Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Några av huvudrubrikerna: Vad gäller i försoningen, Guds trefaldiga vishet i försoningen, Segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud, Segern över den kroppsliga döden, Offret som sonar syndaskulden, Lögner från trosförkunnelsen, Syndens natur, En liten djävul, Försoningens konsekvenser, Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen, Den nya skapelsen, Identiteten, Striden mellan Anden och köttet, Vandra efter Anden, Syndabekännelse, Helgelseprocess, Den troendes tre naturer.
Inlägg 1 kring vad gäller i försoningen: Benådad syndare för Kristi skull
”Alla har syndat och står i avsaknad av härligheten från Gud” Rom. 3:23. Detta handlar inte om enbart enstaka fel i tankar ord och gärningar. Det är ett ”naturproblem” i människan efter hennes fall ”: ”vi var genom vår natur hemfallna till vredesdom” Ef. 2: 3.
Detta åtgärdades när Jesus Guds Son kom i kroppslig mänsklig gestalt: ”Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte.” (Fil. 2:5-8) ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud … Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader.” (Joh. 1:1-14) ”I Honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat.” (Kol. 1:15)
Hebr. 2:17 säger att Jesus ”måste i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud till att försona folkets synder.” ”Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet.” (Rom. 8:3)
”Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud … och i kraft av denna vilja har vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi kropp, en gång för alla har blivit offrad..” (Hebr. 10:5-10)
”Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22) ”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva.”(Joh. 6:51)
”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.
Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda KROPP skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16) ”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)
Jesus går i vårt ställe in som vår ställföreträdare, Frälsare och och Herre och tar sig an vårt ”naturproblem” och åtskillnad från Gud: ”född i syndigt kötts gestalt” ( i arvet efter Maria), ”fördömer han syndet i köttet” ( i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet). Därmed kan Han också bära fram det RENA offret av Kristi persons (Gud och människa försonade/förenade) kropp och blod på korset:
”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva.”(Joh. 6:51), i en enda KROPP skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16) ”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10).
Då uppstod därmed en helt ny situation med vårt ”naturproblem” och åtskillnad från Gud: ”Åt alla dem som tog emot Honom gav Han makt/rättighet att bli Guds barn…och de har blivit födda …av Gud” Joh. 1: 12 – 13. ”Alltså om någon är i Kristus så är han en ny skapelse” 2 Kor. 5: 17.
Grundat på vad då? Jo ”Alltsammans kommer från Gud som har försonat oss med sig själv…ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv, Han TILLRÄKNAR inte människorna deras synder… Den som inte visste av någon synd, har han för oss gjort till ett syndoffer på det att vi i Honom ska TILLRÄKNAS rättfärdighet från Gud…vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona er med Gud” 2 Kor. 5: 18 – 21.
Grundat på vad då? ”en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus…och de blir räknade för rättfärdiga genom Hans nåd genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud ställt fram som ett försoningsmedel genom tro i Hans blod” Rom. 3: 22 – 24.
Grundat på vad då? ”I Honom har ni sedan ni har kommit till tro, som ett insegel undfått den utlovade Helige Ande…Ty av nåd är ni frälsta och det inte av er själva. Guds gåva är det”!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Inlägg 2 kring vad gäller i försoningen: Segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud
Precis som det finns mänskliga konklusioner, när det gäller människans konstitution och förhållandet till var och hur Gud bor i människan, så försöker människan med sin logik beskriva försoningen och missar den Guds logik och vishet genom vilken Han i sitt Ord beskriver skeendet i försoningen. Ibland hör man följande förklaring till varför Jesus skulle behöva skiljas från Gud till sin natur på korset (dö andligen):
Syndens lön är döden. Den andliga döden. Separation från Gudsgemenskapen. Skild från Gud till natur. Konsekvensen blir för människan den eviga döden. Den eviga separationen från Gud. Helvetet.
Alltså resonerar då en del (Speciellt bland företrädare för trosförkunnelsen, men även bland andra sammanhang och även bland en del genom historien väldigt ansedda andliga ledare), att då måste nu Jesus som människans ställföreträdare och den som tar straffet för synden – Helvetet – lida den andliga döden (separationen från Gud) och lida helvetet i människans ställe.
Man menar att Jesus behöver bli skild från Gud till sin natur och dö andligen. Detta låter logiskt. MEN DET ÄR INTE DEN BILD BIBELN GER AV GUDS LOGIK. INTE DEN BILD AV GUDS VISHET I FÖRSONINGEN SOM GUD SJÄLV GER OSS I SITT ORD!
BILDEN I BIBELN ÄR PRECIS TVÄRTOM! Hur stora andliga ledare och senare tiders falska rörelser kunnat missa detta är en gåta. Men samtidigt är ”denna miss”, något som måste ske, att man som kristna ledare, missar sanningen om vem Jesus ÄR och missar vad som bringar människan försoning i Jesus Kristus, om de ska kunna leda fåren vilse och förverkliga det avfall som Bibeln tecknar, som ska möjliggöra antikrists inträde på arenan!! ”Förförelse måste komma” säger Jesus men fortsätter: ”men ve dem varigenom förförelsen kommer. Det vore bättre att en kvarnsten vore hängd om deras hals”.
Segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud med återupprättad Gudsgemenskap, blir för människan ett faktum, just genom att DEN ALDRIG SKER I MÄNNISKANS STÄLLFÖRETRÄDARE JESU PERSON OCH JORDISKA KROPP. Segern över den andliga döden VINNS GENOM ATT ENHETEN MELLAN GUD OCH MÄNNISKA I PERSONEN KRISTUS BESTÅR VID OFFRET AV KRISTI BLOD OCH LEKAMEN!! ”GUD VAR I KRISTUS OCH FÖRSONADE”!!!
Några Bibelord som används, för att styrka den ”mänskliga falska visheten”, att Jesus skulle dö andligen, skiljas från Gud till sin natur, för att bringa försoning, är bl.a. 2 Kor. 5:21, Gal. 3:13, Matt. 27:46 och 1 Petr. 3:18-20.
Vi ser först på 2 Kor 5:21 ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.”
The Quest Study Bible, förklarar versen så här: ”Hur blev Jesus synd? Gud gjorde inte den syndfrie Jesus till en syndare. Men Han gjorde så att Jesus tog på sig själv våra synder. Bibeln förklarar att där det står att Han gjorde Honom till synd, så kan det översättas med att Han gjorde Honom till ett syndoffer.”
Dakes Reference Bible, stadfäster också tanken om skuldoffer och Believer’s Bible Commentary säger: ”Vi måste avvisa varje tanke att Jesus Kristus på korset blir gjord till synd i faktisk bemärkelse till naturen. En sådan tanke är falsk. Våra synder lades på Honom, men de var inte i Honom. Det som skedde var att Gud gjorde Honom till ett syndoffer för oss.”
Albert Barnes i Notes on the New Testament: ”På grekiska står det, Han som inte visste av synd har Han gjort till ett syndoffer för oss. Om det var så att Jesus förtjänade straff, vilket Han skulle ha gjort, om Han var syndig till naturen, så skulle det inte ha varit till någon vinning med Hans lidanden. Om kungörelsen att Han blev gjord till synd, inte innebär att Han hade synd i sig själv och skyldig, så innebär det att Han var ett syndoffer. Ett offer för våra synder.”
Lägger man så samman dessa verser där skrift får förklara skrift, samman med vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: ”…slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…”, så träder här bilden fram av vad som sker, VILKET ÄR TVÄRTEMOT trosförkunnelsens falska lära.
Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, ”bar den i sin kropp”, alltså var identifierad med den, MEN DÄR DET FRAMGÅR I EN HELHET AV SKRIFTEN, ATT JESUS VARKEN SYNDENS NATUR, ELLER VARA LIERAD MED DEN SJÄLV, utan blev oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att BÄRA FRAM DET OFFER SOM AVVÄNDER STRAFFET ANDLIG DÖD ÖVER MÄNNISKAN: OFFRET AV KRISTI KROPP OCH BLOD RENT OCH GUDSFÖRENAT PÅ KORSET!!
Den senare delen av Bibelcitatet i 2 Kor.5:21, visar vad som menas med att Jesus blev till ett med synden. (Eller gjord till synd som en annan översättning säger), ”FÖR ATT VI SKULLE BLI TILL ETT MED GUDS RÄTTFÄRDIGHET”. Vad menas med det?
Ja, vi vet utifrån Rom. 3 – 5 kap. att den troende inte får en faktisk rättfärdighet i sig själv, utan att det handlar om en TILLRÄKNAD RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD, av nåd, genom tro, på grund av Jesu förtjänst. Människan RÄKNAS rättfärdig , AV NÅD PÅ GRUND AV KRISTI HENNES STÄLLFÖRETRÄDARES FÖRTJÄNST. DET ÄR SÅ SOM VI HÄR ENLIGT SKRIFTEN ”SKA BLI ETT MED GUDS RÄTTFÄRDIGHET”.
Genom vilken förtjänst sker detta ? Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Jesu jordiska kropp och den andliga döden – åtskillnaden från Gud, besegrades där i Kristi person – människans ställföreträdare. Gud kunde därmed fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Han kunde tillräkna henne Jesu rättfärdighet på grund av Jesu människans ställföreträdares, lydnad, syndfrihet, rättfärdighet och bevarad Gudomlighet i förening med Gud.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Inlägg 3 kring vad gäller i försoningen: Forts Segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud
Jesus fick uppenbarligen inte som trosförkunnelsen lär, en faktisk syndig natur, utan TILLRÄKNADES människans synder och blev gjord till ett SYNDOFFER, som också grundtexten kan översättas. Det enda sättet att få en faktisk syndig natur och dö andligen (skiljas från Gud) är genom olydnad och synd.
Bibeln säger att INGEN SYND FANNS I JESUS. ”Frestad i allt, dock utan synd”. Därigenom dog Han inte den andliga döden (skildes från Gud till sin natur) som trosförkunnelsen påstår!! Utan HAN ÖVERVANN OCH BESEGRADE DEN ANDLIGA DÖDEN som människans representant. Han överbryggade människans separation från Gud i sin person och jordiska kropp och försonade/förenade Gud och människa!!
Detta är av livsavgörande betydelse att se, att den andliga döden – åtskillnaden från Gud, inte övervanns genom en andlig död av Jesus med åtskillnad från Gud, UTAN TVÄRTOM!! Just genom att den andliga döden, åtskillnad från Gud till naturen, eller åtskiljande mellan Gud och människa i personen Kristus, ALDRIG SKER SÅ FÖRSONAS/FÖRENAS GUD OCH MÄNNISKA I JESU PERSON OCH JORDISKA KROPP!! DETTA ÄR EVANGELIUM TVÄRTEMOT DET ANTIEVANGELIUM SOM TROSFÖRKUNNELSEN MED MÅNGA ANDRA IDAG FÖRMEDLAR KRING JESU FÖRSONING.
Vi behöver se att det är Jesu syndfria lydnad till Guds vilja och fulla rättfärdighet och förblivande i Guds gemenskap, som i människans ställe, ger segern över den andliga döden/åtskillnaden från Gud. DÄR FRAMTRÄDER SKRIFTENS BILD AV VÅR FRÄLSARE OCH HERRE JESUS KRISTUS!!
I detta ljus bör även Gal.3:13 ses (som i trosförkunnelsen framställs för att vara en vers som stöder att Jesus dog andligen – skildes från Gud): ”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull”. Men se då !!! OBS!! på versen efter: ”Vi friköptes, för att den välsignelse, som hade givits åt Abraham, skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden”.
Därmed leds vi åter till Rom.3 -5 kap. Alltså handlar det återigen om en TILLRÄKNAD förbannelse som människans representant för Jesus. Det talas vidare om Abrahams tro, om rättfärdiggörelsedomen över människan. RÄKNAD RÄTTFÄRDIG FÖR KRISTI SKULL, AV NÅD, GENOM TRO. HUR DÅ? JO, ”SÅ SKA OCK GENOM EN ENDAS LYDNAD DE MÅNGA STÅ SOM RÄTTFÄRDIGA”.
DET ÄR ALLTSÅ JESU LYDNAD, SYNDFRIHET, RÄTTFÄRDIGHET OCH HANS FÖRENING MED GUD SOM ÖVERVINNER MÄNNISKANS ANDLIGA DÖD – ÅTSKILLNAD FRÅN GUD och INTE att Jesus skulle dö den andliga döden och skiljas från Gud. Den tanken är ett antievangelium formad av antikrists ande och något av vad en stor del av en avfallen kristenhet förmedlar idag till att förbereda antikrists ankomst! Hur kan man bygga så vilset fel på en enda vers, som sedan korrigeras redan i nästa vers!!
Forts Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Inlägg 4 kring vad gäller i försoningen: Forts Segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud
Så till den bibelvers som av många avfallna ledare och rörelser menas vara beviset för att Jesus dog andligen och skildes från Gud: Matt 27:46: ”Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig’.”
En del tar alltså detta som ett bevis för att Jesus skildes från Gud till sin natur. MEN OBS!OBS!!! Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud till naturen (andlig död). Detta framgår om vi läser fortsättningen från profetian om Jesu nödrop. Ser vi på profetian i Psalt. 22:2-4 om Jesu nödrop, så finns där alltså en fortsättning som man helt hoppat förbi och missat, när så Jesus då ber: ”dock är Du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.” JESUS ÄR ALLTSÅ MITT I SIN NÖD FÖRENAD MED FADERN OCH TILLBER HONOM SOM DEN HELIGE!!!!
Det står vidare i Psaltaren 13:2 kring Jesu nödrop vid hans upplevelse av att vara övergiven av Gud: ”Hur länge, Herre, ska Du så alldeles förgäta mig? Huru länge ska Du fördölja Ditt ansikte för mig”. 17:15 säger: ”Men jag ska skåda Ditt ansikte i rättfärdighet, när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av Din åsyn”. Och 22:25: ”Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom.”
Det framgår här hur klart som helst i Skriftens Ord Ps. 22:25 ATT JESUS ALDRIG SKILDES FRÅN GUD: ”Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom.”
Det framgår här helt klart att det inte är en åtskillnad väsensmässigt mellan Fadern och Gudomen i Jesus (Vilket skulle innebära ett upplösande av enheten i Gudomens treenighet – Andlig död av Jesus) eller att Jesus i sig själv är syndig och en styggelse. Inte heller är det någon upplösning mellan enheten av Gud och människa i personen Kristus (en andlig död av Jesus som sker). Likväl vill de avfallna antikristliga ledarna och rörelserna proklamera en andlig död av Jesus, att Han skildes från Gud. DETTA ÄR ANTIEVANGELIUM!!!
Utan förnimmelse eller synlig bekräftelse på en levande Gudsrelation i personen Kristus och bevarad enhet av Fader, Son och Ande i den ende Guden, jag ÄR Herren, när Han blir behandlad som syndaren som ska sona sitt brott, så åberopar Jesus Ps. 22. Där vet han fortsättningen!
Det är det halmstrå av förtröstan till Gud JESUS kan få ur sig och där framgår det att mitt i Jesu nödrop är Gud och människa dock förenade i tro: ”Ty han föraktade inte den förtrycktes elände och såg inte på honom med avsky. Han dolde inte sitt ansikte för honom, när han ropade lyssnade han till honom” (Ps. 22:25).
Eller som Jesaja uttrycker det enligt Folkbibelns fotnot i 53 vers 11:
”Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se ljus och bli tillfreds. Genom Messias SYNDFRIA GEMENSKAP MED GUD”. (Jesus är alltså här vid Jesu nödrop på korset fortfarande Kristi person – Gud och människa förenade genom Hans syndfrihet):
”FÖRKLARAR MIN RÄTTFÄRDIGE TJÄNARE ALLA MÄNNISKOR RÄTTFÄRDIGA” (segern över människans andliga död – åtskillnad från Gud som skapar en tillräknad rättfärdighet från Gud för människan) ”OCH DERAS SKULDER ÄR DET SOM HAN BÄR” (Jesus är alltså inte i sig själv skulden utan bär den i människans ställe och betalar priset för den: OFFRET AV KRISTI PERSONS GUD OCH MÄNNISKA FÖRENADE KROPP OCH BLOD PÅ KORSET!!) .
Jesus lider där på korset den andliga dödens vånda – åtskillnaden från Gud, när Gud i Kristi person är tyst och allt verkar som Han vore andligt död och övergiven av Gud. Men det står inte att han därmed dog den andliga döden (skildes från Gud). Nej, det står ”Han dolde inte sitt ansikte för honom, när han ropade lyssnade han till honom…Genom Messias syndfria gemenskap med Gud…”. HUR KAN NÅGON SÅ FÖRVANSKA SKRIFTEN OCH MENA ATT JESU NÖDROP PÅ KORSET SKULLE HANDLA OM ATT JESUS TILL SIN NATUR OCH VÄSEN BLEV SKILD FRÅN GUD!!!
När Han ropade svarade Gud och Jesus blir tagen ur den andliga dödens vånda Han där lider och Jesus kan utropa: Det är fullbordat. Han kan där nu som Kristi person (Gud och människa förenade) bära fram det RENA offret av KRISTI PERSONS RENA kropp och blod. Då överlämnar Han sitt liv, sin livsande åt Gud och dör den kroppsliga döden.
Han ger upp andan i sin jordiskt mänskliga kropp, men samtidigt är Han andligt levande (Gud och människa förenade), som Kristi person mitt igenom den kroppsliga döden. Där framgår inget tidsglapp mellan att Han överlämnar sitt liv, sin livsande åt Gud på korset och att de så tillsammans, Guds identitet och Jesu mänskliga identitet i Kristi person i levande gemenskap, andligt levande, genom Anden och i Anden (driven av Anden) går och åstad och predikar… Vilket jag återkommer till i nästa inlägg.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Inlägg 5 kring vad gäller i försoningen: Forts Segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud
Även 1 Petr. 3:18-20 åberopas av trosförkunnelsen som ett bevis för att Jesus dog andligen – åtskildes från Gud innan den kroppsliga döden – JDS. De ser vilset i texten en andlig pånyttfödelse av Jesu ande, som enligt den läran skulle ha skett när Jesus brottades och pinades i helvetet.
Det finns andra som menar sig ta avstånd från trosförkunnelsens här så vilsna lära om JDS, bl.a. Apologeten i Norge, men som samtidigt bara förespråkar en annan form av JDS, där Jesus vid den kroppsliga döden upphör att existera, liksom man menar att alla som kroppsligen dör inte existerar igen förrän på uppståndelsens morgon.
Kristi kroppsliga uppståndelse blir då här i denna falska lärokonstruktion i praktiken en nyfödelse av Jesus. Samma JDS (som man menade sig ta avstånd ifrån) bara i en annan form och med annat sätt att uttrycka det. Så lömskt är det idag på den andliga arenan för att förföra människors sinnen och hjärtan till att förbereda den falske världsfrälsaren antikrist välkommen in på arenan.
Låt oss se på 1 Petr. 3: 18-20:
1917: ”Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande, i anden gick han och åstad och predikade..”
1981: Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ned och predika för andarna i deras fängelse…
Folkbibeln: Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden, I Anden gick han bort och utropade ett budskap…
Det står här att Jesus är till kroppen dödad, som rak kontrast till fortsättningen av texten. Kristi kropp är inte enbart frånskild jordelivet utan verkligen frånskild livet. TILL KROPPEN DÖDAD.
Men var är då Kristi person med kroppen dödad och skild från livet?
Jo, i den fortsatta kontrasten till att kroppen är dödad, så finner vi Kristi person. Det står inte att Kristi person är andligt (livsgemenskapen med Gud = Gud och människa förenade) död med den döda kroppen (att Kristi person i likhet med kroppen är frånskild livet och död).
Nej, som kontrast till kroppens död står det att Kristi person är andligt (Gud och människa förenade i livsgemenskapen med Gud) levande (gjord andligt levande från evighet) genom Anden. När blev Jesus levandegjord genom Anden? Jo, från evighet till evighet (Joh. Kap. 1; vidare: ”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen ..Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet”. (Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)
Alltså fastän Kristi kropp är frånskild livet och död, så är Kristi person andligt levande (Gud och människa förenade), levande i livsgemenskapen med den odödlige Guden och inte andligt död (bruten livsgemenskap mellan Gud och människa i Kristi person).
