krafterna för upplevelse av förlåtelse, förståelse, lättnad i samvetet, att lättnad av smärtan igenom hela kroppen får ske. Ännu har det inte skett.
Det behövs en upplevelse som ger en visshet om att det som var bäst skedde och inte något som skedde på grund av mänskliga misstag och ageranden.
Det känns då och ännu fortfarande som jag förgås av smärta. Jag behöver hjälp men vet inte hur.”
Slut på min hälsning till min syster.
B 4.2 a) Reaktioner på mitt sorgearbete
Så här skrev i detta läge en kristen vän i Umeå till mig:
”Du har beskrivit smärtan efter Karin. Den varade länge och pågår kanske fortfarande. Nu togs Phjuma ifrån dig. Smärtan aktiveras fullt ut igen.
När man ser allt detta utifrån undrar man. Smärta, Sorgen är ju ett nästan outhärdligt tillstånd. Du lever Harry och Jesus vet om dig och ditt tillstånd. Ge honom mandat att hjälpa dig. Vilket innebär att du ger honom fria händer att göra det på Hans sätt.”
Jag svarade:
”Ska försöka. Något behöver hända. Detta tillstånd är outhärdligt. Det är svårt med fria händer när hela systemet längtar efter att se och få hålla i Phjuma. Tänk om jag skulle få en visshet om att vi ska få ses i evighetens värld. Det är något som skulle ge lättnad.
Det blir så svårt att be när det just nu känns som att han vill göra det svårt för mig istället för att hjälpa mig.
Bibeln säger att den som ska nalkas Gud måste tro att han lönar dem med gott som söka honom. Men det känns som att han lönar med smärta och att Phjuma behövde lida och tas livet av för att plåga mig.
Jag känner inte att jag är bitter. Bara så förtvivlat uppgivet ledsen och oförstående i en vanmakt med en obeskrivlig smärta igenom kropp och själ. Någon form av hjälp behöver jag få uppleva men vet inte hur.”
B 4.2 b) Jag uppmanades av någon att tränga djupre in i bönen och svarade på det:
Det är svårt att gå djupare in i bön. Jag har under ett års tid ständigt flera timmer varje dag och natt tagit Phjuma i mitt knä. Bett Jesus hålla om oss bägge och låta sin kärlek och omsorg flöda över oss.
Jag har drivit ut sjukdomen i Jesu namn. Bett om Hans Helande uppståndelse krafter över Phjumas liv med att ingjuta i honom kraft och energi.
Energi och mäktig kraft med pigga promenader fem gånger per dygn har han fått men inte helande. Dygnet runt har jag inom mig och även högljutt ropat till Jesus att rädda och hjälpa Phjuma.
Jag har varit gripande berörd i bönen med en tro på att Jesus skulle svara på de ständiga bönerna. Har även engagerat många i bön för honom.
Så plötsligt så tvångs avrättas Phjuma under brutala former. Han bara slits ur min famn. Det går inte att gå djupare in i bön än vad jag varit för Phjuma natt och dag. Men så tvångsavrättas ändå Phjuma.
Det resultat som bönerna för Phjuma idag gett är ett liv fullt av energi och kraft yllt av livsglädje. Men i slutändan så bara leder det till hans brutala död och en för mig outsäglig smärta förbryllande vanmäktig oförstående förvirring tomhet och saknad. En maktlöshet med en sorg som känns som att något dör inom mig och aldrig ska komma till liv igen.
Jag vet hur jobbigt det är att umgås med människor som är så fyllda av ångest och handlingsförlamning som jag nu är. Man tycker att den andre borda rycka upp sig. Men jag kan inte rycka upp mig. Jag bara försöker orka med smärtan nästa minut.
Det är som att bara jag klagar tillräckligt så måste jag få hjälp. Det är en sådan fruktansvärd smärta att passera ställen där jag och Phjuma gått och nu är han inte med där längre. Hela min värld har rasat samman när jag inte längre har att se fram emot att få gå ut med Phjuma.
Jag ropar hela tiden till Jesus med undran om varför inte Phjuma får vara med längre.
Dagligen lyfte jag upp Phjuma inför Jesus i bön om räddning och hjälp för Phjuma. Liksom jag ständigt bad om kraft och energi över Phjuma.
Den senare bönen blev med råge besvarad. Men inte bönen att han skulle bli räddad.
Att Jesus svarade på bönen om kraft och energi gjorde att det kom som en overklig mardröms chock att han hade så dåliga värden så de ansåg att han skulle avlivas. Och det sker så under de mest brutala former
De borde då ha varit så pass proffsiga så att de behandlat en människa i chocktillstånd som kämpade för sin katts överlevnad på ett mindre brutalt och hänsynslöst sätt.
De borde eftersom Phjuma stark full av energi ändå då ha gett mig och Phjuma en tid att låta detta landa och mogna fram på ett annat sätt.
Man borde också ha prövat en tid med annan medicinsk behandling. Då hade chock tillståndet inte behövt ske och jag hade inte behövt må lika dåligt som jag nu gör på ett sätt som gjort mig som paralyserad i panikångest och en slags kronisk obegriplig smärta.
Då hade jag fått tid att tillsammans med Jesus förstå att Phjumas död ingick i något som skulle samverka till det bästa.
Jesus hade redan då kunnat ge mig en visshet om att vi skulle ses i evigheten igen. Nu försöker andra att övertyga mig om att det är så. Men jag äger inte ännu den vissheten själv. Måtte den växa fram genom allas förböner och måtte panik smärtan som värker ge me sig.
Måtte de blixtrande minnesbilderna av situationer med Phjuma förvandlas från smärta till glädje över hur bra vi fick ha det tillsammans. Förvandlas till glädjetårar istället som nu hysteriska gråtattacker av smärta sorg och saknad. Jag sänder dessa ord som en vädjan till Jesus om hjälp.
