Inlägg 1 Synden
Jesus talar om för oss vad som efter Hans försoning är den synd som skiljer oss från gemenskapen med Gud. Alltså det som löser vårt problem att vi är ”döda i överträdelser och synder” och ”står i avsaknad av härligheten från Gud”. Han säger: ”Ifråga om synd ty de tro inte på mig”.
Joh. 3: 18, 38: ”Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn…Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.”
Vi behöver skilja på väsens synd och verksynd. ”Vi var genom vår natur hemfallna till vredesdom”. Vi har en fallen natur behäftad med en syndens natur som gör oss till slav under synden så att vi syndar (verksynd).
För verksynder söker vi förlåtelse. Men väsenssynden går inte att lappa eller reparera. Den måste bytas ut. Hela konsekvensen av när vi blir födda på nytt får vi erfara vid den kroppsliga uppståndelsen. Då blir vi förhärligade/förverkligade människor som är verkligt rättfärdiga. Medan vi i den här tiden lever i en tillräknad rättfärdighet från Gud av nåd genom tro på Jesus.
Synden, som en verkande naturkraft, kom in som en integrerad del av människans väsen. För att tillsammans med egoismen, som nu är på ”hjärtats tron”, driva människan, på orätta vägar – för sitt eget namns skull.
För att främst fylla människans egna begärelser och behov. På ett förvanskat sätt. Ett nedbrytande sätt. Ett sätt, som hela tiden bryter ned, hennes egen konstitution, skadar hennes omgivande skapelse och hennes relationer till sig själv och sina medmänniskor.
I en förvrängd egenkärlek, till en tvångsmässig självupptagenhet, jagar hon, i liering med synden, efter att kunna mätta, sina av synden, förvridna begär. Det finns nu ”en syndens makt att bedraga”, integrerad i hela människans väsen.
Synden är ett slags ”ormgift”, som blivit en integrerad del av människans hela väsen. Som utnyttjar – hennes egoism – så att det blir två samverkande drivkrafter i människan, som gör henne till en syndare. Mot Guds vilja och lag. Hon älskar inte Gud över allting, inte sin nästa och inte sig själv, på rätt sätt. Utan bara egoistiskt, drivs hon att mätta, sina av synden, förvridna begär.
Människans vilja blir av synden ”fängslad” från att göra Gudomligt gott och utföra Guds vilja. Hon blir en syndens slav. Människan utsätter nu – sig själv – för nedbrytande krafter. Hon skövlar skapelsen, för att mätta, den ständigt hungrande egoismen.
Människan har hamnat i ett kaos. På ständig jakt, efter att bli bejakad, bekräftad och älskad. Allt det hon upplevde i relationen med Gud, är som ett stort gapande tomrum i hennes inre.
Hon är i avsaknaden av härligheten från Gud. Jagar efter att kunna fylla tomrummet. Men hennes drivkraft, är egoismen i liering med synden och allt hon kan fylla tomrummet efter Gudsgemenskapen med, är ruttna plagiat, som bara ytterligare, fördärvar henne. Till att uppfylla syndens mått.
Forts. Inlägg Synden
Inlägg 2 Synden
Guds plan annonserades redan på fallets dag: ”kvinnans säd ska söndertrampa ormens huvud”. Kvinnans säd är Kristus som avlades av Helig Ande. Jesus blev som Rom. kap. 8 säger ”född i syndigt kötts gestalt” i arvet från Maria. Men ”fördömde synden i köttet”.
Alltså stängde Jesus synden ute ur den människa som Han kom som ställföreträdare för. Detta gjorde Han i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet. Gud griper in på åtminstone 5 sätt.
1. Det står att Gud och människa blivit fiender. Fiender kan försonas. Alltså behöver en försoning komma till stånd mellan Gud och människa. Detta sker igenom hela Jesu liv att Gud och människa förenas/försonas i Hans person ”Guds fullhet lekamligen” – ”Kristus kommen i köttet”.
.Vem är Jesus i den förenade sammansatta enheten av Fader Son och Ande?
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2017/12/19/kort-0m-gud-och-kristus/
2. Om synden, som en verkande fördärvskraft, i människans fallna natur, står det, att den är ”fiendskap mot Gud”. Fiendskap kan inte försonas. Det måste Gud lösa på ett annat sätt (Rom. Kap 6 – 8 ).
Vi erbjuds att få vara så inneslutna i Jesu död och uppståndelse att vi kan få agera som döda gentemot synden och levande gentemot Guds vilja Ande och Ord
3. Guds rättfärdighet kräver ett straff över syndaren. Människan måste sona sina brott. Det sker när syndens konsekvenser läggs på Jesus. Men som där detroniseras i Hans syndfria rättfärdighet och Gudomlighet och så kan bära fram det RENA offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset.
