Jag återge från Lennart Jaretegs artikel i BibelFokus.se
Kristusdoft: att förkunna Kristus med våra liv
https://www.bibelfokus.se/kristusdoft
Inlägg 1
I denna text (som är en helt omarbetad äldre text) vill jag resonera lite kring hur vår livsföring kan påverka vår omgivning. Det handlar om vad vi gör och säger, vad vi fokuserar på, vad som är vårt budskap till omvärlden. Helt enkelt hur vi uppfattas av människor vi möter.
Paulus skrev så här i ett av sina brev:
2 Kor 2:14-16: ”Gud vare tack som genom Kristus alltid för mig med i sitt triumftåg och överallt låter mig sprida kristuskunskapens doft. Ty till Guds ära är jag en kristusdoft bland dem som räddas och bland dem som går förlorade, en doft av död till död för dem som går förlorade, av liv till liv för dem som räddas.” (Bibel 2000)
Jag har valt att citera Bibel 2000 här för att jag tycker om ordet ”kristusdoft” och det används inte i de översättningar jag annars föredrar. Men vad har Kristus för doft?
Vad är det som är kännetecknande för hur Jesus Kristus var och är? Jo, det ser vi inte minst i de fyra evangelierna. Där ser vi att Jesus har ett milt och ödmjukt hjärta.
Vi ser att han vill lätta på våra bördor och att han är full av nåd och sanning. Vi ser också att Jesus vurmade för de enkla människorna, dem som var utstötta och dem som satt fast i synd:
Matt 11:28-30: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”
Joh 1:14: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.”
Luk 15:2: ”Den mannen [Jesus] tar emot syndare och äter tillsammans med dem.”
Mark 2:14-15: ”När han gick vidare fick han se Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset, och han sade till honom: ’Följ mig!’ Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus, var det många publikaner och syndare som låg till bords tillsammans med honom…”
Mark 2:17: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”
I Jesajas messiasprofetior ser vi också detta Jesu milda sinnelag:
Jes 42:2-3: ”Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka.”
Jesus brydde sig alltså om lidande människor, han gav dem av sin tid. Han ville umgås med syndare för att ge dem ett nytt liv. Han botade också många från sjukdomar och bundenhet.
Forts Inlägg
Inlägg 2
Präktiga och självrättfärdiga människor visade han däremot ifrån sig. En annan sak som jag tycker har med Jesu sinnelag att göra är att han inte var någon revolutionär i politisk mening.
Matt 12:13-17: ”Sedan sände de till honom några fariseer och herodianer för att snärja honom genom något ord. De kom till honom och sade:
’Mästare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller är det inte tillåtet? Skall vi betala eller inte?’
Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ’Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det.’ De räckte fram ett, och han frågade dem:
’Vems bild och inskrift är detta?’ De svarade: ”Kejsarens.” Då sade Jesus till dem: ’Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.’ ”
Paulus bekräftar Jesu inställning med dessa ord:
Rom 13:1-2: ”Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva.”
Däremot kan vi se att Jesus gick emot det religiösa etablissemanget som var grundat på människors bud. Men jag anser ändå inte att vi kan säga att Jesus var en religiös rebell. Jesus var och är ju Gud, och som sådan gick han till rätta med det korrumperade, självgoda religiösa ledarskapet.
Matt 3:7: ”Men när han såg att många fariseer och sadduceer kom för att bli döpta av honom, sade han till dem: ’Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?’ ”
Sedan skall vi inte glömma bort hur Jesus utblottade sig. Han vann seger genom sin egen utblottelse, ända till döden på korset. Jag citerar inte något bibelord om Jesu korsfästelse, för den känner vi alla till,
men det var ju just genom korsfästelsen som Jesus vann seger över synd och död. Ändå är talet om korset en dårskap för de flesta i världen eftersom världen vill vinna segrar genom makt och styrka.
Jes 53:7: ”Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.”
Kol 2:15: ”Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.”
1 Kor 1:23: ”Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.”
I allt detta tycker jag vi har en bra beskrivning av Jesu sinnelag, den ”doft” som är kännetecknande för Jesus Kristus.
Och jag vågar säga att det som är allra viktigast av allt det Jesus står för är barmhärtighet och nåd eftersom han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4).
Forts Inlägg
Inlägg 3
Ju mer vi lär känna Jesus/Gud ju mer lika blir vi honom, och desto mer kristusdoft kan vi få sprida. I detta vill Herren framförallt att vi skall visa barmhärtighet mot andra människor; religiösa övningar ligger betydligt lägre ner i prioritetsordning:
Mika 6:8: ”Han har sagt dig, du människa, vad som är gott. Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?”
Matt 9:13: ”Jag vill se barmhärtighet och inte offer.”
Egentligen är det denna barmhärtighet som även Jakob avsåg när han skrev om tro och gärningar:
2:14-17: ”Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem:
’Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.”
En tro som inte visar några som helst tecken på barmhärtighet är uppenbarligen inte mycket med enligt Jakob. Här är det då lätt att drabbas av panik och ett lagiskt beteende som genast kör igång med en massa goda gärningar för att få liv i tron.
Eller så kryper man ihop med ett dåligt samvete. Men det är inte så som det är tänkt att fungera. Brister man i barmhärtighet och därmed sant goda gärningar, då skall man istället vända sig till Herren Gud och be om ett sinnelag som ligger i linje med Jesu sinnelag.