Det är så svårt med den troskris som uppstår att Jesus inte vill mig väl utan tillåter att Phjuma dödas för att jag ska plågas.
Må Jesus genom allas förböner uppenbara att det inte är så utan att allt ingår i ett skeende där allt samverkar till det bästa.
Jag ropar och ber om en förvissning om att vad som skett verkligen var hans vilja och att allt samverkar till det bästa och om att få en förvissning om att få möta Phjuma igen.
Svaren på det skulle kanske dämpa min smärta och ångest och räta ut frågeteckenn som nu bara hopar sig i en slags vanmakt.
B 4.2 c) Må Jesus svara på allas böner med anledning av Phjumas död.
Det är så många som ger hälsningar hur de ber (tidigare bad) för Phjuma och mig. Och som nu ber och ger uppmuntrande hälsningar. Skönt att det ändå finns människor som bryr sig och som förmedlar empati och omsorg.
B 4.2 d) I bönen nu och framgent ligger en önskan om en visshet från Gud att allt som skedde ska samverka till det bästa och att jag ska få möta Phjuma i evighetens värld.
Måtte det vara så att all Kärleks Gud, Universums Herre, Skaparen av allt, det stora Jag ÄR, och som ser till vart och ett av sina barn, ser mig och vet att Phjuma ingått i min familj som en gåva från honom.
Skulle önska att det gick att skapa sig en inre bild av hur Phjuma har det tillsammans med Jesus där han är frisk och trivs, ingen plåga och inga jobbiga behandlingar. Där han trivs i Den Allsmäktiges kärlek!
Måtte det vara så att Phjuma nu njuter av sin frihet och att vi ska ses! Skulle dock behöva en överbevisande visshet från Jesus att det är så.
Vill tro att vad Upp 21:4 säger om evigheten även gäller djuren och nu då Phjuma:
”Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
Katter leds absolut inte bara av instinkter som vissa har för sig. De tänker känner och väljer. De har alltså en själslig verksamhet. Så därför är det ju högst troligt att vi kommer att få möta även våra djur i evigheten. Det är så otroligt starkt hur nära människor och djur kan komma varandra, som allra bästa vänner som jag och Phjuma gjorde!
Men just nu utan att jag erhåller från Jesus en övertygande förvissning om att jag ska få möta Phjuma igen så känner och ser jag dock ingen ljusning utan bär en krampaktigt smärta igenom hela kroppen och med en ständig troskrisaktig undran till Jesus varför han lät det sluta så här med tvångs avrättning av Phjuma som samtidigt var så pigg.
När hans bror Thaiger dog av giftstruma året innan efter ett år av tid tillsammans så dog han kurrande på min hand.
Året innan dog Karin av cancer i mina armar.
Och all den smärtan har återupplevts och förstärkts vid förlusten av de kära speciella katterna. En smärta som jag behöver hjälp med. Inte med fraser som att Gud välsigne dig, jag ber för dig eller tiden läker alla sår.
Behöver en hjälp som inte bara är munväder utan som ger en en verklig genomslagskraft och stillar den outhärdliga smärtan på ett genomgripande varaktigt sätt.
Detta med Phjumas död blev liksom en smärtsam uppföljning som satt i hop med de tidigare händelserna och som därmed förstärker smärtan.
De andra förlusterna med Karin och Thaiger och sorgerna därefter var ändå mer väntade. Men detta med förlusten av Phjuma kom nu som en chockartad blixt. Oväntad eftersom Phjuma var så otroligt pigg med energi och kraft. Därför är nog Phjumas död nu det som ger den mesta övermäktiga och överrumplande smärtan.
Jag är förvissad om att få möta Karin igen. Jag är förvissad om att hon kommer att få uppleva enligt Guds Ord en kroppens uppståndelse där hon får en härlighetskropp som passar in i evighetens värld och likt den Jesus beredde i sin kroppsliga uppståndelse. ”Han ska så förvandla er förnedringskropp så att den blir hans härlighetskropp lik”.
Och tänk om det är så att djuren även får del av denna uppståndelsens kraft som Jesus beredde så att Phjumas aska då förkroppligas till en katt i evighetens värld som jag då ska få umgås med igen.
Tänk om vi då Karin och Thaiger och alla våra tidigare husdjur tillsammans får mötas. De som Karin också älskade och som älskade henne. En sådan förvissning skulle dämpa den akuta smärtan tomheten å saknaden. Är den visionen en verklighet så må Jesus då ge en överbevisande visshet om att det är så.
Det kommer förhoppningsvis en dag när jag förstår varför det blev så här att Phjuma som var så full av energi skulle tvångsavlivas under så dramatiskt olustiga och kränkande former. Om inte förr så klarnar det förhoppningsvis i evighetens värld. Det finns människor som vill visa på att vi återse djuren i den eviga världen. Går nu vidare till några sådana reaktioner som fyllda av empati och förståelse vill dämpa min smärta med trösterika ord.
B 5) Återger några reaktioner på nätet angående Phjumas avrättning och som vill ge tröst och förvissning om att jag ska få möta Phjuma igen och att Jesus är med igenom allt. Jag besvarat också deras reaktioner:
B 5.1) Så ledsen, Harry…
Jag tror på att vi kommer att möta våra husdjur igen. Bibeln nämner olika djur när den profeterar om det framtida Gudsriket. Det står också att hela skapelsen våndas och väntar på Guds rike.Bibeln beskriver också himmelska väsen som liknar olika djur. De djur vi har här på jorden har uppenbart himmelska förlagor. Kanske i alla fall en liten tröst.
