Återger från BibelFokus.se en artikel skriven av Solveig Hendriksen
Kyrkofäderna eller Skriften?
https://www.bibelfokus.se/kyrkofaderna_eller_skriften
Inlägg 1
Samuel Rubenson (Dagen 29 januari):
”Teologie doktor Göran Lennartsson menar att kyrkofäderna är en brokig skara som inte fungerar riktningsgivande och som måste utvärderas utifrån Skriften. Idealet är en entydighet som ska återfinnas i urkristendomen, och som ska gestaltas så att Jesus och Paulus känner sig hemma.”
Så sammanfattar Samuel Rubenson Lennartssons artikel, innan han går till försvar för kyrkofäderna och den katolska traditionen i Dagen 6 februari. Han kommer då med några häpnadsväckande påståenden som måste uppmärksammas och kommenteras.
- Kristendom som sådan finns bara som en teoretisk konstruktion. Det finns ingen icke-hellenistisk urkristendom, eftersom de första kristna var helleniserade judar. Den kristna identiteten har utvecklats i takt med fortgående teologisk reflektion och gudstjänstliv. Det tar tid att växa upp.
Även om den här teologiska utvecklingsmyten är ganska vanlig i akademiska kretsar, är den ohållbar. Det skulle vara en självklarhet att urkristendom är lika med Jesus Kristus i ord, liv och gärning, Davids son, skottet från Isais avhuggna stam (Jes.11:1; Jer.23:5; Sak. 3:8, 6:12) som inte kom för att upphäva utan för att fullborda lagen och profeterna.
Den röda tråd i Bibeln som förenar kristendom och judendom är Guds suveräna frälsningsplan i och genom Jesus Kristus, Guds Lamm, som sonar mänsklighetens skuld, som uppstår och sänder sin helige Ande att fortsätta verket till tidens slut – helt i linje med Jes.53, Jer. 31:33, Hes. 36:26-27 och Joel 2:28.
Det finns inget hellenistiskt i påskens och pingstens radikala budskap. Sanningen är lika evig och oföränderlig som Guds eget DNA uttryckt i Sonen och Anden.
Ett vetekorn blir inte ogräs med tiden. Där evangelium om Jesus Kristus sås ut och Hans Ande får verka, blir det väckelsefrukt oberoende av tid och rum.
- Att kristendomen efterhand helleniserades, dvs påverkades av grekisk filosofi, är en missuppfattning. Tvärtom innebar den framväxande kristna traditionen en avhellenisering.
Fel! Man behöver inte läsa mycket av vare sig Origenes, Gregorius av Nyssa, Dionysius Areopagita, Mäster Eckhart eller mystiker i vår egen tid för att känna igen det indisk-hellenistiska kretsloppet,
självfrälsningsläran och den gnostiska människosynen från filosoferna i Alexandria och Aten: Filon, Plotinos, Porfyrios, Proklos m.fl. Det är samma ”uråldriga filosofi” från Edens lustgård med koncentrering på människans inre gudomliga potential som ska upptäckas,
upplyftas och till slut förenas med sitt gudomliga ursprung, det Ena bortom mångfalden, i det saliga inre ”skådandet av Gud” och den gudomliggörande ”insikten” om Självets identitet med Gud, i hinduismen uttryckt med orden. ”Tat tvam Asi”, Du är Det, du Själv är Gud.
Forts Inlägg
Inlägg 2
Nyckelpersonen i sammanhanget är Dionysios Areopagita, en anonym syrisk munk från 400-500-talet. Genom att han utgav sig för att vara den lärjunge till Paulus som omnämns i Apg 17:34, öppnades kyrkdörrarna både i öst och väst på vidgavel för hans nyplatonska Mystica Theologia. Det här bekräftas också av den moderna forskningen:
Dionysius Areopagita ”lyckades organiskt införliva de gnostiska och nyplatonska tankegångarna med kyrkans tradition” skriver Daniel Andrae i en Efterskrift till Hugo Balls bok Dionysios Areopagita (1997), s 192.
