Inlägg 1
Jag har konfronterats med människor som menar sig vara fullständigt fria från synd och aldrig syndar. Denna ”syndfrihetslära” utbreder sig alltmer. De mest extrema menar att man i allt lyckas leva efter Guds lag och därmed är räddad.
Jag menar att de lever i ett självbedrägeri och en egenrättfärdighet som en dag kommer att stänga dem ute från en evighet i Guds gemenskap.
”Om vi vandra i ljuset som Han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, Hans Sons blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”
Om vi lever i erkänd och bekänd synd – alltså lever i ljuset – så renar Jesu Kristi Guds Sons blod från all synd och orättfärdighet INFÖR GUD. Vi blir tillräknade Kristi vår ställföreträdares rättfärdighet.
Men ”om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss”.
Det finns människor som i sin egenrättfärdighert menar sig vara syndfria och aldrig syndar. De lever inte i ljuset med erkänd och bekänd synd, utan lever i förnekelse av sin synd fram mot förhärdelse.
Arma självbedragna människa som inte litar till Jesu försoning för sin synd utan litar till sin egen förmåga att besegra synden. De kallar det för att i Anden döda köttets gärnigar. Medan det i praktiken handlar om att man menar sig själv har besegrat köttet och aldrig syndar.
Räddningen för dessa vilsna människor, är inte i annat än tomma ord, tron på vem Jesus är och har gjort, utan räddningen för dessa är i praktiken att man i sig själv lyckats besegra synden och synderna i sitt liv och aldrig syndar. Man menar sig så hela tiden ”leva i Anden” så att man aldrig syndar.
Men ”om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss”.
Rom. 3: 21 – 26: ”Men nu har det uppenbarats EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD GENOM TRO PÅ JESUS KRISTUS FÖR ALLA SOM TROR…
DE FÖRKLARAS RÄTTFÄRDIGA SOM EN GÅVA, AV HANS NÅD, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. Honom har Gud ställt fram som en nådastol GENOM TRON PÅ HANS BLOD …OCH FÖRKLARAR DEN RÄTTFÄRDIG SOM TROR PÅ JESUS.”
Rom. 4: 5 – 16: ”Men den som utan gärningar tror på honom SOM FÖRKLARAR DEN OGUDAKTIGE RÄTTFÄRDIG, HAN FÅR SIN TRO TILLRÄKNAD SOM RÄTTFÄRDIGHET …Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. Salig är den som Herren INTE TILLRÄKNAR SYND.”
Forts
Inlägg 2
Denna villfarelse återfinns i olika skepnader och sammanhang. Bl.a inom supernåden:
https://tre-skrivare.se/hf/lagen.html
Den återfinns i trosförkunnelsen där det heter att vi var syndare men är nu verkligt rättfärdiga. Det återfinns också inom NAR.
Ett annat sammanhang som förmedlar denna lära är Björkbloggen av Annika Björk.
Theodor Elmkvist Bager förmedlar denna lära om hans egen syndfrihet lite varstans på FB.
Theodor har dubbla budskap. Det börjar så riktigt med omvändelse. Men innan han är färdig så är det bara de som i likhet med honom är syndfria och aldrig syndar som är räddade: ”så att vi blir verkligt fria från synd”.
Hos Theodor gäller nåden enbart om man i allt är syndfri och i allt uppfyller lagen. Då är det inte egentligen frågan om nåd utan att man i praktiken är räddad genom sina gärningar.
Men lyssna till Rom. 3:19-26: ”Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror.
Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.
Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod.
I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.”
Räddningen för Theodor är inte tron på vem Jesus är och har gjort, utan räddningen för Theodor är att han han lyckats besegra synden och synderna i sitt liv och aldrig syndar.
Men vad är det vi ska bli befriade ifrån? Jo vi ska bli befriade ifrån en liknande självrättfärdighet som Theodor presenterar och istället fullständigt förtrösta till vem Jesus är och har gjort, då när ”Gud var i Kristus och försonade människorna med sig själv..”
Vi ska bli befriade från att tro att vi likt Theodors vanföreställning skulle i oss själva kunna bli syndfria. Vår frihet ligger i att se vem Jesus är och har gjort.
Men för Theodor är friheten att se att han gjort sig fri från synden och synderna.
Forts
Inlägg 3
Theodor Elmkvist Bager förmedlar på annan plats sin syndfrihetslära. Jag fortsätter här att bemöta detta falsarium.