Men var är då Kristi person om Han är andligt levande (Gud och människa förenade) och inte är andligt död i den från livet frånskilda kroppen som är verkligt död? Jo, Skriften säger: ”i Anden (driven av Anden) gick han (Kristi person – Gud och människa förenade) och åstad och predikade…”. Olika läror menar då att det predikandet måste ha skett vi ett senare tillfälle.
Men naturligtvis sker Kristi predikande precis i det sammanhang som det står att det sker och det står där, för att visa att Kristi person, fortfarande är Kristi person och andligt levande (Gud och människa förenade), även om Kristi kropp ligger frånskild, död och livlös i graven.
Vore inte Kristi kropp frånskild allt liv, vore den inte verkligt offrad och död och behöva väckas till liv igen. OBSERVERA HÄR!! Det är här inte frågan om att Kristi person förenad med Gud, som ska väckas till liv igen i en slags pånyttfödelse! DET ÄR KRISTI KROPP SOM FRÅNSKILDES LIVET, SOM SKA VÄCKAS TILL LIV IGEN I DEN KROPPSLIGA UPPSTÅNDELSEN!!
Kristi person är fortfarande i livgivande gemenskap genom Anden, fastän kroppen är livlös i graven. Det är vad detta Bibelsammanhang vill visa oss. Till kroppen dödad, men andligt levande (fortfarande Kristi person = Gud och människa förenade) genom Anden i livgivande gemenskap. Gjord levande från evighet genom Anden i den oupplösliga sammansatta enheten mellan Fader Son och Ande!
Från evighet är Jesus andligt levande (förenad med Gud) genom Anden. Detta eftersom Han är Gud själv kommen i kroppslig gestalt som vi tidigare sett. ( = Det är Kristi syndfria räffärdighet och Hans oupplösliga förening med Gud, som ger segern över den andliga döden i Kristi person), vid kroppens frånskiljande och död. Driven av Anden (i Anden) går han ock åstad och predikar…medan kroppen ligger livlös i graven.
Det är inte frågan om att Gud ska skiljas från sig själv och försonas med sig själv. Det är frågan om att Gud och människa ska försonas i Kristi person GENOM ATT ALDRIG SKILJAS ÅT. Detta sker tack vare Jesu lydnad, syndfrihet, rättfärdighet och förening med Gud.
Det är frågan om, att när all syndens konsekvens och andlig död tillräknas och kastas på Kristi person, SÅ BLIR ALL SYNDENS KONSEKVENS OCH ANDLIG DÖD – ÅTSKILLNAD FRÅN GUD, DETRONISERAD OCH OMINTETGJORD I KRISTI PERSONS EVIGA FÖRENING MED GUD I DEN ODÖDLIGE GUDENSS FÖRSONANDE PERSONEN – ”GUD MED OSS” = KRISTI PERSON!!
DET ÄR YTTERST I GUDS EGEN ODÖDLIGA, EVIGA PERSON SOM DEN ANDLIGA DÖDEN – ÅTSKILLNADEN FRÅN GUD ÖVERVINNS. DETTA GENOM ATT DEN ALDRIG KAN SKE I ”GUD OCH MÄNNISKA FÖRENADE” = ”GUD MED OSS” = KRISTI PERSON!!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Inlägg 6 kring vad gäller i försoningen: Offret som sonade syndaskulden.
Jag har pekat på det förut, men återger det igen, för jag tycker det är så viktigt vad Skriften själv pekar på vad det är för OFFER SOM SONAR SKULDEN INFÖR GUD och låter igen Bibelns egen bild av Guds handlande och vishet i försoningen tala för sig själv.
(Men utan att det fördenskull ska sammanknippas med den falska förförelse som så riktigt pekar på Kristi kroppsliga offer, men som samtidigt för med sig en JDS – lära, som jag tidigare visade på, där man menar att Jesus i den kroppsliga döden upphörde att existera och så blev till igen i den kroppsliga uppåståndelsen = en mycket bedräglig JDS – lära, där man samtidigt säger sig gå emot JDS i trosförkunnelsen).
Men sug nu verkligen på och omsätt i Ditt hjärta och sinne, dessa Bibelord från Gud som visar på vad som var det offer som sonade syndaskulden och låt Dig inte förgiftas av allehanda läror som ”kliar i öronen” kring att Jesus ”blev allt vad människan var för att förena oss med Gud”. Detta är en avgrundslögn!
JESUS BLEV ALL VAD MÄNNISKAN INTE SJÄLV KUNDE BLI, FÖRENAD MED GUD i Kristi syndfria rättfärdighet och Gudomlighet, som gjorde att Han kunde bära fram det försonande offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) RENA kropp och blod PÅ KORSET:
”Ty han är vår frid, han som AV DE BÅDA HAR GJORT ETT och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle AV DE TVÅ I SIG skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle ÅT DEM BÅDA FÖRENADE I EN ENDA KROPP SKAFFA FÖRSONING MED GUD, sedan han genom korset hade I SIN PERSON dödat ovänskapen.”(Ef. 2: 13 – 16)
”Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22) ”då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska i inkarnationen) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD”. (Hebr. 9:13-14)
”Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva.” (Joh. 6:51) ”och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid.” (Kol.1:20) ”genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång FÖR ALLA.” (Hebr. 10: 9 – 10).
”Jesus sade då till dem: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens KÖTT och dricken hans BLOD, så haven I icke liv i eder.” (Joh. 6:53)(Dvs. Den som inte ÄTER OCH DRICKER av det levande Gudsordet om OFFRET AV KRISTI KROPP OCH BLOD, smälter födan och inser betydelsen av offret Gud bestämt och utsett, Kristi (enheten av Gud och människa i personen Kristus) kropp och blod, HAR INTE LIV I SIG.
Alltså ÄR DETTA EN LIVSFRÅGA! Det ingår alltså i den frälsande tron på Jesus. Den tro som Guds Ande inger utifrån sitt Ord, ATT INSE VILKET OFFER SOM SONAR SYNDASKULDEN: OFFRET AV KRISTI PERSONS KROPP OCH BLOD.
Här talar inte Jesus om brödsbrytelsen/nattvarden, utan KUNGÖR VILKEN SORTS DÖD AV JESUS SOM FÖRSONAR GUD OCH MÄNNISKA. Senare så instiftar han också en måltid, som så ofta vi delar den, så ska det ske till ÅMINNELSE av VILKEN SORTS DÖD AV JESUS SOM FÖRSONAR: Offret av Kristi blod och lekamen.
DÄR PÅ KORSET SKER FÖRSONINGEN och inte vid något senare tillfälle av ceremoni, som enbart har till uppgift att peka på vad som var försoningsoffret DÄR PÅ KORSET!! Det stod ”EN GÅNG” och är alltså INGET som återupprepas likt det sägs göra i katolicismen vid brödsbrytelsen. Det stod även här att det omfamnade ”ALLA” och alltså inte enligt Calvinisterna, att offret av Jesus begränsas till att bara gälla de människor som Gud förutbestämt till att få nåd.
Åminnelsen och ceremonin brödsbrytelsen/nattvarden I SIG SJÄLV, är inte bärare av och förmedlare av andligt liv (en sådan tro handlar om ockultism, att materia av oblat och vin, skulle I SIG förmedla andligt liv ). Det är JESUS I SIG SJÄLV, som är bärare av och förmedlare av andligt liv, vid förtröstan till vem Han ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod PÅ KORSET, något som nattvardens uppgift var att peka på!! Men det förvanskas då av avfallets kristna till en ockult ceremoni! SUCK!!
Som vi tidigare sett så sker följande: Kristi kropp och blod, åtskiljs från Gudamänniskan Kristus (Guds fullhet lekamligen, enheten av Gud och människa i personen Kristus), mister sina kroppsliga livsfunktioner och dör. Enheten av Gud och människa i personen Kristus består dock (ingen andlig död – åtskillnad från Gud sker, utan Han är fortsatt förenad med Gud!) och Han predikar som Gudsförenad människa för de osaliga andarna, medan kroppen ligger död och livlös i graven.
Därmed är syndaskulden betald med det offer Gud utsett och bestämt. DET RENA OFFERLAMMETS KROPP OCH BLOD. När det offret var givet med Jesus fortfarande kvar i sin syndfria, rättfärdiga naturenhet med Gud. = Med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus, visade Gud att vägen in till Hans gemenskap var öppen för människan. Förlåten i templet brast mitt itu efter Jesu seger där PÅ KORSET. KRISTI KROPP FÖR DIG UTGIVEN, KRISTI BLOD FÖR DIG UTGJUTET…OBS! OBS!! OCH DET PÅ KORSET!!!
Försoningen var FULLBORDAT PÅ KORSET! Vägen in till Guds boning i det allra heligaste var nu öppen. Det var inte vägen in till det allra heligaste i människan som vägen nu var öppen. Nej, vägen in till det allra heligaste i hela tillvaron var nu öppen: Vägen till Guds Hjärta och gemenskapen med Honom, var nu öppen när Jesus PÅ KORSET UTROPADE ATT DET VAR FULLBORDAT!!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Fortsätter ännu med vad som gäller i försoningen och nu då med DEL 1 av: Guds trefaldiga vishet i försoningen som även inbegriper segern över den kroppsliga döden.
Det är tre sidor i försoningen, som Gud i sitt eget Ord låter oss förstå, med vilken logik och vishet det är som Gud handlar i försoningen och återlöser människan, så att hon åter kan ha gemenskap med Gud.
1. Dels föreningen, försoningen mellan Gud och människa i Jesu jordiska kropp, genom Jesu syndfria lydnad och rättfärdighet som sann människa, så att Gud kan tillräkna människan hennes ställföreträdares Kristi rättfärdighet, av nåd, genom tro på och förtröstan till Jesu seger över den andliga döden/åtskillnaden från Gud i Hans jordiska kropp. Som sker i Hans syndfria rättfärdighet och förening med Gud i den sammansatta oupplösliga enheten av Fader Son och Ande.
2. Dels en tro och förtröstan, till att Jesus är det offer Gud utsett för att betala syndaskulden i människans ställe. 2 Kor. 5: 15 :”En har dött (en sann ren syndfri människa som människans ställföreträdare ) så har de alla dött” (i Guds ögon är alla inräknade i sin ställföreträdare). Alltså en tro på att offret av Jesu kropp och blod är det offer som betalar syndaskulden FÖR VARJE MÄNNISKA SOM UPPTÄCKER DET OCH HJÄLPLÖST FÖRTRÖSTAR DÄRTILL FÖR SIN RÄDDNING OCH ATT DÄRTILL BEHÖVS INGA TILLÄGG ELLER FORMER AV CEREMONIER.
3. Det tredje, som behövs för att människan i evigheten, i sin uppståndelse ska kunna gå över från dödlighet till fullständig odödlighet, är segern över den kroppsliga döden. I DEN FRÄLSANDE TRON INGÅR ALLTSÅ OCKSÅ ATT JESUS UPPSTÅR KROPPSLIGT, därför att Han hela tiden oavbrutet är sann Gudamänniska – Kristus och i sin uppståndelse åter förenas med sin jordiska kropp som blir odödligt levande.
INGEN FORM AV PÅNYTTFÖDELSE SKER HÄR I KRISTI PERSON, UTAN EN KROPPENS UPPSTÅNDELSE SKER, som ett naturligt resultat av att Jesus hela tiden är förenad med Livets Gud och att därmed så kan den kroppsliga döden inte behålla Honom.
Hebr. 2:17 säger att Jesus ”måste i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud till att försona folkets synder.” Gud kommen i köttet. Detta är definitionen på att Jesus är Kristus. Sann Gud och sann människa, som är ”trafikdelaren” mellan vad som är sann eller falsk tro och bekännelse.
Jesus måste i allt (till sin konstitution av ande, själ, kött, blod och kropp) bli lik den naturliga, skapade människan. Dock utan att leva i lieringen med syndanaturen (Han ”fördömde synden i köttet”), men Han blev lagd under den kroppsliga dödens tillstånd. (Inkarnationen). Om inte Jesus var underställd den kroppsliga döden, var Han inte sann människa.
Samtidigt var Jesus hela tiden avskild, frånskild (död) från synden (”fördömde synden i köttet…Helig och rättfärdig…dog bort från synden…skild från syndare”.) Dock tillräknades Jesus människans synd (”Det var våra missgärningar Han bar…räknad bland överträdarna”.)Som det står ”..i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet.”) (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)
”Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen.” (Hebr. 2:14)
Jesus inkarnerades in i sann människogestalt för att som människans representant uppfylla lagen i människans ställe och i sin jordiska kropp skaffa försoning mellan Gud och människa och som ett felfritt skuldoffer bära fram sin jordiska kropp och sitt blod i sin tjänst inför Gud till ”att försona folkets synder”. Kristi blod och lekamen för oss utgivet och utgjutet. PÅ KORSET!!
Gud kommen i köttet – Kristi person, underställdes där i Jesu jordiska kropp, den kroppsliga döden. Han dog den. Rättfärdig och ren dog Han den kroppsliga döden. Men även BESEGRADE DEN! Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gud och sann människa – Kristus och via sin döda jordiska kropp, UPPSTOD till kroppslig odödlighet i människans ställe.
Han går sen efter avslutat verk in i den härlighet, som Han hade före inkarnationen Joh. 17: 5: ”Fader förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till”. DET HANDLAR ALDRIG OM NYFÖDELSE, som trosförkunnelsen lär, för han var aldrig andligen död/skild från Gud med behov av pånyttfödelse, men DET HANDLAR OM EN KROPPSLIG UPPSTÅNDELSE, på grund av att Han var andligt levande, FÖRENAD MED GUD FRÅN EVIGHET, och att därför den kroppsliga döden därmed inte kunde behålla Honom!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Fortsätter ännu med vad som gäller i försoningen och nu då med del 2 av Guds trefaldiga vishet i försoningen som även inbegriper segern över den kroppsliga döden.
Jesus led smärtan av den andliga dödens vånda, men skildes aldrig från Gud, utan blev tagen ur den våndan = ”när han ropade svarade Gud” som vi tidigare har tittat på. Kristus led även den kroppsliga dödens vånda.
Jesus inte bara lider den kroppsliga dödens vånda. Han blir kroppsligen slaktad och dödad och får genomlida den våndan på det mest bestialiska sätt. Men Han blir även, tack vare att Han aldrig dog den andliga döden – aldrig åtskildes från Gud, så blir Han även tagen ur den våndan Han led i den kroppsliga döden, när Han så kroppsligen väcks till liv igen och KROPPSLIGEN UPPSTÅR.
Därmed vanns segern på korset, över både den andliga döden – åtskillnaden från Gud och så även den kroppsliga döden i Kristi person. Den vanns över den andliga döden/åtskillnaden från Gud, genom att den aldrig sker i Kristi person och att Han därmed kan ge OFFRET med en REN kropp och ett RENT blod, så kan då KRISTI PERSONS kropp som ett resultat därav, väckas till liv av Anden och där vinns så även SEGERN ÖVER DEN KROPPSLIGA DÖDEN.
”Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande.” Detta har vi redan tidigare tittat på och Du kan gå tillbaka och se på det skeendet, som i sin konsekvens leder till att Jesus i uppståndelsen övervinner den kroppsliga döden i människans ställe, eftersom människans ställföreträdare i Kristus Jesus är förenad med Gud och därmed inte kan behållas av döden i någon som helst form.
Jesus går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från evighet före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution. Därmed är Han ”såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda”. (Rom.1:3-4). ”Helig andevarelse” = fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt = Kristi person!!
Uppståndelsen föregås inte av någon form av pånyttfödelse av Jesus. Vilket skulle behövas om Jesus dött andligen och vore skild från Guds gemenskap. Det skulle i sin konsekvens innebära att det är en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hänger på korset!! Vilken galenskap i trosförkunnelsen! Hur kan någon gå på en sådan förförelse?
Det är ingen strid i dödsriket, mellan Jesus och djävulen som trosförkunnelsen lär. DJÄVULEN ÄR BESEGRAD I HÄNDELSERNA PÅ KORSET (Dess fulla resultat ser vi på uppståndelsens dag)!!
Detta därigenom att Jesus aldrig lämnade sin syndfria lydnad och väsensenhet med Gud (inte dog andligen), så har djävulen inga rättigheter i Honom (vilket Jesus själv säger inför korsfästelsen: ”nu kommer denna världens furste, men i mig finns inget som hör honom till” – vilket blev en verklighet när Jesus i arvet från Maria föddes in ” i syndigt kropps gestalt”, men som i arvet från Gud ”fördömde synden i köttet” .
Jesus kan därmed som sann Gudamänniska bara helt naturligt gå igenom och ut ur den kroppsliga döden. Odödlig som Han är GENOM BEVARAD ENHET MELLAN GUD OCH MÄNNISKA I PERSONEN KRISTUS!! Obegripligt och onödiga funderingar tycker en del inom den avfallna kristenheten. Men en helt naturlig slutledning för sanna ”andefyllda” kristna!
Jesus är hela tiden densamme GudaSonen. Inkarnerad för att återlösa människan. Han går sen genom och ut ur den kroppsliga döden och går senare in i härligheten, som Han hade hos Gud från evig tid (Se Joh. Kap 17!)
Uppståndelsen är en helt naturlig följd av att enheten av Gud och människa i personen Kristus aldrig upplöstes vid offret av Kristi kropp och blod. Därigenom går Han genom och ut ur den kroppsliga döden.
Därmed är Gud och människa försonade på alla plan och segern över syndens och dödens alla konsekvenser övervunna. Skulden är betald i fullt mått. När Jesu kropp offrades och Jesu blod rann ut i Hans kroppsliga död, så var det i Guds ögon alla människors blod som rann och betalade vår skuld inför Gud. Den är utplånad inför Gud för Kristi, människans ställföreträdares skull.
När Jesus uppfyllde Guds bud och vilja, var det i Guds ögon alla människor, som uppfyllde Guds lag och vilja och den andliga döden hävdes där i Jesu jordiska kropp över varje människa. För att vi ska leva i Guds gemenskap om vi än kroppsligt dör. För där i Jesus vår ställföreträdare är vi genom Hans syndfria rättfärdighethet och förening med Gud, försonade med Gud och vi är i vår ställföreträdare inräknade i Hans frambärande av DET RENA OFFRET AV EN MED GUD FÖRENAD MÄNNISKAS KROPP OCH BLOD: KRISTI PERSONS KROPP OCH BLOD.
I Jesu uppståndelse, uppstod i Guds ögon alla människor även kroppsligt och kommer i den personliga uppståndelsen att förvandlas till allt vad den naturliga människan var av en egen livsande med en personlighet av levande själ och kropp, in i en evig, odödlig tillvaro i Guds närhet och Honom lika av evighetsnatur. Vilket fantastiskt perspektiv!!!!
Guds inbjudan ljuder därefter, för att denna fria gåva, ska bli människans egna personliga ägodel och förverkligande: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, Han tillräknar inte människorna deras synder…Låten försona er med Gud…Den som vill han komme och dricke Livets vatten för intet”.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Fortsätter ännu med vad som gäller i försoningen och nu då med: Guds Ande och Ord inger tro på rätt Jesus och rätt försoning.
Vi kan aldrig ta oss en tro eller övertygelse själv. Den blir oss ingiven. Antingen av en falsk ande som misstolkar Guds Ord för oss. Eller så en tro och övertygelse ingiven av Guds Ande som ger ljus över sitt Ord. Så att det blir mer än ord på ett papper. Så att det blir till ett levande Ord.
Tron på att Jesus dog andligen, skildes från Gud till sin natur, blir ingiven av en falsk ande, som tar några Bibelcitat och gör en lära av dem, som ska leda människan vilse. Jesus blir i denna falska trons konsekvens inte den levande Gudens Son i Biblisk bemärkelse.
Jesus blir här i den falska trosförkunnelsen, en syndig natur (Inte sann människa). Han blir väsensskild från Gud (Inte sann Gud). Då finns det ingen frälsning! Hur mycket man än i ord säger att Jesus är sann Gud och sann människa. Det blir bara tomma ord. Konsekvensen blir en annan Jesus i ett totalt avfall!!
Det stora problemet med tanken att Jesus dog andligen/skildes från Gud är, att det bara utgör en pusselbit i ett helt lärosystem. Där varje pusselbit förutsätter att Jesus dog andligen. Därför kan den tanken bara liksom åka snålskjuts in med de andra pusselbitarna, utan att man direkt behöver tala om att Jesus dog andligen och människor förstår inte att den tanken ingår i paketet.