B 5.2) Kära Harry,
Jag blir berörd av din smärta o lider med dig. Jag beklagar Phjuma o tillvägagångssättet han fördes bort från dig.Jag förstår oxå hur det är att förlora fina små älskade djurvänner, även kära föräldrar, på kort tid…
Man vandrar i dödsskuggans och smärtornas dal…jag vet hur det är att bedja o bedja o åkalla i nöden o vaka o be för var o en men ändå se hur våra nära o kära glider en ur händerna hur sjukdom död vunnit styggt över deras sargade kroppar här på jordelivet.
Hur Gud inte helar dem… Man känner sig tom, helt slut, Känslomässigt utmattad. Man ifrågasätter hela livet o undrar… Gud varför…
samtidigt tacksam över att Gud bär våra älskade anhöriga familj över o in till evighetens strand där all smärta kamp död är borta där våra älskade äntligen får vila ut i frid bredvid Jesus. De lider inte längre utan har det bra nära Jesus hjärta
Det är vi som är kvar i jordelivet som lider av saknad smärta…
Vi måste tyvärr gå igenom denna smärtornas dal steg för steg, det finns tyvärr ingen genväg, utan vi måste sörja, vara mitt I smärtan, o ge det tid o låta sorgen smärtan värka ut…men vi får göra det tillsammans med Jesus vi får gömma oss i honom med vår smärta.
B 5.3) Jesus ser dig Harry vad du går igenom, det smärtar honom oxå din smärta, men han går med dig, han bär dig o torkar tårarna…
Jag är viss om att våra djur finns på andra sidan, att de väntar o kommer möta oss där. Din Phjuma finns där ihop med Thaiger o de andra….
Vi får lida här på denna jord en stund, där den onde styr på många sätt här, han är en stark man, men snart kommer Jesus tillbaka o han kommer göra upp den slutgiltiga striden där fiende är helt förlorar, då ska alla tårar torkas o vi ska åter uppfyllas med glädjens o kärlekens harmoni o frid åter tillsammans med våra nära o kära. Det är vårt hopp!
Våra underbara Djur är en hälsning, en uppmuntran från himmelen. från Gud, med deras ovillkorliga kärlek o ljus som de sprider till oss arma människor trots våra tillkortakommanden o vår brist på tålamod mellan varven Tack Jesus för din kärlek via Djuren, tack för våra djupt älskade vänner nära o kära.
Tack att de är hos dig nu!!! Vi kommer att ses igen!!
B 5.4) HaFo: en visshet om att få se och hålla om Phjuma igen skulle skapa lättnad. Nu väller bara saknaden och tomheten fram i outhärdlig smärta.
Frågetecknen varför Jesus som har all makt himmel och på jord, som lovat att det ska ske vad vi ber om i Jesu namn ändå inte bara bestämmer att han ska vara frisk här i tiden förbryllar. Vad är hindret?
Men möts Phjuma och jag friska i den eviga världen så har förhoppningsvis vägen fram dit på något sätt ändå samverkat till det bästa? Skulle vara en sådan befrielse att erfara att det är en sanning att det är på det viset.
Det är så obegripligt att Jag aldrig fick visa i vilken fin form som han var genom att gå ut med honom och promenera utan de bara bestämde att han skulle avlivas. Han hämtades dagen efter med poliseskort. Han slets ur mina händer och jag fick inte vara med på hans avrättning.
Jag fick 4/11 2025 beskedet att jag nu kan hämta askan efter Phjuma. Det ger nya gråtattacker. Det värker av illamående. Jag ropar till Jesus om barmhärtighet att kunna orka med smärtan.
Jag ber att han ska krama om Phjuma och hälsa honom hur jag älskar honom, längtar efter honom och tackar honom för all glädje och gemenskap som vi haft och att jag ser fram emot att få möta honom på den nya jorden och den nya himlen där döden för evigt är besegrad. Då är vi friska och han får springa fritt i glädje utan sele och koppel.
Fick då följande omsorgsfulla och trösterika reaktion:
B 5.5) Fina Harry…. Sörjer med dig…
Det blir som i Bibeln när det står att man höll en stor dödsklagan när någon gått bort… Ett avslut på på det här ofullkomliga jordelivet och senare en början på det nya. J
Ja, ser ftamför mig hur Phjuma trippar fritt vid din sida och nosar upp nya äventyr… Där vi ska möts och där du möter Karin igen. Där Gud ska torka alla våra tårar, som det står, och där ingen sorg ska finnas mer.
Vet hur det kan vara med smärta som är så stor att man inte vet hur man ska orka bära den. Samtidigt som jag har upplevt att det är bättre att kämpa med Gud än utan Gud.
Även om man också kan ha undringar om varför Gud låtit något ske. Verkar som att Gud ibland låter oss förlora det vi alla mest velat ha i livet och kanske det finns något syfte med det, som inte alltid är uppenbart för oss i stunden.
Min reaktion blev: suger under tårar till mig dina trösterika ord. Men paniksmärtan går ändå fram som svallvågor.
Phjumas urna ska få en hedersplats på hyllan där urnan efter hans bror Thaiger som dog av giftstruma har sin plats.
På samma hylla där minnena efter Karin Berglund är placerade. Hon älskade och umgicks mycket med mina katter. Hon kallade Phjuma för lilla Pju.
Hon dog av cancer. 1923. Thaiger dog oktober1924. Och nu Phjuma som jag kämpat natt och dag för med hans förstoppnings diare genom att ge honom bäst möjliga mat medicin omsorg och motion.
Tomheten saknaden är tröstlöst uppgivet genomgripande smärtsam med panikvärk och ångest tvärs igenom hela kroppen. Och ett enda stort kvarvarande frågetecken:
Varför när den som är given all makt i himmel och på jord bara kunde ha bestämt att Phjuma skulle vara frisk. Varför var Jesus bara med och svarade på böner runt omkring men inte ända fram med ett helande. Jag ropadee om och om igen till Jesus att han skulle vara med ända fram fullt ut och göra Phjuma frisk.
