Är identifikationstanken sann

I trosförkunnelsen sägs att Jesus blev identifierad med allt det som Han skulle frälsa människan ifrån och att eftersom människan dött andligen, skilts från Gudsgemenskapen och fått straffet helvetet, så måste Jesus identifieras med allt detta för att kunna sona folkets synder. Är det i alla stycken ett sant påstående?

Identifierad med synden

Den Bibelvers som talar om att Jesus blev gjord till synd talar egentligen i grundtexten om att Han blev gjord till syndoffer, vilket är något helt annat än att bli identifierad med syndens natur.

Vad säger Gud själv i Bibeln kring tanken att Jesus skulle bli identifierad med synden på så sätt att den är Hans natur?

”RÄTTFÄRDIG led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud.” (1 Petr.3:18)

”En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var HELIG, OSKYLDIG, OBESMITTAD, SKILD FRÅN SYNDARE ” (Hebr. 7:26)

”Ty Hans död VAR EN DÖD FRÅN SYNDEN…” (Rom. 6:10).

(En andlig död av Jesus, åtskild från Gud till natur med en syndig natur, skulle innebära en död in i synden och inte från synden).

Syndens natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.

”.. i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet.” (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3).

D.v.s. genom att bli identifierad med synden på så sätt, att Han tillräknades människornas synd och i deras ställe, blev föremålet för dess straff, men inte var identifierad med synden till sin natur, utan med bevarad enhet i natur, felfrihet och rättfärdighet mellan Gud och människa i personen Kristus, övervann och besegrade Kristus syndens natur, dess konsekvenser och den andliga döden där i sin jordiska kropp.

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, träder bilden fram av vad som egentligen sker i uttrycket gjord till synd, som alltså felaktigt säges vara ett stöd för identifikationstanken i trosförkunnelsen att Jesus är synd till sin natur.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, ”bar den i sin kropp”(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Kristi kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Den senare delen av Bibelcitatet i 2 Kor.5:21, visar vad som menas med att Jesus blev till ett med synden. (Eller gjord till synd som en annan översättning säger).
”för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.”

Vad menas med det? Ja, vi vet utifrån Rom. 3 – 5 kap. att den troende inte får en faktisk rättfärdighet i sig själv, utan att det handlar om en tillräknad rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro, på grund av Jesu förtjänst. Människan räknas rättfärdig.

Genom vilken förtjänst? Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Jesu jordiska kropp och Kristi person som Guds fullhet lekamligen och den andliga döden besegrades. Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Tillräkna henne Jesu rättfärdighet på grund av Hans lydnad och syndfrihet.

På samma sätt fick inte Jesus en faktisk syndig natur, utan tillräknades människans synder och blev gjord till ett SYNDOFFER i människans ställe. Vilket är något helt annat än identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning, som gör Jesus till en syndig natur, vilket upplöser väsensenheten mellan Fadern och Sonen i Gudomen och upplöser enheten mellan Gud och människa i personen Kristus.

Identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning skapar alltså en antikristlig lära och leder människan vilse: till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus.
——–
Identifierad med den andliga döden (Åtskild från Gudsgemenskapen)

Ett Bibelställe som skulle kunna styrka tanken att Jesus blev identifierad med den andliga döden (åtskillnad från Gud), är Hans utrop på korset: Min Gud, min Gud varför har Du övergett mig.

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud till naturen, eller upplöste enheten av Gud och människa i Hans person som Kristus.

Men det var ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled, när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte heller sparade eller lindrade Hans vånda, vid offrandet av Hans kropp och blod . Samtidigt är de förenade i tro och rättfärdighet. Till naturen väsensförenade.

Jesus säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande. Det är inte i liering med syndanaturen han tillber och överlämnar sin ande till djävulen och dödsriket! En Gudsfrånskild människa, identifierad med syndig natur och i trosförkunnelsens fulla konsekvens av Jesu andliga död, egentligen en satanisk natur, ber inte till Gud.

Det är just genom att väsensenheten bestod mellan Fadern och Sonen i Gudomen och att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus aldrig bröts i naturhänseende, igenom det svåra lidande vid frånskiljandet av Kristi kropp och död, vid offret av Hans blod och lekamen som skuldoffer, som ger segern över den andliga döden i enheten av Gud och människa i den oupplösliga personen Kristus.