”Paketet” lär att Adam var i Guds klass, dog andligen/skildes från Gud och att Jesus för att föra människan tillbaka till Guds klass dog andligen/skildes från Gud, så att den troende därmed i sin egen ande/sin egentliga personlighet är skapad till likhet med Gud (åter är i Guds klass liksom Adam) med hela Guds potential färdig att förlösas.
Detta är en förförelse och antikristlig tro, som leder människan totalt vilse och även för den som sätter sin tro till denna förförelse, leder till en besättelse av antikrists ande i sinne och hjärta och är en tro som man bör avsvära sig!!
En del verkar ha svårt att förstå att det går att ha en ”korscentrerad undervisning”, där tanken att Jesus dog andligen/skildes från Gud ingår. Den falske Ekman var specialist på att utforma sådan falsk ”korscentrerad” undervisning. Men det går väldigt väl att ha den tanken med i en ”korscentrerad” undervisning, men DOCK LIKSOM EKMAN SAMTIDIGT FÖRMEDLA EN FALSK UNDERVISNING MED ATT JESUS LIKVÄL DÄR SKILDES FRÅN GUD!!!
DET ÄR EN LIVSFRÅGA om man tror att Jesus dog andligen/skildes från Gud eller inte! MÅNGA SÄGER ATT DET ÄR HUVUDSAKEN ATT VI TROR ATT JESUS DOG TILLRÄCKLIGT. Det låter ju ”ödmjukt och diplomatiskt”. Men det blir till en ren lögn! Om man därmed menar att det inte spelar någon roll om vi tror att Jesus dog andligen eller inte.
DEN FRÄLSANDE TRON, ÄR DEN TRO SOM GUD GENOM SIN ANDE OCH ORD INGER PÅ RÄTT JESUS OCH RÄTT FÖRSONING: SKRIFTENS JESUS OCH SKRIFTENS FÖRSONING!!
DEN FRÄLSANDE TRON SÄGES INGENSTANS INNEBÄRA EN TRO PÅ ATT JESUS DOG TILLRÄCKLIGT!!! I SKRIFTEN SÅ DOG ALDRIG JESUS ANDLIGT/SKILDES FRÅN GUD TILL SIN NATUR. DET ÄR EN LÄRA SOM OMINTETGÖR SKRIFTENS FÖRSONING I KRISTUS JESUS OCH SKAPAR EN TRO PÅ ”EN ANNAN JESUS, EN ANNAN ANDE OCH ETT ANNAT EVANGELIUM”.
OCH DÅ KAN MAN INTE SOPA DET UNDER MATTAN MED ”ATT JESUS DOG TILLRÄCKLIGT”. JESUS DOG INTE TILLRÄCKLIGT OM HAN VAR ANDLIGT DÖD OCH SKILD FRÅN GUD. DÅ VAR DET EN ANDLIGT DÖD FRÅN GUD SKILD SYNDIG MÄNNISKA, SOM DÄR BAR FRAM ETT ORENT OFFER AV EN VANLIG SYNDIG MÄNNISKAS ORENA KROPP OCH BLOD.
MEN NU BAR JESUS EFTER ATT HA BESEGRAT DEN ANDLIGA DÖDEN/ÅTSKILLNADEN FRÅN GUD I SIN SYNDFRIA RÄTTFÄRDIGHET OCH OUPPLÖSLIGA FÖRENING MED GUD, FRAM DET RENA OFFRET AV KRISTI PERSONS KROPP OCH BLOD PÅ KORSET: ”KRISTI LEKAMEN FÖR DIG UTGIVEN, KRISTI BLOD FÖR DIG UTGJUTET”. OCH DET PÅ KORSET!!
Den som inte känner och umgås med Skriftens Jesus, lever inte i och är inte av sanningen. Sen kan man ändå säga sig i ord och känsla bekänna Jesus. Man kan säga att man älskar Jesus och bedyra Honom sin kärlek. Men det är inte Guds Son, utan en annan Jesus, en annan ande och ett annat evangelium som man dock bekänner, säger sig älska och bedyrar sin kärlek om det inte är Skriftens Jesus och Skriftens försoning som man bekänner och bejakar.
Det är då inte Guds Ande man tjänar. Det är inte Skriftens Jesus och sanningen man företräder. OM DET INTE ÄR DEN JESUS OCH FÖRSONING SOM BIBELN TALAR OM, som man umgås med. Här går det inte att grunda sig på känslor och upplevelser, utan PÅ VAD SKRIFTEN SÄGER I EN HELHET.
Här är det inte våra mäktiga upplevelser som gäller. Utan det handlar om huruvida vi lever i den tro Guds Ande inger. Huruvida vi lever i ljuset av Guds vishet i Bibelns beskrivning av försoningen och vem Jesus ÄR. Huruvida vi lever i umgängelse med rätt Jesus. Skriftens Jesus.
Inte heller är måttstocken, beviset på en rätt tro, att jag är ”välsignad” med pengar, hälsa och framgång eller når stora skaror med ett budskap och upplever väldiga manifestationer av olika slag. Vad som gäller är att vi äger och förmedlar en tro ingiven av Guds Ande. I enlighet med helheten av Hans Ord!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Vill innan jag går in på en mer utförlig studie av försoningens konsekvenser, för att det ska framgå i en mer sann kontrast till trosförkunnelsens förförelse, ytterligare peka på lögner från trosförkunnelsen:
Inlägg 1 om lögner från trosförkunnelsen: Lögnen om att människan i sig själv skulle ”vara såsom en Gud”
Och då kan man inte komma förbi när Ekman myntade, under sin tid som förförare för trosförkunnelsen, i boken ”Tro som övervinner världen” om den troende: ”du är i din egen ande, din egentliga personlighet, skapad till likhet med Gud, med hela Guds potential färdig att förlösas”. ”Du är inte som Gud, men såsom en Gud”.
Ekman har nu gått över från trosförkunnelsens förförelse till förförelsen i katolicismen, som säger samma sak, bara med lite andra ord i Katolska kyrkans katekes, artikel 460: ”…Ty Guds Son blev människa för att göra oss till Gud. Guds ende Son ville att vi skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, som blev människa, skulle göra människorna till gudar.”
Det är denna självförgudning som ligger invävt i det avfall som vi nu ser ske mitt framför våra ögon och som på olika sätt, såväl som på den ”världsliga arenan”, såväl som på ”den andliga arenan” förbereder människors sinnen och hjärtan till att bejaka ankomsten av antikrist.
Inom New age väntar man på att en fysisk kristusgestalt skall träda fram. Han har namnet Kristus Maitreya. Han är så klart en bra kandidat till att bli den sista tidens Antikrist. Men så säger de också inom New age att Maitreya inte kan framträda öppet förrän huvuddelen av mänskligheten insett att de själva är gudomliga. När mänskligheten mer och mer upptäcker sin inre gudomlighet så är detta ankomsten av ”den kosmiske Jesus”, menar man inom New age-nätverket. Detta är en förförelse som borgar för ankomsten av den fysiska Antikrist.
Avfall är alltså det som krävs för att Antikrist skall träda fram. Och att se sig själv som gudomlig är detta avfalls sanna natur. Självförgudning öppnar upp för att bli besatt av onda andar. Den andra dimensionen i Bibelordet från 2 Tess 2 är nämligen den, att i och med avfallet, självförgudningen, så kommer ”den laglöse”, ”fördärvets son”, ta plats i de avfallna kristnas hjärtan, alltså i Guds vanhelgade tempel.
Det här handlar om besättelse av Antikrists ande. Och hela det här andebytet verkställs med hjälp av falska profeter och villoläror som dyker upp i våra kristna församlingar allt mer frekvent och då med tecken och under i bagaget som Skriften varnar för att det ska ”bedra jämväl de utvalda”.
Självförgudning är alltså kärnan i avfallet som ska möjliggöra antikrists inträde på såväl den politiska som den andliga arenan och där då biträdd av den falske profeten. Jesaja 14:12-14 i GT: ”jag skall göra mig lik den Högste.’ ” Satan vill alltså själv bli gud eller såsom Gud. Det var kärnan i hans avfall.
1 Mos 3:4-6: ”Då sade ormen till kvinnan: ’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.’ Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat.” Det här är ursynden bakom all synd. Kärnan i allt avfall. Att man själv vill bli gudomlig eller såsom Gud. Och den förförelsen sprids alltså även uppenbart inom trosförkunnelsen och katolicismen som nu möts under den antikristliga anden bakom dessa läror.
Var ser vi då för övrigt detta om självförgudning idag som medverkar till det avfall som gör antikrists ankomst möjlig? Några exempel. Hos frimurarna är Jesus bara en bland många andra läromästare. Man lär ut att människan kan uppnå frälsning och en GUDOMLIG NIVÅ genom ett gradbaserat lärosystem där riter och symboler är väldigt centralt.
Både inom buddhism, hinduism och även s.k. kristen mystik bär man med sig den ockulta erfarenheten av att människan innerst inne är gudomlig. Vad mystikerna har gjort är att de utvecklat läror och andliga övningar som leder fram till denna upplevelse av att själv vara gudomlig. Det handlar om meditation, yoga, andningsövningar, kontemplativ bön m.m. och genom dessa metoder upplever mystikerna att allt och alla är sammanbundet BESJÄLAT AV GUD.
Ett citat från mystikern och katolske prästen Wilfred Stinissen från hans bok ”natten är mitt ljus”: ”du är mer än en utsida och en insida. Det finns ett tredje element, nämligen själens centrum. Det är där du är Guds avbild, där du är besläktad med Gud, ’gudomlig’.”
Mystiken presenterar ett annat JAG än det Bibeln står för, eftersom den säger att vi är gudomliga i oss själva. I och med detta blir Jesus degraderad till någon helt annan än Gud och Kristi kors och offerdöd tappar helt sin frälsande betydelse. Mystiken kommer alltså med en annan Jesus och ett främmande evangelium. Och helt mot Guds vilja bygger mystikerna på en ekumenik som blir en del i den sista tidens avfall och blir ett verktyg för det antikristliga skiftet.
Mormonerna lär att Gud hade varit en vanlig människa men sedan utvecklats till att bli den gud han är idag och att han bor på en annan planet. På samma sätt skall människan bli gudomlig och komma upp på samma nivå som Gud.
Christian Science starkt påverkad av Gnosticismen, påverkade trosrörelsens störste och förste teolog – Essek Kenyon. Från honom har den mer kända Kenneth Hagin sedan tagit det mesta av sin undervisning. Kenyon kom så småningom fram till villoläran om att Jesus dog andligen, att Jesus blev född på nytt, och att vi är helt jämlika med Jesus.
I praktiken säger man då att Jesus bara var en vanlig människa som kunde dö andligen och sedan födas på nytt och på så sätt vinna gudomlighet. Detta gör att trosrörelsens predikanter kan säga att vi som är pånyttfödda är Kristus eller att vi är gudar. Detta är alltså den grundläggande teologin inom trosrörelsen. Även om många inom trosrörelsen aldrig riktigt har förstått vad trosförkunnelsen egentligen lär!!! Men ändå bejakar man ju naturligtvis trosförkunnelsen. Kluvna tungor är bara förnamnet!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Inlägg 2 om lögner från trosförkunnelsen: Lögnen om människans konstitution
De flesta kristna torde någon gång ha stött på de tre cirklar som brukar ritas upp för att illustrera människans konstitution av ande, själ och kropp. Därtill fogas en bild av tabernaklet i GT. Med hedningarnas förgård, det heliga och det allra heligaste där Gud bodde. Förgården skulle vara den fysiska kroppen. Det heliga människans själ och det allra heligaste människans ande. Slutsatsen synes vara uppenbar. Att Gud naturligtvis bor i människans ande, när hon kommer till tro och blir född på nytt. Med detta upplägg låter det bestickande logiskt.
Dessutom görs det lätt en koppling i tanken att människans ande och Guds Ande är av likartad substans på något sätt, så att det därigenom är Guds naturliga boplats i människan. Lägges sen denna tankebyggnad tillsammans med trosförkunnelsens falska lärotes, om att människan är en ande, har en själ och bor i en kropp, där anden är hennes egentliga personlighet, så blir denna tankeförvillelse havande.
Byggs det så på med nästa trossats, att människan får en helt ny ande, som är skapad till likhet med Gud, så förlöses tankebyggnaden nu till en fullmogen villfarelse. I trosförkunnelsen är det inte Guds egen Ande, som bor i människans egen ande, som det är i många andra falska läroteser från andra vilsna sammanhang som t.ex. Pingst. Utan i trosförkunnelsen så ger Gud i pånyttfödelsen människan en helt ny egen ande, som är skapad till likhet med Gud. En helt ny människa. som aldrig har funnits förut blir till. Med Guds alla attribut deponerade i sig. Färdiga att förlösas.
I denna förförande lära så kommunicerar Guds egen Ande nu enbart med denna människans egna helt nya ande, skapad till likhet med Gud. Denna människans nya ande, ska ta kontrollen över själ och kropp. Sinnet ska förnyas av Guds uppenbarelsekunskap, som förmedlas till och deponeras i människans egna ande. Denna Guds kunskap ska talas ut och bli till skaparord för att förverkliga de visioner Gud lägger ner i människans egen ande.
När detta så kopplas på med en ockult utövning av denna tro, med rötterna i Christian Scince och New Thought, där människan inifrån sig själv ska förlösa den gudomlighet som finns deponerad i hennes egen ande. Genom att visualisera, bekänna, tala ut orden och visionen och skapa fram med sina egna ord, det hon vill se förverkligat. Så har förförelsen blivit total till en rutten förförelse.
Hur många är det som inte hört följande uttryck och utan att tänka efter, bara tagit för givet att det är sanna påståenden? ”Det är människans ande som blir född på nytt, inte hennes själ och kropp. Hennes ande är hennes lykta. Den nya födelsen är andlig. Själen och kroppen kan inte födas på nytt. Den som är född av Gud kan inte synda. När och om jag syndar så är det inte min pånyttfödda ande som syndar.”
DETTA ÄR SÅ VILSNA ORD SÅ MAN KAN INTE TRO ATT MÄNNISKOR SKULLE ANAMMA EN SÅDAN FÖRFÖRELSE. Men det är ändock precis vad som synes ske!! Det är i ljuset av denna lära som man kan förstå Trump:s (USA:s nyvalde president) uppbackad av den kristna högern med dessa läror i bagaget, när han säger att han aldrig behöver be Gud om förlåtelse. För i sig själv sin egen ande, hans egentliga personlighet, enligt denna vilsna lära, så syndar han inte. Därför bekommer det honom inte heller att han kan stå och ljuga under sina tal under samma vilsna epitet i trosförkunnelsen att ”du ska få vad du bekänner”, även om det så är lögner som man proklamerar.
Denna förförelse uppkommer på grund av en fixering vid människans konstitution och hennes egen livsande. Där även personligheten på ett felaktigt sätt knyts till hennes livsande. Människans personlighet utgörs däremot av ALLT VAD HON TILL HELA SITT VÄSEN ÄR och är inte enbart knutet till hennes egen livsande som gör henne till en levande varelse.
Guds liv, Guds Ande, Guds natur och Guds personlighet och människans egen livsande, som här i tiden gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp. (Där enheten och helheten av allt vad den naturliga människan är och uttrycker, utgör hennes personlighet). Måste här i tiden ses som åtskilda, även om människan i pånyttfödelsen får del av Gudomlig natur och i evigheten får en uppståndelse/härlighetskropp av evig natur som passar in i den eviga Gudsgemenskapen.
När Jesus dog på korset visade Gud att vägen in i det allra heligaste till Hans gemenskap var öppen. Vägen in till Guds boning var öppen för människans slutmål. Den eviga gemenskapen med Gud.
Det omvandlar så trosförkunnelsen till att den troende har full jämlikhet i väsen och natur, inte bara i evighetens värld (som även det är en lögn – vi blir aldrig Gud lika på annat sätt än att vi får en ”härlighetskropp” av evig natur som passar in i den himmelska världen), utan man lär att detta gäller redan här och nu.
Till detta mål av Guds likhet har man i trosförkunnelsen redan kommit i sin egen ande, (enligt deras lära människans egentliga personlighet) här i tiden. Detta är ”vi är gudar – läran”, som alla säger sig ta avstånd ifrån, men likväl bejakar med Ekmans ord om att man ”i sin ande är skapad till likhet med Gud” och ”där inte syndar utan är verkligt rättfärdig”.
Men inte visade Gud att nu var vägen öppen för Honom in i det allra heligaste av människan, hennes egen ande! Var står det att det är människans egen ande som blir född på nytt och att det är Guds instängda boplats i människan? Är det inte Guds Ande som blir ljuset i människan? Är det människans egen ande som blir hennes ljus? Var står det att om människan syndar så är inte hennes egen ande/personlighet inbegripen i skeendet? Var står det att Gud bor uteslutande i människans egen ande?
Upprepar: När Jesus dog på korset visade Gud att vägen in i det allra heligaste till Hans gemenskap var öppen. Vägen in till Guds boning var öppen för människans slutmål. Den eviga gemenskapen med Gud.
Men vad är det då som gäller här i tiden den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen? Det blir då alltmer angeläget att kunna bena ut som kontrast till den vilsefarande trosförkunnelsen, som är med och bidrar till att bejka människans självförgudning, som ingår i det sanna avfallets natur som ska förbereda och möjliggöra antikrists inträde på arenan.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Inlägg 3 om lögner från trosförkunnelsen: Det är ingen motpolsställning mellan människans egen livsande och hennes själsliga och kroppsliga funktioner som trosförkunnelsen påstår.
VI BEHÖVER SE: att det inte är en motpolsställning mellan människans egen livsande och hennes egen själ och kropp (som lever och finns till just genom sin egen livsande) det handlar om. Vi behöver se: att Guds Ande inte bor instängt i människans egen ande (livsande) utan integrerat i helheten av allt vad människan är. Vi behöver se: att det inte är människans egen ande (hennes egen livsande) som är den nya skapelsen eller den nya människan.
VI BEHÖVER SE: att den nya skapelsen är just den naturligt, ursprungligt skapade människans LIERING med Guds Ande. Vi behöver se som kontrast till trosförkunnelsens förförelse, att människan INTE, här i tiden, ISIG SJÄLV, är Gudomlig, men fått del av Gudomlig natur, som Guds äganderättsstämpel, men som aldrig gör henne Gud lik, men att hon kommer att få en evighetsnatur som passar in i Guds eviga gemenskap.
VI BEHÖVER SE: att syndens natur inte är bortkapad än här i tiden, som trosförkunnelsen påstår med följande: ”vi var syndare men är nu verkligen rättfärdiga” – ”när jag syndar så är det inte jag som syndar, min egentliga identitet, anden, utan min själ och kropp syndar, som fortfarande står under satans inflytande via sinneskunskapen och ska övervinnas med uppenbarelsekunskap till min ande, som så ska ta kontroll över själen och kroppen”.
VI BEHÖVER SE, att detta är en helt igenom falsk förkunnelse uppbyggd på gnosticismen i ”kristen avfalls – tappning”. Vi behöver se att syndens natur efter fallet även finns kvar hos den troende, men inte fördenskull är människans själ och kropp i sig själv. Men att människan är fri att leva i lieringen med Guds Ande och att Guds Ande är muren gentemot syndanaturen. Det är alltså inte människans egen livsande som är i strid med sin egen själ och kropp. VI BEHÖVER SE att det är SYNDANATUREN och den nya naturen som kommit in – delaktigheten i Guds natur, GUDS ANDE, som är i strid med varandra.
Den av Gud försonade och återlösta, naturliga människan (med enheten och helheten av egen livsande som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp), finns med och VÄLJER vem som ska vara hennes herre och ledstjärna. Syndanaturen och orättfärdigheten eller Guds Ande, Ord och vilja.
Det som idag ofta lärs ut kring ande, själ och kropp med Gud boende i människans egen livsande, utgör en öppning som i trosförkunnelsen befruktas till en mycket farlig villfarelse. Uppbyggd kring några få Bibelord, som leder till en fixering av människans egen livsande som varandes hennes egentliga personlighet (där startar självförgudningen) och en gnostisk fixering vid människans konstitution istället för att peka på det Bibeln fokuserar:
BIBELN FOKUSERAR: Människans hela natur i en enhet och helhet med en egen livsande som gör henne till en levande egen personlighet av själ och kropp. Den naturliga människans egen natur. Bibeln Fokuserar: Syndanaturen som kommer in i fallet. Människan rymmer nu två naturer och är slav under syndanaturen, som inte har sitt säte i något speciellt ”element” av människan, utan är integrerad i helheten. Människans egen natur plus syndanaturen.
