Jag hade kring år 2000 förmånen att få komma i kontakt med och börja lära känna Karin Berglund. Hon hade hittat min hemsida där jag avslöjar den falska trosförkunnelsen:
https://tre-skrivare.se/hf/andliga-striden.htm
Hon sökte då min kontakt eftersom hon farit illa i 13 år på Livets Ord.
Erfor genast att jag här hade att göra med en oerhört intressant personlighet. Hon visade sig så väldigt kunnig på så många områden alltifrån historia, geografi etc. fram till att vara en virituos på att handskas med datorer.
Hon hade dessutom en konstnärlig ådra med utsökta målningar som hon även haft på utställning
Hon hade en egen hemsida och bidrog senare till att hjälpa mig med min hemsida och blogg. Hon visade sig vara en ”ordkonstnär” som så lätt, medryckande och enkelt beskrivande utryckte sig kring viktiga spörsmål som relationer, andliga funderingar och levnadsvisdom.
Ett av hennes stora intressen var släktforskning. Åtskilliga är de släktträd som hon ritat upp för intresserade människor.
Hennes livsglädje, nyfikenhet på livet och intresse för människor på viktiga områden framstod tidigt i blixtbelysning.
Hennes omsorg om djur och människor, där hon var en komplett utgivande människa med omsorg om allt och alla var så påtaglig. Mina katter kom att riktigt älska och trivas tillsammans med Karin.
Karin kunde själv ibland vara nedstämd, men ändå samtidigt vara för andra en glädjespridare och inspiratör, som fick människor att må bra och bli förverkligade.
Hennes utgivande omsorgsfulla personlighet sökte aldrig sitt eget, utan alltid andras bästa. Detta på ett helt obegripligt sätt, hur hon kunde alltid så äkta och ärligt ha andras bästa för sina ögon.
Karin hjälpte människor på så många sätt. Det var hennes talang, förmåga, önskan, läggning och natur att så fort det uppstod en chans att hjälpa så gjorde hon det.
Vår vänskap och gemenskap växte sig allt starkare. Vi kom fram till en gemensam överenskommelse om att vi skulle hjälpa varandra att bli gamla. Hon kom att hjälpa mig på livets alla områden på ett helt genomgripande sätt.
Hon uttryckte att jag behövde en fast hand och att hon skulle vårda mig. Jag väckte hennes moders och viljan att vårda – känsla. Det verkade glädja henne och ge henne mål och mening.
Vi konstaterade inför varandra, att det var så befriande med vår utvecklande vänskap/gemenskap, att där fanns samtidigt inga krav eller förväntningar på sexuellt utbyte.
Vi gladdes så att vår vänskap, sexuellt utbyte förutan, kunde växa till sådana nivåer av förtroende, innerlighet, tillit, värme och omsorg om varandra. Jag tror att den form av vänskap som vi hade förmånen att få uppleva inte förekommer så ofta.
De sista 10 åren flyttade vi till samma seniorboende. Hon på tredje våningen och jag på första våningen. Vi har alltsedan dess umgåtts varje dag och många gånger hela dagar.
Vi har gjort utflykter. Rest till Stockholm ett antal ggr. Gått bl.a Lidingö – stavgång tillsammans. Vi har kort sagt haft ett rikt liv tillsammans i olika aktiviteter.
Men så kom då den mörka cancern in i Karins liv. Efter operationer och cellgiftbehandling, så slutade det framme vid obotlig cancer och palliativ vård.
Hon kämpade så tappert med sin vilja att få fortsätta att leva. Hon uttrycket att varje dag hon fick leva vidare var betydelsefull. När hon var lite piggare så dammsög, skurade och tvättade hon, för hon ”skulle klara sig själv”. Maken till kämpaglöd är svår att återfinna.
Men det oundvikliga kom så med en avslutning på Axlagården i Umeå. I 7 veckor så kämpade hon tappert där mot dödens oundvikliga ankomst. Personalen var helt hänförda över vilken kämpaglöd hon uppvisade och vilken glädjespridare som hon var mitt i detta lidande.
Hon uttryckte hur hon nu kände fullt lugn och frid inför evigheten och sjöng lite på skämt: ”Jag ska fara bortom månen jag ska fara bortom Mars” och jag sa skämtsamt, att hon skulle få uppleva världens största swisch.