Theodor börjar som vanligt rätt: ”Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv genom att inte tillräkna dem deras synd. Så det var i Kristus som världen förenades med Gud.”
Märk då här orsaken till att Gud inte tillräknar människan hennes synd. Straffet över synden blev lagd på Jesus. Han tog det i människans ställe. Och istället så kunde då Gud tillräkna människan hennes ställföreträdares rättfärdighet.
”Men nu har det uppenbarats EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD GENOM TRO PÅ JESUS KRISTUS FÖR ALLA SOM TROR…
DE FÖRKLARAS RÄTTFÄRDIGA SOM EN GÅVA, AV HANS NÅD, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. Honom har Gud ställt fram som en nådastol GENOM TRON PÅ HANS BLOD …OCH FÖRKLARAR DEN RÄTTFÄRDIG SOM TROR PÅ JESUS.”
Rom. 4: 5 – 16: ”Men den som utan gärningar tror på honom SOM FÖRKLARAR DEN OGUDAKTIGE RÄTTFÄRDIG, HAN FÅR SIN TRO TILLRÄKNAD SOM RÄTTFÄRDIGHET …Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. Salig är den som Herren INTE TILLRÄKNAR SYND.”
Men så följer då Theodors villfarelse bort från detta grundläggande budskap återgivet ovan.
Theodor: ”Dom synder som förlåtits oss var dom synder vi levde i, förut i världen, så att vi kunde förena oss med Gud. När vi fortsätter att synda, då bryter vi försoningen med Gud och då är vi tillbaka i världen, åter separerade från Gud.”
Nu försvann budskapet om att Gud är försonad med människan och inte tillräknar henne för Kristi skull hennes synder därför att straffet redan är utdelat och lagt på honom i människans ställe.
Theodors budskap blir här istället att Gud visst tillräknar henne hennes synder såvida hon inte i likhet med Theodor lever syndfri och aldrig syndar.
Enligt Theodor så har de som ständigt lever i erkänd och bekänd synd uppfunnit en Jesus som i all evighet skulle fortsätta, att förlåta deras synder och därmed förnekade dom den sanna Jesus.
Det är tvärtom Theodor som förnekar den sanne Jesus som han inledningsvis så vackert uttryckte:
”Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv genom att inte tillräkna dem deras synd. Så det var i Kristus som världen förenades med Gud.”
Detta blir hos Theodor först till en sanning som så senare förvandlas till en lögn att detta inte gäller om hon inte i likhet med Theodor lever syndfri och aldrig syndar.
Det är Theodors specialitet att nåden och förlåtelsen bara gäller om man i allt i likhet med Theodor (som i sina egna ögon) i allt efterlever Guds lag.
Forts
Inlägg 4
Forts Theodors villfarelse kring syndfrihet.
Jesus talar om vad som är grundsynden i Joh 16:8-9: ”Och när han (Hjälparen) kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig.”
Avsäger man sig tron på Jesus så stämmer versen i Hebr. 10.26 som Theodor citerar: ”Ty om vi med berått mod syndar, efter att ha lärt känna sanningen om oss själva, då återstår inte mer något offer för våra synder.”
Lämnar vi tron på och umgängelsen med Jesus så finns inget annat offer för oss givet än offret av Kristi persons kropp och blod på korset. Men där i tron på och umgängelsen med Jesus så finns en ständigt förlåtande, renade ström av ”Kristi Guds Sons blod som renar från all synd” inför Gud.
Så vänder Theodor egentligen Guds Ord mot sig själv (Ord som han egentligen menar vara riktade mot de som visar på Theodors falska dubbla budskap) i Matt. 10:33.
Theodor: ”Således, när de förnekade den sanna Jesus till sina åhörare och predikade en falsk Jesus, skulle Jesus också förneka dem för sin Fader i himlen.”
Detta är precis vad som gäller Theodor om han inte lämnar sitt mörker med icke erkänd och bekänd synd utan framhärdar med att han är fullständigt syndfri och aldrig syndar och att endast de som lever precis som Theodor lär och är syndfria är räddade.
Theodor förvanskar så Rom. 5: 10 genom tillägg av egna ord utöver versens exakta lydelse. Men att göra så menar Theodor att han kan göra eftersom han menar sig vara likställd med Den Helige Ande.
Så här lyder denna vers: ”För om vi som Guds fiender blev försonade med honom genom hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom hans liv? Men inte bara det, vi gläder oss också i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.”