BIBELN FOKUSERAR: Den troende blir även delaktig av en tredje natur. Guds natur. Integrerad i helheten av allt vad människan är och inte särskilt fixerat vid ett speciellt ”element” av människan. Därför säger också Paulus:
”Jag lever(den naturliga människan)dock inte jag(den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”
Det Bibeln pekar på är den troendes tre naturer. Detta mer än hur hennes egen natur är konstruerad. Hon har: 1 Sin egen natur. 2 Syndens natur. 3 Och blivit delaktig av Guds natur genom Guds inneboende genom Anden. Inte så att hon enligt trosförkunnelsen skulle I SIG SJÄLV VARA LIK GUD, utan har blivit LIERAD MED HONOM. Hon är i Jesu försoning och pånyttfödelsen, här i tiden, fri att välja vilken natur hon följer. Den naturliga människan är fri att följa och ledas av Guds Ande, Ord, och vilja.
Näst efter försoningens förvanskning i trosförkunnelsen, så är detta vad som gäller här i tiden beträffande människans konstitution i förhållande till Guds Ande och syndanaturen, den fråga som kristenheten kommer att behöva bena ut fullständigt för att bevaras rätt. För att inte vilseföras av trosförkunnelsen.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Inlägg 4 om lögner från trosförkunnelsen: Lögnen om att Adam var på samma nivå som Gud.
Trosförkunnelsen lär att Adam var i samma nivå och väsende som Gud. Men så här är det: Adam är inte i likhet med Jesus född av Gud, utan skapad av Gud. Denna distinktion är viktig att se. Människan är ursprungligen skapad av Gud med en egen mänsklig natur. Medan Jesus från evighet är född av Gud. Alltså från evighet fullt väsensförenad med Gud. Jesus är oupplösligt ett med Gud till sin natur, identitet och personlighet. Jesus är från evighet sann Gud och var även med vid skapelsen av människan (Se Joh. Kap. 1).
”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande själ … såsom kroppen utan ande är död” 1 mos. 2:7, Jak.2:26
En del tolkar detta som att människans egen livsande var detsamma som Guds Ande, eftersom det var Gud som blåste in denna livsande. Men ser man på fortsättningen av versen och även kopplar den till vad Jakob säger om den egna livsanden och dess funktion i människan, så ser man att det handlar om att människan skapades till att bli en egen levande individ med en personlighet av själ och kropp. När Gud skapade Eva av Adams revben och Gud förde Eva fram till Adam så säger han: ”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött” 1 Mos. 2:22.
Det är alltså inte Gudar som är väsenslika sin skapare till naturen, som Gud konstruerat. Det är människor som till sin egen natur är just människor. Med en egen livsande som gör dem till levande personligheter av själ och kropp. Människor som lever i en oskuldsfull liering, relation och umgängelse med sin skapare.
Den bild som träder fram i Bibeln, om man släpper den människotanke, som uppstått ur det gnostiskt influerande synsättet på människans konstitution, så blir det att den naturligt skapade människan finns där, med en egen livsande som gör henne till en fristående individ och personlighet av en levande själ och kropp. Till en början varken ond eller god. Varken syndig eller Gudomlig i sig själv.
Guds liv, Guds Ande, Guds personlighet är en person. Människans egen livsande, som här i tiden gör henne till en egen personlighet av en levande själ och kropp. (Där enheten och helheten av allt vad den naturliga människan är och uttrycker i hela sin mänskliga natur, utgör hela hennes personlighet), är en annan person. Här i tiden, måste Guds Ande, Guds eget liv, personlighet och natur, ses som åtskild från människans egna livsande, som gör henne till en fristående individ, personlighet av levande själ, kropp och en helhet av mänsklig natur.
Även om människan i pånyttfödelsen får del av Gudomlig natur och i evigheten blir naturlik Gud, till sin kroppsliga konstitution, för att passa in i evigheten i Hans gemenskap, så måste denna distinktion här i tiden vara rådande. Gör man inte denna distinktion för vad som gäller här i tiden, så finns redan en öppning för förvillelsen i trosförkunnelsen.
När vi läser Bibeln, är vi så fixerade vid, att antingen bara se människans liering med synden. Som slav under synden. Eller hennes liering med Gud. Därför blir människan antingen helt genomfördärvad, ond och demonisk. Eller som i trosförkunnelsens motpol, gudomlig, i sig själv. Vi missar att se den – naturliga människan, i sig själv.
Underförstått finns den naturliga, av Gud skapade, människan med genom hela bibeltexten. Varken ond eller god, i sig själv. Varken djävulsk eller Gudomlig – i sig själv. Det är inte bara Gud, Kristus, djävulen och människan – lierad med endera parten, som finns i Bibelns texter. Bibeln, handlar ju om den naturliga människans fall och än mer, om den naturliga människans räddning, till en liering med Gud här i tiden. Som i uppståndelsen gör henne utrustad med en evighetskropp som passar in i evigheten tillsammans med Gud, utan att hon fördenskull skulle vara som Gud i sig själv!
Jesus vill återupprätta, de av synden skadade relationerna, för människan – på alla plan. Både med Honom själv. Den naturliga människans relation med sig själv. Såväl som hennes relationer med sina medmänniskor och skapelsen för övrigt. Den naturligt skapade människan har inte bara förlorat förmågan, att rätt relatera till sin skapare och sina medmänniskor. Den naturliga människan har även, genom skador i sitt känsloliv och felaktiga tankebyggnader och föreställningar om sig själv och sin omvärld, förlorat förmågan – att på rätt sätt – umgås med sig själv.
Jesus vill skapa fram människans sanna personlighet i hennes naturliga människa. Forma leret som det var skapat, ämnat och tänkt till. Utan skadorna som synden förorsakat. För att hon ska komma ”till hedersamt bruk” och rätt återspegla ”skatten” (livsgemenskapen med Gud) och få vara en hel och sann människa. Samtidigt som hon är LIERAD MED GUD och fått del av Guds Ande som en ”underpant på vårt arv”.
Vi behöver i Andens ljus över det skrivna Ordet se vem den naturliga människan är. Hur Jesus älskar den naturliga människan, så att Han är villig att låta sig slaktas, för att rädda henne. Hur Han i rättfärdiggörelsedomen, är rättsligt fri att älska henne för den hon är. Jesus älskar den naturliga människan, för den hon är, Guds skapelse. Jesus älskar sin skapelse. I evighetens värld blir allt återupprättat och helt på alla plan.
På endast två ställen i Bibeln används språkbruket ande, själ och kropp om människan. Det ena pekar på att människan i all sin komplexitet, utgör en enhet och helhet. Det andra pekar på, att i hela människans komplexa konstitution, är det enbart Gud själv, som kan helt dissekera henne.
Detta visar att Bibeln, i motsats till vad vi människor gör, inte fixerar sig vid människans konstitution och inte heller vill leda människan till att fixera sig vid sin egen livsande, som gör henne till en fristående individ med en personlighet av levande själ och kropp till en enhet och helhet av mänsklig natur. Istället fokuserar Bibeln människans olika naturtillstånd. Där vi nu ska se i nästa inlägg på den natur som blev människans öde i fallet.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Vill ytterligare, innan jag går in på en mer utförlig studie av försoningens konsekvenser, för att detta då ska framgå i en mer sann kontrast till trosförkunnelsens förförelse, ytterligare peka på lögner från trosförkunnelsen och även peka på människans fullt ut hjälplösa situation utan ingripandet fån Kristus.
Syndens natur
Människor har i alla tider försökt förklara vad som händer i människan vid hennes fall och avskiljande från Gudsgemenskapen. Det görs ofta utifrån ett gnostiskt synsätt på människans konstitution. En del menar att det skedde omvälvningar av ”elementen” i människans konstitution, så att hon nu från att ha varit kontrollerad av och levde inifrån sin ande, så lärde hon sig nu leva utifrån sin själ och influerades av den lägre ställda kroppen, genom dess samröre med materien. Man menar att jaget förflyttats från hennes ande till hennes själ. Eller att människan nu bara kontrolleras av sin kropps drifter, dit syndens fäste härleds.
Andra menar som i trosförkunnelsen att anden fortfarande har kontrollen, men att den är andligt död, med en natur. Satans natur. Som därigenom styr själen och kroppen. Därför är också själen och kroppen bara mottaglig för den djävulska sinneskunskapen som behärskar den fallna skapelsen.
Inget av dessa tanke – spekulationer är Bibliska, utan består av förvridna delsanningar till en slutprodukt av lögn. Vilket uppstår när man med gnostiskt färgade glasögon läser Skriften. Detta är tankar grundade på en fixering vid människans konstitution och hennes egen livsande. Med en förvanskning av vad som är hennes egentliga personlighet. Med strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika ”elementen” och en gnostisk motpolsställning mellan ande och materia.
Som en helt fördärvad ond makt och natur, har synden kommit in i människan vid syndafallet. Men den består inte däri, att elementen i den ursprungliga naturliga människans natur då skulle ha välvts om. Inte heller har synden på ett oskiljbart sätt blandats in i de ursprungliga ”elementen”. Men synden har kommit in i människan som en ny natur. Ny i förhållande till den naturliga människans egen natur.
Det var djävulen, som fick föra in denna inteckning i människan. Något, som om inte människan kommer in i sin räddning i Kristus Jesus, så på domens dag leder detta till att man kastas i samma sjö som brinner av eld och svavel i evigheternas evigheter, dit antikrist och den falske profeten redan blivit kastade vid Kristi ankomst och där satan efter tusenårsriket (där han var bunden men så i slutskedet kommer loss igen), även alltså den människa som inte kommit in i räddningen i Jessus Kristus också blir kastad.
Dessbättre tilläts inte denna syndens natur att helt smälta samman med den ursprungliga, naturliga människans natur. Då hade det inte funnits en möjlighet att rädda människan. Syndens natur finns nu där vid sidan av. Eller kanske hellre över den natur som är den ursprungliga, naturliga människans natur. Eftersom denna nya natur mer eller mindre härskar över människan. Orenar, vanställer och fördärvar henne.
Synden är ett slags ”ormgift”, som blivit en integrerad del av människans hela natur och väsen. Som utnyttjar – hennes egoism, som efter fallet kom att utbytas mot hennes tidigare ledstjärna – Guds vilja. Det har uppstått två samverkande drivkrafter i människan, som gör henne till en syndare. Mot Guds vilja och lag. Hon älskar inte Gud över allting, inte sin nästa och inte sig själv, på rätt sätt. Utan bara egoistiskt, drivs hon att mätta, sina av synden, förvridna begär.
Människans vilja blir av synden ”fängslad” från att göra Gudomligt gott och utföra Guds vilja. Hon blir en syndens slav. Människan utsätter nu – sig själv – för nedbrytande krafter. Hon skövlar skapelsen, för att mätta, den ständigt hungrande egoismen.
Syndens natur kan inte fixeras vid ett speciellt ”element” i människans konstitution. Vare sig vid kroppen eller hennes egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Tror det bäst kan uttryckas som att syndens natur blivit integrerad i helheten av vad människan är.
Syndens natur, är en bottenlöst ond, fördärvad natur, som inte är räddningsbar. Men denna natur smälte inte här i tiden samman med den naturliga människans egen natur till en oskiljaktig enhet (vilket det dock kommer att göra i evigheten om inte en människa blir frälst). Då skulle inte människan vara räddningsbar!!
Denna syndens natur har blivit herre över den naturliga människans egen natur. Smutsat ner och vanställt människan ohyggligt. Men den är ändå inte ett med henne. Då vore hon som sagt inte räddningsbar. Gud vare tack att det går för Gud, att i Kristus Jesus, skilja dessa naturer åt och rädda den naturliga människans egen natur för gemenskap med Gud.
Den naturliga människans hela natur blev i fallet denna syndanaturs slav. Den finns på något sätt vid sidan av människan själv. Samtidigt som den är införlivad i människans helhet och blivit den naturliga människans drivkraft och herre. Människan har i fallet gjort ett uselt TRONSKIFTE PÅ HJÄRTATS TRON i sitt liv. Från att ha haft Guds vilja och rättfärdigheten som ledstjärna på tronen, så är det nu egoismen, synden, orättfärdigheten och Gudsfrånvändheten som styr och regerar.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Vill alltså ytterligare, innan jag går in på en mer utförlig studie av försoningens konsekvenser, för att detta då ska framgå i en mer sann kontrast till trosförkunnelsens förförelse, ytterligare peka på lögner från trosförkunnelsen och även peka på människans fullt ut hjälplösa situation utan ingripandet fån Kristus.
En liten djävul Del 1 (Det blir så långt under detta ämne så jag gör det till två inlägg.)
I trosförkunnelsens lärosystem blir konsekvensen att människan efter fallet är en liten djävul. Detta därför att man gjort människans egen ande till hennes enda, egentliga och verkliga personlighet. Där råder efter fallet andlig död heter det. Vilket så säges vara en natur, satans natur, som nu har sin boning i människans egen ande och regerar över själen och kroppen. Detta menar man är den andliga döden, i människans egen personlighet, anden, som ett resultatet av att människan skilts från Gudsgemenskapen enligt trosförkunnelsen.
I en del andra kristna sammanhang, så ses människan i sig själv, vara så ett och sammansmällt med och totalfördärvad i sig själv av syndens natur, så att hon i sig själv är helt genomrutten och ond. Vilket egentligen i sin konsekvens innebär samma sak. Är hon totalt fördärvad till sin egen identitet och natur, så är hon en djävul och kan inte räddas. Djävulen kan inte räddas, utan ska förpassas efter tusenårsriket till den sjö som brinner av eld och svavel i evigheternas evighet!
Är människan totalfördärvad av syndens natur, så att den helt är hennes egen natur, är hon redan en djävul och inte räddningsbar. MEN DET ÄR INTE DJÄVULEN JESUS HAR GÅTT IN OCH RÄDDAT! DET ÄR INTE HELLER SYNDANATUREN JESUS FÖRVANDLAR OCH RÄDDAR!
DET ÄR DEN NATURLIGT SKAPADE MÄNNISKAN, med hennes egna natur, som Jesus har återlöst från syndens natur och den skuld och de konsekvenser den dragit med sig. Jesus har räddat den naturligt skapade människan med hennes egen identitet och natur, för att ge henne en ÅTERUPPRÄTTAD GUDSGEMENSKAP.
Vi har inte förstått, att skilja på Bibelns beskrivning av den totalt fördärvade syndanatur som bor i människan och beskrivningen av hur den naturligt skapade människan samtidigt finns där med sin egen identitet och egna natur. Hon finns där som en slav under syndanaturen, men utan att syndanaturen därmed skulle helt ha blivit hennes egen identitet och är hennes egna natur I SIG SJÄLV.
Den människa som av Guds Ande blir ”överbevisad om synd” börjar då upptäcka, att i den syndanatur som nu också bor i henne, finns ett bottenlöst djup av ondska och djävulskap, som hon med sin egen natur inte rår över. Hon upptäcker till sist att hon med sin egen natur blivit en tjänare åt en annan natur: Syndens och orättfärdighetens natur. Så att även hennes bästa intentioner är förgiftade av detta ormgift.
Hon försmäktar nu alldeles och utropar. Vem ska befria mig och min natur från att vara syndens och orättfärdighetens tjänare. Hennes mun är tillstoppad. Hon står där med synd och skuld inför Gud. Hon är hjälplös att befria sig själv och sin egen natur från dominansen av den andra naturen, syndens natur, som också, utan att fördenskull vara hennes egen identitet eller helt gått upp i hennes egna natur, nu bor i henne som en djävulens inteckning.
Då hör hon Evangeliet. Hon hör hur Jesus blivit hennes förlåtelse och tillräknade rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro på Jesus. Men hon hör mer. Hon hör att hon blir erbjuden att göra TRONSKIFTE i sitt liv. Från att tjäna den obarmhärtiga syndanaturen och orättfärdigheten, till att ha JESUS SOM HERRE i sitt liv och vara fri att följa Livets Andes lag och tjäna rättfärdigheten
Hon tror lätt först att Gud plockar bort den forne regenten, syndens natur ur hennes liv. Men upptäcker sen att den naturen är kvar. Men så hör hon att Guds natur, genom Anden, nu också börjar bo i henne. Som en tredje natur. Som vill i henne, utan att fördenskull vara hennes egen identitet eller egna natur, DOCK VILL VARA ETT VÄRN gentemot syndens natur. Så att HON ÄR FRI att välja, vem som ska regera hennes natur och liv i den här tiden. Antingen synden och orättfärdigheten eller så Guds Ande, vilja och Ord.
Det är sant att människan, är så illa fördärvad av sin allians med syndanaturen som bor i henne, så att människan är helt Gudsfrånvänd (om än religiös – vill arbeta för att bli godkänd av Gud – eller utöva religiösa riter och ceremonier) till sin natur och sitt beteende. Hon är skild från Gudsgemenskapen och helt ur stånd att rädda sig själv. Hon är blind för de andliga verkligheterna om inte Guds Ande och Ord påverkar henne.
Det är sant, att djävulen genom syndens natur som bor i människan, har en inteckning i människan, där slutdestinationen, utan återupprättad Gudsgemenskap här i tiden, leder till ett totalt väsensfördärv av hela människan i evigheten. Då är människans egen natur och identitet ett och fullständigt sammansmällt med den helt bottenlöst onda syndanaturen och hon förpassas till samma uppehållsort som är berett för satan och hans fallna änglar.
Det är sant, att syndanaturen är ett helt ont gift och fördärvad natur, under vilken människan med sin egen natur är träl och färgas av denna onda natur som bor i henne till allt det människan är och företar sig. MEN OBS! DET ÄR INTE SANT ATT DET HELT BLIVIT HENNES TOTALA IDENTITET OCH EGNA NATUR. DET ÄR INTE SANT ATT HON ÄR EN DJÄVUL OCH INTE RÄDDNINGSBAR.
Vi ska inte se på våra medmänniskor som smådjävlar. Vi ska se på dem som Guds älskade skapelser. Vi ska se på våra medmänniskor med Guds ögon, som förlåtna och räknade rättfärdiga för Kristi skull.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Vill alltså ytterligare, innan jag går in på en mer utförlig studie av försoningens konsekvenser, för att detta då ska framgå i en mer sann kontrast till trosförkunnelsens förförelse, ytterligare peka på lögner från trosförkunnelsen och även peka på människans fullt ut hjälplösa situation utan ingripandet fån Kristus.
En liten djävul del 2
Både Jesus och Paulus visar på att det inte är den naturliga människan i sig själv som är totalfördärvad. Men sägs då inte hjärtat vara bottenlöst fördärvat (Jer. 17:9)? Skildrar inte Paulus hela människan som totalfördärvad (Rom.3-19)? Talar inte Jesus om hela människan med ordet: ”Det som är fött av kött är kött” (Joh.3:6)? Säger inte Paulus att människan såsom ”kött” är totalt ond? (Rom. 7:18, 8:7)
Men när Paulus, talar om att köttet inte kan vara Guds lag underdånig, så kan han inte avse hela människan. För i Rom. 2:14-15, talar han om att hedningen iakttager åtminstone en del av lagen. Han säger inte heller om den gamla människan att hon är helt fördärvad. Men att hon under syndiga begärelsers inflytande håller på att fördärva sig (Ef. 4:22).
Paulus beskriver att den fallna människan har två naturer. Där den ena naturen, synden – köttet, är totalt ond och helt fördärvad. Men att även den naturliga människans ursprungliga natur finns där. Som mycket fördärvad. Men inte totalt. Eljest skulle inte människan vara möjlig att rädda. Den totalt fördärvade syndanaturen är inte möjlig att rädda och har alltså inte blivit helt uppgången i människans egen natur. Då skulle människan inte kunna räddas!!
Bibeln beskriver att denna syndanatur är i fiendskap mot Gud. Striden mellan Ande och kött (här syftar kött på den syndiga naturen). Medan det sägs om människan i sig själv och Gud att de är fiender. FIENDER KAN FÖRSONAS – VILKET SKER NÄR ”GUD VAR I KRISTUS OCH FÖRSONADE MÄNNISKORNA MED SIG SJÄLV”.