Man kan alltså be om att få en kristusdoft, och jag tycker också man skall be om detta. Det är ju inte oviktigt hur våra liv som kristna upplevs av människor i vår omgivning, och får vi hjälpa andra på vägen blir ju också vårt eget liv mer meningsfullt och innehållsrikt. Vi skall se vad Paulus skrev om just det:
1 Tess 4:9-12: ”Vi behöver inte skriva till er om broderskärleken. Ni har ju fått lära er av Gud att älska varandra. Den kärleken visar ni också alla bröderna i hela Makedonien.
Men vi uppmanar er, bröder, att överflöda ännu mer i den och sätta en ära i att hålla er lugna och sköta ert och arbeta med era händer så som vi har befallt er. Lev på det sättet, så väcker ni respekt hos de utomstående och lider inte brist på något.”
1 Petr 2:12-15: ”Uppför er väl bland hedningarna, för att om de i något förtalar er såsom onda människor, får de se era goda gärningar och prisar Gud på den dag då han söker dem.
Underordna er all mänsklig ordning för Herrens skull, vare sig det är kungen, som är den högste eller landshövdingarna, som han har sänt ut till att bestraffa dem som gör det onda och berömma dem som gör det goda.
Ty så är Guds vilja, att ni med goda gärningar skall stoppa till munnen på okunniga och oförståndiga människor.” (Reformationsbibeln)
Forts Inlägg
Inlägg 4
Lukta på oss själva
Nu är det då dags att ”lukta” lite på oss själva, men bli inte nedslagen här, för i just den egna oförmågan finns de största möjligheterna! Men vi funderar lite ändå:
Hur upplever andra mig som kristen? Har jag möjligen någon kristusdoft? Vad är det som jag utstrålar? Vad är det som är mitt fokus som kristen? Vad är det jag förmedlar till andra? Finns det likheter med Jesu sinnelag i mitt liv? Kan jag förkunna Kristus med mitt leverne?
Detta tror jag är viktiga frågor att ställa oss och begrunda inför Bibelns beskrivning av Jesu sinnelag – även om vi här och nu så klart inte kan bli lika honom fullt ut, det skall ingen tro.
Men kom ihåg att det är i svaghet som vi kan vinna de största segrarna. Så det här handlar inte om att ta sig själv i kragen, gaska upp sig och ta rejäla tag för att dofta Kristus.
Ödmjukhet och barmhärtighet kräver ingen styrka, tvärtom. Så det handlar om att bli mer bekant med Jesus. Därför vågar jag säga att vi alla behöver läsa Bibeln mer och bättre för att lära känna Jesus/Gud allt djupare.
Man blir ju lik den man umgås med. Det är den bästa medicinen, och den är gratis och inte särskilt ansträngande.
Forts Inlägg
Inlägg 5
Hålla buden
Här dyker kanske en viktig fråga upp, och det är om vi kristna ändå inte måste hålla Guds tio budord för att det skall bli tal om någon kristusdoft. Hela Mose Lag med 613 bud är ju orimlig att hålla, så vi nöjer oss med att begrunda de tio budorden.
Eller är det ”bara” det dubbla kärleksbudet som gäller: att älska Gud högst av allt, och sin nästa som dig själv (Matt 22:37-39)?
Håller man det dubbla kärleksbudet så håller man det som utgör grunden för alla budord i Gamla testamentet, enligt Jesus (Matt 22:40). Men vem kan hålla det dubbla kärleksbudet – livet igenom?
Jag tror ingen kan det, för vem älskar och sätter alltid Gud över allt annat? Och vem prioriterar sina medmänniskor minst lika mycket som sig själv? Guds tio budord går däremot hyfsat bra att följa om man har god självdisciplin, men hur mycket sann kärlek är det då i dessa gärningar?
Paulus menar dessutom att inget är något värt om gärningarna inte har kärleken som ursprung (1 Kor 13). Så det dubbla kärleksbudet sätter allt på sin spets, vilket Jesus ofta gjorde då han talade. Han utmanade oss så till den milda grad att vi med det skulle förstå vår risiga status.
Dessutom spetsade ju Jesus till det när han sa att om man bara ser med lust på en kvinna så har man begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta (Matt 5:28). Så att hålla buden rätt är inte så lätt som man kan tro.
Det blir då väldigt uppenbart att ingen av oss kan leva upp till hur Gud ytterst vill att vi skall leva, och vad återstår då? Jo, försoningen i Jesus Kristus, där vi istället för att räkna den rättfärdighet vi saknar får räkna Jesu fullkomliga rättfärdighet som vår egen.
På så vis ställs vi som fullkomligt rättfärdiga inför Gud, precis som om vi helt och fullt levde efter det dubbla kärleksbudet och alla andra bud. Detta kan tas emot i en enkel tacksam förtröstan, vilket är det samma som ”tro”, en sann kristen tro.
Vi blir frälsta genom nåd, helt oberoende av våra egna gärningar, och vi förblir så klart frälsta av nåd om vi blir kvar i denna tro, helt oberoende av våra egna gärningar. Detta är den enda logik som blir gällande när man läser och begrundar Guds erbjudande i Jesus Kristus.
Men vad blir det då av budorden? Jesus har ju sagt att inte en enda prick av Mose Lag skall förgå. Och aposteln Paulus som så tydligt förkunnade frihet från Lagen och laglydnad (han skrev t.o.m. att ALLT är tillåtet), han brassar ofta på i slutet av sina brev med en massa förmaningar till ett bättre leverne. Vad gäller då, bud eller inte bud?
Nej, budlydnad gäller ju inte för vår frälsning. Jag tror istället vi måste se på detta utifrån ett perspektiv som vi kan kalla för ”kristusdoftens perspektiv”.