Denna vers säger oss att vår synd är försonad/förlåten genom att Jesus tog i människans ställe straffet och konsekvenserna av synden på sig. Och att vi därigenom är delaktiga i Hans kroppsliga uppståndelse till evigt liv. Det är alltså vad Jesus gjort för oss som gör att vi kan ta emot försoningen säger denna vers.
Men denna sanning förvanskar så Theodor med dessa ord: ”då vi, efter att vi hade försonats, skulle frälsas genom Jesu liv, genom att leva samma liv som Jesus levde och, som också han blev frälst igenom”.
Här påstår alltså Theodor att Jesus själv behövde bli frälst och det genom att liksom Theodor nu kommit fram till, att vara syndfri och aldrig synda.
Det gäller Jesus som var syndfri och aldrig syndade. Inte för sin egen frälsning utan därför att Han var Gud själv syndfri och rättfärdig, så kunde Han gå in i människans ställe och ta syndens konsekvenser på sig, som då detroniserades i Han syndfria rättfärdighet och Gudomlighet.
I detta tillägg till Skriften så får då Theodor det till att bara den som i likhet med Theodor själv lever syndfri och aldrig syndar är räddad.
Forts
Inlägg 5
Theodor citerar så 1 Joh. 2: 6: ”För den som säger att han förbliver i Jesus, är också pliktig att vandra, så som Jesus vandrade.”
Det tolkar Theodor, som att den troende måste vara precis som Jesus och vara själv syndfri och aldrig synda utan också då i likhet med Theodors syn på sig själv, bringa försoning mellan Gud och människa i likhet med Jesus. Här blir nu storhetsvansinnet fullt uppenbart!
Vad versen säger oss är att vi ska eftersträva att som Jesus underordnade sig Faderns vilja med Jesu liv, så ska vi underordna Jesus som Herre och i allt söka Hans ledning för att så kunna vandra i ”förutbredda gärningar”.
Det handlar inte om att den troende enligt Theodors tolkning endast förblir i Jesus genom att i allt efterleva Jesus som världens frälsare.
Theodor har i sina egna ögon nu tagit över Jesu plats och Theodor är nu den som är den egentlige världens frälsare.
Theodor citerar så 1 Petr. 2.: 21-22 och gör igen ett eget tillägg och gör likhetstecken mellan att den som följer i Jesu fotspår måste vara syndfri och aldrig synda:
”Därtill kallades vi för att Kristus också led för oss och efterlämnade oss en förebild på det att vi skulle följa honom och vandra i hans fotspår. Han som inte syndade.”
Så här lyder hela textsammanhanget: ”Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån,
när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten.
Hos Theodor har att Jesus led i vårt ställe reducerats till att Han ”led för oss”. Huvudpoängen blir för Theodor, att följa i Jesu fotspår, att vara syndfri och aldrig synda.
Medan texten inte alls gör denna slutledning utan handlar om att Jesus var syndfri och därför kunde i människans ställe bära ”våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten.”
Det slutliga förverkligandet av vad Jesus här gör fullbordas vid Hans tillkommelse. Då när vi får våra uppståndelsekroppar när denna text förverkligas i 1 Kor. 15: 51 – 53:
”…vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.”
Forts
Inlägg 6
Erling Timonen Lindgren, en sjundedagsadventist, som också menar att han är syndfri och aldrig syndar säger på annan plats:
”Sorgligt att du fastnat i Satans bedrägeri att du inte kan leva utan synd… Lever du i synd då visar du att du varken älskar honom eller tror på hans ord.”
Kan man tolka det på annat sätt än att Erling Timonen Lindgren själv anser sig vara syndfri och aldrig syndar?
Kan man tolka det på annat sätt än att Erling Timonen Lindgren alltid själv i varje ögonblick av sitt liv ställer sig själv i Guds tjänst Rom. 6: 12-18, att han är syndfri och aldrig syndar?
Kan man tolka det på annat sätt än att Erling Timonen Lindgren alltid själv är under Andens inflytande i striden mellan Anden och syndens natur i honom?
Den som inte i striden mellan Anden och syndens natur i sitt väsen någon gång erfar att nu blev det fel och jag syndade, lever knappast i ljuset utan befinner sig i mörker med förnekelse och med icke erkänd och icke bekänd synd.
Ett liv i mörker med förträngd, förnekad och icke erkänd och bekänd synd leder fram mot en blind förhärdelse där Bibeln uttrycker att man hamnar i ett tillstånd där man aldrig åter kan ledas till ny bättring. Hebr. 6:6: ”dem är det omöjligt att återföra till ny bättring”.
