RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN

RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN

När människan lyssnar till evangeliet om försoningen i Jesus Kristus, Guds Ande föder fram en tro på rätt Jesus Kristus, Skriftens Jesus och människan sätter sin förtröstan till Jesu person och verk för henne på korset, mottager hon en tillräknad rättfärdighet från Gud, inför Guds ögon. Tillräknad rättfärdighet av nåd genom tro på Jesus. (Rom. Kap.5).

Det är ett orättvist byte som sker där på korset. Men till människans fördel. Jesu rättfärdighet och seger över den andliga döden i Hans jordiska kropp (skilsmässan från Gud) tillräknas människan, på grund av Jesu syndfria liv, ständigt uppfyllande Guds vilja och lagens krav.

Människan får av nåd och själv helt oförtjänt, tillräkna sig försoningen mellan Gud och människans ställföreträdare, som skett i Jesu jordiska kropp. Tillräknas det av Gud begärda offret för att skulden skulle vara betald, sonad och förlåtelsen tillgänglig. Offret av Kristi kropp och blod för människans syndaskuld. Som om alla människor i Kristus Jesus har förenats med Gud, betalt skulden och mottagit straffet: Offret av en ren syndfri Gudsförenad människas kropp och blod.

Alla människor tillräknas Jesu rättfärdighet, på grund av Hans förtjänst. Utan egen förtjänst och utan möjlighet, att skaffa sig en egen rättfärdighet, som håller inför Gud.
Fast syndfri i sig själv och ren till sin natur, tillräknas Jesus på korset, människans synder, på grund av hennes olydnad, fall och leverne. Utanför Guds vilja. Utan Gudsgemenskap. Med egoismen som drivkraft på högsätet, som i liering med syndens natur integrerad, producerar människan hela tiden synder. Synd och uppror mot Guds levnadsregler.
Älskar Honom inte över allting och sin nästa såsom sig själv. Människan gör ont både mot Gud, sin medmänniska och mot sig själv. Hon är oförmögen att leva i gemenskap med Gud, sin medmänniska och sig själv på rätt sätt.

Jesus tillräknas på korset all mänsklighetens synd och tar som hennes ställföreträdare straffet genom utgjutandet av sitt blod och offret av sin lekamen. Han var, är och kommer alltid att vara den enda som var syndfri, ren, helig och oskyldig och därigenom kunde ge det offer Gud krävde till betalning för syndaskulden. En ren, syndfri, sann Gudsförenad människas kropp och blod.

Människans belägenhet, med en fallen syndanatur integrerad i sitt väsen, som gör henne till en notorisk syndare, Gudsfrånvänd och skild från Gudsgemenskapen, driver Jesus, som människans representant, upp på korset.

Så att Gud ska, i Jesu jordiska kropp, kunna utverka ett byte. Ett byte som ska göra Gud moraliskt fri att utdöma en rättfärdiggörelsedom över människan. Det är alltså Dina och mina synder, som driver Jesus upp på korset. Hans kärlek till Dig och mig driver Honom dit. Han vet att det är enda vägen att Gud skulle kunna fälla en rättfärdiggörelsedom över alla människor.

När människan kommer till tro på den sanne Jesus Kristus och sätter sin förtröstan till Jesus, för sin räddning, träder denna rättfärdiggörelsedom in, som laga kraft, som en subjektiv verklighet, över den människan. Rättfärdiggörelsedomen, dömd av tillvarons högsta instans, utan överklagansrätt, är objektivt dömd över alla människor genom Jesu försoning. Gäller i subjektivt laga kraft hos den, som sätter, sin förtröstan till Jesus för sin synd.

När människan i Guds Andes ljus, hör och ser denna domsutsaga. Att hon är benådad för Jesu skull. Då väljer hon om hon ska tacka och ta emot benådningen. Så att domsutsagan vinner laga kraft, subjektivt, i hennes liv, personligen. Eller också förkastar hon domsutsagan. Benådad trampar hon då Jesu blod under sina fötter. Jesus har då dött förgäves för den människan. Det finns inget annat offer givet som kan rädda människan. Benådad stannar hon då kvar i fängelset. Benådad ställer hon då sig själv, kvar under Guds vrede.

”Den som har Sonen, han har Livet. Den som inte har Sonen, har inte Livet, utan Guds vrede förblir över honom”.

Guds vrede består i att Han överger en människa, som väljer att inte ha med Honom att göra. Människan drar straffet över sig själv. Bort ifrån Gud med alla förfärliga konsekvenser det innebär i den här tiden och evig pina i en totalt fördärvad natur och tillvaro i evighetens värld.

Att bli utlämnad åt synden, ondskan och de demoniska makterna är redan i den här tiden ett fruktansvärt straff. Att i evigheten leva i ett sataniskt tillstånd i en satanisk tillvaro, är en fasansfull vånda – utan slut och möjlighet till förändring. Det är inte Gud som är grym. Det är människan som är grym mot sig själv, när hon frånsäger sig Gudsgemenskapen och tackar nej till nådeerbjudandet om att vara förlåten för Kristi skull.
——

Människan får i rättfärdiggörelsen, ingen egen rättfärdighet, i sig själv. Den egna rättfärdigheten är fortfarande som en fläckad klädnad. Men hon kan, på grund av Jesu förtjänst för henne, på grund av efterskänkt skuld, av nåd, utan egen förtjänst och förmåga, få tillräkna sig Jesu rättfärdighet. Gud tar på sig nådens glasögon och säger: Rättfärdig för Kristi skull.