Forts Inlägg
Inlägg 6
Vi ser i Bibeln att både Paulus och Petrus talar om en god livsföring som väcker respekt hos de utomstående (alltså de som ännu inte är kristna). Varför skall vi då leva så? Jo, framför allt för att vinna dessa människor för den frälsande tron.
Lever vi och talar på ett negativt och dåligt sätt kommer vi att dra både oss själva, våra medkristna, hela den kristna tron och därmed också Jesus i smutsen.
Lever vi på ett gott sätt, med barmhärtighet i fokus, och talar i linje med Bibelns anda, då kommer de utomståendes respekt för oss att kanske locka några till att ta steget över till Jesus och därmed det eviga livet.
Det här är nu inte fråga om lagiskhet, för det här har inget med vår egen frälsning att göra. Det här har inte heller något med falsk fromhet att göra.
Det är ju nämligen så att vi som kristna får den Helige Ande som vår Hjälpare, och det är ju just för att vi inte klarar de här sakerna på egen hand som vi behöver en hjälpare. Han skall hjälpa oss att leva mer och mer på ett sådant sätt som han/Gud önskar.
Här kommer buden in på ett sätt som vi kan kalla för en ”spegel”. Men inte bara Guds bud, för stora delar av Bibeln fungerar som en spegel som hjälper oss att se hur det ligger till med oss i förhållande till hurdan Jesus/Gud är, och inte minst därför är det bra att läsa Bibeln ordentligt och kontinuerligt.
När vi ser att vi inte är i linje med Bibeln, då skall vi inte i egen kraft ta oss i kragen till döda laggärningar, för utan kärlek är det värdelöst. Vi skall då istället träda fram inför Gud och bekänna våra tillkortakommanden och be om både kärlek till våra medmänniskor och till Gud (i enlighet med det dubbla kärleksbudet),
samt be om både förmågan och viljan att leva på ett tacksamt och gott sätt. I Filipperbrevet 2:13 står att det är Gud som ”verkar både vilja och gärning” i oss. Med Guds hjälp kan vi då med vår livsvandel och få vara med om att vinna utomstående till frälsning.
Forts Inlägg
Inlägg 7
Så med goda gärningar kan vi förkunna Kristus minst lika bra som vi kan med vårt vittnande. En kristen sång innehåller dessa ord:
”They don’t care how much we know, unless the know how much we care…They don’t read the Holy Book, all they do is to take a look in to our integrity, trying to find credibility.”
Vilket ungefär betyder:
”De bryr sig inte om hur mycket vi vet, om de inte vet hur mycket vi bryr oss om dem…De läser inte den Heliga Boken, allt de gör är att ta en titt på vår hederlighet, för att försöka hitta trovärdighet.”
OJ, vad bra sagt detta är! Och som du ser ligger det väldigt mycket i linje med vad Gud vill i våra liv, enligt t.ex. tidigare bibelord vi läst.
Att sedan andra beter sig illa får inte vara en ursäkt för oss själva att göra fel, och att fortsätta att göra fel. Vi kan inte heller ursäkta olika ”kristna” osunda verksamheter med att ”ingen är perfekt” eller att ”den som är fri från synd må kasta den första stenen” osv.
Vi har alla ett ansvar att med Guds hjälp ta tag i våra brister och även hjälpa andra att göra så – i kärlek så klart. Men det är Gud som måste hjälpa oss att bli en god ”kristusdoft”, vi klarar det inte själva, vi kan bara komma inför Gud med vår bön om förlåtelse och bön om hjälp. Och då kommer han att hjälpa oss!
Så med detta vill jag bara uppmuntra dig som läser här att gå inför Gud och be om helgelse till en allt friskare kristusdoft. Kanske du och jag behöver förändra en del i våra liv.
Kanske det är dags att fundera över vad som är våra huvudintressen, vad vi lägger mest tid på, hur och var vi spenderar våra pengar, vad vi säger om andra, vad vi förmedlar till andra, osv.
Vi bör ju ha som mål att leva på ett sådant sätt så att vi förkunnar Kristus med våra liv. Det vi gör och säger till vardags – och som inte är linje med Bibelns anda – skall inte vara en stötesten för dem som är nära att komma till tro, eller är i närheten av att förlora tron!
Tänk vad bedrövligt om delar av vår livsföring har varit till hinder för någons frälsning! Detta är nog värt att prata med Gud om då och då!
/Lennart
HaFo kommentarer
HaFokommentar 1
Jesus är väldigt mån om att tron på Honom ska leda till omsorg om sin nästa:
2:14-17: ”…Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?
Att Jesus lägger stor vikt i hur man behandlar sin medmänniska ser man…”älska Gud högst av allt, och sin nästa som dig själv (Matt 22:37-39)
Denna omsorg om människan visar Jesus att det man gör mot andra människor det gör man mot Honom Matt. 25:35-40:
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’
Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder?
Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Detta kommer också att finnas med när Han dömer mellan fåren och getterna där tron på Jesus är avgörande:
SÅLLNINGEN MELLAN FÅREN OCH GETTERNA
”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna.
Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse.”…
Sållningen av Fåren (de på Jesus troende) och Getterna (de icke på Jesus troende) i Matt. 24 och 25 är två olika skeenden – (att det är två skeenden gör att det också är beskrivet på två ställen!!).
Det finnas ett tidsglapp mellan att Kristi tron ställs upp i inledningen av Tusenårsriket för sållningen mellan Fåren och Getterna från tiden före Tusenårsriket (Matt 24:31) fram till det att Getterna i avslutningen av Tusenårsriket döms vid den stora vita tronen och Fåren där får gå in i den Nya Himlen och den Nya Jorden.
