Jean – Erik Mårtensson skriver: VÅR ANDE OCH PÅNYTTFÖDELSEN. I mitt förra inlägg försökte jag förklara min tro att Gud ger oss ”blåser in i oss” av sin livsande vid vår födelse. Detta skulle då betyda att vår ande är ren från början, medan vår lekamliga del är hemfallen åt Adams syndafall. Vår ande törstar alltså och längtar efter Gud ända sedan vi är små.
Så småningom tystas denna inre röst av den mängd av kroppsliga och själsliga intryck som översvämmar oss. Men när vi blir stilla återkommer andens tydliga gudslängtan inom oss. Det är kanske därför vi försöker undvika att bli stilla. Vi skapar oss tidsfördriv i stället = hela tiden något annat att tänka på.
Gud känner naturligtvis till vår prekära situation och eftersom han älskar oss och längtar efter gemenskap med oss börjar han tidigt att söka oss och kalla oss. Guds ärende till oss är att vi behöver bli ”födda få nytt”.
För att bättre förstå vad pånyttfödelsen är för något skall vi gå till berättelsen om Nikodemus i Johannes evangelium: Joh. 3:3: ”Jesus svarade och sade till honom: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike.” Eftersom den längtande och mycket bibellärde Nikodemus inte förstod vad Jesus menade får han en noggrann förklaring.
För enkelhetens skull påminner Jesus om Mose: Joh. 3:14: ”Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd.” Hänvisning: 4.Mo.21:9 (Bibeln) ”Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång; när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på kopparormen och blev så vid liv.”
Jämförelsen är verkligen dråplig i sin enkelhet: 4 Mos. 21:5 – 6: ”Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: ’Varför haven I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den usla föda vi få’. Då sände HERREN g i f t i g a o r m a r bland folket, och dessa stungo folket; och mycket folk i Israel blev d ö d a t.”
Slutsats: Hela människosläktet är ormstunget och lever under en fördömelsedom. Men i berättelsen om Mose så ser vi att den som fick besked om, att vända sig om och s e på kopparormen, den räddades till liv, blev s.a.s. född på nytt. Så skulle det ske också nu igen: Joh. 3:15: ”så att var och en som t r o r skall i honom h a v a e v i g t l i v.”
Det är särskilt aposteln Johannes som i NT ganska ofta tar upp detta ämne om pånyttfödelsen: Joh. 1:12 – 13: ”Men åt alla dem som tog emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som t r o på hans namn; och de hava blivit f ö d d a , icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan a v G u d.”
De pånyttfödda är alltså f ö d d a a v G u d Likaså: ”1 Joh. 4:7: ”Mina älskade, låt oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han ä r f ö d d a v G u d och känner Gud. ”
Paulus menar att det är evangeliet som är Guds redskap vid pånyttfödelsen: 1 Kor. 4:15: ”Ty om ni än hade tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven ni dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus g e n o m e v a n g e l i u m födde eder till liv.” Men v a d är det som händer vid denna pånyttfödelse?
Människans hela liv blir bl.a. genomlyst: Joh. 3:21: ”Men den som gör sanningen, han k o m m e r t i l l l j u s e t , för att det skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.” Jag tror att detta är själva omvändelsen. Det är dåraktigt att dölja sin synd därför att Gud redan vet allt.
Samtidigt är detta enda möjligheten att verkligen komma till tro. Om omvändelsen går på djupet så blir tron bättre rotad: Luk. 8:8 ”Men somt f ö l l i g o d j o r d, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt. Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: ’Den som har öron till att höra, han hör’.”
Omvändelsen är ingen lättvindig process: Det påminner oss Heb. 4:11-13 om: ”Så låt oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det å t s k i l j e r s j ä l o c h a n d e, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap.”
I en sann, verklig väckelse är det inte i första hand lyx och glans och allt möjligt njutbart stohej, utan det är smärta, djup ånger och tårar när ordet träffar oss i vårt hjärta. Så berättar Lukas läkaren: Apg. 2:37-38: ”När de hörde detta, kände de ett s t y n g i h j ä r t a t. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skola vi göra?” Petrus svarade dem: ”G ö r b ä t t r i n g , och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande”.