MEN SYNDENS NATUR SOM ÄR I FIENDSKAP MED GUD KAN INTE FÖRSONAS. Den måste kapas bort från människan och det sker när Jesus som människans ställföreträdare ”fördömer synden i köttet” i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet. Något som människan i sin uppståndelse får uppleva hela konsekvensen av, att då så har hon inte längre någon syndens natur kvar att brottas med.
Det är den FÖRDÄRVADE SYNDANATUREN JESUS TAGIT SIG AN OCH ”FÖRDÖMT SYNDEN I KÖTTET”. DET ÄR INTE DEN NATURLIGA MÄNNISKANS NATUR SOM HAN HAR FÖRDÖMT! Det är problemet med syndens natur och dess konsekvenser som Jesus gått in och löst.
Detta gör Han för att frigöra den naturligt skapade människans natur från syndanaturens konsekvenser, makt och inflytande. Han löser ju så mycket mer, så att Gudsgemenskapen återupprättas och människan får del av en tredje natur. Guds natur, som en garant för att människan i evighetens värld via denna ”Guds äganderättsstämpel”, ska se till att människan i sin uppståndelse får en härlighetskropp som passar in i Guds eviga gemenskap.
Jesus talar om en djävulsk källa i människan, Men säger inte att denna källa blivit helt ett med människan. Han skiljer på källan och människan som orenas av den källan (Matt. 15:20). Han beskriver källan som idel ondska och djävulskt ont. Men Han gör skillnad mellan detta ohyggliga i oss och människan för övrigt. Den ursprungliga naturliga människan. Han SÄGER INTE ATT MÄNNISKAN ÄR DENNA ORENA KÄLLA, utan att DENNA SYNDENS KÄLLA ORENAR MÄNNISKAN.
Syndanaturen som kom in i människan i fallet är i människan en oren källa som orenar henne och driver henne fel. Till uppror mot Gud. Till oförmåga att ha relation både med sig själv, sina medmänniskor, Gud och skapelsen på ett rätt sätt. Hon är på ett eller annat sätt slav under denna natur. Men ändå är hon förmögen att känna empati, visa omsorg o.s.v. Men detta gör henne inte förenad med Gud hur mycket empati, omsorg och godhet som hon än uppvisar. Hon är till sin natur skild från Gud. Utan möjlighet att själv ändra på det tillståndet.
Efter fallet, är människan -i sig själv – den naturliga människan, som fortfarande intakt finns där med sin egen natur, vare sig ond eller god i sig själv. Demonisk eller Gudomlig i sig själv. Men synden, som en integrerad del av hennes fallna natur, gör enligt Paulus i Rom. Kap. 7 att det goda som hon vill, gör hon inte, men det onda, som hon inte vill, det gör hon ( Att detta handlar om den troende människan framgår av hon här vill göra Guds vilja):
”Om jag (den naturliga människan) gör vad jag (naturliga människan) inte vill (viljan fängslad), så är det inte mer jag (naturliga människan) som gör det, utan synden som bor i mig (som en integrerad del av mitt väsen)”.
Ordet MIG uttrycker här i texten – människans liering med synden. En liering, som gör henne till en syndens slav – för att mätta, hennes drivkraft – egoismen, som efter fallet sitter på ”hjärtats tron”. Men som är något som den troende JAG -naturliga människan inte vill, därför att nu finns även hos den troende människan ”en livets Andes lag”, med Guds Ande som vill i människan få vara ett värn emot syndens natur.
Människans känsloliv och kropp har inte degraderats i naturhänseende. Hennes problem ligger inte i kontakt med materien eller information via sinnevärlden. Vare sig de immateriella sinnena eller de fysiska sinnena. Men som ”död” gentemot Gudsgemenskapen, är hon oförmögen, att tolka information rätt.
Hennes jag – personligheten har inte flyttats om i några ”element” av hennes konstitution och natur. Hennes personlighet är fortfarande allt vad hon är och uttrycker. Som den helhet hon fortfarande är av egen livsande, som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp.
Men den naturliga människans liering med den integrerade syndanaturen, bryter på olika sätt ned hennes personlighet och funktioner. Hon är av synden driven och fängslad från att fungera i den personlighet, som hon är skapad och ämnad att vara. När hon drivs av syndens natur så lever hon i den gamla människan – köttet. Något som Jesus tagit itu med.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Vill alltså ytterligare, innan jag går in på en mer utförlig studie av försoningens konsekvenser, för att detta då ska framgå i en mer sann kontrast till trosförkunnelsens förförelse, ytterligare peka på lögner från trosförkunnelsen och även peka på människans fullt ut hjälplösa situation utan ingripandet fån Kristus.
Den gamla människan köttet
Den naturliga människans liering med denna tidigare angivna syndanatur, är i Bibeln oftast vad som åsyftas med ordet köttet eller också benämnt den gamla människan. Enbart syndens natur kan också kallas för köttet ibland. Ibland är också enbart kroppen översatt till ordet kött. Det skapar förvirring. Speciellt om man läser texten med gnostiskt färgade glasögon.
Vi har ofta gjort misstaget att endast förknippa ordet kött med enbart kroppen eller kroppen och själen och fallit in i ett gnostiskt synsätt på människan. Ska vi få fram Bibelns bild kring den fallna människan, så behöver vi framförallt se att köttet, i beteckningen den gamla människan, så handlar det om här att den naturliga människan är i liering med syndanaturen, följer den och med allt vad hon är och uttrycker och därmed blir en tjänare åt orättfärdigheten.
Denna den fallna människans belägenhet handlar inte om några omvälvningar av ”elementen” i människans egen konstitution. Det handlar inte om att anden (människans livsande) skulle ha mist kontrollen över själ och kropp. Inte heller handlar det om att människan lärt sig leva utifrån sin själ eller nu bara följer kroppens drifter som styrs och domineras av demoniska makter.
Det handlar inte heller om att anden fortfarande har kontrollen, men är fylld av satanisk natur som kontrollerar själen och kroppen. Alla dessa exempel på människotankar och vilsna läror som florerar, har uppstått ur ett gnostiskt synsätt på människans konstitution. Med en förvrängning kring vad som är människans egentliga personlighet, till att enbart omfatta hennes egen livsande och INTE ALLT VAD MÄNNISKAN ÄR.
Man skapar också därmed strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika ”elementen” och motpolsställning mellan ande och materia (Gnosticism – som i ”kristen tappning” är framförallt framträdande inom trosförkunnelsen).
Det sker som tidigare sagts ingen omvälvning av ”elementen” i människan. Inte heller en degradering i naturhänseende av den naturliga människans natur i sig själv. Frånsett att hon för att fortfarande kunna vara räddningsbar, underläggs den kroppsliga döden. Eljest är den naturliga människan i sig själv intakt till sin natur. Med en egen livsande, som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp. Men med en annan natur har, som vi redan sett, nu också införlivats i helheten av vad människan är. Syndens natur.
Den naturliga människan, när hon lever i liering med syndens natur, följer, leds och domineras av den, lever hon i köttet eller den gamla människan. Köttet eller den gamla människan är inte vare sig själen, kroppen eller dessa ”element” tillsammans. Inte heller är det hennes egen livsande uppfylld av satanisk natur. Detta är människotankar uppbyggda på den gnostiska villfarelsen om ande och materia som motpoler.
I köttet, i betydelsen den gamla människan, befinner sig alltså människan, när den naturligt skapade människan följer och leds av den syndanatur, som bor eller integrerats i helheten av vad människan är. Denna människans liering med syndanaturen, som hon INTE SJÄLV kan frigöra sig ifrån, och som dock samtidigt INTE ÄR HON I SIG SJÄLV, har inte bara gjort henne till en notorisk syndare, som handlar fel gentemot Guds vilja, fel gentemot sina medmänniskor och som handlar nedbrytande fel gentemot sig själv.
Människan är dock själv, i sitt arv efter mänsklighetens fall och dess i fallet medgivande av denna oheliga allians med syndens natur, därmed både enskilt och kollektivt ansvarig och står med skuld inför Gud. En katt kan aldrig bli annat än en katt i nästa led. En fallen människa kan inte bli annat än en fallen människa i nästa led och bär hela tiden med sig konsekvenserna (en natur skild från Guds gemenskap) och skulden för mänsklighetens fall.
Detta är en skuld som ingen människa kan återbetala. Eftersom det pris på skulden Gud sätter, är offret av en sann, ren, rättfärdig, syndfri och GUDSFÖRENAD människas kroppsliga blod och lekamen. (Guds rena lamm oskyldigt, slaktat i människans ställe är vad Gud efterfrågar).
Det är ett offer av den naturliga människans natur i Gudsförening som Gud kräver, som betalning för att skulden ska vara löst. Ingen sådan syndfri naturlig människa i Gudsförening finns efter fallet, som kan ge denna lösen. Alla är slavar under syndens natur och syndare, som handlar fel gentemot Guds vilja, handlar fel gentemot sina medmänniskor och som handlar nedbrytande fel gentemot sig själv.
Men människan står där inte bara med skuld. En konsekvens av lieringen med syndanaturen har också försatt henne i ett tillstånd av andlig död. Vilket innebär att hon är skild från gemenskapen med Gud. Utan möjlighet att själv överbrygga denna andliga död. Oförmögen att själv kunna överbrygga denna separation från Gudsgemenskapen.
Det skulle krävas ett syndfritt liv. Ett totalt uppfyllande av Guds lag och vilja. Ett liv i full rättfärdighet och i full Gudsförening, för att överbrygga denna andliga död och åtskillnad mellan människa och Gud. Ingen sådan människa finnes. Det skulle behövas en Jesus Kristus, som i människans ställe tog på sig skulden, försonade/förenade Gud och människa i sin person och jordiska kropp och som kunde bära fram ett RENT, med Gud förenat offer, av Kristi persons kropp och blod på korset. Därmed kommer vi igen fram till försoningen i Jesus Kristus. Bibelns viktigaste budskap!!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Jag är nu framme vid att peka mer konkret på vad som gäller den troende i försoningen och vad som gäller den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen, som kontrast till den falska trosförkunnelsen och börjar med det första resultatet av försoningen i Jesus Kristus:
Försoningens konsekvenser del 1: Rättfärdiggörelsen
När människan upptäcker vem Jesus ÄR och har gjort för henne i sin person som människans ställföreträdare och Hans försonande blodsoffer på korset, med offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset och hon hjälplöst förtröstar till sin företrädare, Frälsare och Herre, så mottager hon som en fri gåva från Gud en tillräknad rättfärdighet på grund av Kristi förtjänst (Se Rom. Kap. 3 – 5; Ef. 1: 13 – 14, 2: 4 – 10).
Det är ett orättvist byte som sker där på korset. Men till människans fördel. Jesu rättfärdighet tillräknas människan, på grund av Jesu syndfria liv, rättfärdighet och Gudomlighet. Människan tillräknas Jesu rättfärdighet, på grund av Hans förtjänst. Utan egen förtjänst och utan möjlighet, att skaffa sig en egen rättfärdighet, som håller inför Gud.
Jesus tillräknas, fast syndfri i sig själv, människans synder, på grund av hennes olydnad, fall och leverne. Utanför Guds vilja. Utan Gudsgemenskap. Med egoismen som drivkraft på högsätet, som i liering med syndens natur integrerad, producerar människan hela tiden synder. Synd och uppror mot Guds levnadsregler.
Människan förmår inte i sitt fallna tillstånd att älska Honom över allting och sin nästa såsom sig själv. Människan gör ont både mot Gud, sin medmänniska och mot sig själv. Hon är oförmögen att leva i gemenskap med Gud, sin medmänniska och sig själv på rätt sätt.
Denna människans belägenhet och hennes synder driver Jesus, som människans representant, upp på korset. så att Gud ska, i Jesu jordiska kropp, kunna utverka ett byte. Ett byte som ska göra Gud moraliskt fri att utdöma en rättfärdiggörelsedom över människan. Det är alltså Dina och mina synder, som driver Jesus upp på korset. Hans kärlek till Dig och mig driver Honom dit. Han vet att det är enda vägen att Gud ska kunna fälla en rättfärdiggörelsedom över oss.
När människan upptäcker detta och hjälplöst sätter sin förtröstan till Jesus, för sin räddning, träder denna rättfärdiggörelsedom in, som laga kraft, som en subjektiv verklighet, över den människan. Rättfärdiggörelsedomen, dömd av tillvarons högsta instans, utan överklagansrätt, är objektivt dömd över alla människor. Gäller i subjektivt laga kraft hos den, som accepterar sin räddning i Kristus Jesus.
När människan i Guds Andes ljus, hör och ser denna domsutsaga. Att hon är benådad för Jesu skull. Då väljer hon om hon ska tacka och acceptera benådningen. Så att domsutsagan vinner laga kraft, subjektivt, i hennes liv, personligen. Eller också förkastar hon domsutsagan. Benådad trampar hon då Jesu blod under sina fötter. Jesus har då dött förgäves för den människan. Det finns inget annat offer givet som kan rädda människan. Benådad stannar hon då kvar i fängelset. Benådad ställer hon då sig själv, kvar under Guds vrede.
”Den som har Sonen, han har Livet. Den som inte har Sonen, har inte Livet, utan Guds vrede förblir över honom”.
Guds vrede består i att Han överger en människa, som inte vill ha med Honom att göra. Människan drar straffet över sig själv. Bort ifrån Gud med alla förfärliga konsekvenser det innebär i den här tiden och evig pina i evighetens värld.
Att bli utlämnad åt synden, ondskan och de demoniska makterna är redan i den här tiden ett fruktansvärt straff. Att i evigheten leva i ett sataniskt tillstånd i en satanisk tillvaro, är en fasansfull vånda – utan slut och möjlighet till förändring. Det ät inte Gud som är grym. Det är människan som är grym mot sig själv, när hon frånsäger sig Gudsgemenskapen.
Människan får i rättfärdiggörelsen, INGEN EGEN RÄTTFÄRDIGHET I SIG SJÄLV. Den egna rättfärdigheten är fortfarande som ”en fläckad klädnad”. Men hon kan, på grund av Jesu förtjänst för henne, på grund av EFTERSKÄNKT SKULD, AV NÅD, UTAN EGEN FÖRTJÄNST OCH FÖRMÅGA, FÅ TILLRÄKNA SIG JESU RÄTTFÄRDIGHET! Gud tar på sig nådens glasögon och säger: RÄKNAD FÖR RÄTTFÄRDIG FÖR KRISTI SKULL!!
Den tillräknade rättfärdigheten från Gud grundar sig uteslutande på Guds barmhärtighet, nåd och Kristi förtjänst. Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.
Förtröstan till Jesus producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor omfamnas subjektivt, i den enskildes liv, genom förtröstan till Jesus. Förtröstan till Jesus är endast medlet, det passiva verktyget, som omfamnar/mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse.
Vilket handlar mindre om att ta emot som en slags prestation. Det handlar mer om att upptäcka, acceptera och glädja sig över den fria gåvan från Gud. Något som jag varken har gjort eller kan göra något för att förtjäna. Utan den fria gåvan från Gud är något som Jesus förtjänat åt mig.
Vår tillräknade rättfärdighet från Gud i en rättfärdiggörelsedom över människan för Kristi hennes ställföreträdares skull är en fri gåva från Gud, som människan i en hjälplös förtröstan har att omfamna denna framsträckta gåva från Gud i Kristus Jesus vår ställföreträdare, Frälsare Herre och Gud.
Gud själv skapar hos oss denna omfamnande förtröstan, genom förkunnandet av evangelium, som visar oss den framräckta fria gåvan från Gud. Människans hjälplösa förtröstan skapar inte gåvan eller gör sig förtjänt av gåvan från Gud. Gud har redan gett gåvan som Han räcker fram i evangeliet om Jesus och människans förtröstan griper hjälplöst efter denna gåva.
Rättfärdiggörelsedomen och benådningen är ett faktum före människans hjälplösa förtröstans gripande efter den gåvan och inte tvärtom. Först måste ju brottslingen benådas och fällas rättfärdig för Kristi skull, innan han kan hjälplöst förtrösta till benådningen. Evangelium om Jesus överräcker denna benådning och den som förtröstar till den blir verkligen benådad, får verkligen gagn av den skänkta benådningen. Ingen är i personlig besittning av en gåva, bara därför att det finns en givare och en gåva.
Förtröstan till Jesus tar givaren på orden och accepterar gåvan, som finns där före accepterandet. Förtröstan till Jesus är alltså inte orsak till gåvan utan accepterandet av den gåva som redan fanns där på grund av ”en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus…och de blir räknade för rättfärdiga genom Hans nåd genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud ställt fram som ett försonings medel genom tro i Hans blod” Rom. 3: 22 – 24.
Uppmaningen från Gud att förtrösta till Jesus, innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet ta emot hans gåva : syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen och evigt liv. Förtröstan till Jesus omfamnar detta erbjudande.
Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte världen deras synder (2 Kor. 5 : 17 – 21). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor (Rom. 5 : 18).
Men de som avsäger sig Guds fria gåva i Kristus Jesus och som inte i förtröstan omfamnar denna fria gåva – går dock evigt förlorade. De har förkastat Kristus, förkastat benådningen. avvisat försoningen, rättfärdiggörelsen, syndernas förlåtelse. De väljer själva att ställa sig utanför benådningen.
Människan är efter Jesu försoning, fri att sätta sin förtröstan till Honom. Få sig Hans rättfärdighet tillräknad och komma in i ett rätt förhållande till Gud. Därför vädjar Gud. ”Låt försona er”. ”Den som vill, han kommer och tar Livets vatten för intet.”
”Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen”. Gud vädjar därför på otaliga ställen i Skriften till människan, att hon ska ställa, sin vilja under Guds vilja och sätta sin förtröstan till Jesus. ”Idag om ni får höra Hans röst så förhärda inte era hjärtan”, säger Han. Han säger det för människans bästa och att hon inte ska säga nej till Guds rättfärdiggörelsedom över människan i Kristus Jesus.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Försoningens konsekvenser del 2: Pånyttfödelsen.
Jesus säger att om en människa inte blir född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike. Jesus säger att Han ”står för dörren och klappar”. Det gör Han, när någon hör budskapet om vem Jesus är och har gjort på korset. Han fortsätter. ”Om någon låter upp så ska jag gå in”. Hjälparen är till bl.a för ”att verka fram vilja och gärning”. Han försöker förmå Människan att öppna dörren för Jesus. Johannes uttrycker att om någon tar emot Jesus, så ger Gud den människan, rättighet att vara Guds barn och bli född ovanifrån – bli född av Gud. (Joh. 1: 12 – 13)
När en människa påverkats av Guds Ande så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och börjar umgås med Jesus, sker det i den människan, en Andlig pånyttfödelse. Gud sätter sin äganderättstämpel på den människan. Den Helige Ande – Hjälparen som Jesus sänt i sitt namn, tar sin boplats i den troendes väsen.
Den Helige Ande bor inte instängd i människans egen livsande, den livsande som gör henne till en levande varelse med själsliga och kroppsliga förmögenheter oavsett om hon är pånyttfödd eller inte. Utan hos den troende bor Guds Ande insprängt i och påverkar allt vad människan är.
Gud bor i den troende människan, utan att fördenskull vara människans egen identitet eller att människan därmed i sig själv skulle vara Gudomlig. ”Då ni nu har kommit till tro så har ni som insegel undfått den utlovade Helige Ande, vilken är en underpant på vårt arv” ( Ef. 1: 13 – 14 ). Läs vidare om den Helige Andes inneboende i den troende människan i Joh. Kap. 14 – 17.
Det är inte människans egen livsande, som gör henne till en levande varelse med själsliga och kroppsliga funktioner, som varit död och som nu fått ett nytt liv. Men Gudsgemenskapen som varit död, har nu fått liv igen. Hela människan, har blivit inbegripen i ett nyskapande i Kristus. Hela resultatet av det, når sin fullbordan på uppståndelsens dag.
Den troende människan har inte fått en rättfärdighet, i sig själv, inplanterad, som trosförkunnelsen lär, om att ”du var en syndare men nu har du blivit verkligt rättfärdig”. Den naturliga människan med sin egen livsande är kvar. Synden som en fördärvskraft finns kvar som en integrerad del av hennes natur. Den är inte bortkapad. Gud har en annan lösning för problemet med den syndiga naturen. Den helige Ande finns nu, integrerad med människans väsen, som en Livets Andes lag.