I den situationen befinner sig de som framhärdar i sin villfarelse att de är syndfria och aldrig syndar. De lever inte i ljuset med erkänd och bekänd synd och Bibeln säger att de är lögnare:
”om vi säger att vi inte har någon synd så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss…” 1 Joh. 1: 5 – 9. Detta åsyftar inte icke – troende. Utan det är riktat till de troende.
Den som menar sig vara räddad genom att man anser sig vara syndfri och aldrig syndar lever i ett självbedrägeri. Man förlitar sig då inte egentligen på vem Jesus är och har gjort som räddande, utan man förlitar sig till att man är räddad därför att man är syndfri och aldrig syndar.
Man åsidosätter och tror inte på vad Guds Ord säger om den frälsande tron:
”Gud var i Kristus och försonade världen/människorna (Dig) med sig själv. Han tillräknar inte människorna (Dig) deras/Dina synder. Den som var utan synd (Jesus) har han gjort till ett syndoffer, för att vi/Du i honom ska bli rättfärdighet från Gud (tillräknad Kristi rättfärdighet)” 2 Kor. 5: 17 – 21.
”lagen slutet som frälsningsväg”. Rom. 3: 21 – 26: ”Men nu har det uppenbarats EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD GENOM TRO PÅ JESUS KRISTUS FÖR ALLA SOM TROR…
DE FÖRKLARAS RÄTTFÄRDIGA SOM EN GÅVA, AV HANS NÅD, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. Honom har Gud ställt fram som en nådastol GENOM TRON PÅ HANS BLOD …OCH FÖRKLARAR DEN RÄTTFÄRDIG SOM TROR PÅ JESUS.”
Rom. 4: 5 – 16: ”Men den som utan gärningar tror på honom SOM FÖRKLARAR DEN OGUDAKTIGE RÄTTFÄRDIG, HAN FÅR SIN TRO TILLRÄKNAD SOM RÄTTFÄRDIGHET …Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. Salig är den som Herren INTE TILLRÄKNAR SYND.”
Detta är vad den frälsande tron handlar om och inte en tro på att man är räddad för att man blir lurad in i villfarelsen att man är syndfri och aldrig syndar.
De som kan luras in i denna villfarelse är de som läser Bibeln ensidigt och inte lägger samman med vad Bibeln talar om helgelse med summan av allt Guds Ord och lyfter bort vad som grundläggande är den frälsande tron:
”DE FÖRKLARAS RÄTTFÄRDIGA SOM EN GÅVA, AV HANS NÅD, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. Honom har Gud ställt fram som en nådastol GENOM TRON PÅ HANS BLOD …OCH FÖRKLARAR DEN RÄTTFÄRDIG SOM TROR PÅ JESUS.”
Man blandar så samman nåd och lag till att nåden bara gäller den som i allt uppfyller Guds lag. Men då hamnar man egentligen under laggärningar som frälsande.
”Men nu har det uppenbarats EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, EN RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD GENOM TRO PÅ JESUS KRISTUS FÖR ALLA SOM TROR”.
Forts
Inlägg 7
Beskrivningen från Bibeln om striden mellan Anden och syndanaturen i den troende människan:
”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill” Gal. 5:17.
Märk att här i texten finns tre parter! ”de två ligga ju strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill.”
Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Den tredje parten är den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp.
Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.
I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – Syndanaturen. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur.
Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är och inte knutet till en viss komponent som t.ex. hennes egen livsande.
Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten:
Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande. Bl.a genom ett liv i ljuset med erkänd och bekänd synd:
”Om vi vandra i ljuset som Han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, Hans Sons blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss.
Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”
Där hamnar vi i en helgelseprocess där synden upplevs alltmer obehaglig och man hela tiden längtar och ber om att Gud ska ”verka vilja och gärning”.
Men den processen blir aldrig färdig i den här tiden utan först i den kroppsliga uppståndelsen när Jesus kommer tillbaka är vi fullkomligt befriade från denna fallna natur i människan.
Fram till dess lever vi ständigt inbegripna i denna strid mellan Anden och köttet (syndens natur) i människan.
Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.
Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende” (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)
Det handlar om att göra tronskifte. Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus FRI ATT VÄLJA SIN HERRE.