Vad som särskilt betonas i hebreerbrevet är att det skarpa ordet å t s k i l j e r själ och ande. Vad kan detta betyda? Heb.4:12: ”Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” Är anden och själen sammanvuxna såsom märgen är med benet?
Enligt Paulus ser det ut som om denna närhet mellan själ och ande är en verklig fångenskap: Rom 7:21-23: ”Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. Ty efter min i n v ä r t e s m ä n n i s k a har jag min lust i Guds lag; men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till f å n g e under syndens lag, som är i mina l e m m a r.
Här uppstår frågan vad Paulus menar när han talar om den ”invärtes människan” och vad som menas med uttrycket ”mina lemmar”?
Vill understryka allt vad Jean – Erik här så förtjänstfullt undervisar om. Men vill ändock reagera något på den första meningen: ”I mitt förra inlägg försökte jag förklara min tro att Gud ger oss, ’blåser in i oss’, av sin ande vid vår födelse.”
Vill citera igen från 1 Mos. 2:7-Läser vi följande: ”Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och i n b l å s t e l i v s a n d e i hennes näsa, och så blev människan en levande (varelse= s j ä l = hebr. ”näfäsh haja”).
Märk här att det inte står att Gud blåste in sin egen Ande i människan, utan ”inblåste livsande”. Alltså ger människan en egen livsande som gör henne till en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner.
Tänk så mycket av villfarelse runt människans ande som vi skulle skonats från om man istället för enbart människans ande, talade om som det står här: ”b l å s t e l i v s a n d e i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”.
Trosförkunnelsen har ju riktigt krånglat till detta med människans ande som skild ifrån Gud skulle ha en satanisk natur och så i pånyttfödelsen får en ny ande som är skapad till likhet med Gud. Med tillägget att människans ande är hennes egentliga personlighet. Med en slutkonsekvens att människan i sig själv skulle vara såsom en Gud.
Jag sätter in 3 länkar där jag försökt bemöta deras läror. Den som läser igenom allt innehåll där, inser varför jag ser en fara med en mening, ”att Gud ger oss, ’blåser in i oss’, av sin ande vid vår födelse”, som lätt kan misstolkas till att vi vid vår födsel har Guds Ande, eller en ”Gudomlig gnista inom oss”.
Jag vet att detta inte är vad Du Jean – Erik menar. Men detta är ett ämne som är omgivet av så mycket villfarelse ända från Gnosticismen fram via allehanda rörelser inom den avfallna kristenheten idag såväl som inom New Age. Detta med den inneboende Gudagnistan i människan som ska upptäckas och läras att leva ut sin egen Gudomlighet.
http://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm#Kap6
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2017/05/07/manniskans-egen-livsande-i-forhallande-till-panyttfodelsen-i-jesus-kristus/
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2017/08/26/skillnad-mellan-jesus-kristus-och-den-pa-jesus-kristus-troende/
Jean – Erik Mårtensson skriver: VÅR ANDE OCH PÅNYTTFÖDELSEN II. I tidigare inlägg har jag velat visa att vår ande kommer direkt från Gud. Och att vi därför ända sedan vi är små längtar efter Gud. Men så småningom minskar denna känsla allteftersom anden sammanväxer med vår själ såsom märgen i benet.
Pånyttfödelsen måste därför bl.a. innebära att vår ande frigörs igen. Heb. 4:12: ”Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det å t s k i l j e r s j ä l och a n d e, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
Idag skall jag försöka förklara, vad jag tror, händer med vår ande, när vi föds på nytt. Skriften lär oss att vi har ande, själ och kropp: 1 Tess. 5:23: ”Men fridens Gud själv helge eder till h e l a e r v a r e l s e , så att hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse. Vi har alltså ansvar för att hela vår personlighet är helgad. Att själen och kroppen behöver helgas, verkar vara självklart. Men h u r skall vår ande helgas?
Pånyttfödelseundret kanske förklarar saken? Tit. 3:5: ”då fr ä l s t e han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till n y f ö d e l s e och f ö r n y e l s e i helig ande,” Jag tolkar detta så att vår ande förnyas i pånyttfödelsen och därigenom helgas.