Det första stora som nu har hänt är, att Gud förmått den troende, att lägga sin vilja under Guds vilja. Människans vilja kommer ur sitt fängelse. Den självupptagna egoismen behöver inte längre nödvändigtvis, vara hennes drivkraft. Guds vilja kan få vara hennes drivkraft. Den naturliga människan, är inte lika tvångsmässigt nödgad, att vara slav under synden.
Jesus vill visa henne, att hon nu har en möjlighet, att liera sig med en ”Livets Andes lag”, som är ett resultat av, att den Helige Ande har flyttat in, som en integrerad del, i människans väsen. Det andra stora som händer är att människan får del av Guds eget liv. Som ett insegel, som en Hjälpare, som en Livets Andes lag.
Den troende får, genom den Helige Ande, en ny livsinriktning och är fri, att rikta sitt sinne mot Gud och Guds vilja, som blir hennes glädje, att leva i. Den naturliga människan kan, genom Den Helige Ande, mer och mer få se vad Jesus är för, med, i och genom den troende.
Det tredje och största som nu hänt är att människan, genom Jesu försoning, fått ett evigt liv i Guds gemenskap och ska i evighetens värld enligt Johannes : ”vad vi ska bli är ännu inte uppenbart, men ett vet vi att vi ska bli Honom lika”. Vad det nu riktigt kan innebära. Vi kan aldrig vara Jesus lika på annat sätt än att vi får en enligt 1 Kor. Kap. 15 uppståndelse/härlighetskropp som kommer att passa in i evighetens värld tillsammans med Jesus.
Den Helige Ande förhärligar alltid Jesus. Det är alltid Jesus som blir stor när Guds Ande är verksam. Det finns många namn på Den Helige Ande, den tredje Gudomspersonen. Namn som uttrycker vem Han är hurudan Han är och vilka uppgifter Han har. Låt oss bara här konstatera att Anden har full väsensenhet med Gud. Samma väsen och natur. Ändå skilda i tre personer. Fader, Son och Ande. Förenade till ett, genom full väsensenhet.
Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen genom den Helige Ande. Den troende har BLIVIT LIERAD med Honom i omvändelsen, sinnesändringen, tronskiftet, pånyttfödelsen. Gud kommer alltid att vara Gud och människan kommer att förbli människa och människa förenad med Gud, utan att fördenskull någonsin uppnå full väsensenhet med Gud, men något som ger henne i uppståndelsen en härlighetskropp av evigt liv, som passar in i den himmelska världen i Guds gemenskap.
Guds Ande vill alltmer förmå den troende att älska Gud av allt sitt hjärta, all sin själ och allt sitt förstånd. Alltmer förmås till att älska sin nästa så och sig själv och hela skapelsen på ett rätt sätt. Förmås till att sluta dyrka det skapade framför Skaparen och överge avgudar, självhävdelse, vinningslystnad, karriärjakt, osund njutningslystnad och falska religionssurrogat.
Trosförkunnelsen hävdar enligt Hinn, Hagin, Copeland etc. att vi är ”små Jesusar” och är honom lika. Men Vad är det då för skillnad på Jesus, när Han gick på jorden och den troende efter pånyttfödelsen?
Minst tre himmelsvida skillnader.
Den troende lever i det tillräknade verk som Jesus utförde. Medan Jesus utförde verket. Jesus var helt rättfärdig, Medan den troende lever i den tillräknade rättfärdigheten från Jesus.
Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och får en uppståndelse/härlighets kropp av evig natur tillsammans med Gud i evighetens värld. Utan att hon fördenskull är ”skapad till likhet med Gud” och skulle vara som Gud som den falska trosförkunnelsen lär.
Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt (”född i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet” – Rom. 8: 3 ). Jesus stängde alltså synden ute ur den mänskliga naturen (Något som för den troende människan, når sin fulla konsekvens i evighetens värld). Medan den troende här i tiden har synden kvar som en integrerad del av sitt väsen och ”pendlar mellan den gamla och nya människan” – återkommer till detta längre fram.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Forts försoningens konsekvenser för den troende: Den nya skapelsen del 1 . En tredje natur
När en människa påverkats av Guds Ande och Ord, så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och hjälplöst sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och börjar umgås med Jesus, så beskriver Bibeln att det i den människan sker en Andlig pånyttfödelse. Att människan blir en ny skapelse. Vad handlar det då egentligen om?
Som jag redan visat på, när det gäller ande, själ och kropp och människans konstitution i förhållande till syndens natur och Guds Ande, så försöker man i trosförkunnelsen och den avfallna kristenheten att skapa en enkel logisk bild med några enstaka ord ur Bibeln.
Detta som trosförkunnelsen här lär, är något som däremot inte stämmer med den bild Bibeln som helhet ger oss från bl.a. Rom. kap 6-8 . Och det stämmer inte heller med vad som Bibeln lär oss från Joh. kap. 14 – 17. Där pekar Jesus på hur hela Gudomen ska bo i MÄNNISKAN: ”sanningens Ande som världen inte kan ta emot…men ni känner honom ty han bor hos er och ska vara i er…och min Fader ska älska honom och (OBS!) VI ska komma till honom och taga VÅR boning hos honom…”.
Här nämns överhuvudtaget aldrig människans egen livsande i sammanhanget. Och inte heller nämns människans egen livsande, när det i Skriften talas om att MÄNNISKAN BLIR EN NY SKAPELSE ( 2 Kor. 5: 17 – 21 )
Vi behöver i ljuset av övrigt från Guds Ord se vad det nya är som kommer in när människan säges bli en ny skapelse. Vad eller vem är det som är den nya skapelsen? Är det en viss komponent av människan som är en ny skapelse? Är det en viss del av människan som blivit ny? Är det nya eller den nya människan, något som aldrig har funnits förut som trosförkunnelsen lär? Är det människan i sig själv som blir ny?
”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)
Det står inte här, att någon I SIG SJÄLV är en ny skapelse. INTE heller står det att det är en SPECIELL DEL i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen livsande nämns överhuvudtaget inte. Det står, att OM NÅGON ÄR I KRISTUS OCH ATT NÅGOT NYTT HAR KOMMIT IN SÅ ÄR HAN EN NY SKAPELSE. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst ”element” i människans konstitution? Vad är det nya som kommer in?
Det är INTE ett visst ”element” i människans egen konstitution som är i sig själv en ny skapelse. Denne NÅGON ÄR DEN NATURLIGA, URSPRUNGLIGA MÄNNISKANS NATUR med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som I LIERING MED EN NY NATUR, Guds Ande, SOM TILLSAMMANS är den nya skapelsen.
Det nya som kommit in är INTE NÅGOT NYTT I MÄNNISKAN I SIG SJÄLV. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur (hela Gudomen av Fader Son och Ande i den sammansatta enheten av den ende Guden bor i MÄNNISKAN), som en underpant på hennes arv, en Guds äganderättsstämpel OCH DÄRMED BLIVIT LIERAD MED GUD och som säkerställer att hon kommer att passa in i evigheten tillsammans med Gud.
DET NYA som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur som ger en FÖRANKRAD GEMENSKAP MED GUD. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin EGEN IDENTITET och natur, NU LEVER TILLSAMMANS med Kristus och HANS EGNA IDENTITET och natur. FÖRENADE MEN ändå här i tiden ÅTSKILDA. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden är/var förenade, men ändå åtskilda.
Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. Den naturliga människans egen natur är fortfarande intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av ”elementen” i sig. Det sker INTE ETT ANDEBYTE, MEN DET SKER ETT TRONSKIFTE I MÄNNISKAN: Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon NU fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord. HON KAN NU VÄLJA ATT HA JESUS SOM HERRE!
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som NU gjorts levande (förenats med Gud igen). Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut (enligt trosförkunnelsen), som flyttat in och I SIG SJÄLV ÄR EN NY SKAPELSE, när det talas om att det gamla är FÖRGÅNGET och att NÅGOT NYTT har kommit. DET FÖRGÅNGNA, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. DET NYA, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv. HON ERBJUDS ATT HA JESUS SOM HERRE I SITT LIV!!
I den felaktiga fixeringen vid människans konstitution. Med bilden av de tre ringarna och Guds boplats i människans egen ande, uppstår misstaget att det är ett andebyte av människans EGEN LIVSANDE som sker. Alltså att det skulle ske en redan här i tiden naturförändring av människans konstitution och egna natur I SIG SJÄLV. Enstaka Bibelord kan styrka tanken på ett andebyte i människan, men helheten av den bild Bibeln ger, är att det HANDLAR OM ETT TRONSKIFTE OCH INTE OM ETT ANDEBYTE I MÄNNISKAN!!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Forts försoningens konsekvenser för den troende: Den nya skapelsen Del 2. Forts. En tredje natur
Lite repetition: Helheten av Bibelns framställning ger alltså bilden av ett TRONSKIFTE i människan, där den naturliga människan med sin egen natur I SIG SJÄLV, fortfarande här i tiden är intakt, men FÅR EN NY HERRE. Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är ALLTSÅ INTE här i tiden ett andebyte, utan ett TRONSKIFTE i människan!
Vad är det som kommit in i den nya skapelsen? Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN. Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är: MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande gör henne till en levande personlighet av själ och kropp.
DÄR I HELHETEN AV MÄNNISKAN BOR GUD OCH ÄR INTE KNUTET TILL ETT VISST ”ELEMENT/FYSISK DEL ELLER IMMATERIELL DEL” av hennes konstitution. GUD SÄGES BO I MÄNNISKAN! ALLTSÅ I HELHETEN AV VAD HON TILL SITT VÄSEN ÄR!
Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur ( NÅGOT SOM INTE INNEBÄR NÅGOT MER ÄN ATT HON KOMMER ATT FÅ EN EVIGHETSNATUR SOM PASSAR IN I EVIGHETEN TILLSAMMANS MED GUD. JAG HAR TIDIGARE GJORT MISSTAGET ATT SE PÅ DETTA, SOM ATT MÄNNISKAN I SIN UPPSTÅNDELSE SKULLE BLI ”LIK” = SOM GUD, MEN HAR SEDERMERA INSETT ATT ”GUDSLIKHETEN”, HANDLAR OM EN EVIGHETSNATUR SOM PASSAR IN I GUDS GEMENSKSP UTAN ATT MAN FÖR DEN SKULL SKULLE VARA FÖR ÖVRIGT ”LIK GUD”.
Trosförkunnelsen lär att vi redan i den här tiden blivit som Ekman uttryckte det: ”Inte som Gud, men såsom en Gud”. Jag har tidigare då dragit denna gräns vid att gälla efter uppståndelsen och ingången in i den eviga världen, men alltså som sagt, så har jag alltmer börjat inse att ”Gudslikheten” handlar om en evig natur som passar in i evigheten tillsammans med Gud. Men att vi fördenskull aldrig kommer att bli ”såsom en Gud”. Utan människan kommer alltid att vara människa och Gud kommer att vara Gud och människan förenad med Gud, med i evigheten en förhärligad uppståndelskropp som passar in i den eviga världen.
Men här i tiden, så genom Guds Ande, som en integrerad del av hela den troendes väsen, så har den troende därmed BLIVIT LIERAD MED GUD. Vad är då den nya skapelsen? Den nya skapelsen är människans liering med och delaktigheten av det Gudomliga livet. Det är INTE MÄNNISKAN I SIG SJÄLV, eller någon speciell del eller ”element” av hennes konstitution, som i den här tiden blivit nyskapad. DET ÄR LIERINGEN MED GUD SOM ÄR DEN NYA SKAPELSEN!!!!
Fixeringen vid människans egen ande i pånyttfödelsen leder vilse, när det gäller att försöka förstå hur det hela fungerar här i tiden. Bibeln talar aldrig om att den egna människoanden blir född på nytt.
Den säger ”om någon (hela den naturliga människans natur) ÄR I KRISTUS SÅ ÄR HON EN NY SKAPELSE”. Alltså handlar det om EN RELATION, DÄR MAN TILLSAMMANS ÄR EN NY SKAPELSE ÅTSKILDA MEN SAMTIDIGT FÖRENADE. Bibeln talar om att Gud bor i människan, i helheten av allt vad människan är och talar aldrig inte om en fixering vid människans egen livsande och att det är där som Gud skulle ha sin boplats.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Forts försoningens konsekvenser för den troende: Den nya skapelsen Del 3. Identiteten.
Misstaget i trosförkunnelsen, om att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, i deras vilsna människosyn, leder till nästa misstag i deras lära, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en HELT NY IDENTITET AV MÄNNISKAN I SIG SJÄLV, som så brukar den gamla bostaden själen och kroppen.
Detta är en senare konsekvens av läran: ”jag är en ande som har en själ och bor i en kropp”. Men OBS! Människan är inte en ande som har en själ och bor i en kropp, utan är en hel sammansatt människa med en egen livsande som gör henne till en levande varelse med själsliga och kroppsliga funktioner!!!
Den onda naturen skulle inte längre här enligt ovanstående falska lära från trosförkunnelsen finnas i denna nya identitet (människans nya ande som säges vara skapad i syndfrihet, rättfärdighet och i likhet med Gud) utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild som Bibeln ger.
”OM NÅGON ÄR I KRISTUS SÅ ÄR HAN EN NY SKAPELSE”.
Denne NÅGON, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är HAN? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med EGEN NATUR OCH IDENTITET), SOM ÄR I KRISTUS (EN ANNAN NATUR OCH IDENTITET), som (OBS OBS!!)SOM TILLSAMMANS är en ny skapelse!
Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, LEVER NU TILLSAMMANS MED KRISTUS, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå ÅTSKILDA TILL NATUR OCH IDENTITET. TILLSAMMANS ÄR DE DEN NYA SKAPELSEN, DEN NY MÄNNISKAN! ALLTSÅ PÅ INGET SÄTT ÄR DET MÄNNISKAN I SIG SJÄLV, S0M SKULLE VARA DEN NYA SKAPELSEN!!
Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre: Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
Det talas idag ofta om att SE DIN IDENTITET I KRISTUS. Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur. Detta eftersom hon nu i sin egen ande , som det så vilset sägs vara hennes egentliga identitet = att människan blivit I SIG SJÄLV en ny skapelse.
Det heter i trosförkunnelsen, att den troende är en ny människa, som aldrig har funnits förut. Men att hon nu är i sin egen identitet, sin egen ande, blivit skapad till likhet med Gud. Detta är inte vad Bibeln lär. Utan detta är ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons ”uppenbarelsekunskap”, som senare förmedlades av Sten Nilsson, Ekman etc. och med rötterna ytterst i Gnosticismen.
Vidare finns det väldiga missförstånd ( Inte bara i trosförkunnelsen utan även bland andra idag avfallna företeelser på den andliga arenan), med att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”. Bemöter här nu en del vilsna slutsatser som vilset förmedlas utifrån denna Bibelvers:
1. Detta innebär på intet sätt, att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen, som trosförkunnelsen så vilset lär.
2. INTE heller betyder denna Bibelvers, att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det nu skulle vara Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet.
3. INTE innebär denna vers heller, att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet och att Kristus skulle vara den troende människans hela nya identitet.
Sanningen är att dessa identiteter lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå TILLSAMMANS och den naturliga människan är nu fri att ha Jesus som Herre. ”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”
”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”, står här för samma sak. Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv (den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig” – i ” Han som är en ny skapelse” – Den nya människan. Jesus och Paulus lever alltså ÅTSKILDA i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ÄNDÅ TILLSAMMANS ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
DEN NYA SKAPELSEN är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet och Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet. De lever ÅTSKILDA MEN ÄNDÅ TILLSAMMANS och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan: Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.
Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gudomen. Ett i identitet, personlighet och natur!
( Joh. 16: 28; 17: 5; Kol. 1: 15 – 17; 2: 9: ”jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern…och nu Fader förhärliga du mig med den härlighet som jag hade hos Dig, förrän världen var till…i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat…alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom. Ja han är till före allt annat och allt äger bestånd i honom…Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen”).
Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Gud. Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld inte blir mer lik Gud, än att hon får en evig härlighetskropp som passar in i den eviga Gudsgemenskapen med Gud och inte då ”såsom en Gud”, utan som en förverkligad, förhärligad människa i enlighet med den hon var ämnad och skapad till att vara och bli .
Vi ska INTE identifiera oss med Kristus. VI BLIR ALDRIG KRISTI IDENTITET!! Vi ska identifiera oss som varandes en kristen som lever tillsammans med sin Frälsare och Herre och vad det betyder för oss i försoningen och vad det betyder för oss efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen?
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Forts försoningens konsekvenser för den troende: Den nya skapelsen Del 4: Striden mellan Anden och köttet.
”TY KÖTTET HAR BEGÄRELSE MOT ANDEN OCH ANDEN MOT KÖTTET, DE TVÅ LIGGA JU I STRID MED VARANDRA FÖR ATT HINDRA ER ATT GÖRA VAD NI” Gal. 5:17.
En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen man förvärvat från Pingstteologin och som så senare vidareutvecklats trosförkunnelsen till en fullmogen förförelse. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, med vidareutvecklingen att människan får en ny egen ande skapad till likhet med Gud, så synes det ju då här vara enkelt vad som står i denna Bibelvers, utifrån en Pingstteologi som havande av förförelse fram till fullt förlöst villfarelse i trosförkunnelsen.
Det är här lätt, om man är redan vilseförd av trosförkunnelsens villfarelse, att då fortsatt misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Det är även lätt om man redan är vilseledd av trosförkunnelsens förförelse, att här läsa in att det är människans egen ande, (där det antingen sägs att det är där Gud bor = Pingstundervisning, eller att människans egen ande i sig själv är en ny syndfri identitet skapad till likhet med Gud = förförelsen fullmogen i trosförkunnelsen), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna säges sitta. Människan blir här vilset beskrivet, som att vara försatt till en strid med sig själv, mellan olika delar av hennes skapelse.
Detta falska uppstår och fortsätter växa till övermognad, när man så vidare nappar på förförelsen om att lösningen heter att människans egen ande, som säges vara skapad till likhet med Gud, ska ta kontrollen över själ och kropp och att människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande och därför nu åter ska lära sig leva inifrån sin egen ande.
Man faller så vidare till föga för fortsättningen av förförelsen om att människan i fallet lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp och att hon nu ska ÅTER LÄRA SIG LEVA INIFRÅN SIN EGEN ANDE, DÄR HON ÄR EN NY SYNDFRI IDENTITET OCH VERKLIGEN RÄTTFÄRDIG, där Gud sägs tala med människan genom uppenbarelsekunskap till hennes ande.
Där det även heter att människan inte ska lyssna till ”sinneskunskap” som kommer från djävulen. Detta är gnostcism ala ”kristen” trosförkunnelse!! Och lägger man därtill trosförkunnelsens troslära med rötterna i New Thought och Christian Scince så har man en fullgången förförelse från avgrunden med råge!
Men ”hänryckta kristna” verkar ha slutat lyssna till ”varning, förmaning, uppbyggelse och tröst” och bara jagar vidare med falsk profetia, falska lärare, falsk uppenbarelse, falska helanden, falska pånyttfödelser, bara man får jaga vidare som efterföljare till falska härlighetspredikanter som ”kliar dem i öronen”.
Det heter alltså i villfarelserna i tiden, dels antingen att Gud bor i människans egen ande eller att människans har en egen ny ande skapad till likhet med Gud, med alla Hans attribut deponerade, färdiga att förlösas. Där hon ska ”komma in i flödet” via uppenbarelsekunskapen till sin ande där Gud talar, och att hennes egen ande så ska ta kontroll över själ och kropp. Det finns lite olika varianter av denna densamma villfarelsen.
DE HAR DÅ ALLA SOM FÖRMEDLAR DIVERSE FÖRFÖRELSE KRING DENNA BIBELVERS MISSAT ATT I DENNA TEXT FINNS TRE PARTER!!
”de TVÅ ligga ju strid MED VARANDRA för att hindra ER att göra, vad ni vill.”
Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?
I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten, DEN NATURLIGT SKAPADE MÄNNISKAN, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp. Köttet i texten, syftar INTE här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar INTE heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.
I DET HÄR SAMMANHANGET SYFTAR ORDET KÖTT, PÅ DEN NATURLIGA MÄNNISKANS FORNE HERRE – SYNDANATUREN. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur GUDS ANDE. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är. Ef. 1: 13 – 14: ”Ja, i honom har ni sedan ni kommit till tro, som ett insegel undfått den utlovade Helige ande, som är en underpant på vårt arv, till förvissning om att vi ska förlossas hans härlighet till pris”.