Den tillräknade rättfärdigheten från Gud grundar sig uteslutande på Guds barmhärtighet, nåd och Kristi förtjänst.

Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.

Tron producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor mottages subjektivt, i den enskildes liv, genom tron.

Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse. Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva.

Gud själv skapar genom sin Ande och sitt Ord hos oss den mottagande tron, genom förkunnandet av evangelium – genom den framräckta gåvan. Den som inte hört ett ord om tron men som ändå tar emot evangelium, han har den rätta tron. Tiggarens hand gör inte gåvan utan tar emot den. Tiggaren, som tar emot allmosan, har inte bidragit något till sitt livsuppehälle. Tron rättfärdiggör endast genom sitt föremål, d. v. s. genom det som föreligger som en gåva före tron och som tron griper om.

Rättfärdiggörelsedomen och benådningen är ett faktum före tron och orsaken till tron, inte tvärtom. Först måste ju brottslingen benådas, innan han kan ta emot benådningen. Evangelium överräcker denna benådning och den som tar emot den blir verkligen benådad, får verkligen gagn av den skänkta benådningen.

Ingen är i personlig besittning av en gåva, bara därför att det finns en givare och en gåva. Tron tar givaren på orden och tar emot gåvan, som finns där före mottagandet. Tron är alltså inte orsak till gåvan, utan endast det mottagande organet, som skapas av nåden allena.

Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet ta emot hans gåva : syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen och evigt liv. Tron griper tag kring detta erbjudande.

Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte världen deras synder (2 Kor. 5 : 1). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor (Rom. 5 : 18).

Men de som inte tror evangelium – inte genom tron griper tag om denna fria gåva – går dock evigt förlorade. De har förkastat Kristus, förkastat benådningen, avvisat försoningen, rättfärdiggörelsen, syndernas förlåtelse. De väljer själva att ställa sig utanför benådningen.
—–

Rättfärdiggörelsen är inte en förvandling i personen, utan en deklaration om denna persons lagliga ställning inför Gud. Tillräknad rättfärdighet för Kristi skull.

En gåva som tron gripit kring och mottagit av nåd, genom den av Guds Ande och Ord framfödda tron.

Att Kristus bor i den troende är inte människans tillräknade rättfärdiggörelse inför Gud, utan en pånyttfödelsens konsekvens, där Jesus genom sin Ande bor i människans väsen och sinne. Inte en orsak till förlåtelse och evigt liv, utan en orsak eller resultat av förlåtelsen och det eviga Livets gåva.

Människan är efter Jesu försoning, fri att sätta sin förtröstan till Honom. Få sig Hans rättfärdighet tillräknad och komma in i ett rätt förhållande till Gud. Därför vädjar Gud. ”Låt försona er… Den som vill, han komme och tage Livets vatten för intet… Gud vill att alla människor ska bli frälsta”.

Gud vädjar i kärlek till människan, att hon ska ställa, sin vilja under Guds vilja och sätta sin förtröstan till Jesus. ”Idag om ni får höra Hans röst så förhärda inte era hjärtan”, säger Han. Han drar genom sin Ande och sitt Ord människan till sig och erbjuder henne att komma in i Hans gemenskap.

I Guds vilja lever människan skyddad och kan tillägna sig, det Han vill ge henne och Han kan få leda människan in i ”förutberedda gärningar”. Som hon kan få vandra i. Där Han strider och verkar för, med i och genom den troende.

Men detta, att underordna sig Guds vilja, strider mot människans hela natur. Hon vill ju förverkliga sig själv och drivs av egoismen och synden. Hon förstår inte att hon istället för att förverkliga sig själv kommer att fördärva sig själv.

Därför sänder Jesus en Hjälpare från tronen. En Hjälpare, Han säger, för alltid ska vara hos er.

Objektivt hos alla människor. Subjektivt, säger Jesus, att Hjälparen bor i den troende. Inte instängd i hennes egen ande. Så att människan redan nu, skulle vara helt Gudomlig i sin ande(sitt eget liv). Eller redan nu Gudomlig i sig själv. Men som integrerad i helheten av den troendes väsen till ande, själ och kropp. Där vill Hjälparen ”verka både vilja och gärning, för att Guds goda vilja ska ske”.
——-

Skriftens budskap handlar också om att Kristus genom sin Ande bor i den troende och vilken konsekvens det har för det kristna livet här och nu. Inte en grund för vår rättfärdighet inför Gud. Men det har en oerhörd betydelse att leva i den innerliga personliga relationen med Jesus här och nu. Med Andens verksamma liv.

Det är den objektiva rättfärdiggörelsen utanför människan som gäller för vår salighet. Att Kristus bor i den troende är inte grundvalen för vår rättfärdiggörelse eller visshet därom. Den står där svart på vitt i Bibeln om Kristi tillräknade rättfärdighet som en domsakt utanför människan.

Men detta är ingen motsägelse till att Kristus bor i den troende och även vittnar i hennes sinne och väsen. Detta finns också svart på vitt i Bibeln. Enligt Luther kallad helgelsens gåva inom oss. Som inte är en orsak till förlåtelsen och det eviga Livets gåva, utan en konsekvens eller resultat av den fria rättfärdiggörelsens gåva utanför mig och som är knuten till Kristi person.

Detta leder till att Jesus genom sin Ande blir en relations och kommunikationspartner. Att den helige Ande genom en livets Andes lag arbetar i den troendes väsen och sinne för ett helgat liv till tjänst inför Gud och människor.

HaFo