4.Människan behöver en hjälpare -Den Helige Ande. Så att hon rätt, kan ta till sig information om räddningen och rätt kunna tillägna sig den. Joh. Kap. 14 – 16 innehåller mycket kring den sammansatta enheten mellan Fader Son och Ande och även om Hjälparen:
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2019/03/21/johannes-kap-14-17/
5. Därför sände Gud sin älskade Son – Jesus Kristus – för att ordna med lösningen på människans problem. Så att hon, återigen skulle bli inbegripen i gemenskapen med sin skapare och Gud. Då när ”Gud var i Kristus och försonade människorna med sig själv”. 2 Kor. 5: 17 – 21.
Forts. Inlägg Synden
Inlägg 3 Synden
Jesu Kristi Guds Sons blod som renar från all synd inför Gud
Hebr. : ”När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son… Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek…
därför har han ett prästämbete som är evigt. Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom… Det var en sådan överstepräst vi behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad,
skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte bära fram offer varje dag som de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv…
Genom det större och fullkomligare tabernaklet…gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning…Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud…Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt…
Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull…
nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden. Och liksom människan måste dö en gång och sedan dömas, 28 så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder. Och han ska träda fram en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.”
Vad som ger Jesu Kristi Guds Sons blod dess verkan är att Jesus ingår som Son i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande och ger DET RENA OFFRET (Som förebilderna i GT visar att offret skulle vara) på korset av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod.
Vad som ger Jesu Kristi Guds Sons blod dess verkan är att Gud själv är så inbegripen i detta offer så att Han uttrycker att Han ”köpt församlingen med sitt eget blod”. Gud är i Jesus Kristus i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande, den som ger offret och som själv är tillfreds med offret när Han, när Jesus säger att det är fullbordat på korset, visar att vägen då in till Hans gemenskap nu är öppen när förlåten in till det allra heligaste rämnar mitt itu.
”Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22) ”Och det bröd som jag skall giva, ÄR MITT KÖTT , och jag giver det, FÖR ATT VÄRLDEN SKA LEVA.”(Joh. 6:51)
”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och GENOM KRISTI BLOD. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.
Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda FÖRENADE I EN ENDA KROPP SKAFFA FÖRSONING MED GUD SEDAN HA GENOM KORSET HADE I SIN PERSON DÖDAT OVÄNSKAPEN .” (Ef. 2: 13 – 16) ”genom att JESU KRISTI KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)
Det är här uppenbart att det är på korset som försoningen sker och ovänskapen med Gud – åtskillnaden från Gud är löst för att världen/människorna ”ska leva” i Guds gemenskap.
Det är här uppenbart att där på korset är alltså segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud vunnen och avslutad. Då återstår segern över den kroppsliga döden att vinna. Vilket sker i Kristi (människa och Gud förenade) kroppsliga uppståndelse.
Den kroppsliga döden kan inte behålla Jesus som i sin syndfria rättfärdighet är förenad med Guds eviga liv. Han blir så ”Uppståndelsen och Livet”.
Något som Han själv förmedlar till oss genom sin Ande när vi kommer till tro på vem Han ÄR – Gud själv kommen i kroppslig gestalt – ”Guds fullhet lekamligen – Kristus kommen i köttet”. ”Då ni nu har kommit till tro har ni som gåva undfått den utlovade Helige Ande vilken är en underpant/sigill/äganderättsstämpel på vårt arv..” Ef. Kap. 1.
Forts. Inlägg Synden
Inlägg 4 Synden
Rom 5:20-21 ”Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer” ”för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.”
HaFo Kommentar: I trosförkunnelsen heter det om den som är född på nytt: ”vi var syndare men nu är vi verkligt rättfärdiga”. Det är en allvarlig villfarelse som mynnar ut i ”vi är Gudarläran”. Att vi i oss själva är som Gud som det heter i trosförkunnelsen: ”Du är i Din egen ande, Din egentliga identitet och personlighet, skapad till likhet med Gud”.
2 Kor. 5: 17 – 21. ”Så att Gud INTE TILLRÄKNAR MIG MINA SYNDER utan av nåd för Kristi skull TILLRÄKNAR MIG KRISTI RÄTTFÄRDIGHET.”
”lagen slutet som frälsningsväg”. Rom. 3: 21 – 26: ”Men nu har det uppenbarats EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD GENOM TRO PÅ JESUS KRISTUS FÖR ALLA SOM TROR…
DE FÖRKLARAS RÄTTFÄRDIGA SOM EN GÅVA, AV HANS NÅD, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. Honom har Gud ställt fram som en nådastol GENOM TRON PÅ HANS BLOD …OCH FÖRKLARAR DEN RÄTTFÄRDIG SOM TROR PÅ JESUS.”
Rom. 4: 5 – 16: ”Men den som utan gärningar tror på honom SOM FÖRKLARAR DEN OGUDAKTIGE RÄTTFÄRDIG, HAN FÅR SIN TRO TILLRÄKNAD SOM RÄTTFÄRDIGHET …Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. Salig är den som Herren INTE TILLRÄKNAR SYND.”