Försöker nu efter att Jesus tillåtit att min kära Phjuma inte längre finns i livet, uppbjuda ork till att ta hand om mina två andra katter på bästa sätt mellan gråtattackerna. Återkommer till dem i hela Minnet av Phjuma.
B 6) Så till hela Minnet av Phjuma som var tillsammans med mig i 15 år som en genuin livskamrat.
Där finns fortfarande inbakat då och då den bearbetning av förlusten av Phjuma som jag kanske aldrig blir färdig med.
B 6.1) Det går aldrig att fullt ut beskriva vilken unikt genuint fin katt som Phjuma var. Han var helt outstanding!!
Jag har alltid haft katter. Jag har haft hundar – hamiltonstövare – med en valpkull. Underbart tillgivna och gosiga livskamrater. Men de och inget annat kan mäta sig med den enorma gemenskap som jag hade med just Phjuma. Det var helt unikt!
Han var inte bara en genuint fin katt utan en så speciell livskamrat utan motstycke i 15 år.
B 6.2) Därför är det en sådan tragik att han med våld togs ifrån mig mitt i att han var så oerhört pigg full av energi och livskraft och att vi hade så underbara stunder tillsammans på hans promenader.
Må Jesus ge mig ett svar på varför gemenskapen med Phjuma behövde brytas på detta våldsamma traumatiska sätt med fullständigt avsaknad av medkänsla och avsaknad av medmänskliga resonemang med en medmänniska i chock vanmäktig smärta och oförståelse över vad som sker.
BE BE BE för mig att jag med Jesu hjälp kan ta mig igenom denna oerhörda ångest och smärta som nu bara vibrerar tvärs igenom min kropp och själ!
Be också för de människor som låg bakom detta övergrepp mot både mig och Phjuma att de inte vidare kan göra något liknande mot någon annan!
B 6.3) Efter att Den gamla katten Storstek passerat 20 år och hennes två – år yngre dotter
Vhilma fått fel på njurarna och avlivats, så tänkte jag på förnyelse bland katterna.
Såg från min buss hur det som senare blev Thaiger och Phjuma lekte i en dikeskant. Det visade sig att de inte skulle ha kvar dem, så de blev hemmaboende hos mig i Andersvattnet.
B 6.3 a) Redan från början var Phjuma en äventyrare. Han sökte sig varannan dag till Risvattnet fem kilometer bort för där fanns flera intressanta katter att umgås med.
Varannan dag så gick han längs dikeskanten så att det slutligen blev till en stig bort till Risvattnet. På kvällen åkte jag dit och visslade. Han svarade då kom springades, hoppade in i Bilen och ville hem.
Men så plötsligt kom han inte och blev borta i 3 månader. Jag trodde inte han skulle komma hem mer så jag hämtade hans systerson Lillen så att Thaiger och Storstek skulle ha kompisar. (Återkommer senare något till en del speciella händelser med Lillen)
Men när jag efter 3 månader när jag var ute på stavgång så såg jag Phjuma nere på en åker. Jag ber hem honom. Han förblev så kurrandes hemma utan fler äventyr då.
B 6.3 b) När jag 2013 skulle flytta till Burträsk och började flytta saker så fick jag se prov på Phjumas kännslighet. Han blev tydligen orolig att han inte skulle få följa med och slutade dricka och äta.
Jag fick ta honom till Veterinären för vätskedropp och de skickade med speciellt starkt foder. Karin bodde då i Skellefteå och han fick stanna hos henne en vecka och hon matade honom. Sedan var han pigg och stark igen. Och han fick följa med i flytten till Burträsk.
B 6.3 c) En kväll så jag hur någon försökte ta fast honom. Men han kom till mig och vi lekte en stund. Men senare så var han helt försvunnen.
Jag hade telefonnummer på hans halsband. Efter tre månader så ringde en kvinna och berättade att han var hos hennes föräldrar 1 mil bort.
Han var så hemma en längre tid med ett gediget revir runt om Burträsk. Han mådde prima och hela gänget som jag hade då med Thaiger, Phjuma, Lillen och Cheetah ( En katt som jag räddat som eljest skulle ha avlivats om ingen tog hand om honom) levde ungkarlslivet här i Burträsk med omnejd.
B 6.3 d) Men så försvann Phjuma igen i 3 månader. Samma kvinna ringde och berättade att han åter var hos hennes föräldrar 1 mil bort. Lika obegripligt att han åter hamnat där.
Jag och Karin åkte dit. Jag visslade och han kom springandes från skogen runtomkring. Han var först förvirrad och sprang fram och tillbaka. Karin tog honom in i bilen där han började lyckligt kurra.
Sedan dess har han aldrig varit på rymmen. Hur det nu har gått till att han hamnat en mil bort!?
B 6.3 e) När Phjuma var sju år blev han påkörd. Hans ena bakben var helt så att det i leden bara var helt glapp.
Vi (även Karin bodde nu i Burträsk) skulle åka till Luleå för att operera honom. Men det blev ett sådant snöoväder så vi kom aldrig iväg. Så han fick själcläka. Efter en månad så kunde kan börja gå kortare sträckor. Han var sedan lite halt. Men när han fick upp farten så märktes det inte. Det syntes inte för honom vara något större hinder.
B 6.3 f) Han kom en natt hem full av olja över hela kroppen. Någon elak människa hade kastat honom i någon form av oljefat. Vi sanerade honom under duschen och han mådde bra igen.
B 6.3 g) Åren rullade nu obehindrat fram med trivsamma lyckliga katter ända fram till 1923 när Thaiger fick giftstruma. Han fick all uppmärksamhet fram till sin död. På bekostnad av vad Phjuma kulle ha beövt av uppmärksamhet
Phjuma och de andra kom under den tiden lite i andra hand och blev något försummade.