Därigenom blev han en av de mest betydande andliga auktoriteterna inom den romerska kyrkan. Han utövade ett stort inflytande på östkyrkliga teologer som Maximus Confessor och Isak Nineve, lika väl som romerska katolska Thomas av Aquino, Bonaventura, Hugo av St. Viktor, Bernhard av Clairvaux, Eckehart, Tauler, Nicolaus Cusanus, Johannes av Korset m.fl, menar Andrae. (s. (190-191)
”Den så kallade Pseudo-Dionysios Areopagita, vars viktigaste skrifter måste ha tillkommit c:a 500 e Kr, skapade en syntes av framför allt den senare nyplatonismen hos Iamblichos och Proklos och det kristna tänkandet.
Han förmedlade därigenom nyplatonismen till det bysantinska området och sedan, när hans verk översatts till latin av Johannes och Scotus Eriugena på 800-talet, till det kristna Västerlandet och inte minst till Thomas av Aquino.” (Fritz-Peter Hager: Om Plotinos’ efterverkan, s 143 i De stora filosoferna(1998), red. Otfried Höffe).
Plotinos tankar blomstrar under renässans-humanismen i Italien, Frankrike och England och inspirerade även Leibniz, Spinoza och Hegel inom det tyska språkområdet, skriver Hager.
Dionysios Areopagita är alltså den person i Kyrkans tradition genom vilken gnostiska och nyplatonska tankar införlivades med både den ortodoxa och den romerska katolska kyrkan.
Idéerna har levt vidare i kyrkornas mystika tradition. Därför är nutida språkrör för mystiken positiva till Dionysius. Så här skriver William Johnston[1], känd mystikforskare och retreatledare i sin bok Se – med kärlekens öga (1995):
”Ordet mystica introducerades i kristendomen av en anonym syrisk munk, en kristen nyplatoniker (s 17) . /–/ Han måste dessutom ha varit djupt kontemplativ, och hans verk Mystica Theologia var ett verkligt tillskott till kristet tänkande” (s 18).
”Skriften inleds med ett stycke av betydelse/–/ även för förståelsen av mystik i andra religioner och kulturer” (s 18):
Lämna därför i ditt ivriga övande av mystisk kontemplation bakom dig sinnena och alla intellektuella verksamheter, likaså allt som sinnena eller intellektet kan uppta,
och allt som är och allt som inte är, och sträck dig uppåt mot icke-vetande, så långt som möjligt mot föreningen med Honom som står över alla ting och all kunskap.
Ty genom att du oupphörligt och fullständigt drar dig tillbaka från dig själv och allting, gör dig ren, avstår från allt och gör dig fri från allt, skall du bli förd upp till det gudomliga mörkret och bäras av den stråle som genomtränger allt som finns till. Mystica Theologia I:I
Forts Inlägg
Inlägg 3
”Ett liknande medvetenhetstillstånd återfinns i buddhismen och i alla stora religioners mystik, även i sådana fall där Dionysios’ teistiska bakgrund saknas”, skriver Johnston,
som menar att ”Dionysius insikter är av största betydelse för var och en som vill försöka fånga in mystikens natur”. Man ska ”överskrida allt tänkande och gå in i vad moderna människor skulle kalla ett förändrat medvetandetillstånd.
Här befinner man sig i mörkret, i tomhet, i icke-vetandets moln just därför att man inte vet genom klara bilder och tankar, ej heller med kroppens ögon.
Där finns en stor inre tystnad, men det är en rik tystnad – och det är därför den ofta kallas för ”tyst musik”. Där råder begreppsmässigt mörker, men det inre ögat är fyllt av ljus.” (s 19).
Johnston har rätt. Det är ett kontemplativt tillskott, men ett främmande sådant. Bibelns Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma. I Honom finns inget mörker.
Han är en kommunicerande Gud som uppenbarar och talar till sina barn i vardagen, vid fullt medvetande. Hans Son steg ner till syndaren. Rening sker endast i och genom Lammets blod. ”Tomhet” förknippas med lögn Jes.59:4; Ef.5:6; Kol. 2:8; 1 Tim.6:20.
När vi i dag diskuterar mystiken, måste vi ha klart för oss att det existerar två parallella religiösa system med var sin väg till Gud, var sin upplevelse av Gud och var sin teologisk referensram: den evangeliska och den indisk-hellenistiska.