Ser vi på profetian i Psalt. 22:2-4 om Jesu nödrop så finns där en fortsättning: ”dock är Du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.” Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige.

Det står vidare i Psaltaren 13:2:

”Hur länge, Herre, ska Du så alldeles förgäta mig? Huru länge ska Du fördölja Ditt ansikte för mig”.

17:15 säger:

”Men jag ska skåda Ditt ansikte i rättfärdighet, när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av Din åsyn”.

Och 22:25:

”Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom.”

Utan upplevelse av Guds närvaro ber ändå Jesus till Gud. I rättfärdighet beder Han och undrar hur länge Fadern ska fördölja sitt ansikte. Bedyrar inför Fadern sin trohet och tillit:

”Jag ska skåda Ditt ansikte när jag uppvaknar”.

Jesus fick fullt ut, som sann människa, uppleva smärtan av att Gud, vänder sitt ansikte ifrån Honom. Som sann människa, har Han där ingen förnimmelse eller vetskap om Guds närvaro. Som sann människa upplever Han sig helt förkastad av Gud och förtappad.

Upplever där i sin jordiska kropp, helvetets alla bittra kval. Där i sin jordiska kropp upplever Jesus, dödsrikets vånda av Guds frånvaro i full kraft. Därför utropar Han sin nöd av upplevd Gudsfrånvaro. Gud hade vänt sitt ansikte från Jesus, men ändå var Gudomen i Honom. Jesus var samtidigt i sig själv sann Gud.

Enheten mellan Gud och människa i personen Kristus var genom Jesu lydnad, syndfrihet och rättfärdighet oupplöslig och bringade där i detta ögonblick segern över den andliga döden – människans åtskillnad från Gud. Detta är undret!

Segern över den andliga döden övervinns inte genom en andlig död. Då skulle den andliga döden kvarstå för människan om Jesus dött andligen! Den andliga döden övervinns genom att den i enheten av Gud och människa i personen Kristus och Jesu jordiska kropp aldrig sker!

I den segern är alla människor inräknade och kommer den till faktisk personlig ägodel, som kommer till den tro Guds Ande inger, på rätt Jesus och rätt försoning!

Detta är precis tvärtemot konsekvensen i trosförkunnelsens identifikationstanke av att Jesus blev identifierad med den andliga döden för att återlösa människan från hennes andliga död.

Tvärtom är det så att människan återlöses från den andliga döden genom att den i Kristi person och jordiska kropp aldrig sker! Genom att den andliga döden aldrig sker i Kristi person som människans ställföreträdare är människan försonad och förenad med Gud igen!
——-
Identifierad med straffet helvetet

Bibeln uttrycker aldrig att Jesus är vare sig identifierad med den andliga döden eller straffet helvetet i människans ställe. Men Bibeln uttrycker att Jesus i människans ställe tar det straff som avvänder den andliga döden och helvetet från människan, när människans syndaskuld betalas vid offret av det felfria Offerlammets, Kristi kropp och blod.

GT visar att det offer som sonar skulden skulle vara felfritt och bestänkt av Guds förbundsblod (Gudsförenat). Enheten av Gud och människa i personen Kristus är detta felfria offer i människans ställe. Det som offrades var Kristi kropp och blod, utan att en andlig död inträder i personen Kristus. (enheten av Gud och människa, Guds fullhet lekamligen).

”då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD”. (Hebr. 9:13-14)

Jesus åskådliggör vid den sista måltiden vilken sorts död som sonar skulden. (Han stängde redan där för tron på en andlig död av Jesus för att sona skulden). Han tar brödet och vinet och säger att det är Hans kropp och blod och åskådliggör med det, vilken sorts död av Honom, som är sonande och tillägger, att så ofta de i gemenskapen ska dela denna måltid, så ska det ske till åminnelse av Honom.

Till åminnelse och påminnelse om vilken sorts död:

Offret av Hans kropp och blod som sonar skulden. Det blir också i sig en påminnelse om att Han är Kristus, den fulla oupplösliga enheten av Gud och människa i personen Kristus, eftersom Han vid kroppens frånskiljande och död, uppenbarligen lever i fortsatt enhet mellan Gud och människa som Kristus och därmed visar Han, att den andliga döden över människan, då också är övervunnen i Hans person som Kristus, genom att den andliga döden aldrig skedde i Honom som personen Kristus.