DET ÄR DESSA SOM STRIDER MOT VARANDRA – ANDEN OCH SYNDANATUREN och inte människan själv som är i strid med olika komponenter av sin skapelse! HELA MÄNNISKAN – här i texten benämnt ER är inbegripen i denna strid OCH ÄR I LIERINGEN MED JESUS ( enligt Rom. Kap. 6 ) FRI ATT VARA SOM DÖD MOT SYNDANATUREN OCH SOM LEVANDE MOT GUDS ANDE VILJA OCH ORD!
DEN FORNE HERREN SYNDANATUREN, STRIDER MOT DEN NYA HERREN – GUDS ANDE. Det är de två naturerna i människan som nu STRIDER OM DEN TREDJE PARTEN: Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja , med JESUS SOM HERRE över sin egen natur, sitt leverne och agerande.
länkar till bloggen under detta inlägg: http://tre-skrivare.se/hf/Tro_Rot.htm ; http://tre-skrivare.se/hf/NewAge.htm och även så en länk till passande plats om Ekmans och trosförkunnelsens undervisning: http://tre-skrivare.se/hf/HBok.htm#Kap4n4
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Forts försoningens konsekvenser för den troende: Den nya skapelsen Del 5 a: Vandra efter Anden
”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)
Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Och om man har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution ala trosförkunnelsen och är fixerad vid en förenklad bild från ”de tre ringarnas förklaringsmodell” över hur Gud bor i människans egen ande ala Pingstteologi.
Ja, då är det lätt att här läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden tolkar man som att vandra efter sig egen ande där Gud sägs bo enligt Pingstteologi. Eller vandra efter den egna anden som i trosförkunnelsen blivit en ny identitet skapad till likhet med Gud, syndfri och verkligen rättfärdig).
Man läser här genom sina av antikrists ande påverkade tankebyggnader från vilsna förförelser i tiden in, att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (”genom ande döden kroppens gärningar”), där sätet för de syndiga begärelserna påstås sitta i kroppen. Man läser så då naturligtvis in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution och det mynnar så ut i en total lögnens villfarelse.
Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger, så kommer de i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.
Där framgår att den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
Andligt väsende, som i texten står med litet a, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av ”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”. Det står alltså för Den nya skapelsen – Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå lever tillsammans.
För en del räcker det inte med att som troende vara förenad med Jesus och leva tillsammans med Honom. Utan man ”trycker på” litet extra, fram till en förförelse kring att människan I SIG SJÄLV, blivit som Kristus I SIN EGEN IDENTITET. Så har man då upphöjt sig till en självförGudning. Upphöjt sig själv TILL ATT VARA GUDOMLIG I SIG SJÄLV. Då är man tillbaka till fallets dag där människan faller för frestelsen att få vara som Gud.
(Ofta är detsamma ”härlighetspredikanter”, som idag även talar om en kort tid framför innan Jesu ”snara tillkommelse”. Det blir till en lögn enligt 2 Tess. 2: 1 – 4: ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi ska samlas hos honom ber vi er, bröder, att inte plötsligt tappa fattningen. Låt er inte skrämmas av någon ande eller av något ord eller brev som påstås komma från oss och som säger att Herrens dag är här.
Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.”
Vad vi nu har framför oss är vedermödan och framträdandet av den falske världsfrälsaren – en istället för Kristus. Det verkar som att en del predikanter idag har väldigt svårt att läsa innantill och hellre vill framstå som populistiska härlighetskristna med att ”allt står väl till” med att Kristus kommer snart och tar oss undan vedermödan och antikrist ankomst.
Så tillbaka till ämnet: När den naturliga människan, lever i detta nämnda ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende” (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
Då utför inte människan, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende. I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Forts försoningens konsekvenser för den troende: Den nya skapelsen Del 5 b: Vandra efter Anden
Det handlar alltså INTE alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande, eller att människan i pånyttfödelsen fått en egen ny ande skapad till likhet med Gud och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med ALLT VAD HON TILL EN HELHET OCH ENHET ÄR, VANDRAR EFTER GUDS ANDE VILJA OCH ORD. DET HANDLAR OM ATT GÖRA TRONSKIFTE OCH INTE OM NÅGOT ANDEBYTE.
Det handlar om att SOM HEL SANN GUDSFÖRENAD MÄNNISKA, ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Det handlar om att inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är GENOM SIN LIERING MED JESUS FRI ATT VÄLJA SIN HERRE.
När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.
Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet LEVER TILLSAMMANS med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. ÅTSKILDA MEN TILLSAMMANS I DEN NYA SKAPELSEN.
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.
Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla hennes sinnen. Han rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.
I FIXERINEN AV MÄNNISKANS EGEN LIVSANDE UPPHÖR UPPHÖJELSEN AV GUD OCH DÄR STARTAR DÅ UPPHÖJELSEN OCH SJÄLVFÖRGUDNINGEN AV MÄNNISKAN I SIG SJÄLV.
Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan. Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Man ser inte att Guds eget liv inte ska blandas ihop med människans egen livsande, hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande mänsklig personlighet av själ och kropp.
En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden . Alltså såsom en Gud redan här och nu. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu och ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism.
DET ÄR GUDS ANDE VI SKA VARA BEROENDE AV. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är och vi ska inte tro att vi som några slags ”andliga broilers” ala trosförkunnelsen har något att komma med. Alla har vi att krypa till korset och inse Jesu ord om att ”mig förutan kan ni inget göra”!!
Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet. Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och människans egen livsande, hennes eget liv (ordet ande betyder egentligen andedräkt), som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Vi ska inte blanda ihop dessa och inse att det INTE är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring I SIG SJÄLV, utan att hon erbjuds ett TRONSKIFTE till att ha Jesus, Guds Ande och Ord som Herre och ledstjärna för sitt liv som OMFATTAR HELA MÄNNISKAN.
Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå, inte bara redan här i tiden, utan även i evigheten. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande och talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.
Men man kan alltså inte säga att antingen anden, själen eller kroppen, var för sig blivit född på nytt eller inte. PÅNYTTFÖDELSEN, DEN NYA SKAPELSEN ÄR DEN ÅTERUPPRÄTTADE GUDSGEMENSKAPEN, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen. Denna nya skapelse. Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av livsande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet, som passar in i en evighet tillsammans med Gud.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Vad vore katastrofen om Jesus skilts från Gud, andligt död och vad undanröjde denna katastrof del 1
Var Jesus en andligt död människa hade djävulen segrat och vi har ingen frälsning. Därför är det så viktigt att vi som kristna verkligen ser detta klart och kan vederlägga alla läror som i sitt antikristliga, Gudsförnekande och antiförsoningsbudskap vill åstadkomma en JDS. Märk att alla samtidigt säger sig ta avstånd från JDS, samtidigt som de på allehanda sätt ändå bejakar JDS i en svårbegriplig dubbelhet.
En del menar att man kan komma undan problematiken med att säga ”huvudsaken är att jag tror på att Jesus dog tillräckligt”. Men OBS! därmed säger man ju att det inte spelar någon roll om Jesus dog andligen och skildes från Gud eller inte!! MEN DET ÄR JU DETTA SOM ÄR SKILLNADEN MELLAN SANN OCH FALSK TRO OCH DET KVITTAR TYDLIGEN FÖR EN DEL = SKRÄMMANDE!!
En andlig död/åtskillnad från Gud av Jesus innebär:
1. En upplösning av Guds oupplösliga sammansatta enhet av Fader Son och Ande i ”Jag ÄR Herren, herren är en”. Detta eftersom ju Jesus då är fånskild livet i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande, om Han är frånskild Guds liv.
2. En andlig död av Jesus/åtskillnad från Gud innebär att Han då inte längre vore Kristi person – som är detsamma som Gud och människa förenade och det gör än värre om intet Skriftens Ord om vem Jesus ÄR:
Joh. 16: 28; 17: 5; Kol. 1: 15 – 17; 2: 9: ”jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern…och nu Fader förhärliga du mig med den härlighet som jag hade hos Dig, förrän världen var till…i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat…alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom. Ja han är till före allt annat och allt äger bestånd i honom…Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen”.
3. Offret på korset vore då en andligt död (från Gud åtskild) människas kropp och blod och inte ett offer av KRISTI kropp och blod. Människans ställföreträdare vore lika misslyckad som Adam och Jesus är inte Gud kommen i köttet längre.
Där i människans ställföreträdare Jesus Kristus, är en andlig död – åtskillnad från Gud omöjlig, genom att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus inte kan upplösas, så länge Jesus är syndfri och rättfärdig. Därmed blir den andliga döden – åtskillnaden från Gud, övervunnen i människans ställföreträdare och Kristi person, GENOM ATT DEN ALDRIG SKER!!
Jesus är hela tiden Kristus! (Guds fullhet lekamligen – Gud i köttet – sann Gud och sann människa – sann Gudamänniska). Allt annat är en antikristlig tro på Jesus! Som nu förmedlas av andliga ledare och ”kristna rörelser” (under samtidigt med ord om Jesus som sann Gud och sann människa, men som i praktiken bara är tomma ord, med annan betydelse bakom, om man ser till slutprodukten av vad man egentligen lär!!).
Detta sker för att förbereda det avfall som ska hälsa antikrist välkommen in på arenan! När någon varnar för detta, så skjuter fienden in budskap från vargar i fårakläder om ”evakuering” undan denna verklighet som vi har framför oss med vedermödan och antikrists tillkommelse som ett plagiat av Kristi sanna ankomst. De som varnar för detta skeende hånas av såväl otroende som ”troende” människor” = ”som det var på Noas tid”.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Vad vore katastrofen om Jesus skilts från Gud, andligt död och vad undanröjde denna katastrof del 2
Att Jesus skulle skiljas från Gud i naturhänseende, dö andligen, för att sona synden därför att människan är andligt död, skild från Gud, är en mänsklig tanke och INTE VAD BIBELN FRAMSTÄLLER. Tvärtom gör det omintet den viktiga del av försoningen som har med segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud att göra.
Nämligen JESU SYNDFRIHET OCH RÄTTFÄRDIGHET, SOM GÖR ATT HAN INTE SKILJS FRÅN GUD TILL SIN NATUR , DÖR ANDLIGEN, UTAN ATT HAN MED BEVARAD ENHET MED GUD FÖRSONAR/FÖRENAR HAN SÅ GUD OCH MÄNNISKA I SIN PERSON OCH JORDISKA KROPP OCH DÄR ÖVERVINNER HAN SÅ DEN ANDLIGA DÖDEN – MÄNNISKANS ÅTSKILLNAD FRÅN GUD!
Vad säger Gud själv vidare i Bibeln kring tanken att Jesus skulle få en syndig natur och dö andligen? ”RÄTTFÄRDIG led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud.” (1 Petr.3:18) ”En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var HELIG, OSKYLDIG, OBESMITTAD, SKILD FRÅN SYNDARE ” (Hebr. 7:26)
Ty Hans död VAR EN DÖD FRÅN SYNDEN…” (Rom. 6:10). (En andlig död av Jesus, åtskild från Gud till natur med en syndig natur, skulle innebära en död IN i synden och INTE FRÅN synden). Syndens natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.
”.. i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet.” D.v.s. övervann och besegrade den andliga döden där i sin jordiska kropp (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3) Samtidigt är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, OUPPLÖSLIGT HELA TIDEN, FÖRENAD MED SIN FADER TILL NATUR OCH VÄSEN! DETTA ÄR DET FRÄLSANDE UNDRET!!
”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen ..Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet”. (Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8) Det är detta som gör Jesus till Kristus. Den levande Gudens Son! Det är tron på Jesus som Guds Son i Bibelns bemärkelse som är den frälsande tron som Guds Ande inger!
Segern över den andliga döden, åtskillnaden från Gud, övervinns ALLTSÅ inte genom en andlig död. Då skulle den andliga döden kvarstå för människan om Jesus dött andligen och blivit lika misslyckad som Adam som åtskildes från Gud!
DEN ANDLIGA DÖDEN, ÅTSKILNADEN FRÅN GUD ÖVERVINNS GENOM ATT DEN I JESU JORDISKA KROPP OCH SOM MÄNNISKANS STÄLLFÖRETRÄDARE ALDRIG SKER I HANS PERSON!! Varför är det så svårt att inse? Jo, därför att antikrists ande vill överta människors sinnen och hjärtan till att möjliggöra hans inträde på arenan bl.a. genom en antikristlig tro på att Jesus skildes från Gud – dog andligen!!
I den segern, som Jesus bringade genom att förena Gud och människa i sin syndfria, rättfärdiga person förenad med Gud och därmed kunna bära fram det RENA försoningsoffret av Kristi persons kropp och blod på korset är alla människor inräknade och kommer den till faktisk personlig ägodel, som kommer till den tro Guds Ande inger, på rätt Jesus och rätt försoning!
”Gud VAR I KRISTUS OCH FÖRSONADE världen med sig själv”. Därmed är den andliga döden, separationen från Gud övervunnen. Inte genom en andlig död och ett åtskiljande från Gud. Utan genom Jesu rättfärdighet och föreningen, försoningen mellan Gud och människa där i Jesu jordiska kropp. Jesus detroniserade den andliga döden – åtskillnaden från Gud, genom att den alldrig kan ske i ”Gud med oss” – Kristi person, så länge som, om han än ”var frestad i allt, dock utan synd”, förblev syndfri, rättfärdig och förenad med Gud.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Nu lite ”flash backs” till vad jag försökt peka på om att vi inte ska låta oss bedras av trosförkunnelsens falska läror kring människans konstitution och förförelse kring Jesu försoning och deras förförelse kring vad som gäller den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen och pekar igen på vad handlar det då om när hon säges bli en ny skapelse?
Se tillbaka på tidigare inlägg där jag funderat över vad det betyder! Men se även framåt på kommande inlägg, där aspekter på det spörsmålet även finns med. Jag gör nu så här ett försök att ”knyta samman säcken” kring vad jag önskar få sagt (När Du möter sånt som Du känner igen, så fortsätt ändå, för det finns även ”nya aspekter” inbakade i ”resumen”, Bl.a. något som väl kunde rubriceras som ”Syndabekännelse – Helgelseprocess”:
Summering av Den troendes tre naturer del 1 där syndabekännelse som en del i helgelseprocessen ingår:
Vid pånyttfödelsen kommer Guds Ande in som en tredje natur i människan. Den nya skapelsen är inte knutet enbart till hennes egen livsande eller en speciell komponent av hennes konstitution, utan bör ses som lieringen med Guds Ande, integrerad i helheten av den naturligt skapade människan. Allt vad människan är här i tiden är inbegripet i Guds nyskapelse av människan och som får sin fulla slutkonsekvens på uppståndelsens dag och ingången in i evigheten i Guds gemenskap.
Den nya skapelsen, den nya människan, är den naturliga människan i liering med Guds Ande. Den nya människan är Jesu identitet och människans egen identitet, som i den troende lever sida vid sida, samtidigt som de är förenade i den nya skapelsen. I denna nya skapelse, den nya människan lever hon här i tiden, när hon följer Guds Ande, Ord, vilja och den Livets Andes lag som Gud lägger ner i helheten av hennes väsen.
Har konstaterat att syndanaturen, inte har tagits bort hos den troende och att det inte heller här handlar om ett problem med en komponent i människans egen konstitution eller en omstrukturering av ”elementena – delarna” i den naturliga människan i sig själv. Men att synden som en ond makt och natur i sig, finns kvar integrerad i helheten av människan.
Skriften säger i 1 Joh. 1: 8: ”Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss”. Vem syftas på, med ”oss själva” och vem åsyftas med ”i oss” ? Jo, oss själva syftar på den naturliga människan medan i oss pekar på densamme som ”Han som är en ny skapelse”, alltså människan i gemenskap med Jesus.
Den naturliga människan som troende och förenad med Gud, bedrar sig själv, om hon tror att hennes forne regent, syndanaturen, därmed är borta och att hon inte längre kan ställa sig själv i syndens tjänst ( och åter fungera i den gamla människan). Det är inte ett problem med en viss komponent av människans egen konstitution. Problemet är att hon själv (helheten av vad den naturliga människan är) åter kan ställa sig själv i syndens tjänst, till orättfärdighet, istället för att som en ny skapelse vara fri att ”tjäna rättfärdigheten” och leva i ”den nya människan”.
Joh. fortsätter: ”Men om någon syndar, så är Gud trofast och rättfärdig”.
Denne någon, är samme som denne någon ”om någon är i Kristus”. Någon är den naturliga människan, som här ÅTER STÄLLT SIG I SYNDENS TJÄNST. Den naturliga människan väljer efter pånyttfödelsen stundligen sin regent. Väljer hon syndanaturen, så lämnar inte Gud henne. ”Gud är trofast”. (Det är enbart om människan ånyo med berått mod, med full vetskap om konsekvensen, beslutar sig för en ständigt fortgående, återupptagen allians med sin forna regent , synden, som hon är inne på vägen bort från Gud igen).
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Summering av Den troendes tre naturer del 2 där syndabekännelse som en del i helgelseprocessen ingår.
”Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss alla våra synder och renar oss från all orättfärdighet”. I syndabekännelsen, lämnar den naturliga människan åter sin regent syndanaturen och ställer sig själv igen under sin nye Herre, Anden, och lever i den nya människan igen.
I trosförkunnelsen bedras människan på denna förmån när hon luras tro att hon ”var en syndare, men nu är verkligt rättfärdig”. Hon kan då bli en hycklare som förtränger sanningen om sin synd, istället för att bekänna den. Den människan kan hamna i ett förljuget högmod med dubbelhet och lögn i bagaget. De får ofta en välpolerad fasad med ”pepsodent – leende”.
Dessa ”ulvar i fårakläder” predikar gärna moral och etik i ”Kristi efterföljd”, medan synden allt som oftast puttrar upp till ytan i deras eget liv. De talar ofta och gärna för att framstå som ”radikala kristna” mot abort, homosexualitet och skilsmässa.
Men mitt i alla dessa så kanske riktiga synpunkter i sak, så missar de likväl målet och vad som skulle kunnat framstå så riktigt, för ”lyssnande öron”, så åstadkommer de dock i sin falska ande , anda och med vilsna motiv, precis en tvärtemot reaktion och resultat bland människor till att de får ”stängda öron”.
De ”bränner marken” för sanna kristna kring dessa spörsmål. Så sinnrikt agerar satan, när han får chans att via falska ”radikala kristna” med till synes ”sanning”, men ändå med lögnens furste som direktiv, så försöker de skapa sig poäng under falsk ande, anda och falskt motiv. Där är förlåtelse, nåd, omsorg och upprättelse redan ”överkörda begrepp” i en kall och hård lagiskhet för att ”samla poäng” inför sina efterföljare och försöka framstå som radikala kristna i ”Kristi efterföljd”.
Lyssna inte till dem! Oavsett om där sker under och tecken i deras spår. De är likväl ulvar i fårakläder, som även alltså vaggar in sina efterföljare i en falsk lära om att Kristus kommer snart och rycker upp de sina undan vedermödan och antikrists regeringstid. De bereder egentligen marken i människors sinnen och hjärtan för en annan, en stället för Kristus, den falske världsfrälsaren – antikrist.
De förbereder också människors sinnen och hjärtan för framträdandet av den falske profeten. De är med i samma förförelse i den falske Branhams spår, som trosförkunnelsen, Joels arme, the last Sons of God, Kingdom now etc. etc.etc. i ett aldrig sinade slut på det avfall som idag sker på den andliga arenan under sken av att vara vad ”Gud gör idag” men som i praktiken ska möjliggöra antikrists ankomst.
Hör även ibland uttrycket från andra sammanhang av ”härlighetskristna”, att man kan ju synda ibland. Då har man aldrig mött ljuset från Guds Ande över sin synd och istället för att bekänna sin synd så förnekar man den och hamnar i samma hyckleri som företrädare för trosförkunnelsen som menar att man inte i sig själv längre har någon synd och blir bedragna enligt 1 Joh. 1: 8: ”Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss”.
Däremot den troende människa som erkänner konstant sin synd och ber om förlåtelse för den, kommer in i en helgelseprocess, där hon alltmer finner fröjden av att ”förbli i Honom” (leva i den nya människan/nya skapelsen i föreningen med Gud) och alltmer skyr smärtan av att stå under sin forna regent synden.
I helgelseprocessen ingår följande enligt 1 Joh. 1: 9; 7: ”Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss alla våra synder och renar oss från all orättfärdighet”. ”Om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu hans Sons blod renar oss från all synd”.
