Den nya skapelsen

En tredje natur

När en människa påverkats av Guds Ande, så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och börjar umgås med Jesus, beskriver Bibeln att det i den människan sker en Andlig pånyttfödelse. Att människan blir en ny skapelse. Vad handlar det egentligen om?

När det gäller ande, själ och kropp. Människans konstitution i förhållande till syndens natur och Guds Ande, försöker man skapa en enkel logisk bild med några enstaka ord ur Bibeln. Som inte stämmer med den bild Bibeln som helhet ger oss från bl.a. Rom. 6-8 kap. Eller från Jesu avskedstal där Han pekar på hur Gudomen ska bo i MÄNNISKAN, utan att överhuvudtaget nämna människans egen ande i sammanhanget. Eller när det talas om att MÄNNISKAN (inte bara hennes egen livsande som gör henne till en levande kroppslig varelse med själsliga förmögenheter)blir en ny skapelse.

Vi behöver i ljuset av övrigt från Guds Ord se vad det nya är som kommer in. Vad är det nya i den nya skapelsen? Vad eller vem är det som är den nya skapelsen? Är det en viss komponent av människan som är en ny skapelse? Är det en viss del av människan som blivit ny? Är det nya eller den nya människan, något som aldrig har funnits förut? Är det människan i sig själv som blir ny?
”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)

Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen livsande nämns överhuvudtaget inte.

Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst ”element” i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?

Det är inte ett visst ”element” i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen.

Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv.

Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur. ”Då ni nu har kommit till tro, har ni som gåva undfått den utlovade Helige Ande. Vilken är en underpant på vårt arv…” (Efesierbrevet).

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. På samma sätt som den gamla människan är två naturer. I båda fallen är här i tiden , den naturliga människans egen natur intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av ”elementen” i sig. Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.

Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud igen). Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit. Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv.

I den felaktiga fixeringen vid människans konstitution. Med bilden av de tre ringarna och Guds boplats i människans egen ande, uppstår misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker. En redan här i tiden naturförändring av människans konstitution och egna natur i sig själv. (Enstaka Bibelord kan styrka tanken på ett andebyte i människan, men helheten av den bild Bibeln ger, är att det handlar om ett tronskifte i människan).

Helheten av Bibelns framställning ger bilden av ett tronskifte i människan, där den naturliga människan med sin egen natur, i sig själv, fortfarande här i tiden, är intakt, men får en ny Herre. Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är inte här i tiden ett andebyte, utan ett tronskifte i människan!

Vad är det som kommit in i den nya skapelsen?

Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN. Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är: MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Där i helheten av människan bor Gud och inte knutet till ett visst ”element” av hennes konstitution.

Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen. Den troende har fått en början till Som Johannes uttrycker det : ”Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart. Men ett vi och det är att vi ska bli honom lika”. Detta med tanke på evigheten genom vår liering med Gud.

På samma sätt träder bilden fram när det gäller syndens natur integrerad i MÄNNISKAN (ingen anknytning till en viss del av henne). Köttet är hennes liering med denna natur.

Men ordet kött används också i översättningar för bara syndens natur och ibland för ordet på enbart kroppen. Vilket kan förvirra.
Vad är då den nya skapelsen?

Den nya skapelsen är människans liering med och delaktigheten av det Gudomliga livet. Det är inte människan i sig själv, eller någon speciell del eller ”element” av hennes konstitution, som i den här tiden blivit nyskapad. Det är lieringen med Honom som är den nya skapelsen.

Fixeringen vid människans egen ande i pånyttfödelsen leder vilse, när det gäller att försöka förstå hur det hela fungerar här i tiden.

Bibeln talar aldrig om att den egna människoanden blir född på nytt.

Den säger om någon(hela den naturliga människans natur) är i Kristus så är hon en ny skapelse. Bibeln talar om att Gud bor i människan (i helheten av vad människan är och inte en fixering vid människans egen ande) På samma sätt talas det om synden, att den bor i människan och inte heller där en fixering vid människans egen ande eller en speciell del av människan.
Identiteten

Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen. Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.
”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”

Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!
OBS!

Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen.

Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.

Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.

Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus.

Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur.

Hon är nu i sin egen ande, sin egentliga identitet, en ny skapelse. En ny människa, som aldrig har funnits förut. I sin egen identitet skapad till likhet med Gud. Till likhet med Jesu namn, identitet och natur. Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden.

Detta är inte vad Bibeln lär.

Utan är ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons ”uppenbarelsekunskap” och med rötterna ytterst i Gnosticismen.

Gudomen bor i människan, utan att fördenskull, här i tiden, bli totalt ett med människans egen identitet, personlighet och natur. Precis som syndanaturen inte här i tiden, totalt gått upp i människan själv, hennes egna natur och helt blivit hennes egna identitet och natur.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”,

innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.

Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”

”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”, står här för samma sak. Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv (den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig”- i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.

Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.

Den nya skapelsen är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet. De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.
Striden mellan Anden och köttet

”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill” Gal. 5:17.

En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.

Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Det är människans egen ande (där Gud bor), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter.

Lösningen heter att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande. Lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp. Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas.
Man har då missat att se, att i den här texten finns tre parter!

”de två ligga ju strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill.”

Två parter kämpar här i texten om en tredje part.

Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?

I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten, Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp.

Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.

I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – Syndanaturen. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.

Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren – Guds natur, ”de två ligga ju strid med varandra”  .

Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten, ”för att hindra er att göra, vad ni vill.” :

Det är en strid om vem som ska ha herraväldet över Den naturliga människan, som nu dock är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande. Men kommer aldrig här i tiden ifrån att synden fortfarande även finns integrerad i MÄNNISKAN.
Vandra efter Anden

”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)

Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från ”de tre ringarnas förklaringsmodell” över hur Gud bor i människans egen ande.

Ja, då är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden = vandra i ande). Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.

Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger kommer de i ett annat ljus.

Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.

Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).

Andligt väsende, som i texten står med litet a, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av ”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”. Det står alltså för Den nya skapelsen – Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans.

När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende” (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.

Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.

I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)

Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord.

Det handlar om att göra tronskifte.

Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre.

När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.

Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men tillsammans i den nya skapelsen.
——-
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden.

Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.

Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.

I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.

Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan. Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv.

Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.

En fixering vid den egna människoanden,

leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden . Alltså såsom en Gud redan här och nu. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu. Ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra, än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism.

Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är.
—-
Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet.

Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och människans egen livsande, hennes eget liv (ordet ande betyder egentligen andedräkt), som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp.

Vi behöver se, att vi inte ska blanda ihop dessa och inse att det inte är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv.

Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.

Detta för fokus dit där det hör hemma.

Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.

Man kan alltså inte säga att antingen anden, själen eller kroppen, var för sig blivit född på nytt eller inte.

Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen – MÄNNISKAN. Denna nya skapelse. Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av livsande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet.

Från ”Guds avbild” här i tiden till som Johannes utrycker det: ”likhet med Honom” i evighetens värld.

På vandringen mot detta mål, är det nyttigt att förstå den bild Bibeln tecknar av den troendes tre naturer här i tiden.

tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm

HaFo