När Han så då i uppståndelsen förenas med den frånskilda, döda kroppen, som får liv igen, blir det uppenbart för dem, att även den kroppsliga döden är besegrad av Kristus (Gudamänniskan Kristus, Guds fullhet lekamligen, sann Gud och sann människa).

”Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva.” (Joh. 6:51)

”och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid.” (Kol.1:20)

”genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)

Kristi kropp och blod, åtskiljs från Gudamänniskan Kristus (Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, enheten av Gud och människa i personen Kristus), mister sina kroppsliga livsfunktioner och dör.

Enheten av Gud och människa i personen Kristus består dock (ingen andlig död sker) och Han predikar i dödsriket om sin seger, medan kroppen ligger död i graven.

Man kan inte säga att det enbart är människan Jesus fysiska kropp som offras och dör. Det är Kristi kropp och blod som offras enligt Guds Ord och som skiljs från Gudamänniskan (enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus), så att Kristi jordiska kropp därmed mister sina livsfunktioner och dör, medan enheten av Gud och människa, Gudamänniskan – Jesus Kristus, lever vidare, just genom att det är en oupplöslig enhet och förening av Gud och människa i personen Kristus.

Därmed är syndaskulden betald med det offer Gud utsett och bestämt. Det rena Offerlammets Kristi kropp och blod. När det offret var givet med Jesus fortfarande kvar i sin syndfria, rättfärdiga naturenhet med Gud. Med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus, visade Gud att vägen in till Hans gemenskap var öppen för människan. Förlåten i templet brast mitt itu. Försoningen var fullbordad på korset. Vägen in till Guds boning i det allra heligaste var öppen för människan.

Dock är Jesu mänskliga ande/själ inte heller i detta skeende ett och detsamma som Gudomen. De är på ett sätt åtskilda, men samtidigt i en oupplöslig enhet och förening. Inkarnationens under med förening av Gud och människa i en person Jesus Kristus. Gud och människa går in i varandra i en enhet av sann Gud och sann människa i en person, Gudamänniskan Jesus Kristus.

Därför kan Kristi kropp och blod offras, skiljas från Gudamänniskan, mista sina livsfunktioner och dö, medan Gudamänniskan Jesus Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fortfarande lever. Detta är möjligt, just därför att en åtskillnad, separation, upplösning, förändring av enheten av Gud och människa och därmed andlig död eller identifiering med straffet helvetet, aldrig sker i Gudamänniskans Jesu person och natur!!

”Till köttet dödad, men i anden levande”, levande i ande/själ genom sin samtidiga enhet och förening med Gudomen. I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och förening med Gudomen) och Kristi jordiska kropp som får liv igen. Därmed är syndens, den andliga dödens och kroppsliga dödens konsekvenser övervunna på alla plan i människans ställe och straffet helvetet avvänt från människan.

Identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning kring Kristi ställföreträdande lidande och död leder på alla plan vilse och omintetgör vem Jesus är som Kristus, vad som gäller i försoningen och leder till en tro på en falsk Jesus. Det är ett annat Evangelium och en falsk ande som står bakom denna form av identifikationstanke.
——–
”Jesus miste sin Gudastatus för att människan skulle få igen sin Gudastatus”

Det finns en mer långtgående konsekvens i trosförkunnelsens identifikationstanke, som leder till att människan ska helt, redan här i tiden, identifiera sig med Kristus. Vara den Han var och är.

Trosförkunnelsen har i sin lära en människosyn att hon är en ande, som har en själ och bor i en kropp. Medan den Bibliska människosynen är att människans har en egen livsande, som gör henne till en egen levande varelse av själ och kropp. Vilket är en stor skillnad. I Bibeln blir det enheten och helheten av allt det människan är och uttrycker, med egen livsande till en levande mänsklig varelse av själ och kropp, som i helheten är hennes personlighet och identitet.