Frälsningen och nyfödelsen hör således samman med rättfärdiggörelsen: Rom 8:10 Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden, för syndens skull, men a n d e n (jag följer koine’texten och Vulgata som här har liten bokstav och därmed avser vår ande) är l i v , för r ä t t f ä r d i g h e t e n s skull.
Så här förklaras saken: Rom 5:17 Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den överflödande nåden och r ä t t f ä r d i g h e t s g å v a n få k o n u n g s l i g t välde i l i v, också det genom en enda, Jesus Kristus. Vår ande får liv genom rättfärdiggörelsen.
Det är i trons rättfärdiggörelse som vår ande blir förnyad och får makt att börja r e g e r a i vår personlighet, detta i samarbete med den helige Ande. Rom 8:15: ”Ni har ju icke fått en träldomens ande, så att ni åter skulle känna fruktan; ni har fått en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: ’Abba! Fader’!”
Rom 8:16 Anden själv vittnar m e d vår a n d e att vi äro Guds barn.” I detta sammanhang får vi inte glömma bort dopets betydelse. Jesus hade ju sagt till Nikodemus: Joh. 3:5 Jesus svarade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född av v a t t e n och a n d e, så kan hon icke komma in i Guds rike.”
Det finns goda skäl att anta, att Jesus här avser dopets vatten. Se också följande: 1 Joh. 5:6: ”Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, icke med vattnet allenast, utan med vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, eftersom Anden är sanningen.”
Dessutom: Rom. 6: 3-4: ”Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus Jesus, vi hava blivit döpta till hans död? Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi ska v a n d r a i ett n y t t v ä s e n d e i l i v.
Vår andes möjlighet till konungslig makt att styra vår personlighet beror på att upproret mot Gud är ”korsfäst med Kristus” och vi med Andens bistånd ständigt får hålla fast vid detta. Rom 6:11-12: ”Så mån ock I hålla före att I är döda från synden och leven för Gud, i Kristus Jesus. Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så att I lyder deras begärelser.”
Guds Frid Jean- Erik Mårtensson, jag antar att Du inte hunnit med att fullt ut läsa igenom det inlägg och de länkar som jag satte in under Din behandling av människoanden och pånyttfödelsen?
Jag vill inte gå i polemik med Dig. Du menar säkert riktigt med det vokabulär Du använder när Du här skriver. Men Du kanske inte är medveten om hur nära Du ibland utrycker Dig, delar av undervisningen inom trosrörelsens ande – lära!?
Jag tar några exempel: ”I tidigare inlägg har jag velat visa att vår ande kommer direkt från Gud.”
HaFo: Detta kan misstolkas till det är Guds Ande som Gud blåser in och inte att det handlar om själva människans egna liv – egna livsande som gör henne till en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner. En människa med ett eget liv oavsett om hon är förenad/lever i gemenskap med Gud eller inte.
”Pånyttfödelsen måste därför bl.a. innebära att vår ande frigörs igen”
HaFo: Igen kommer det nära undervisningen från trosförkunnelsen där allt koncentreras kring människans ”ande”. Och att den ”ska bli ny”. Läser Du innehållet på mina länkar som jag angav, så finner Du vad jag menar.
”bad till n y f ö d e l s e och f ö r n y e l s e i helig ande, Jag tolkar detta så att vår ande förnyas i pånyttfödelsen och därigenom helgas.”
HaFo: Ny födelse i trosförkunnelsen innebär att människan får en ny ande som är skapad till likhet med Gud, vilket mynnar ut i ”vi är Gudar – läran”. ”Förnyelse i helig ande” handlar i trosförkunnelsen om att ”människans egen ande, hennes egentliga personlighet, ska ta kontroll över själen och kroppen”. Detta via den ”uppenbarelsekunskap” som Gud bara förmedlar till människans egen ande och inte till hennes själ och kropp.
Hennes sinne ska också förnyas genom den uppenbarelsekunskap, som hennes egen ande så för till hennes sinne. Det innebär att människan börjar ledas av vad hon själv får för sig i sitt inre och inte leds av Guds Ande. MEN GUDS ANDE TALAR TILL ALLT VAD MÄNNISKAN ÄR OCH INTE UTESLUTET TILL HENNES EGEN LIVSANDE.