B 6.3 h) Phjumas traumatiska fortsättning av livet startade efter Thaigers död Oktober 1924 vid en misslyckad avmaskning som krävde 2 veckors behandling där han så efter att en natt ha bajsat ut åtta gånger. död mask fick en kronisk inflammation med förstoppningsdiaree.
Han kämpade så tappert med detta problem och själva diareen och att få ut förstoppningen var inte något egentligt problem. Men det var vad som då skapade att blodvärdet gick ner och att en inflamation i tarmen hela tiden förvärrades och att han behövde medicin för detta.
Han var hela tiden som svar på bön full av energi kraft och livsglädje. Men bönen om ett helande besvarades inte utan han blev ju så som framgått tidigare brutalt avrättad utan att få en ny chans.
B 6.3 i) Phjuma hade tidigare rest sig från fullständig utslagning.
a) Jag lät honom under flera månader gå fritt ute och jag bara var med och visslade på honom då och då och när han var klar kom han och sa att nu är jag klar nu går vi hem.
b) Men så kom han en gång tillbaka och hade fått i sig något som gjorde att han bara spydde och spydde. Tog honom till Veterinär som gav vätskedropp men som ansåg att han nu skulle avlivas för hans levervärden var utslagna.
Jag vädjade och blev bönhörd om att han skulle få fortsätta. Efter en månad så hade hans levervärden hämtat sig och han var ånyo pigg och rask.
B 6.3 j) Jag satte nu på honom sele som jag gick ut med honom med så att inte samma sak skulle kunna upprepas med någon form av förgiftning.
Att gå med sele blev för honom så småningom en tryghhet. Han fick gå ut fem gånger per dygn, 20 -40 min. Alltid full av energi livsglädje och kraft. Han slet sig några gånger när han blev skrämd av bilar etc. men ville då genast tillbaka till tryggheten i selen.
Under Phjumas sista år så satsade jag allt i bön och praktiskt för att han skulle kunna få bli räddad. Jag sov nästan inget utan allt tid gick till att göra klar den mat som han skulle ha och att gå ut med honom.
Den stora belöningen av denna satsning kom när vi var ute på natten Han var då som piggast och gick med frenesi livsglädje och kraft långa sträckor. När jag då lyfte upp honom i en special inredd rollator med katttransport de luxe så säkte han med sina tassar efter min hand att under kurrande kela med.
Han åt och drack därefter under välmående och dagen kändes för oss bägge som fulländad.
B 6.3 k) Phjuma var alltid så snäll, tacksam tålmodig och utstod så mycket . Bl.a. av problemen med att få i honom felaktigt ordinerad överdos av frökli. Han var bara så helt outstandig finn katt så ingen kan riktigt förstå det som inte varit med och delat livet tillsammans med honom.
Den äldre dam som hjälpte mig ibland med att motionera Phjuma sa ibland att han kan ju inte vara sjuk så pigg som han är. Ja Phjuma var verkligen pigg. Men så skulle han trots att han var pigg tvångsavrättas.
B 6.3 l) Vid en röntgen så upptcktes att hans rygg även hade blivit skadat vid påkörningen.
Då fick han en ny medicin Solencia som räckte en månad varje gång han fick den. Han blev då verkligen kung! Han började revirmarkera som han aldrig tidigare gjort. Han markerade högt och visade att han var av hög rang.
Alla katter som han mötte fick vika ner sig för honom. Han hade en sådan pondus så att fast han var liten så fick alla katter som han mötte bara underdånigt lägga sig ner och uppvisa strupen och säga att jag ger mig.
Det är denne Phjuma full av liv och kraft, snäll go tillgiven och uthärdandes allt som nu tvångsavrättats. Det är i mina ögon ren tragik att det kan få ske. Min förhoppning står nu till att det ändå finns en slags rättvisa så att jag får möta Phjuma i evighetens värld.
B 6.3 m) Phjuma var inte bara en katt. Han var en alldeles speciell livskamrat under 15 år Jag bad om en fortsättning här i tiden om många år. Men det fick jag inte svar på.
Hoppas nu bara på svaret att vi Phjuma och jag ses i evighetens värld och att allt som skett har ”samverkat till det bästa”. Må det få vara så käre Herre Jesus Kristus. Du som kan göra långt mer än vi kan bedja och tänka enligt ditt löfte!
Må dessa starka löften också gälla! Då får jag verkligen möta Phjuma!!
Ps 36:7:”Din rättfärdighet är som väldiga berg, dina domar som det stora havsdjupet. Både människor och djur räddar du, Herre”
Psaltaren 145:9: “Herren är god mot alla, hans barmhärtighet omfattar allt han har skapat.”
Det går aldrig att fullt ut beskriva vilken unikt genuint fin katt som Phjuma var. Han var helt outstanding!!
B 7) Lillen Phjumas systerson behöver lite uppmärksamhet i skuggan av Phjuma.
Hämtade honom som ersättning för Phjuma under dennes första frånvaro. Det var mycket inavel i honom eftersom alla hade de samma pappa. Han hde då lite svårt i början med katternas kodsystem. Han gick fram till matskålen hos de andra och sa: flytta på er här kommer jag. Då fräste Storstek till så han nästan åkte baklänges över golvet.
Han förstod inte att backa för en stor kattgubbe som kom förbi och denne rev upp magen på honom. Han skakade en natt och försökte sova. Jag skaffade honom till Veterinären på morgon som opererade honom. Karin bodde då i Skellefteå och skötte hononm tills han var återställd.
Senare blev han överkörd och kröp in under en lada. Han svarade inte på visslingar. Jag gjorde ett nytt försö då de ndra katterna följde med. Plötsligt var han med dem på vägen upp till huset. Han hade inget brutet i kroppen men antagligen en hjärnskakning.