I trosförkunnelsen heter det att människans ande är hennes egentliga personlighet och identitet.
——
Det heter ”Identifiera Dig med Din ande”

I trosförkunnelsens lära blir Bibelns uttryck att den invärtes människan hos den troende är skapad till likhet med Gud och Guds avbild, omvandlat till att människans egen livsande- alltså i deras lära – människans egentliga identitet och personlighet, blir skapad till likhet med Gud och alltså såsom en Gud i sig själv redan här i tiden.

Medan detta uttryck i Bibeln pekar på hur hela den naturliga människan med en egen livsande som gör henne till en levande människa av själ och kropp, genom sin gemenskap med Kristus och Guds egen Ande integrerad i hennes natur, tillsammans utgör en ny skapelse som är Guds avbild här i tiden, för att i evigheten, till sin helhet av människa i gemenskap med Gud, ska bli Honom helt naturlik. Johannes säger: ”Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart, men ett vet vi att vi ska bli honom lika”. (Vad det nu kommer att innebära?)

Men enligt trosförkunnelsen så är den troende redan här i tiden en ”mini- Jesus” och ”såsom en Gud”, vilket är alldeles galet och ren villfarelse!!

I trosförkunnelsen får människan sin egen livsande utbytt mot en ny Gudomlig ande som kallas den nya människan, så att hon i sig själv är denna nya människa. Medan den nya människan i Bibeln är hela den naturliga människan, med egen livsande som gör henne till en levande människa av själ och kropp, som lever i gemenskap med Guds egen Ande.

Åtskilda, men ändå förenade i en relation och tillsammans utgör de den nya människan.

I denna förvanskning läggs så identifikationstanken in och människan ska lära sig identifiera sig med sin egen ande, som sägs vara skapad till likhet med Gud, med alla Guds attribut och resurser deponerade i sig färdiga att förlösas.

Människan förleds då att istället för att fokusera Kristus identifiera sig med och fokusera sin egen obefintliga Gudomlighet i sig själv och hamnar i en självförgudning.
——
Det heter ”Identifiera Dig med Kristus”

För att ”kristna” uttrycken identifiera Dig med Din ande, lev i Din ande, se Din nya identitet i Din nya människa – Din ande, så förleds kristenheten att börja använda uttrycken: identifiera Dig med Kristus, lev i Kristus, se Din nya identitet Kristus och inser inte att de uttrycken i trosförkunnelsens tappning, har fått en ny innebörd genom det falska lärosystemet, som ligger till grund för dessa uttryck.

Många ser tydligen inte att man förleds in i tanken, att man i sin egentliga personlighet och identitet är som Kristus i sig själv och ska börja lyssna och följa den inre rösten från sin egen livsande.

Vi ska inte identifiera oss med Kristus! Vi är som troende inte här i tiden som Kristus. Vi är inte Hans identitet i oss själva. Man närmar sig sanningen om man uttrycker se Din nya identitet i Din gemenskap med Kristus!

Detta om man därmed menar att människan här i tiden som troende, inte bara är den naturliga människan av en egen livsande, som gör henne till en levande människa av själ och kropp, som även fortfarande har en syndig natur integrerad i sin personlighet, men som Hon innesluten i Jesu död är fri att vara som ”död” gentemot i sitt agerande och nu även lever i gemenskap med Kristus och har en tredje natur, som troende i den här tiden, integrerad i sin person och identitet, där hon innesluten i Jesu uppståndelse, är fri att agera som ”levande” gentemot Guds Ande, Ord och vilja.

Om man med uttrycket se Din nya identitet i Din gemenskap med Kristus menar, att människan inte gjort andebyte i sin egen livsande, men tronskifte till att följa och ledas av en ny Herre: Guds Ande, Ord och vilja, där hela hennes personlighet och identitet uttrycks här i tiden i ”den troendes tre naturer”, som hon i sin person är här i tiden, så blir uttrycket se Din nya identitet i Kristus rätt.

(Läs häftet Den troendes tre naturer –  tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm )
——–
”Den nya skapelsen”

I Trosförkunnelsen blir människan i sin pånyttfödelse ”den nya skapelsen”, en ”människa som aldrig har funnits förut”. Med en helt ny egen ande som är syndfri och ”skapad till likhet med Gud”. Helt befängt påstående!

”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)

Det står inte här, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen ande nämns överhuvudtaget inte.

Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst ”element” i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?

Det är inte ett visst ”element” i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen.

Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur – att Gud har satt sin äganderättsstämpel”, ”inseglet på vårt arv”, på den människan. Något som blir förverkligat i sin slutliga konsekvens  i människans kroppsliga uppståndelse och är inget som gör att människan nu här i sig själv skulle vara ”såsom en Gud”. Vansinniga tanke!

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. På samma sätt som den gamla människan är två naturer. I båda fallen är här i tiden , den naturliga människans egen natur intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av ”elementen” i sig.

Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud igen).

Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit.
Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan.

Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Jesus som Herre i sitt liv!!

Det är inte frågan om att identifiera sig med sin egen ande. Det är inte heller frågan om att identifiera sig med Kristus. Vi i oss själva är inte Hans identitet!!

Vi ska fokusera Kristus, vem Han är och vad Han gjort och sen identifiera oss med, vad vi som troende är i Hans gemenskap, i Guds ögon inneslutna i Kristi död och uppståndelse och tillräknade Kristi rättfärdighet på grund av Kristi förtjänst och de konsekvenser det enligt Ordet innebär för den troende här i tiden! Det är något helt annat än vad den falska trosförkunnelsen förmedlar!!!
——-
Identiteten

Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen. Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet, utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.
”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”

Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han som är en ny skapelse? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!

Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen. Det är inte människan själv som i sin egen identitet och personlighet ensam är den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som nu blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, nu lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur (”Då ni nu har kommit till tro, har ni som gåva undfått den utlovade helige Ande som en underpant på vårt arv…av nåd är ni räddade och det inte på grund av er själva en Guds gåva är det” ( Läs Efesierbrevet!)

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur, här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
—–
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att människan själv med sin egen identitet och natur blivit Gudomlig. Människan blir i trosförkunnelsen i sin egen ande, sin egentliga identitet, en ny skapelse. En ny människa, som aldrig har funnits förut. I sin egen identitet skapad till likhet med Gud. Till likhet med Jesu namn, identitet och natur. Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden.

Detta är inte vad Bibeln lär. Utan ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons ”uppenbarelsekunskap” och med rötterna ytterst i Gnosticismen.

Gudomen bor i människan, utan att fördenskull, här i tiden, bli totalt ett med människans egen identitet, personlighet och natur. Precis som syndanaturen inte här i tiden, totalt gått upp i människan själv, hennes egna natur och helt blivit hennes egna identitet och natur.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”, innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.

Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
Paulus säger:

”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”

”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”, står här för samma sak. Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv(den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig” – i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.

Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.

Den nya skapelsen – den nya människan är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet.

De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.

Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gudomen. Ett i identitet, personlighet och natur (”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen”).

Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Guds fullhet lekamligen.

Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld når full väsensenhet med Gud. (”Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart – men ett vet vi att vi ska bli honom lika” – säger Johannes. Spännande att se vad det egentligen innebär!!??)
——–
Summering:

Vår slutsats måste bli att identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning på alla plan blir en pusselbit i ett falskt lärosystem som leder människan vilse:

Det förvänder den kristna tron till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus som Kristus.

Detta genom att en konsekvens av en andlig död av Jesus, leder till en upplösning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus. Han är inte längre Skriftens kriterium på vem Jesus Kristus är: Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, sann Gud och sann människa.

Även genom att en andlig död av Jesus upplöser väsensenheten i Gudomen mellan Fadern och Sonen. De är från evighet till evighet förenade av den ende Gudens Gudomliga väsensenhet och natur.

Det omintetgör både vem Jesus är som Kristus och vad som gäller i försoningen.
Sammankopplat med den falska läran om människan som en ande, som har en själ och bor i en kropp, där anden är den egentliga personligheten och identiteten, skapas en helt felaktig slutkonsekvens i den troendes liv här i tiden. Hon har i sig själv, i sin egen identitet, blivit såsom en gud.

I en utövning av denna falska tro, läggs så en New Thought och Christian Scince inspirerad troslära med ockulta manifestationer i släptåg ( Se  tre-skrivare.se/hf/NewAge.htm )
Allt sammantaget, så utgör trosförkunnelsen en helt fullmogen villfarelse klädd i den kristna språkdräkten.

Fly denna undervisning i alla dess villfarande skepnader!!!

HaFo