På grund av trosförkunnelsens villfarelse kring deras ande – lära, så är det viktigt att ordentligt klargöra vad man menar, med en vokabulär närstående deras sätt att uttrycka sin ande – lära.
”Vår ande får liv genom rättfärdiggörelsen. Det är i trons rättfärdiggörelse som vår ande blir förnyad och får makt att börja r e g e r a i vår personlighet,”
HaFo: Igen väldigt nära trosförkunnelsens sätt att framföra sin villfarande ande – lära. Allt blir här koncentrerat och fokuserat på människans ande och att den ska börja regera vår personlighet. Det är inte vår egen ande som regera vår personlighet UTAN GUDS ANDE OCH ORD!
Rättfärdiggörelsen är något som sker utanför oss i en domsakt inför Gud: Rättfärdig för Kristi skull. En rättfärdiggörelsedom objektivt fälld över varje människa, men som kommer den subjektivt till del vid personlig tro på Jesus och då leder till pånyttfödelse.
Något som inte bara omfattar människans egen livsande utan hela hennes väsen. Det handlar inte om andebyte, utan om tronskifte och återupprättad Gudsumgängelse för hela människan till att Följa GUDS ANDE OCH ORD!
”Rom 8:16 Anden själv vittnar m e d vår a n d e att vi äro Guds barn.”
HaFo: Ande betyder också livspust, alltså själva livet i ett väsen/varelse. Guds eget liv/person vittnar med vårt eget liv/person/hela personen, att vi är Guds barn och lever i gemenskap med varandra. Det blir alltså inte rätt om man ser det som att Gud som i trosförkunnelsen bara skulle kommunicera med människans egen ande.
Vi ”v a n d r a i ett n y t t v ä s e n d e i l i v”, när vi vi med hela vår personlighet lever i Hans gemenskap och följer HANS ANDE OCH ORD. Detta konfirmeras i vattendopet som blir en hjälp till att ”vandra i Ande”, ALLTSÅ FÖLJA GUDS ANDE OCH ORD.
Detta med allt vad vi är av människa med en egen livsande som gör oss till levande varelser med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner. Och då som troende som ”nya skapelser i Kristus”, som lever i gemenskap med Gud. INTE SOM NYA SKAPELSER I OSS SJÄLVA. Den ”nya skapelsen” är MÄNNISKAN SOM LEVER I GEMENSKAP MED GUD.
Jean-Erik Mårtensson skriver: TACKAR BRODER! Jag har alltid opponerat mig mot trosförkunnelsen!
Harry Forsgren: Fint Jean – Erik, om Du sätter Dig in i vad trosförkunnelsen lägger in för betydelse i en vokabulär, som Du kom snubblande nära och som jag pekade på och så kan förtydliga vad Du menar så att Du fullt och helt tar avstånd från trosförkunnelsen. Inte bara i svepande ordalag, utan konkret i själva uttrycken kring pånyttfödelsen och människans livsande.
Jean-Erik Mårtensson: Till Broder Harry Forsgren: I varje villfarelse finns det ofta en liten bit sanning. Då är det viktigt att man i kampen mot villfarelsen inte samtidigt slänger bort denna lilla bit sanning.
Harry Forsgren: Men trosförkunnelsen lägger in en annan betydelse i orden där man väver samman ett helt lärosystem från att Adam var en Gud via att Jesus likt Adam skiljs från Gud och blir född på nytt och att människan i sin pånyttfödelse få en ny ande skapad till likhet med Gud.
Det är dit satan vill föra människan tillbaka till fallets dag i fria ord uttryckt: Gud missunnar er att inse att ni redan är som Gud. Och det sker idag genom många förförelser, att man tror sig, i sig själv äga en gudomlig gnista som ska utvecklas och släppas fram. I trosförkunnelsen sker detta fram till detta satans mål genom ett helt falskt lärosystem.
Därför är det så svårt att ”ta vara på det goda”, när det egentligen bara är ett ”förorenat badvatten” som är på väg att ta död på ”barnet i badvattnet”. Då måste man väldigt klart redogöra för hur man i kontrast till trosförkunnelsen menar.