Där blir människan inbegripen i en helgelseprocess som pågår ända fram till den fullständiga friheten från syndens natur vid den kroppsliga uppståndelsen.
Fram till dess pågår hela tiden striden mellan Anden och syndens natur i människan. Där umgänget med den forne herren – synden – upplevs alltmer otäck och obehaglig medan umgänget med den nye Herren Jesus upplevs allt mer innerlig och dyrbar. Där finns nåden, förlåtelsen, friden och vissheten om en evighet i Guds gemenskap.
Den som inte erfar i sitt liv denna strid mellan Anden och syndens natur i sitt väsen lever knappast i ljuset utan befinner sig i mörker med förnekelse och med icke erkänd och icke bekänd synd.
Det leder fram mot en blind förhärdelse där Bibeln uttrycker att man hamnar i ett tillstånd där man aldrig åter kan ledas till ny bättring. Hebr. 6:6: ”dem är det omöjligt att återföra till ny bättring”.
I den situationen befinner sig de som framhärdar i sin villfarelse att de besegrat synden och aldrig syndar. De lever inte i ljuset med erkänd och bekänd synd.
Breder detta verkligen ut sig? Har bara träffat en som sade sig aldrig syndat och han är muslim.
Theodor Elmkvist Bager har på FB skrivit på olika grupper.
Theodor har uppenbarligen denna självbild. Han har aldrig dementerat den när jag pekat på det:
”Det här är min älskade son. I honom har jag vælbehag. HÖR HONOM!”
Det är alltså om sig själv som Theodor ger sig dessa vitsord. Då är självförgudningen fullt uppenbar och all möjlighet till dialog existerar inte.
Theodor menar att han är en av 2 som har besegrat synderna i sitt liv så att han är på samma nivå som Jesus. Självförgudning igen.
Theodor menar att han står på en högre andlig nivå än alla andra och är den ende som hör och lyder Guds röst i sitt inre. Han anser uppenbarligen att vad han hör i sitt inre står över Skriftens Ord.
Han hänvisar till Bibeln Ord. Men står själv över det Ordet. Och när han hänvisar till Bibeln så applicerar han vad som står på sig själv. Då har vi att göra med ett andligt högmod som låser alla möjligheter till korrektion.
Theodor menar sig vara den ende som alltid vet rätt och att han aldrig tar fel för han är fullständigt alltid ledd av Anden och alla andra har fel som inte ser det som han och är inte ledda av Anden.
Huvudrätten i den mat som Theodor förmedlar är att att bara den som i likhet med honom lever syndfri, aldrig syndar och i allt uppfyller Guds bud, är den som är räddad.
För Theodor blir Jesus bara ett exempel för hur en människa besegrar synden. Ett exempel som Theodor menar sig ha efterföljt och nu aldrig syndar.
Evangeliet om att ”Gud var i Kristus och försonade människorna med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras synder”, kommer hos Theodor helt i skymundan.
Har aldrig sett Theodor prata om betydelsen av blodsoffret på korset av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod. Han kan nämna blodet och offret. Men aldrig vad det egentligen betyder. Villoandar vill ogärna tala om betydelsen av vem Jesus är och har gjort vid offret på korset.
_______________
Ett annat sammanhang som har en syndfrihetslära är något som brukar kallas för ”Hypernåden”.
Jag har bemött det här: Kristus är slutet på lagen som frälsningsväg
https://tre-skrivare.se/hf/lagen.html
Kristus är slutet på Lagen som frälsningsväg men fördenskull gäller lagen även för den troende. Jesus har inte gjort slut på lagen. Men han har gjort slut på Lagen som frälsningsväg.
Lagen har aldrig varit en frälsningsväg. Men människor har försökt att den vägen nå frälsning. Men Kristus har gjort dessa ansträngningar överflödiga. Han har gjort slut på alla försök till att lagen skulle kunna uppfattas som en frälsningsväg.
Det finns bara en frälsningsväg: Den tillräknade rättfärdigheten från Gud genom tro på Jesus. Men det är en annan sak än att lagen inte längre gäller de troende. Att lagen som frälsningsväg inte fungerar innebär INTE att lagen fördenskull är ond utan den är ändå god som Paulus säger.
Att jag använder rubriken ”Kristus är slutet på lagen som frälsningsväg” gör jag som kontrast till Hypernådens företrädare som säger: Kristus är slutet på lagen – punkt. Alltså att Jesus avskaffat lagen och att den inte gäller för de troende.
Fortsätt läsa på angivna länk.