Det är där helt klart en slutgiltig dom där ”Getterna” förpassas till eldsjön.” I Matt. 25:41:
”Gå bort från mig, ni förbannade, till den EVIGA ELDEN, som har ställts i ordning åt djävulen och hans änglar.”
”till den eviga elden, som har gjorts i ordning åt djävulen och hans änglar.”
Först i Upp. 20:10 efter Tusenårsriket kastas djävulen och hans änglar i eldsjön och de enda två som hitintills finns i eldsjön, och som kastades dit vid Kristi ankomst och Tusenårsrikets början, är antikrist och den falska profeten.
Då får fåren (de på Jesus troende) som här skiljs från getterna (de icke på Jesus troende) vid avslutningen av Tusenårsriket, då här gå in i ”den Nya Himlen och den Nya Jorden”.
Medan alltså Getterna som från denna sållning i slutet av Tusenårsriket förenas med Getterna som nu dödades innan Tusenårsriket, nu tillsammans får höra:
”Gå bort från mig, ni förbannade, till den EVIGA ELDEN, som har ställts i ordning åt djävulen och hans änglar.”
Hoppas att detta blev ordentligt nu klarlagt vad Matt 24:31 och Matt. 25: 31 – 46 handlar om och att dessa sållningar inte på något sätt har med Judarna att göra som vid Jesu enda andra ankomst ALLA som en hel nation och folk – det enda i sitt slag – kommer till tro på Jesus. ”Det är så hela Israel ska bli frälst”.
Detta har alltså överhuvudtaget inget med det Judiska folket att göra som en del vill hävda.
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2019/10/03/angaende-matt-2431-och-matt-25-31-46/
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 2 a)
Ett annat sammanhang som för Jesus är viktigt är hur vi behandlar flyktingen. Vilket kommer att bli aktuellt nu efter kriget i Ukraina.
Vad säger Gud i sitt Ord om flyktingen
Det hebreiska ordet som översätts med ”invandrare” eller ”främling” är oftast gêr. Det används 92 gånger i Gamla Testamentet. Gêr är bland annat ordet som Abraham använder när han förklarar för hettiterna att han var en främling för dem 1 Mos 23: 1 – 5:
”Sara blev hundratjugosju år. Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.
Sedan reste sig Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna. Han sade: ‘Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.’
Hetiterna svarade Abraham: ‘Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där’.”
(Lägg märke till den generositet som Abraham som flykting i landet bemöttes med!)
Moses använder det ordet när han beskriver sin situation som flykting i Midjan där han får en överraskande inbjudan i 2 Mos 2: 20 – 22:
” ‘Bjud in honom så att han får äta med oss.’ Mose bestämde sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gershom, ‘för, sade han, ‘jag har blivit en främling i ett främmande land’.”
(Lägg även märke till den generositet som också Moses som flykting i landet bemöttes med!)
Gud använder det för att beskriva israeliterna i Egypten i 3 Mos 19: 33 – 34:
”När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.”
(Lägg även här märke till den generositet som också Gud själv förordar att flyktingar i landet ska bemöttas med!)
Ordet användes alltså både för att beteckna invandrare som permanent bosätter sig i ett nytt land, likt Abraham, och de som kortvarigt befinner sig i ett nytt land, som Moses.
Men det syftar även på ättlingar till invandrare, såsom Israels barn i Egypten. Alla dessa skall räknas som infödda och vara föremål för jämlik nästankärlek.
I Nya Testamentet används ordet xenos för att beskriva främlingen. Det används tolv gånger och syftar på invandrare, gäster och utrikes födda. Det kan även syfta på den som erbjuder gästvänlighet till andra.
Matt 25:35; 3 Joh 1:5; Heb 11:13; Rom 16:23:
”För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig… Älskade broder, du visar dig trofast i allt som du gör för bröderna, också för dem som kommer som främlingar…
I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden…
Min medarbetare Timoteus hälsar er liksom mina landsmän Lucius, Jason och Sosipater. Jag, Tertius, som har skrivit ner detta brev, hälsar er i Herren. Gaius, som är min och hela församlingens värd, hälsar er. Erastus, stadens kassör, hälsar er, likaså brodern Quartus.”
(Lägg här märke till hur Jesus identifierar sig med flyktingen så att han talar i jagform om flyktingen. Lägg märke till hur viktigt det är för Jesus att man tar emot flyktingen och är generös mot denne även praktiskt:
”För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka.”)
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 2 b)
Lite mer kring hur Gud ser på flyktingar och hur han vill att de ska behandlas och vilket sinnelag och agerande som Gud vill se inte bara gentemot flyktingarna utan gentemot alla människor.
1 Tess. 3: 12; Hebr. 13: 2 – 3; Rom. 12: 13; Matt. 7: 12; Apg.10: 34 – 35:
”Och må Herren låta er växa och överflöda i kärleken till varandra och till alla…Glöm inte att visa gästfrihet…Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp…Var ivriga att visa gästfrihet…
Alltså: allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem…Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor…vilket folk han än tillhör.”