Efter ett dygn så började han äta och blev helt återställd. Han följde så med vid flytten från Andersvattnet till Burträsk. Han är den som nu jämte Tusse efter att Phjuma så brutalt tagits livet av lever tillsammans med mig.
B 8) Tusse skaffade sig ett boende hos mig.
Han började bo i ett av kattlådorna som jag hade ute på altan. Katterna började acceptera honom. Karin och jag släpatt Phjuma pte inte in honom. Men så smet han in.
Mager och hungrig åt han i förtvivlan. Vi släppte då inte ut honom. Karin kollade upp överallt och ingen ville veta av honom. Han hade blivit utkastad. Han upplevde att Karin räddat honom och varje dag hoppade han upp i rollatorkorgen och med ett speciellt jamande visade han att han ville upp till Karin på tredje våningen. Jag bodde på våning 1.
Sista natten Karin var hemmma och skulle åka på axlagården för att dö med sin cancer så låg Tusse som en halsduk runt hennes hals och kurrade hela natten. Det tog sedan en vecka innan han gav upp med att söka efter att gå upp till henne. Han blev så sedan dess 2023 kvar hos mig och bor nu efter att Phjuma avrättats tillsammans med Lillen hos mig.
De är så jättefina. Men de kan inte mäta sig med Phjuma som var en så sällsynt säreget fin katt.
Jag har haft hundar – hamiltonströvare – med en valpkull. Underbart tillgivna och gosiga livskamrater. Men de och inget kan inte mäta sig med den enorma gemenskap som jag hade med just Phjuma. Det var helt unikt! Därför är det en sådan tragik att han togs ifrån mig mitt i att han var så oerhört pigg och att vi hade så underbara stunder tillsammans på hans promenader.
Jag hoppas att många som så empatiskt önskat mig inre frid mitt i svallvågorna efter detta trauma med förlusten av Phjuma ska få sin önskan förverkligad.
Hoppas också att mångas vision om att jag ska få möta Phjuma igen är sann. Hoppas också att Jesus tillåtit detta ske för att det allt ska samverka till det bästa. En sådan visshet skulle dämpa den akuta svåra ångesten smärtan och tomheten.
Men just nu är det bara panikångest smärta sorg och en saknad i en slags dödsskugganns dal som lamslår mig.
Hoppas kunna komma fram till en glädje och tacksamhet över all fin gemenskap som jag fick uppleva med Phjuma min kära livspartner under 15 års tid. Men än så länge väcker bara dessa minnen saknad och gråtatacker över att de inte längre kan få ske.
Jag blir säkert tjatig full med upprepningar. Men Jag fortsätter att bearbeta sorgen och smärtan genom att skriva om den och uttrycka sorg smärta och frågor som ännu är obesvarade över varför detta behövde drabba min Phjuma på ett så dramatiskt sätt så att han avlivades och inte längre finns vid min sida.
Det är fortfarande så ofattbart och overkligt att det är så att han inte längre finns på de många olika retreetplatser som han älskade i lägenheten.
Till sist för nu bara åter ett litet kuriosa om min fysiskt lilla Phjuma som dock mentalt var den stora dominerade katten.
Alla andra katter som han mötte bara fick retirera och visa sin underdånighet. Han revirmarkerade med en oerhört hög stråle som visade vilken hög rang som han hade.
Han uppträdde inte som någon sjukling utan som den dominerande kung som han menatlt var. Han hade en enorm vilja och tjurskalle. Om han på promemnaderna inte fick gå som han själv bestämde så satte han ner foten och tjurade en stund innan han så gav med sig och gick anvisad väg.
Han var alltså kungen och den store mäktige katten gentemot andra katter. Men mot mig visade han hela tiden en tillgivenhet och kelande kärlek som var helt unik i en samhörighet som inte riktigt går att beskriva.
Men som också då skapar en så stor smärta tomhet och saknad när den så plötsligt inte längre får finnas där denna helt unika gemenskapen med Phjuma.
Jag fortsätter i skrivande stund med att ära Phjuma med en omfattande minnesruna över hans liv och så traumatiska avlivande att må lika dåligt trots alla förböner och så välmenande hälsningar som nått mig. Skräckscenarier som uppstod i samband med att Phjuma hämtades för att avrättas mal fortfarande som en stenkross ständigt i mitt huvud.
Må Jesus hjälpa mig igenom denna smärta och att jag tids nog bara kan glädjas över vilken underbar tid och underbar livskamrat som jag fick ha med Phjuma.
B 9) Jag vill som en slags avslutning och summering återge vad jag skrev 31/10 2025, sex dagar efter att Phjuma rycktes ur mina händer och lurades in i en bur, för att avlivas, utan att jag fick vara med.
Så väller då ånyo en våg av smärta igenom hela mitt väsen. Liksom en slags flash back att det har ju faktiskt skett att Phjuma nu är borta.
Men jag vill också här försöka bejaka alla de hälsningar som nått mig om att jag ska få träffa Phjuma i evighetens värld.
Jag har försökt vara rationell och tänkt att jag bara måste lämna detta bakom med Phjumas avlivande och att han inte längre finns vid min sida. Jag bara försöker utan att lyckas med att förtränga att det faktiskt lett mig in i en depression.
Kan dock inte hindra att fortfarande så i ett slags blixtrande ljus, så blir det overkliga så verkligt att Phjuma faktiskt är borta och att vi inte inatt som vanligt ska gå ut på en trevlig promenad, där han alltid varit strålande glad och pigg.
Det blev plötsligt så solklart utan återvändo att vi inte mer ska ses i detta livet ute på dessa promenader av glädje och gemenskap. Då brast det bara igen i en gråtatack!!