——
Elvor Ohlin: Jag lutar hellre åt att Jesus menar Ordets rening i Joh. 3:5 – inte dopet. 1. det klassiska exemplet: rövaren på korset kom in i Guds rike utan vattendopet. 2. vattendopet kommer EFTER pånyttfödelsen och inte före [vatten och Ande].
Bibeln har inget stöd för spädbarnsdop, bara troendedop. Johannes dop till bättring och senare att döpas enligt ”missionsbefallningen” som Jesus själv uppmanade till har ju sin bakgrund i judarnas RENINGSBAD, Mikveh. Joh. 15:3: ”Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er.” Ef. 5:26: ”för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet.”
Likaså kommer dopet i Anden efter pånyttfödelsen. Den ges till ”den som lyder Gud”. Apg. 5:32. Anden är med o föder på nytt o flyttar in i oss men den ”djupare upplevelsen”- uppfyllelse el dop kommer sen. Vi brukar ju säga att det är två sidor av samma dop. Ett i vatten o ett i Anden.
Harry Forsgren: Håller med Elwor. Vattendopet kommer efter tron. Hovmannen som kommit till tro ville döpas. Då säger Filiipus: ”Om Du av hela Ditt hjärta tror, så kan det ske”. Tro och dop hör egentligen ihop. Men när vi nu fått ett ”tidsglapp”. Så måste vi se på vad som är den frälsande tron, tron på Jesus och inte tron på att vattnet i sig är frälsande. Rövaren på korset som kom till tro på Jesus och det räckte för att få tillhöra Gud.
Vattendopet tror jag mer enligt förebilderna i GT vid övergången över röda havet (tron på blodet först, sedan vattnet) så begravdes det gamla världssammanhanget. Liksom vid Noas ark (först tron på arken Kristus sedan vattnet – hade man inte haft tron på Jesus – arken så hade man drunknat i vattnet), så kom man in i ett helt nytt livssammanhang.
Och dopet konfirmerar och ”tillsluter” gemenskapen med Jesus till en identifikation med Hans död och uppståndelse: begravda och uppståndna med Honom, som Gud ser det när vi kommit till tro på Jesus. Han gjorde det i vårt ställe och vi är där inneslutna.
—-
Jean-Erik Mårtensson: Bästa Elvor Ohlin! Du kan ha så rätt! Orsaken att jag valde dopet var att jag ville stärka vår andes möjlighet att regera över hela personligheten genom att kunna hålla fast vid bekännelsen: ”jag är korsfäst med Kristus” något som grundar sig i dopupplevelsen:
Rom. 6:3: ”Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus Jesus, vi hava blivit döpta till hans död?” Sedan får man inte heller glömma Petrus pingstpredikan: Apg. 2:38: ”Petrus svarade dem: ’Gör bättring, och låt alla d ö p a e r i Jesu Kristi namn till edra s y n d e r s f ö r l å t e l s e ; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande’.”
Rövaren på korset behövde ju inte gå in i en helgelseprocess, något som är oundvikligt om vi i sanning menar oss vara så pånyttfödda att vi ä r Guds barn. Rom 8:13-14 Ty om ni lever efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande dödar kroppens gärningar, så ska ni leva. ”Ty alla de som drivas av Guds Ande, de ä r o Guds b a r n.”
Inger Pahlsson: Jag har alltid uppfattat det så att ”vatten” i Joh. 3:5 pekar på Guds Ord. ” Ni som är födda på nytt, icke av någon förgänglig säd, utan av en oförgänglig: genom Guds levande ord, som förbliver.” 1 Petr.1:23. Tro och dop hör ihop! ” Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som inte tror, han skall bliva fördömd”. Mark. 16:16
Jean-Erik Mårtensson: Alldeles rätt syster Inger Pahlsson! Rom. 1:16: ”Ty jag blyges icke för e v a n g e l i u m; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken. Samtidigt är det skäl att minnas Petrus pingstpredikan: Apg. 2:38 Petrus svarade dem: ”Gör bättring, och l å t a l l a d ö p a er i Jesu Kristi namn till edra s y n d e r s f ö r l å t e l s e ; då ska ni såsom gåva undfå den helige Ande.”