2 Mos. 22: 21, 23:9; 3 Mos. 19: 33 – 34, 25: 35; 5 Mos. 10: 17 – 19, 24: 17, 26: 11 – 13, 27: 19; Ps. 146: 9; Esra 1: 4; Jer. 7: 5 – 7, 22: 3; Hes. 47: 22: Sak. 7: 10:
”En främling ska du inte förödmjuka eller förtrycka…En främling ska du inte förtrycka. Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land…
När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv…
Om din broder blir fattig och inte kan försörja sig hos dig, ska du ta dig an honom. Som en främling eller inneboende ska han få leva hos dig…Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Också ni ska älska främlingen…
Du ska inte förvanska rätten för främlingen…Över allt det goda som Herren din Gud har gett dig och ditt hus ska du glädja dig tillsammans med leviten och främlingen som bor hos dig…
Förbannad är den som förvanskar rätten för främlingen…Herren bevarar främlingar och stöder faderlösa och änkor…Alla som finns kvar, på varje ort där de bor som främlingar, ska få hjälp av folket på orten…
gör rätt mot varandra, sluta förtrycka främlingen…Kränk inte främlingen, den faderlöse och änkan och bruka inte våld mot dem…Ni ska dela ut det genom lottkastning till arvedel åt er själva och åt främlingarna, som bor och föder barn ibland er. De ska vara för er så som infödda.. De ska med er få arvslott…
Förtryck inte änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige, och tänk inte ut ont mot varandra i era hjärtan.”
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 2 c)
Låt oss se på Jesu budskap i liknelsen om den barmhärtige samariten Lukas 10:25-37:
”Då kom en laglärd fram och ville snärja honom och frågade: ‘Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?’
Jesus sade till honom: ‘Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?’ Han svarade: ‘Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’
Jesus sade till honom: ‘Du svarade rätt. Gör det, så får du leva.’ Då ville mannen försvara sig och frågade Jesus: ‘Vem är då min nästa?’ Jesus svarade: ‘En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.
En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom.
Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: ‘Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.’
Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?’ Han svarade: ‘Den som visade honom barmhärtighet. Då sade Jesus till honom: ‘Gå du och gör som han’.”
Främst handlar liknelsen om att Gud är kärleken och han vill ge oss ett barmhärtigt sinnelag. Gentemot vilka? Bara de som delar vår tro, bara de som bor i vårt eget land, bara de som inte är främlingar och flyktingar?
Nej Jesus visar här att det enda som betyder något är att vi har kärlek. En kärlek som vi ska rikta mot alla globalt och vi ska inte göra skillnad på människor var de än kommer ifrån.
”Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen.” Jak. 2:13
Det är många idag som i sin blindhet vilseför andra människor och medverkar till att hindra andra att visa barmhärtighet gentemot alla människor.
‘Vem är då min nästa?’ var den fråga som Jesus fick. Inte flyktingen som bara belastar vårt land säger många.
Men Jesus visade att en ”utlänning” var beredd att visa mer barmhärtighet gentemot en för honom ”utlänning”. Detta visar på att Jesus vill att vi visar barmhärtighet gentemot alla våra medmänniskor var de än bor och befinner sig och vilken bakgrund eller tidigare hemvist eller ”rastillhörighet” som de har.
I Söndagsskolan sjöng vi: ”Jesus älskar alla barnen på vår jord. Gul och vit och röd och svart, gör detsamma har han sagt. För Jesus älskar alla barnen på vår jord”.
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 2 d)
Av någon konstig anledning så har en del fått för sig att Gud vill att människor bara ska bry sig om människor som är inhemska och av ”den egna rasen”.
Men så resonerar inte Gud. Vi bör i umgänget med våra medmänniskor, inte bara i vårt eget land, utan med alla våra medmänniskor utöver världen tänka på följande Ord av Jesus (Som i sin person är Skriftens Ord):
1 Korinthierbrevet 13:1 – 3: ”Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag offrar min kropp till att brännas men inte har kärlek, så vinner jag ingenting.”
Har vi idag mitt i all strid om Globalism eller Nationalism så fullständigt glömt vad Jesus ville få sagt med liknelsen om den Barmhärtige Samariten och med sitt Ord om en allomfattande kärlek omsorg, solidaritet och omtanke om alla människor och som vi sett i hans Ord hur viktigt Han ser på omsorgen 0m Flyktingen och invandraren?
Är generositet, kärlek och omtanke vad som idag präglar oss människor i Sverige gentemot flyktingar och invandrare? Eller lever vi i en kall egoism där alla flyktingar ses som inkräktare som inte är välkomna. Finns det t.o.m. de som menar sig vara Kristna, men som så fullständigt missar att ta till sig Guds vilja och Ord i behandlingen av flyktingar?
”Ja, men de åstadkommer ju bara en massa skada för vårt land”, får man höra. Så glömmer man att det alltid finns två sidor av en pannkaka. Den andra sidan här är att det finns otaliga flyktingar och invandrare som berikar vårt land och är till välsignelse. Men det hör man inte så ofta.
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 2 e)
Och hur ser Gud på om att bara behandla dem väl som inte är till besvär och förstör för vårt land:
Luk. 6: 27 – 36; Rom. 14 – 18:
”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förolämpar er. Om någon slår dig på ena kinden, vänd då också andra kinden till. Och om någon tar ifrån dig manteln, så låt honom ta tunikan också.
Ge åt alla som ber dig, och om någon tar det som är ditt, så kräv det inte tillbaka…Om ni älskar dem som älskar er, ska ni ha tack för det? Även syndare älskar dem som visar dem kärlek.
Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, ska ni ha tack för det? Även syndare gör samma sak. Och om ni lånar ut till dem som ni hoppas ska ge tillbaka, ska ni ha tack för det? Även syndare lånar ut till syndare för att få lika tillbaka.
Nej, älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor, och ni ska bli den Högstes barn, för han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er Far är barmhärtig…
Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter…Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.”