En del kanske tycker att jag är fjantig under självömkan när det blir för mig en sådan smärta att Phjuma är borta. Men han var så speciell. Som en tillgiven babys som jag efter att han kelat med mina händer i rollatorkorgen vid hemkomsten efter promenaderna verkligen uppskattade när jag torkade hans fötter och så värmde dem med mina händer.
Jag försöker nu ge hela min själs gemenskap med Lillen och Tusse. Jättefina mysiga katter. Men det går inte att jämföra deras våldsamt fina gemenskap som de ger med Phjumas helt unika gemenskap.
Phjuma var bara så speciell och viktig efter ett års kämpande för hans tillfrisknande från förstoppningsdiarren som startade efter en dubbel avmaskning som vid följande avföring av död mask åtta gånger på en natt skapade inflammation i hans tarmar.
Jag är så tacksam till Jesus att han svarade på min bön att Phjuma skulle vara pigg full av energi livsglädje och kraft när vi skulle promenera. Det var helt obegripligt hur full av energi kraft och livsglädje som han ibland var, där han aldrig ville sluta att gå vidare. Jag är så tacksam över alla fina stunder som vi fick ute på våra promenader.
Men jag förstår inte varför Jesus samtidigt tillät att Phjuma inte skulle räddas och få hjälp till att bli frisk. Jag ropade intensivt hela dagar och nätter om att Jesus skulle rädda och hjälpa Phjuma till att bli frisk.
Jag skulle så önska att jag kan få förstå på vilket sätt det ska samverka till det bästa att Phjuma tvångsavlivades och även brinner det en eld av önskan i mitt sinne att jag i evighetens värld ska få åter hålla om Phjuma och att vi ånyo ska få dela den unikt fina gemenskap som vi hade.
Någon tänker och säger kanske: det måste ju vara något fel på människan som bara nu inte kan lämna detta bakom sig och gå vidare. Det var ju bara en katt.
Men den som tänker så har kanske aldrig haft en sådan innerligt nära relation med en livskamrat som Phjuma var för mig under 15 år med så oerhört mycket fin gemenskap och utbyte av känsloströmmar oss emellan som vi hade.
Jag återger så delar av hälsningar som kom till mig i samma stund som jag skrev detta. Kanske är det då hälsningar från Jesus in i den situation som jag försöker beskriva och bearbeta?:
”Har funderat något på berättelsen om Job och hans öde nu när du är så utsatt för en mängd svåra motgångar Harry som Karins bortgång, Thaigers bortgång, misslyckad starroperation, utebliven kontrakterad assistans etc….
Mitt i allt elände frågar Job Gud varför han drabbats av detta… När Gud till slut talar med Job så ger han inget svar på frågan om VARFÖR. Istället talar Gud till Job om sin egen storhet, och detta får Job att ödmjuka sig.”
Jag HaFo vill se detta som ett svar från Jesus att han är med i detta som skett med Phjuma. Jag vill se det som en uppmaning om att jag vidare i detta skeende ska se på Guds storhet och ödmjuka mig och även så förtrösta till att Jesus ska se till så att allt detta samverkar till det bästa.
Så till nästa hälsning:
”Harry! Att vi får träffa våra älskade djur i himlen tror jag verkligen. Herren har skapat dem och oss. Vi lever i den fallna Världen, som ska förvandlas. Självklart gäller det hela skapelsen. Gud älskar hela sin skapelse.
Jag skrev till dig hur vår hund fullkomligt älskade lovsång. Jag såg en film (verklig dokumentärfilm alltså). Den visade på en man som satte sig ute och spelade gitarr och sjöng lovsång och olika djur drog sig till honom.
Tigern i djurparken kom och bara lade sig ner och njöt på sin sida om stängslet. Elefanten kom och sträckte ut sin vänliga snabel för att försöka vänslas.
Jättesköldpaddan kom helt fram till honom och njöt. Hästarna i hästhagen kom helt nära och strök sig så kärvänligt mot hans kind och kropp. Etc.
De känner av Den Helige Ande. Djuren har inte den uppsättning av samvete och konsekvenstänk som vi har. De är bara och det vet ju Gud. Det är så han har gjort dem.
Sörj Phjuma på ett sunt sätt tillsammans med Herren, som ser dig och känner ditt hjärta. Att det hela blev så dramatiskt med Länsstyrelsen och Polisen, var en chock förstås, men gå vidare från det som hände och med involverade Myndigheter.
Släpp det och tänk bara på Phjuma istället. Han har det bra nu. Phjuma slapp en ,bergochdalbana, av lidande och är nu lycklig. Jag tror att husse en dag också, ska kunna tänka så och ha frid över att Phjuma har frid.”
HaFo: Fick så ännu denna hälsning som en bekräftelse på att jag ska få träffa Phjuma igen.
”Här är en del bibelord som talar om Guds omsorg om djuren, om att hans förbund gäller även dem och att Han t.o.m. ,räddar djuren”.
1 Mosebok 9:9–10: Se, jag skall upprätta mitt förbund med er och era efterkommande efter er 10 och med alla levande varelser som är hos er: fåglar, boskapsdjur och jordens alla vilda djur, alla som har gått ut ur arken, alla djur på jorden.
Psalm 36:7: Både människor och djur räddar du, Herre.
Jona 4:11: Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!
Romarbrevet 8:19–22: Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas.”
Fick också denna hälsning full av förståelse och medkänsla och hopp om att Jag ska få möta Phjuma igen:
”Inget konstigt att du känner som du känner och man kan nog inte hoppa över smärtan, och det blev ju så speciella omständigheter, att Phjuma så brutalt rycktes bort från dig och att du inte heller fick ett avslut tillsammans. Det hela känns nog också än svåtare eftersom du redan gått igenom mycket smärta.