Genom att hålla sig till Skriften och apostlarnas undervisning lyckades urkyrkan hålla de främmande elementen utanför församlingen. Under de följande århundradena öppnades dörrarna på vidgavel.
3. De kristna i början av 100-talet hade ingen gemensam samling evangelier och brev, ingen enhetlig tolkning av kristen tro.
Fel igen! Det var just för att det fanns en fast gemensam muntlig och skriftlig apostolisk tradition, som urkyrkan vid kanonbildningen lyckades gallra bort otaliga gnostiska och nyplatonska skrifter. Apostlarna hade kontakt med varandra.
De reste mellan de olika huvudorterna och träffades i Jerusalem vid de stora judiska högtiderna. Paulus brev cirkulerade i församlingarna redan under hans livstid på 60-talet. Man kan anta att det samma gällde för de andra skrifterna. Johannes blev 90 år.
Forts Inlägg
Inlägg 4
En föregångare till Nya testamentet, Kanon Muratori från 180-talet, upptar de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, 13 brev av Paulus, två brev av Johannes, Juda brev och uppenbarelseboken. Ireneus (ca 130-190), biskop och lärjunge till Polykarpus, som var lärjunge till Johannes, har samma förteckning med undantag av att Juda brev ersatts av 1 Petri brev.
Traditionen har inget egenvärde. Den får sitt värde av att föra ett gudomligt innehåll och ett gudomligt liv vidare..Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom (Joh.14:23).
4. Det mest oroande med Lennartsson är att han tror sig kunna bedöma vad som är rätt med facit i hand. Att döma andra är ingen kristen dygd.
Nej, men vi måste göra skillnad mellan att döma och att bedöma. Bibeln uppmanar oss att pröva, dvs. bedöma allt och alla utifrån Skriften. Den är vårt facit, för att citera Jesus:
Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen. (Joh 12:48).
Därför skulle vi liksom församlingen i Berea (Apg 17:11) dagligen forska i Skrifterna för att se om det vi hör stämmer överens med Facit.
/Solveig Hendriksen, 2008
[1] Johnston är jesuit och professor i mystik teologi vid universitetet i Tokyo. Han håller kurser i zenmeditation och har gästat St Davidsgården i Rättvik.
Katrin Åmell hänvisar till honom i sina böcker. Gunnel Vallqvist, en av Halldorfs förebilder i ”Stigfinnare”, har skrivit förordet till boken ”Se- med kärlekens öga”.
HaFo kommentarer
HaFo kommentar 1
Solveig Hendriksen visar på att det hos Kyrkofäderna, oförenligt med Skriften, så är det där samma ”uråldriga filosofi” från Edens lustgård med koncentrering på människans inre gudomliga potential som ska upptäckas,
upplyftas och till slut förenas med sitt gudomliga ursprung, det Ena bortom mångfalden, i det saliga inre ”skådandet av Gud” och den gudomliggörande ”insikten” om Självets identitet med Gud, i hinduismen uttryckt med orden. ”Tat tvam Asi”, Du är Det, du Själv är Gud.
Allvarligt blir det då när man i KK och Katolicismen jämställer Traditionen ”fäderneärvda meningar” med Skriften, som ett slags komplement till Bibelns budskap. Då blir det riktigt vilset. Bibeln uppmanar oss att inte hålla oss till ”fäderneärvda människomeningar” – Kol. 2: 8 – 1917.
I Folkbibeln: ”Se till att ingen fångar er med den tomma och förrädiska filosofi som bygger på mänskliga traditioner och världsliga makter och inte på Kristus.”
Solveig säger så riktigt: ”Det finns inget hellenistiskt i påskens och pingstens radikala budskap. ”
Vill peka på Påskens budskap utan några ”fäderneärvda meningar”:
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2021/04/03/paskens-budskap-segern-over-den-andliga-doden-segern-over-den-kroppsliga-doden/
Långfredagens budskap är segern över den andliga döden
På fallets dag drabbades de första och alla därefter följande människor av att skiljas från Guds gemenskap – den andliga döden och har därefter varit andligt sett ”döda i överträdelser och synder”. Helt oförmögna att själva ta sig ur den situationen och komma in i Guds gemenskap igen.
