Det gamla och nya förbundet

Fick en fråga: Vad innebär ”det nya förbundet”?

Jag gav följande svar: Det nya förbundet i Kristi blod är att räddningen ligger i en tro på vem Jesus är och har gjort.

Grunden för Kristen tro:

Grunden för Kristen tro

Fick då en följdfråga: ”men vad exakt är relationen mellan ’Det nya förbundet’ och det ’Tidigare förbundet’?”

Ska då här försöka vidareutveckla denna fråga. Det gamla förbundet med judarna var begränsat dels till Israels folk och dels också att det fanns ett geografiskt område knutet till förbundet, landet Israel.

Abraham är den första i det gamla förbundet som får löfte om både många efterkommande och ett särskilt land för dem, dvs Israels folk och Israel. 1 Mos. 17: 1 – 8

Gud slöt även förbund med Mose 2 Mos. 6:1–8. Efter uttåget fick israeliterna förbundet vid Sinai. Det gavs i sam- band med befrielsen från slaveriet i Egypten (2 Mos. 20:2) och omfattade Guds bestämmelser om OFFER FÖR FÖRSONING OCH FÖRLÅTELSE FÖR SYNDEN.

Redan här i det gamla förbundet pekades alltså på löftet om Jesu försoning och offerlammets betydelse för försoning och förlåtelse.

Inte heller var syftet med den lag som folket fick då förbundets slöts vid Sinai att den skulle visa på en väg att förtjäna förbundsgemenskapen genom att hålla lagen.

Precis då som nu var lagens funktion att inse att man inte var kapabel att uppfylla lagen utan att man var i behov av att då inse behovet av löftet om vem Jesus var och skulle göra genom att få syn på offerlammets betydelse för försoning och förlåtelse.

Liksom vi idag behöver inse vem Jesus är och har gjort på korset till försoning och förlåtelse för våra synder.

Lagens funktion var då liksom nu, att inse att den inte kan leda oss till räddning på grund av vår syndiga natur. Men att det är bra för oss i den mån vi kan efterleva lagen.

För den är som Paulus säger god. Den är god på så sätt att det är bra för oss i vilken mån vi kan efterleva den. Men den är inte en frälsningsväg för oss på grund av vår färdärvade syndanatur och oförmåga att i alla stycken kunna efterleva Guds bud och lag.

Senare i folkets historia, i tiden efter den babyloniska fångenskapen, växte ett annat felaktigt sätt att se på lagen fram inom judendomen – lagen kom då att betraktas som ett medel varmed man kan vinna Guds vänskap. Det är denna senare och felaktiga förståelse av lagen som Jesus och Paulus sedan kom att kämpa emot (Rom. 10:2–3).

Det nya förbundet har sin grund i Jesus, som är just den Messias som judarna väntade och fortfarande väntar på.

Med Jesu död och uppståndelse blir det nya förbundet till och budskapet börjar gälla alla, inte bara judarna.

Då Jesus, vid sin sista måltid instiftar nattvarden så säger han att ”detta är det nya förbundet i mitt blod som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse”.

Det Judiska folket kommer att vid Jesu tillkommelse när Han avbryter Vedermödan och upprättar Tusenårsriket att som en hel nation och folk komma till tro på Jesus och därmed komma in i det ”Nya förbundet i Kristi blod”.

Sumering: Det nya förbundet i Kristi blod är att räddningen ligger i en tro på vem Jesus är. Precis som räddningen i det gamla förbundet var att inse behovet av löftet av offerlammets offerblod till försoning för sin synd. Vilket innebär att samma för den troende idag gäller som för den i GT troende på löftet om Jesus enligt Ef. 2: 8- 9:

”Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig.” Det är alltså egentligen samma som gäller i det gamla förbundet: tron då på löftet om det kommande offerlammet. Som idag tron på Offerlammet på korset.

Här har vi ju då Judarna och de troende i Upp. 20:8: ”Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma… De levde och regerade med Kristus i tusen år.”

Och i evigheten gäller för dem att den Kristna församlingen och det Judiska folket efter Tusenårsriket ska som en ”herde och en hjord” tillsammans gå in i den ”Nya Himlen och den Nya Jorden” Upp. 21: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord.”