Vad fint att läsa din upplevelse och reflektion mitt i det svåra, och tror också att Gud är med i allt och att ni möts igen. jag tror på att ni kommer att få upprättelse och få gå era promenader igen, på en ny jord där Guds rike råder och äventyren aldrig tar slut.”
HaFo: Jag bara gråter av orden i denna hälsning till mig.
Jag vill se dessa hälsningar som bönesvar om att det ska bli verklighet från Jesus när jag ber att han nu ska tala om för Phjuma hur mycket som jag älskade honom, är ledsen över att jag inte alltid var snäll, hur mycket jag saknar honom och ser fram emot att vi ska få mötas och hur jag då ska krama om honom och att vi fortsatt då ska få dela den underbara gemenskap som vi hade.
Karin hade gjort en tavla med orden ”en liten bit i taget”. Det är nu vad som verkligen gäller. Att orka fortsätta en liten bit i taget.
Bra att jag har de andra Tusse och Lillen som gör att jag måste hjälpligt fungera.
Det har enorma utflykter så jag har gps på dem. Det är spännande att följa deras färder på telefon.
Har ibland ryckt ut med minicrossern när de närmar sig farliga områden som träskmarker etc. Och speciellt Tusse gillar att bli hämtad och kommer när jag visslar och åker med hem.
Saknaden efter Phjuma kommer i bakgrunden för en stund. Men dyker så upp med full styrka när de andra efter utfodring så sover för att ladda för nästa race.
Då blixtrar minnesbilderna av Phjuma igen och smärtan borrar sig in tvärs igenom hela systemet.
Det är då bra att få ut gjuta sitt mående som jag gjort på nätet och så då möta medkänsla tröst och hopp.
Ber om visshet att allt ska samverka till det bästa och om en visshet om att åter i evighetens värld ånyo få krama om Phjuma och ånyo få dela gemenskapen med honom.
Så min slutliga bön nu mitt i allt som jag vill se som hälsningar från Jesus om att jag ska träffa Phjuma igen och att allt samverkar till det bästa och att allt som skett ingår i Guds plan så är då min fortsatta bön:
Jesus du som är given all makt i himmel och på jord, du som är uppståndelsen och livet, du som bar all vår synd i din kropp upp på korsets trä och bringade försoning nåd och förlåtelse.
Hjälp mig att så i nuet klara av tomheten, saknaden och smärtan över att jag inte inatt kan gå ut med Phjuma på vår alltid så givande promenad, där jag så efteråt kunde sova gott med Phjuma kurrandes välmående vid min sida.
De som inte fått uppleva detta kan nog aldrig riktigt förstå hur smärtsamt det är att detta underbara inte nu mer kan få ske i denna tiden och rummet.
Är detta självömkan? Nej, det är en verkligt upplevd saknad av en så fin livskamrat som Phjuma var under 15 år av mitt liv! Se så småningom kommande utförliga Minne Phjuma när jag sörjt färdigt och kan sätta samman en hel minnesruna över Phjumas så spännande aktiva och äventyrliga liv.
Du har nu utförligt från olika vinklar fått först ta del av traumat kring Phjumas bortgång och sista året av hans liv.
Men du har också fått ta del av hela Phjumas spännande liv som jag hade glädjen att få dela med honom som en gedigen livskamrat. Ingen kan riktigt förstå hur den känslomässiga bindningen till honom var, som inte själv personligen gjort den resan tillsammans med honom.
__________________________________________________________________________________
PS. Att jobba med detta hjälper till i sorgearbetet efter Phjuma. Liksom det känns viktigt att återge den kränkning och det trauma som drabbade både mig och Phjuma så att kanske inte andra ska behöva bli drabbade av samma övergrepp.
Det hjälper likväl inte mig just nu emot panikångesten, smärtan tomheten saknaden av att Phjuma inte finns vid min sida längre på grund av att han trots att han var full av energi kraft och livsglädje likväl skulle tvångsavlivas som en döende katt.
Det är svåra tankar och närmast en troskris som uppstår. Jag hade kämpat dag och natt i bön för Phjuma (det finns återgivet på hans minnesruna). Jag hade engagerat otaliga människor att bedja både för mig och Phjuma.
Då går det inte annat än att tolka det så, att när detta trots alla mina och alla andras böner detta likväl sker, så är det vad Jesus ville skulle ske att Phjuma skulle tvångsavlivas och att jag skulle plågas av detta skeende med smärta tomhet och saknad. Varför skulle Jesus vilja något sådant att Phjuma skulle behöva drabbas av detta för att jag skulle lida och plågas av det? Jag begriper det inte!!
Många har försökt trösta mig med att jag kommer att få åter möta Phjuma i evighetens värld. Och det är den bön som jag ständigt nu ber under tårar att Jesus ska ge mig visshet om att han faktiskt stod bakom detta skeende och att det därmed enligt hans löfte är något som ska ”samverka till det bästa” och att han själv ska ge mig visshet och inte grundat på människors välvilliga tröstande att jag och Phjuma ska åter få uppleva den intensiva gemenskap som vi hade här i evighetens värld.
Men den vissheten når mig inte ännu utan bara smärta och sorg över att Phjuma inte längre finns vid min sida här och nu i denna tiden och rummet.
Fortsätt att be för mig att Jesus för mig igenom denna obeskrivliga smärta och om det är så att vad som skett ska samverka till det bästa och att jag och Phjuma åter ska få ses att jag får det bekräftat av Jesus själv genom en visshet som bara han kan sätta in i mitt sinne och hjärta.
Eller vill han faktiskt att jag ska gå under och inte orka längre genomleva denna smärta?
SLUT MINNE PHJUMA
__________________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________________
Fick följande fråga: Hur kunde Sonen frigöras från enheten Fader-Son-Ande och bli en människa som ber till fadern på samma…