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 2 f)
Vilken kärlek vill Gud att vi ska bemöta flyktingen och alla våra medmänniskor med?
1 Kor. 13: 4 – 13:
”Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda.
Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig…Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Är det verkligen med denna kärlek som vi bemöter Flyktingar och invandrare med i vårt land? Något som Gud uppenbarligen vill att vi ska göra.
Genom att förhindra de som flyr för sitt liv att komma till oss och istället ”hjälpa dem på plats” som vackra men ogenomförbara ord, så orsakar man människors död i sin egoistiska syn på omvärlden.
Så riktigt kan samma människor kämpa för de ofödda barnens rätt till liv. Men samtidigt i nästa sekund bidraga till människors död därför att man anser att de bara kostar för mycket och enbart belastar vårt land.
Ett hycklande och dubbelt beteende som visar den egentliga kärlekslösa naturen och en självupptagenhet med död i dess spår.
Citerar Alf Svensson: ”Är inte det kristendomens ursprungliga evangelium att Han, Guds son, blev ‘en av oss’ för att vi skulle bli en av hans? Och göra så gott vi kan för att älska vår nästa. Detta måste ju gälla universellt!…
Vi:et måste bli större än dom:et!…‘Öster, väster, norr och söder Korsets armar överskygga. Alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga…’ Kan man få kalla den psalmversen korsets international? Alla, alla, alla. Oberoende av alla väderstreck och kontinenter. Alla.
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 3 a)
Vi kan inte producera kärlek annat än i umgänget med Jesus: 1 Joh. 4:19-21: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss. Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare.
Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder.”
Vi upplever först Guds kärlek i mötet med Jesus, vem Han är och har gjort:
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2021/01/23/grunden-for-kristen-tro/
https://tre-skrivare.se/hf/enheten-enligt-johannes.html
Då upptäcker vi Rättfärdigheten från Gud
Rättfärdiggörelsedomen från Gud
Rättfärdiggörelsen är inte en förvandling i personen eller förändring av människans natur, utan en deklaration om denna persons lagliga ställning inför Gud: Tillräknad rättfärdighet för Kristi skull.
När människan lyssnar till evangeliet om försoningen i Jesus Kristus och Guds Ande föder fram en tro på rätt Jesus Kristus, Skriftens Jesus med en förtröstan till Jesu person och verk för henne på korset, mottager hon en tillräknad rättfärdighet från Gud, inför Guds ögon. Tillräknad rättfärdighet av nåd genom tro på Jesus. (Rom. Kap.5)
Människan får av nåd och själv helt oförtjänt, tillräkna sig försoningen mellan Gud och människans ställföreträdare, som skett i Jesu jordiska kropp. Människan tillräknas det av Gud begärda offret för att skulden skulle vara betald, sonad och förlåtelsen tillgänglig.
Detta är offret av Kristi kropp och blod för människans syndaskuld. Som om alla människor i Kristus Jesus har förenats med Gud, betalat skulden och mottagit straffet: Offret av en ren syndfri Gudsförenad människas kropp och blod.
När människan kommer till tro på den sanne Jesus Kristus och för sin räddning förtröstar till Jesus, träder denna rättfärdiggörelsedom in, som laga kraft, som en subjektiv verklighet, över den människan.
Rättfärdiggörelsedomen, dömd av tillvarons högsta instans, utan överklagansrätt, är objektivt dömd över alla människor genom Jesu försoning. Gäller i subjektivt laga kraft hos den som Guds Ande framfött en förtröstan till Jesus för sin synd.
Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.
Tron producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor mottages subjektivt, i den enskildes liv, genom tron.
Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse. Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva.
Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Du är förlåten och accepterar det i tro. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet acceptera eller förkasta hans gåva som är syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen och evigt liv.
Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Detta genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte människorn deras synder (2 Kor. 5 : 1). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor (Rom. 5 : 18). Tron griper tag kring detta erbjudande.
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 3 b)
Tillräknad Rättfärdighet från Gud
För mig är Kristi rättfärdighetstjänst att Han som min ställföreträdare försonade/förenade mig med Gud i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet.
Då när ”Gud var i Kristus och försonade människorna med sig själv..” 2 Kor. 5: 17 – 21. Så att Gud inte tillräknar mig mina synder utan av nåd för Kristi skull tillräknar mig Kristi rättfärdighet.
”lagen slutet som frälsningsväg”. Rom. 3: 21 – 26: ”Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD GENOM TRO PÅ JESUS KRISTUS för alla som tror…
de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod… och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.”
Rom. 4: 5 – 16: ”Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet…Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. Salig är den som Herren inte tillräknar synd…
Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro…Därför heter det ‘av tro’,
för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro.”
Vilket var en tro på vem Jesus är och skulle göra och för oss då en tro på vem Jesus är och har gjort.
Kristi rättfärdighetstjänst för mig och alla människor sker när Han bär fram det RENA offerlammets blod av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset.
koppla samman när blodet från ett offerlamms blod ströks på dörrposterna inför Judarnas uttåg ur Egypten, så undgick man därmed Guds straff och blev räddade.
Jag upprepar detta skeende för det är så viktigt för sann Kristen tro kring vem Jesus är och har gjort med sitt blodsoffer på korset:
Hebr. : ”När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son… Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek…
därför har han ett prästämbete som är evigt. Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom… Det var en sådan överstepräst vi behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad,
skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte bära fram offer varje dag som de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv…
Genom det större och fullkomligare tabernaklet…gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning…Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud…Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt…
Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull…
nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden. Och liksom människan måste dö en gång och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder. Och han ska träda fram en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.”