”Renar oss”, talar om en pågående process vid ett liv i syndabekännelse och sanningens ljus. Ett liv i ljuset påverkar även den kristna gemenskapen: ”så har vi gemenskap med varandra” och ”Jesu hans Sons blod renar oss från all synd”. Vilket en del felaktigt uppfattar som att synden skulle därmed här i tiden vara utplånad i människan.
Men det är inför Guds ansikte som Kristi offerblod utplånat människans syndaskuld. Jesu Kristi Guds Sons offer av Kristi persons (Gud och människa förenade) RENA kropp och blod på korset, renar människan från syndaskulden inför Gud. Och blir en verklighet i den enskildes liv med ett liv i ljus och syndabekännelse, där hon så blir inbegripen i en fortsatt helgelseprocess.
Hon ”avkläder sig den gamla människan och ikläder sig den nya människan” Ef. 4: 23 – 24 ( = pågående process = helgelse. Så uppfattar jag att det är en helhet av vad Skriften lär om detta). Den naturliga människan är fri att agera som DÖD gentemot sin forne regent, syndanaturen och fri att agera som LEVANDE gentemot sin nya Herre, Guds Ande, Ord och vilja. ( Läs Rom. 6 kap. om och om igen!! Och studera gärna intensivt hela Romarbrevet!!!)
I den gamla människan, lever den naturliga människan, även som troende här i tiden, när hon överrumplas eller segdraget på ett eller annat sätt, åter följer syndens natur och orättfärdigheten. Men den troende i gemenskap med Gud, kan inte leva där som kristen. Guds Ande (märk att det inte är människans egen livsande som är i strid med sin egen själ och kropp) som i hennes väsen är i strid mot syndens natur och gör synden smärtsam och driver henne åter till förlåtelse, nåd, rening i blodet och ett fridfullt välbehag i att förbli i den nya skapelsen, den nya människan.
Det är viktigt att se att striden mellan Anden och köttet, inte handlar om en strid mellan komponenter i människans egen konstitution. Inte heller handlar det om en strid mellan den naturliga människans egna natur och syndanaturen (den är redan förlorad sen förut). Det handlar om en strid mellan den nya naturen, Guds Ande, som den nya Herren och syndens natur som den forna herren som åter vill regera över människan.
Den nya människan – den nya skapelsen (den naturliga människan i liering med Guds Ande. När hon följer Ordet, Guds vilja och Livets Andes lag), kan inte synda. Men den gamla människan (när den naturliga människan åter följer den kvarvarande syndiga naturen), syndar lika bra som tidigare. Men den nya alliansen med Guds Ande gör synden smärtsam. Den naturliga människan börjar fly sin forne herre och ta sin tillflykt till sin nye Herre och friden i sitt hjärta tillsammans med Gud.
DET ÄR INTE SYNDANATUREN SOM TAS BORT ELLER ÄR DÖD. Men människan BEHÖVER INTE LÄNGRE FÖLJA DEN NATUREN UTAN KAN AGERA SOM ”DÖD” GENTEMOT DEN. Guds Ande vill i henne bli en mur gentemot den kvarvarande syndanaturen. Den troende får agera som LEVANDE gentemot Guds Ande Ord och vilja och ledas av Livets Andes lag och rättfärdigheten som Gud nu lagt ner i hennes väsen och sinnen.
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Summering: Den troendes tre naturer del 3:
Det är alltså inte syndanaturen som tas bort i den här tiden som trosförkunnelsen lär (Det fullbordas i uppståndelsen). Men människan kan få agera som död gentemot den i sin liering med Guds Ande. Då syndar inte människan. Människan erbjuds att få, med allt vad hon är och fungerar, vara levande gentemot Guds Ande, Ord och vilja genom sin liering med Guds Ande.
DET ÄR INTE SÅ, att människans egna livsande nu är pånyttfödd och ÄNDRAT NATUR I SIG SJÄLV, eller att Gud bor där och att det inte är människans egen livsande som syndar och en annan komponent av hennes konstitution som är inbegripen i om hon syndar.
DET ÄR INTE SÅ, att det skulle handla om att människans livsande ska få kontrollen över själ och kropp. Pånyttfödelsen handlar om att JESUS MED SITT LIV OCH SIN PERSONLIGHET NU BOR JÄMSIDES MED MÄNNISKANS EGNA LIV OCH SIN PERSONLIGHET. ÅTSKILLDA MEN FÖRENADE I EN RELATION MED VARANDRA!
DET ÄR INTE SÅ, att om människan syndar så lever hon utifrån sin själ och kropp och inte inifrån sin egen livsande. DET ÄR INTE SÅ, att människans egen livsande är Guds Ande som ligger i strid med köttet och att köttet skulle vara hennes själ och kropp.
Det handlar om, att den naturliga människan, intakt till sin konstitution, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, med hela sin enhet och helhet av mänsklig natur (den första naturen) inte längre slaviskt följer den andra naturen, synden, utan är nu fri att följa den nya naturen (den tredje naturen i den troende), Guds Ande.
När den troende med hela sin naturliga natur underordnar sig sin nya Herre, Livets Andes lag, Guds vilja och Ord. Då vandrar den naturliga människan i Ande. VANDRAR EFTER ANDEN. Lever i den nya skapelsen. Den nya människan. Där får hon vara som ”död” gentemot sin forna herre. Syndens natur (den andra naturen i den troende). Följer hon åter sin forna herre så går den naturliga människan in i den gamla människans beteende och lever i köttet. Köttet i Bibeln syftar oftast på den gamla människan – den naturliga människan, när hon regeras av syndanaturen.
Detta är den bild Guds Ord som en helhet ger av den troendes tre naturer. Syndanaturen är inte borta (Rom.7 kap). Så att inte den gamla människan kan vakna till liv (lieringen mellan naturliga människan och syndanaturen), på så sätt att den naturliga människan tillfälligt går i liering med syndanaturen.
Men hon kan inte synda. D.v.s. lieringen med synden blir något smärtsamt som åter driver henne in under nåden, förlåtelsen och lieringen med Guds Ande, så att hon alltmer förblir i den nya människan. Förblir i sin nya skapelse. (Avkläder sig den gamla och ikläder sig den nya människan = en helgelseprocess. Så uppfattar jag att det är en helhet av vad Skriften lär om detta).
”Om vi vandra i ljuset som Han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, Hans Sons blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”
Detta är INTE ett Bibelord som är riktat till ofrälsta människor, utan i högsta grad till troende. Den troende kommer här i tiden alltid att vara beroende av ett liv i ljuset med erkänd och bekänd synd. Men i trosförkunnelsen gäller inte denna bibelvers den troende, eftersom hon där säges, i sin egen ande/egentliga personlighet, vara syndfri och verkligen rättfärdig. Det skapar fram hycklande människor med en polerad fasad, men samtidigt fylld av irritation, högmod, dubbelhet, lögn falskhet och aggressivitet under den fina ytan.
Det finns mycken felaktig undervisning i kanske alla sammanhang kring ande, själ, kropp och kring syndanaturen, Guds Ande och människans egen ande. Den naturligt skapade människan glöms nästan bort helt. Det leder i trosförkunnelsen till en befruktad mogen villfarelse.
Vi behöver komma bort från de tankebyggnader, som fixerar läsningen av Ordet, vid att gälla människans konstitution. Vi behöver komma bort från de tankebyggnader om att människans egen livsande skulle vara hennes personlighet och identitet och att Guds Ande skulle bo i människans egen livsande eller att människan i sig själv skulle vara skapad till likhet med Gud i sin egen personlighet, så vilset i trosförkunnelsen kallat hennes egen ande!!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Summering: Den troendes tre naturer del 4:
VI BEHÖVER alltså komma till full klarhet om att det INTE skulle vara en speciell komponent i människan som blir född på nytt. Vi behöver se att den nya människan i sig själv, inte är en ny skapelse som aldrig funnits förut, som den genuina trosförkunnelsen ala Hagin, Hinn Copeland, Sten Nilsson och Ekman påstår.
VI BEHÖVER inse lögnen om att människans egen livsande hos den troende skulle vara skapad till likhet med Gud och inte är inbegripen i om hon syndar. Vi behöver se att köttet inte är människans själ och kropp. Alla dessa slutsatser är resultatet av en färgad tolkning vid läsningen av Bibeltexten. Som skapar fästen för en villfarelse ala trosförkunnelsen.
VI BEHÖVER inse lögnen om att Guds Ande skulle vara knutet enbart till människans egen livsande som i ett tätt tillslutet rum. Visst består vi av en helhet och enhet som rymmer egen livsande som gör människan till en levande varelse med själsliga och kroppsliga funktioner. Men det är ingen motpolsställning mellan människans livsande och det som ger henne livet av en kropp och själ.
VI BEHÖVER INSE ATT NÄR det blir kantring i lärorna kring detta, så sker det när det blir motpolsställning mellan människans egen livsande gentemot hennes egen själ och kropp, som just hennes egen livsande gett ett eget liv till att utgöra en individ med levande själ och kropp. Eller när det heter att Guds Ande flyttar in i människans egen ande så att människans egna ande är syndfri och ren som motpol till hennes själ och kropp. Detta är Gnosticism i kristen tappning som leder till förförelse.
När det idag talas om tecken och under inom trosförkunnelsen, så kopplas detta samman med att Gud bara talar till och verkar via människans ”egen ande skapad till likhet med Gud med hela Guds potential färdig att förlösas” (Citat av Ekman i ”Tro som övervinner världen”).
Vilket obibliskt nonsens! Som om Gud inte skulle kunna vara verksam i och via människans kropp och själ. Det är ett Guds mirakel i människan när tarmarna suger upp näring och vatten. Det är ett Guds mirakel i människan vid varje andetag av Honom som är ”uppehållaren av allt liv”. Det är ett Guds mirakel i människan vid varje tanke, varje känsla och varje kroppslig rörelse.
Det är ett Guds mirakel som är verksam i människan via hennes immunförsvar och förmåga till självläkning vid skada och sjukdom. Detta är lika stora tecken och under som när ett för kort ben växer ut som svar på bön.
En av mina katter blev påkörd med följd av ett söndertrasat knä. Stod inför operation. Jag bad om ett mirakelhelande av katten. Fick då förvissning om att Gud skulle hela katten genom dennes av Gud nedlagda egna läkningsförmåga. Katten är idag helt återställd, genom Guds mirakulösa ingripande via kattens, från Gud av naturen givna läkningsförmåga.
Ibland när immunförsvaret eller självläkning inte räcker till så kan Gud gripa in med ett direkt mirakulöst helande. Det farliga med tecken och under idag av den karaktären, som sker idag i ”kristna sammanhang”, är att det i en avfallen kristenhet, så skapar även ”fienden tecken och under som ska bedraga jämväl de troende”.
Detta sker då med ockulta krafter med tecken och under, som även sker inom New Age och andra ockulta sammanhang. T.o.m. inom satanismen. Därför är det så viktigt idag att som Bibeln uppmanar ”pröva andarna huruvida de är från Gud”. Och att pröva vilken undervisning som råder i anknytning till att ”tecken och under” sker. Att det sker helanden tecken och under är ingen garanti för att det är Guds Ande som är verksam. Det sker alltså även i ”satans sammanhang” tecken och under.
Vårt fokus ska inte ligga på tecken och under utan på vem Jesus utifrån en helhet av Ordet ÄR och har gjort igenom sitt liv med en förening/försoning av Gud och människa i Hans syndfria rättfärdighet och förening med Gud (”Guds fullhet lekamligen”) och därmed frambärandet av det RENA offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset!
Forts Vad gäller i försoningen och vad gäller för den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen.
Summering: Den troendes tre naturer del 5 :
Bibeln uttrycker att Jesus bor i helheten av allt vad människan är = hjärtat och inte fixerat vid någon speciell del av hennes väsen. Guds Ande behöver ses som integrerad i helheten av människan. Precis som syndens natur är integrerad i helheten av vad människan är.
Den naturligt skapade människan med egen livsande, som gör henne till en levande själ och levande kropp, väljer som troende, stundligen vem som ska vara hennes herre och ledstjärna. Synden och orättfärdigheten eller Livets Andes lag och rättfärdigheten.
Den icke-troende är syndanaturens slav och har inget annat val än att inför sig själv försöka framstå som god, givmild och produktiv i sin förvillelse. Får hon ordning på en del av sitt liv så är det som att trycka på en ballong och så poppar bara något annat galet upp i hennes liv. Detta förtränger människan ända tills hon möts av Guds Andes ljus över sin synd. Då inser hon behovet av nåd och förlåtelse.
Lite upprepning och korrigering kring det falska i trosförkunnelsen:
Det är INTE människans egen ande med Guds Ande i sig, som är i strid med sin egen själ och kropp. Det är GUDS ANDE SOM ÄR I STRID MED SYNDENS NATUR. Det är INTE så att Guds Ande bara påverkar människans egen ande och syndens natur påverkar själen och kroppen och att läsningen skulle vara att människans egen ande ska ta kontrollen över sinne, själ och kropp.
Det är INTE så som trosförkunnelsen lär (en del inom trosrörelsen vet inte ens vad trosförkunnelsen egentligen lär – vilket är både skrämmande och förunderligt) att människans egen ande är den nya människan, den nya skapelsen och själen och kroppen den gamla människan, synden eller köttet.
Det är här Pingstundervisningen bl.a. öppnat för trosförkunnelsen, genom en undervisning om att Guds Ande flyttar in i människans egen ande, så att den är syndfri och ren. Den undervisningen hos pingst är falsk och förförelsen blev där ”havande” och ledde senare till en fullbordad förförelse i trosförkunnelsen om att ”du är i din egen ande/din egentliga personlighet skapad till likhet med Gud”.
( = Vi är gudar – läran – som alla förnekar sig vara bärare av – men likväl är just det, genom ett bejakande av dessa ord! Ungefär som alla säger sig ta avstånd från JDS – läran, samtidigt som de bejakar den med ord om att Jesus skildes från Gud på korset!!)
Vi är gudar – läran, som Ekman under sin tid i trosrörelsen förnekade att han företrädde, samtidigt som han med sin dubbla tunga och villfarelse uttryckte just bejakandet av den läran: ”Din ande är skapad till likhet med Gud. Jesus har omskapat Din invärtes människa så att Du i anden har blivit lik honom själv. All den kraft som Gud själv äger har blivit deponerad i Din egen ande. så är Du vad Jesus Kristus är skapad till ett med Gud själv, ett med Guds arvsanlag och Guds natur.”
Ekman har senare så rusat vidare med vi är gudar- läran, men nu i katolicismens tappning enligt Katolska kyrkans katekes, artikel 460: ”…Ty Guds Son blev människa för att göra oss till Gud. Guds ende Son ville att vi skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, som blev människa, skulle göra människorna till gudar.”
Kan inte nog poängtera mitt i dessa villfarelser att: GUD ÄR GUD OCH MÄNNISKA ÄR MÄNNISKA OCH MÄNNISKA LIERAD MED GUD, genom Guds Ande integrerad i helheten av vad den troende människan är fram till förlossningens dag!
JAG ÄR INTE EN ANDE UTAN EN HEL MÄNNISKA TILL MIN KONSTITION. En hel människa som rymmer en livsande, som gör mig till en levande varelse med själsliga och kroppsliga funktioner. Jag är en tredelad enhet med livsande, själsliga/känslomässiga och kroppsliga förmögenheter och funktioner, där Jesus ämnar rädda min hela naturliga, ursprungliga människa.
JESUS ÄMNAR RÄDDA ALLT VAD JAG ÄR!! OCH LÅTA ALLT VAD JAG ÄR I DEN KROPPSLIGA UPPSTÅNDELSEN MED EN HÄRLIGHETSKROPP SOM PASSSAR IN I EVIGHETENS VÄRLD TILLSAMMANS MED GUD, BLI TILL DEN FÖRHÄRLIGADE MÄNNISKA SOM JAG VAR SKAPAD OCH ÄMNAD ATT BLI.
Har jag ont i ryggen, så säger jag inte att det är min kropp som har ont i ryggen. Att jag själv (min ande/ min personlighet enligt trosförkunnelsen) inte har någon rygg och därför inte har ont. Eller att min ande inte har ont men att bara kroppen har det. Även min livsande är inbegripen i min ryggsmärta. Jag, hela människan är inbegripen i smärtan. Min egen livsande, mitt eget liv, är en enhet med själ och kropp som gör den levande. (”Så blev människan en levande själ”. ”Kroppen är utan livsande död”).
Syndar jag, så säger jag inte att det är min själ och kropp som syndar. Att jag själv inte syndar eller att min egen livsande inte är inbegripen i att jag syndar. Jag, hela min människa är inbegripen i om jag syndar. Den naturliga människans natur tjänar syndens natur som bor i henne i den stund hon bejakar sin alliereing med syndanaturen. Liksom den naturliga människans helhet tjänar Gud och rättfärdigheten, när hon följer Guds Ande, liv och Ord.
När Bibeln säger, att människan är död, i överträdelser och synder, innebär det INTE, att det är en speciell andlig punkt i människan som dör. Det innebär INTE att hennes egen livsande dör eller får en satans natur eller ens en syndig natur. Syndens natur är inte fixerat vid hennes egen livsande.
Det handlar om att hela den naturliga människan FÖRLORAT LIVSFÖRBINDELSEN MED GUD och blir ”andligt död” gentemot Gudsgemenskapen och oförmögen till att ha kommunikation med Honom. Det är något som omfattar hela hennes väsen och är inte knutet till någon slags fixpunkt i hennes väsen.
När det står att ”Guds Ande vittnar med vår ande – att vi är Guds barn”, så innebär det inte, att Gud talar i en speciell andlig punkt i vårt väsen. Utan att relationen och kommunikationen mellan Gud och den naturliga människan är återupprättad. Att Gud kan tala om, för allt vad den naturliga människan är – genom alla hennes sinnen och tvärs igenom hela hennes väsen – på alla plan – att hon är Guds tillhörighet.
Det handlar om en personlig kommunikation från person (Gudomlig person ) till person (naturlig människa ). ”Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn.” Guds Ande (Guds liv) vittnar och människans egen ande (eget liv) vittnar(Bägge vittnar tillsammans). De är alltså inte ett och detsamma. Inte ”kemiskt” förenade. De lever här i tiden, ÅTSKILDA till identitet, personlighet och natur, men ändå är de TILLSAMMANS I DEN NYA SKAPELSEN, den nya människan.
Att ”tillbedja i ande och sanning”, innebär att jag i full uppriktighet, med full hängivenhet och överlåtelse, med hela mitt väsen – allt vad jag är – riktar min umgängelse, bön och tillbedjan – mot min Skapare. Som jag är fri att nalkas, genom Jesu försoning. Jag ber i ande och sanning. Med Skriften som utgångspunkt och referensram.
Då ger hela Hans väsen mig, sitt gensvar tillbaka, till hela mitt väsen. Guds Ande (Guds liv) vittnar med vår ande (vårt eget liv som gör oss till en levande själ och kropp). Då får jag ge, mitt hela väsens, gensvar tillbaka. Hela mitt väsen ropar, Abba Fader. Pappa, Pappa – här är jag. En kommunikation och relation mellan levande Gud och hela människan.
Detta är en relation som är möjlig för var människa som avsäger sig förförelsen i tiden och som istället bejakar vem Jesus enligt Skriften ÄR och bejakar vad som förenar Gud och människa i Kristi person och ett bejakande av det Bibliskt RENA offret av Kristi persons kropp och blod på korset!!
Jag hoppas att jag mitt i all ofullkomlighet och sådant som kanske behöver korrigeras och kompletteras, ändå kunnat bidra till att inse avfallet i trosförkunnelsen och all annan avfallsbråte idag på den andliga arenan och fått en del att inse att de bör ta avstånd i från förförelser i tiden.
Jag hoppas att jag mitt i allt vad jag försökt förmedla, kan få en del till att inse, dels var för sig själv enskilt eller så tillsammans med andra, och att man blir varse behovet idag av att arbeta för att komma fram till vad som egentligen är en sann förkunnelse kring försoningen i Jesus Kristus och komma fram till en sann förkunnelse kring vad som gäller den troende efter Rättfärdiggörelsen, Pånyttfödelsen och Gudsgemenskapen i den nya skapelsen!!??
Pingback: Jag skulle inte rekommendera Erik Axelsson | HaFos funderingar