Vi läste Bibeln och bad mycket. Hon upplevde nu glädje över vem Jesus är och offret på korset för hennes synd. Vi citerade tillsammans ibland om att få ”komma fram till nådens tron för att undfå nåd till hjälp i rätt tid”. Uppenbarligen så hade hon sin sak med Jesus inför evigheten helt under kontroll och förvissning!
Hennes sista dag blev blev riktigt jobbig. Jag skulle egentligen inte ha varit där då. Men jag ramlade och var oförmögen av den skadan att ta mig hem. Därför blev jag kvar över hennes sista dag i livet.
Vi fick då på grund av min skada efter fallet 10 dar tillsammans, där vi uttryckte för varandra hur vi tyckte om varandra och gladde varandra med hur rikt och fin vänskap och gemenskap som vi haft genom åren.
Hon kämpade i rosslig kamp för att kunna andas i 8 tim! Hon vägrade att ge upp! Det var Karin i ett nötskal!! Aldrig ge upp!!
Jag gick fram till henne och fattade hennes hand som inte längre gav något gensvar. Jag visste inte om hon hörde mig. Jag bad för henne och så kom några ord för mig som jag inte planerat. Jag sa med tanke på vad Jesus säger om att Han vill att där Han är så vill Han att vi ska vara Joh. 14: 1 – 3:
”Jesus har berett en plats för Dig Karin, för Han vill att där Han är så vill Han att Du Karin ska vara”.
Så strök jag Karin över kinden och sa: Jag tycker så mycket om Dig Karin. Då blev det uppenbart att Karin hörde mig. Hon försökte då vända på huvudet och fånga min blick. Något som hon tidigare gjort för att med sina glittrande ekorrögon ge mig ett leende.
Men nu så stannade då andningen i detta försök till gensvar. Kvar var ett lugnt harmoniskt ansikte. Men Karin var ju nu inte längre där!
Dessa två hälsningar som jag gav henne, ”Jesus har en plats för Dig och jag tycker om Dig”, fick Karin att släppa taget och gå till det rum som hon nu förstod var berett för henne av Jesus.
Minnesbilden av hennes dödsögonblick har etsat sig kvar hos mig som en återkommande film. Den ger mig två reaktioner:
- Dels en visshet över att Karin nu flyttats till det rum som Jesus berett för henne i väntan på kroppens uppståndelse för en kommande evighet hos sin skapare.
- En så oerhört brutal saknad efter att kunna ha kontakt med Karin. Kontakten med Karin hade så berikat mitt liv under så många år. Detta att vad helst som än skedde, så kunde jag alltid ventilera det med Karin hade blivit en rutin. Ända fram till hennes sista dagar.
Men det kan jag inte längre. Brutala saknad!! Hon är bortom kontakt. Hur bearbetar man den verkligheten med den intensiva förlamningen av tomhet och saknad?
Det är så enkelt i teorin att tala om sorg och smärta och att ge goda råd likt Jobs rådgivare till andra i den situationen. Men det är något helt annat när man själv fullständigt trasas sönder i en vanmäktighet av hjälplös saknad och sorg.
Jag är fullständigt slutkörd av sorg och saknad efter Karin. Kan knappt tänka. Kan inte sova. Vanmakten, hjälplösheten, tomrummet bara ekar där allt nu känns så meningslöst. Försöker finna korta perioder där jag tänker på annat. Men så kommer smärtan bara tillbaka.
Vet inte hur jag ska klara det. Saknaden är så brutalt omtumlande. Det är så overkligt, som en ond mardröm, att aldrig få se eller höra Karin igen i detta livet. Allt vad hon sa, uttryckte och förmedlade hade ju blivit en så viktig del av mitt liv.
Tomheten ekar redan som en molande värk inombords. Är som paralyserad av en dimma som förlamar. Ser inget ljus i tunneln eller hopp för framtiden.
Nu bara tårar, tårar och åter tårar så fort jag tänker på Karin. Försöker väga det mot den vissheten, att som hennes slut blev, så är hon nu hos den plats som Jesus berett för henne. Det är ju för alla människor det viktigaste.
Men det kan inte i nuvarande läge överskyla den fruktansvärda känsla av saknad som ständigt genomströmmar mig. Hjälp mig alla att be för mig att komma igenom denna smärta!
Fick följande fråga: Hur kunde Sonen frigöras från enheten Fader-Son-Ande och bli en människa som ber till fadern på samma…