Det är här uppenbart att det är på korset som försoningen sker och ovänskapen med Gud – åtskillnaden från Gud är löst för att världen/människorna ”ska leva” i Guds gemenskap.
Det är här uppenbart att där på korset är alltså segern över åtskillnaden från Gud vunnen och AVSLUTAD. Då återstår segern över den kroppsliga döden att vinna. Vilket sker i Kristi (människa och Gud förenade) kroppsliga uppståndelse.
Den kroppsliga döden kan inte behålla Jesus som i sin syndfria rättfärdighet är förenad med Guds eviga liv. Han blir så ”Uppståndelsen och Livet”.
Något som Han själv förmedlar till oss genom sin Ande när vi kommer till tro på vem Han ÄR – Gud själv kommen i kroppslig gestalt – ”Guds fullhet lekamligen – Kristus kommen i köttet”.
”Då ni nu har kommit till tro har ni som gåva undfått den utlovade Helige Ande vilken är en underpant/sigill/äganderättsstämpel på vårt arv..” Ef. Kap. 1.
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 4
Syndare med förlåten synd
Hos den troende finns synden som en ond makt och natur i sig kvar. Denna syndens natur är inte knutet till en viss del av människans konstitution. Den är integrerad i helheten av människan.
”Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss alla våra synder” (Joh.1:8-9)
Syndanaturen är inte borta (Rom.7 kap), så att inte den gamla människan kan vakna till liv (lieringen mellan naturliga människan och syndanaturen), på så sätt att den naturliga människan tillfälligt går i liering med syndanaturen.
Men hon kan inte ha behag, glädje och njutning av att leva under syndanaturen. Lieringen med synden blir något smärtsamt som åter driver henne in under nåden, förlåtelsen och lieringen med Guds Ande, så att hon alltmer förblir i den nya människan. Förblir i sin nya skapelse. Hon avkläder sig den gamla och ikläder sig den nya människan. Det är en ständigt pågående helgelseprocess. (Rom. Kap. 5 – 8 )
I trosförkunnelsen blir man förvillade av villoanden som lärde dem att sätta tro till sin egen syndfrihet och förlita sig på den obefintliga likheten med Gud i sin egen ande. Det går inte att komma rätt i slutändan om man börjar bejaka en lögnande i trosförkunnelsen eller supernåden. Även om man startat ut rätt.
Resultatet blir i praktiken detsamma: en friserad yta med synden bubblande – icke erkänd och obekänd i sitt inre.
Man förblir då inte i den nya människan. Förblir inte i förlåtelsen, nåden och i Guds vilja. Förblir inte i Kristus. Denna känslighet inför när man åter hamnar i den gamla människan – i liering med synden/köttet – kommer Hypernådens lära att döva hos människan. Var rädd om känsligheten inför Guds Andes avslöjande ljus över Ditt liv.
Denna process går man inte bara miste om i ”Supernåden”. Det går man även miste om inom Trosrörelsen genom att där förneka att synden finns kvar.
Istället förnekar och förtränger man den och säger att de varit syndare. Nu är de syndfria i sig själva. I deras hela och sanna personlighet som sägs vara deras egen livsande. Där de säger att de nu är ”verkligt rättfärdiga”. Alltså att de är verkligt rättfärdiga i sig själva.
De blir därigenom dubbelnaturer med en polerad yta med härskande synd i sitt inre. När de hamnar i köttet – lieringen med synden, så förnekar de det och istället för att ta emot förlåtelse, nåd och att förbli i Kristus, så förblir de i köttet/synden.
För den som inte skyr Andens ljus, talar både lagen i Ordet och nu, som troende även Livets Andes lag i våra hjärtan, till våra samveten och blir på så sätt, även fortsättningsvis,
EN STÄNDIG UPPFOSTRARE TILL KRISTUS FÖR ATT FÖRBLI OBS! FÖRBLI I HONOM. Livets Andes lag, verkar så att vi ständigt söker Hans förlåtande nåd genom Offerblodet som renar från all synd inför Gud, när vi hamnat i ett efterföljande av syndens makt att bedra – köttet igen.
När det sker och vi inte väjer för Andens avslöjande ljus så drivs vi in under nåden och vandrar efter Guds Ande och Ord igen. Vi vandrar i gemenskapen mellan Guds Ande och den naturliga människan. Vi lever då i den nya människan igen efter att ha hamnat i den gamla människans liering med synden och syndat.
Kristus är slutet på lagen som frälsningsväg, men alltfort är det inte slut med lagen som Hypernåden hävdar. Den är fortsatt en uppfostrare till att FÖRBLI i Kristus och vandra i gemenskapen med Guds Ande och med Jesus som Herre.
Endast den som lever i förlåtelsen, med erkänd och bekänd synd är på rätt grund, till att kunna ha gemenskap med Livets Andes lag. Endast i den gemenskapen, kan Jesus få göra stordåd för, med, i och genom den troende. Eljest handlar det om ett plagiat av Kristet liv där man lurar sig själv och andra att man lever ett Kristet liv.
https://tre-skrivare.se/hf/lagen.html
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2021/11/24/fore-och-efter-fralsningen/
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2017/10/07/ar-det-enbart-de-som-i-sig-sjalva-ar-syndfria-och-rattfardiga-som-kan-komma-till-himlen/
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 5 a)
Lennart säger: ”Det är ju nämligen så att vi som kristna får den Helige Ande som vår Hjälpare.”
Det är hjälparen som vill leda oss fram till att: ”Gud är den som verkar vilja och gärning för att hans goda vilja ska ske” Fil: 2:13.