Men det är vad Jesus ordnar igenom sitt liv och sin offerdöd på korset. Han är i sin person fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt. Han är Kristi person av Gud och människa förenade där ”Gud var i Kristus och försonade människorna med sig själv”.
Hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande, i den ende Gudens person av ”Jag är Herren, Herren är en”, är engagerade och inbegripna i skeendet vid offret av Kristi persons (Gud och människa förenade – ”Guds fullhet lekamligen” – Ordet som var Gud och vart kött”) kropp och blod på korset, se följande texter:
Matt. 26: 28; Apg. 20: 28; Ef. 1: 7 – 14; Kol. 1: 20; Hebr. 9: 14; 1 Joh. 1: 7; 1 Joh. 5: 5 – 12:
”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” Det var Fadern som upprättat förbundsblodet med Abraham och som nu här bärs fram via Guds Son. Alltså är Fadern och Sonen helt ”synkroniserade” och ett samtidigt som Fadern och Sonen är åtskilda men samtidigt verkar i en sammansatt enhet av Fader Son och Ande.
”Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” Här samverkar Guds Ande och Fadern, som köpt sin församling med sitt eget blod som alltså är synonymt med Jesu Kristi Guds Sons blod.
”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder…Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.” ”i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill.” Här samverkar hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande!!
Vad som ger Jesu Kristi Guds Sons blod dess verkan är att Jesus ingår som Son i den sammansatta och odelbara enheten av Fader, Son och Ande och ger DET RENA OFFRET (Som förebilderna i GT visar att offret skulle vara) på korset av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod.
Vad som ger Jesu Kristi Guds Sons blod dess verkan är att Gud själv är så inbegripen i detta offer så att Han uttrycker att Han ”köpt församlingen med sitt eget blod”. Gud är i Jesus Kristus i den sammansatta och odelbara enheten av Fader, Son och Ande,
den som ger offret och som själv är tillfreds med offret när Han, när Jesus säger att det är fullbordat på korset, visar att vägen då in till Hans gemenskap nu är öppen när förlåten in till det allra heligaste rämnar mitt itu.
Forts HaFo kommentarer
HaFo kommentar 2
Som vår ställföreträdare så försonar/förenar Jesus Gud och människa i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet. Jesu nödrop på korset är inget som skiljer Honom från gemenskapen med Gud.
Utan förnimmelse eller synlig bekräftelse på en levande Gudsrelation i personen Kristus och bevarad enhet av Fader, Son och Ande i den ende Guden, jag ÄR Herren, när Han blir behandlad som syndaren som ska sona sitt brott, så åberopar Jesus Ps. 22.
Där vet han fortsättningen: ”Ty han föraktade inte den förtrycktes elände och såg inte på honom med avsky. Han dolde inte sitt ansikte för honom, när han ropade lyssnade han till honom” (Ps. 22:25).
Eller som Jesaja uttrycker det enligt Folkbibelns fotnot i 53 vers 11:
”Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se ljus och bli tillfreds. GENOM MESSIAS SYNDFRIA GEMENSKAP MED GUD (Jesus är fortfarande Kristi person – Gud och människa förenade)
förklarar min rättfärdige tjänare alla människor rättfärdiga (segern över människans andliga död åtskillnad från Gud) och deras skulder är det som han bär (han är inte skulden utan bär den och betalar priset för den: offret av Kristi kropp och blod) .”
När Han ropade svarade Gud och Jesus blir tagen ur den andliga dödens vånda Han där lider och Jesus kan utropa: Det är fullbordat. Han kan där nu som Kristi person (Gud och människa förenade) bära fram det RENA offret av KRISTI PERSONS RENA kropp och blod.
Detta därför att där aldrig har skett en åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person utan segern över människans åtskiljande från Gud – den andliga döden kan där ske i Kristi person – ”Kristus kommen i köttet”.
Forts HaFo kommentarer
HaFo kommentar 3
Där det står att Jesus blev ”gjord till synd”, vilket skulle ha inneburit att Han skildes från Gud, så kan det likaväl översättas från grundtexten, att Han blev gjord till syndoffer,
vilket stämmer bättre med Bibelns övriga budskap att Jesus TILLRÄKNAS mänsklighetens synd, rättfärdig dör bort från synden och inte in i synden, så att synden vore Hans natur.
Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, så träder bilden fram av vad som sker.
Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe och skild från Gud.
Är Jesus synd till sin natur och som Trosförkunnelsens JDS faktiskt menar, att Jesus är gjord till synd i sin natur och till sitt väsen inte är Gud, utan en vanlig andligt död människa som behöver pånyttfödelse igen för att vara Kristi person, kan inte Jesus bära fram ett rent offer.
Det är då överhuvudtaget inte ett offer av KRISTI kropp, utan en vanlig syndig och andligt död människa som där dör. Det bringar ingen frälsning utan är en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus som leder till fördärvet.
Men nu är offret ”Jesu Kristi Guds Sons blod som renar från all synd”, inför Gud och som överbryggar människans åtskillnad från Gud och återupprättar människans gemenskap med Gud.
Alla människor är försonade med Gud och kan genom tro på Jesus hämta utan denna oförtjänta gåva av nåd för Kristi skull.
Forts HaFo kommentarer
HaFo kommentar 4
”Var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus kommen i köttet han är av Gud men var och en ande som inte så bekänner Jesus är antikrists ande”.
1 Joh. 2: 22: ”Vem är lögnaren, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus”.
Är Jesus skild från Gud vid någon del av skeendet, så är Han inte längre ”Kristus kommen i köttet”. Att Han är ”Kristus kommen i köttet” innebär att Han är,
”Ordet som var hos Gud och som var Gud …som vart kött” Joh. 1: 1 – 14. Att Jesus i någon fas av skeendet skulle vara skild från Gud är en antikristlig lära om Jesus som leder till fördärvet.
Märkligt att det verkar svårt att se detta för en del människor som blivit påverkade av satans budskap om att Jesus skulle vara skild från Gud. Det är vad satan vill få människor att tro för då finns det ingen räddning för människan utan alla människor vore då kvar i sin åtskillnad från Gud – döda i överträdelser och synder.
Men nu säger Guds Ord: ”GENOM MESSIAS SYNDFRIA GEMENSKAP MED GUD FÖRKLARAR MIN RÄTTFÄRDIGE TJÄNARE ALLA MÄNNISKOR RÄTTFÄRDIGA…”
Märk orden här om Jesu gemenskap med Gud, då med detta resultat: ”förklaras alla människor rättfärdiga.” Det är alltså att Jesus är förenad med Gud som är människans räddning.
Det här med om Jesus var skild från Gud eller inte, är alltså skiljelinjen mellan sann och falsk kristen tro. Denna falska lära uppträder i många skepnader och med risk för att vara tjatig så påminner jag om att jag har bemött detta på min hemsida https://tre-skrivare.se/hf/andliga-striden.htm och på min Blogg https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/
Just lögnen att Jesus skulle skiljas från Gud på korset har jag bemött bl.a. här https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2020/04/03/bevis-for-att-jesus-inte-skildes-fran-guds-gemenskap/
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2019/04/17/det-ar-4-meningar-i-trosforkunnelsen-som-man-bygger-sin-lara-pa-att-jesus-ar-skild-fran-gud/
Forts HaFo kommentarer
HaFo kommentar 5
Påskdagens budskap är segern över den kroppsliga döden. Som människans ställföreträdare övervinner Jesus även i hennes ställe den kroppsliga döden.
Jesus uppstod kroppsligen. En förhärligad uppståndelsekropp.
1 Kor. kap.15: ”Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen av de insomnade… var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och därefter, när han kommer, de som tillhör honom….(uppryckandet vid Jesu enda andra ankomst efter Vedermödan och inför upprättandet av Tusenårsriket).
Nu kanske någon frågar: Hur uppstår de döda? Vad har de för kropp när de kommer? …Det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas glans är av ett slag och de jordiska kropparnas glans av ett annat slag…
kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet:
Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas.
Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga är klätt i oförgänglighet och det dödliga klätts i odödlighet, då uppfylls det ord som står skrivet: Döden är uppslukad i seger är vunnen…”
Den kroppsliga döden kunde inte behålla Kristus eftersom Han var förenad med Gud och som livets furste klev rakt genom linnedukarna och kroppsligen uppstod. Även detta gjorde Han som människans ställföreträdare så att människan skulle få en kroppens uppståndelse:
2 Tim. 2: är vi ståndaktiga, så skola vi ock få regera med honom…Matteus 19:28: ”När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska också ni, som har efterföljt mig, få sitta på tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar”.
Vi är inneslutna i Jesu död och uppståndelse säger Rom. Kap. 6. Hans kroppsliga uppståndelse för vår rättfärdiggörelses skull når i vår egen kroppsliga uppståndelse sin fulla och hela verklighet.
Då lever vi inte längre i en ”tillräknad rättfärdighet” för Kristi skull. Utan då och först då är vi verkligt syndfria och rättfärdiga när vi blir förhärligade/förverkliga människor som i Uppståndelsen får en natur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud.
Vi uppstår alltså i en uppståndelsekropp inte av kött och blod utan en kropp med en natur av en förhärligad människa som passar in i Guds gemenskap och som säges ”ska regera med Kristus för Tusen år”. Först därefter ska vi som nya skapelser i Kristus få inträda i Guds eviga nyskapelse av ”En ny Himmel och en Ny Jord”.
Upp. 21: 1 – 5: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud…
Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem… Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.”
Spännande blir det att se vad detta verkligen handlar om. Vi kommer inte att vara änglar eller andar utan förhärligade människor med en uppståndelsekropp som passar in i Guds eviga gemenskap.
Forts HaFo kommentarer
HaFo kommentar 6
Att vi får ”uppståndelsekroppar” för att ”regera med Kristus för Tusen år” sker vid Jesu enda andra ankomst. Då är det mycket som sker i detta enda skeende:
Det Judiska folket kommer till tro på Jesus som en hel nation och helt folk och kommer därmed in i sin kallelse och uppgift under Tusenårsriket som Jesus i detta skeende inleder.
I detta skeende ingår också att satan fängslas för Tusen år. Där ingår att antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön där vi så återfinner dem efter de Tusen åren.
I detta skeende så slår Jesus ner hela den härskara som tillsammans med antikrist är på väg att utrota Israel. (Det är Guds Vrede och inte Vedermödan).
Vad vi nu står inför är dock Vedermödan och antikrists tidsperiod. Han kommer att bedra en hel värld som ett plagiat av en världsfrälsare som ordnar upp en rad av världens problem och även går i förbund med Israel som då tror att deras Messias kommit.
Men det slutar med historiens största förföljelse av det Judiska folket och Jesus säger om denna tidsperiod:
”för då ska det bli en så stor nöd att något liknande aldrig förekommit från världens begynnelse och ända fram till nu, och inte heller ska komma…”
Denna Vedermöda avbryts alltså av Jesus och det är då som de som en hel nation och ett helt folk kommer till tro på Jesus och den troende hednaförsamlingen rycks upp för att få sina uppståndelsekroppar för att så ”regera med Kristus för Tusen år”.
Detta innan vi så därefter Tusenårsriket är framme vid att gå in i ”Den nya Himlen och den nya jorden” för en evig aldrig upphörande gemenskap med Gud vår skapare.
Men vi bör betänka den allvarliga kontrasten av att gå förlorad. Evigt liv och evigt fördärv är bägge av en ändlös varaktighet.
De som kroppsligen dör men som samtidig är ”döda i överträdelser och synder” skilda från Guds gemenskap, får sina uppståndelsekroppar efter Tusenårsriket för att så dömas efter sina gärningar och så förpassas till den ”sjö av eld och svavel som brinner i evigheternas evighet.”
Och som därmed har samma slutdestination som satan, antikrist och den falske profeten där det ska ”vara gråt och tandagnisslan i evigheternas evighet” i dess verkliga tillstånd, utan slut och möjlighet till förändring.
Därför ska vi tacksamt ta emot Påskens budskap om segern över den andliga döden – åtskillnaden från Gud – och segern över den kroppsliga döden i Kristi kroppsliga uppståndelse.