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2016/09/27/lag-nad/
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2017/10/07/ar-det-enbart-de-som-i-sig-sjalva-ar-syndfria-och-rattfardiga-som-kan-komma-till-himlen/
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2019/01/19/1274/
Forts. Inlägg Synden
Inlägg 5 Synden
Synden som verkande fördärvsmakt bor dock ständigt i oss och fullkomligt fria blir vi inte förrän vid förvandlingen när vi efter den kroppsliga uppståndelsen och efter Tusenårsriket går in till den ”nya Himmelen och den nya Jorden” i en evig gemenskap med Gud.
I 1Joh.2:1 skriver Joh.: ” Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig….
Paulus skriver i Rom 6:1–2 Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? …Kol.2:12 ”och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda”
HaFo Kommentar: I Rom. Kap. 6 erfar vi ett erbjudande om att få vara så inneslutna i Jesu död från synden, så att vi kan få agera som ”döda” gentemot synden. Och få agera som ”levande” gentemot Guds Ande vilja och Ord.
Men det är en ”helgelseprocess” som fortgår igenom hela vårt liv fram till att vi får gå in i den eviga gemenskapen med Gud. Då blir vi ”verkligt rättfärdiga” som förverkligade/förhärligade människor med en uppståndelsekropp som passar in i den eviga gemenskapen med Gud.
Här under vandringen kommer vi ibland att få uppleva att syndanaturen inte var bortkopplad från vårt väsen enligt Rom. 7: 15 – 25:
”Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Och om jag nu gör det jag inte vill, då erkänner jag att lagen är god.
Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det utan synden som bor i mig.
Jag finner alltså den lagen för mig som vill göra det goda: att det onda finns hos mig. I min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp.
Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!”
En del menar att detta skulle handla om människan före sin pånyttfödelse. Men det är inte sant för här handlar det om människor som ”om jag nu gör det jag inte vill, då erkänner jag att lagen är god…I min inre människa gläder jag mig över Guds lag”. Det tillståndet är inte för handen hos en icke – troende.
Vi kommer som troende att erfara här i vår vandring att vi till och från inte bara befinner oss i ”den nya människan” – människan i liering med Guds Ande där vi inte syndar utan vandrar i Ande.
Utan att vi ibland också hamnar i ”gamla människan” – människan i liering med synden. Där syndar vi lika friskt som tidigare. Som tjänare åt syndanaturen, kallas vi för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas vi för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
Men det är för en troende väldigt smärtsamt så fort den troende hamnar i ”ett köttsligt väsende” och upplever att ”Den som är född av Gud syndar inte, ty Guds säd förblir i honom. Och han kan inte synda eftersom han är född av Gud” 1 Joh. 3: 9. Och vi flyr tillbaka till försoningen, nåden, förlåtelsen och Friden hos Jesus.
1 Joh. 2: 1; 1: 7 – 9: ” Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig…
Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.
Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” Och vi erfar igen ”rättfärdigheten från Gud” som gäller den troende.
http://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm#id
http://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm#sak
http://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm#vea
Forts. Inlägg Synden
Inlägg 6 Synden
Gal.2:20: ”och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.”
HaFo Kommentar: ”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”. Denne någon är den naturliga människan. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan) som är i Kristus SOM TILLSAMMANS ÄR EN NY SKAPELSE. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. TILLSAMMANS är de den nya skapelsen. Den nya människan.
Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen. Det är den fallna människan som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att människan nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.
Det gamla som är förgånget, är människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus. Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden. I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur.
Men Kristus bor i människan, utan att fördenskull bli totalt ett med människans egen identitet, personlighet och natur. Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”, innebär inte att människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.
Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet, så att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”
Vad Paulus här säger är att Jag själv människan med egen natur, personlighet och identitet lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig” – i ” Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Fadern och Anden. Ett i identitet, personlighet och natur (”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen”).
Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Gud. Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld får en evighetskropp som är av evig natur och passar i i evighetens värld tillsammans med Gud.
Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet i den oupplösliga sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag ÄR Herren, Herren ÄR en”. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och når en evighetsnatur som i evighetens värld passar in i gemenskapen med Gud.
Jesus ingår för evigt i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Medan vi blir förhärligade/förverkligade människor som passar in i gemenskapen/umgängelsen med Kristus i den eviga världen. Där kommer vi att befolka ”en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr. 3: 13).
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2017/08/26/skillnad-mellan-jesus-kristus-och-den-pa-jesus-kristus-troende/
Detta efter att vi under ”tusenårsriket” som Jesus upprättar när Han kommer tillbaka, då där vi med uppståndelsekroppar, ”ska regera med Kristus för tusen år”. Det vi nu har framför oss är vedermödan och antikrists regeringsperiod.