Då vill jag peka på människans tre naturer i förhållande till gemenskapen med Gud
Bibeln är mindre fokuserad på hur människans egen natur är konstruerad och mer på hur hon är dels sin egen natur med så en syndens natur integrerad i hela människan och så hur hon som troende, även blivit delaktig av Guds natur integrerad i hela människan. Bibeln fäster vare sig syndens natur eller Guds Ande vid en speciell komponent av människans konstitution.
Striden mellan Anden och köttet
”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill”. Gal. 5:17.
En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.
Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan och att et är människans egen ande (där man säger att Gud bor), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter.
Lösningen heter där i denna förförelse att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande säger man. Lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp.
Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas lär man.
De har då missat att se, att i den här texten finns tre parter!
”de två ligga ju strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill.”
Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?
I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten, Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp. Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.
I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – Syndanaturen. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.
Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten: Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.
Den här striden pågår så länge vi lever. Vi den kroppsliga uppståndelsen när Jesus kommer tillbaka så får vi en härlighetskropp som är syndfri och rättfärdig och som passar in i den eviga gemenskapen med Gud. Fram till dess gäller detta.
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 5 b)
Vandra efter Anden
”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)
Är man påverkad av trosförkunnelsen så är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden = vandra i ande).
Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter, menar man. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.
Men lägger man in dessa Bibelord i den helhetsbild Bibeln ger kommer de i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.
Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende” (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.
I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)
Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord.
Det handlar om att göra tronskifte. Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre.
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 5 c)
Forts Vandra efter Anden
När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära.
Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.
Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan.
Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men tillsammans i den nya skapelsen.
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.
Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.
Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan.
Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv. Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande, livsanden, som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.
En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden . Alltså såsom en Gud redan här och nu.
Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu. Ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism.
Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är. Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande och inte fixerade vid vår egen livsande.
Det är inte människans egen livsande som gör henne till en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner, som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv.
Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.
Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.
Forts HaFokommentar
HaFokommentar 5 d)
Forts Vandra efter Anden
Man kan alltså inte säga att antingen anden, själen eller kroppen, var för sig blivit född på nytt eller inte. Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen.
Denna nya skapelse. Människans liering/gemenskap med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av ande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet.
Från Guds avbild här i tiden till en likhet med Honom i evighetens värld med en evig natur som passar in i gemenskapen med Gud. Men vi blir aldrig några Gudar utan förhärligade/förverkligade människor som passar in i evigheten tillsammans med Gud.
Det handlar om att göra tronskifte. Människans egen livsande blir inte utbytt eller genomgår en naturförändring, men hon får en ny håg och livsinriktning, därigenom att Guds Ande nu finns integrerad i hennes väsen och sinne.
Hon får nu ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Hon behöver inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre. Hon är fri att agera som död gentemot syndens natur och levande gentemot Guds Ande, Ord och vilja. (Rom.kap.6 o 8)
När det står att ”Guds Ande vittnar med vår ande – att vi är Guds barn”, innebär det inte, att Gud talar i en speciell andlig punkt i vårt väsen. Utan att relationen och kommunikationen mellan Gud och den naturliga människan är återupprättad.
Att Gud kan tala om, för allt vad den naturliga mäniskan är – genom alla hennes sinnen och tvärs igenom hela hennes väsen – på alla plan – att hon är Guds tillhörighet. En personlig kommunikation från person (Gudomlig person ) till person (naturlig människa ).
”Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn.” Guds Ande vittnar och människans egen ande vittnar. De är alltså inte ett och detsamma.
Att ”tillbedja i ande och sanning”, innebär att jag i full uppriktighet, med full hängivenhet och överlåtelse, med hela mitt väsen – allt vad jag är – riktar min umgängelse, bön och tillbedjan – mot min Skapare. Som jag är fri att nalkas, genom Jesu försoning. Jag ber i ande och sanning. Med Skriften som utgångspunkt och referensram.
Då ger hela Hans väsen mig, sitt gensvar tillbaka, till hela mitt väsen. Guds Ande vittnar med vår ande. Då får jag ge, mitt hela väsens, gensvar tillbaka. Hela mitt väsen ropar, Abba Fader. Pappa, Pappa – här är jag. En kommunikation och relation mellan levande Gud och hela människan.
Det är inget fel på den sinneskunskap Gud kan tala genom. Uppenbarelsekunskapen har Han givit oss i sitt skrivna Ord. I umgängelsen med Jesus, kan vi få ljus över det Ordet. Han kan också kommunicera med oss på ett djupare plan i vårt väsen. Han kan ge oss inre visshet. Men aldrig något utöver eller i strid med det skrivna Ordet.
Detta om att vandra efter Guds Ande är ett omfattande ämne så arbeta Dig igenom innehållet på dessa länkar för att få tag i vad det är jag försöker säga:
Först en helhet: Den troendes tre naturer, med en viktig underrubrik: Den nya skapelsen:
https://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm
https://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm#Kap6
_____________________________________________
Vill till sist ta upp en mening från Lennart: ”Tänk vad bedrövligt om delar av vår livsföring har varit till hinder för någons frälsning.”
Det påminner mig om ord från min Farbror när vi satt och samtalade om andliga ting. Han berättade om när han kom till tro på Jesus och om hur han senare arbetat för att människor skulle komma till tro och så sa han:
”Jag ber varje dag att jag inte ska vara till hinder för någon att komma till tro på Jesus”. Den ödmjukheten och sanningslidelsen för att människor skulle komma till tro på Jesus imponerade på mig.