Det finns en rörelse idag som kallas ”Sinless Perfection (syndfri perfektion)”. De menar att Rom 7 o 8 handlar om Paulus före och efter frälsningen.
De menar att efter att du blivit född på nytt är det omöjligt att synda mer och om du skulle synda, då tillhör du djävulen och har aldrig omvänt dig och fått frälsning.
Läs ett bemötande av denna villfarelse på denna bloggpost av Jon-Are Pedersen:
Inställningen ”före-och-efter-frälsningen” har uppträtt tidigare i en variant i trosförkunnelsen där det hette ”vi var syndare men är nu verkligt rättfärdiga”.
Där heter det att man fått en ny egen ande som är syndfri och rättfärdig där lösningen blir att den egna anden ska ta kontroll över själ och kropp så syndar man inte.
Detta är långt ifrån vad Bibeln lär:
Inlägg 1
”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)
Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen ande nämns överhuvudtaget inte.
Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst ”element” i människans konstitution? Vad är det nya som kommer in?
Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen. Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur och har en ny Herre – Jesus Kristus.
Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda.
Den naturliga människans egen natur är intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av ”elementen” i sig. Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande(förenats med Gud igen).
Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit. Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Jesus som Herre i sitt liv.
Helheten av Bibelns framställning ger bilden av ett tronskifte i människan, där den naturliga människan med sin egen natur, i sig själv, fortfarande här i tiden, är intakt, men får en ny Herre.
Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är inte här i tiden ett andebyte, utan ett tronskifte i människan! Där i helheten av människan bor Gud och inte knutet till ett visst ”element” av hennes konstitution.
Den troende har fått en ”UNDERPANT PÅ SITT ARV”. Blivit lierad med Honom. En liering med Honom som innebär i evighetens värld en uppståndelse/härlighetskropp som är av evig natur och som passar in i gemenskapen med Gud i evighetens värld.
Fixeringen vid människans egen ande i pånyttfödelsen leder vilse, när det gäller att försöka förstå hur det hela fungerar här i tiden. Bibeln talar aldrig om att den egna människoanden blir född på nytt.
Den säger om någon(hela den naturliga människans natur) är i Kristus så är hon en ny skapelse. Bibeln talar om att Gud bor i människan(i helheten av vad människan är och inte en fixering vid människans egen ande).
Forts
Inlägg 2
Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen.
Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.
Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus. Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur.
Detta eftersom hon nu i sin egen ande , som säges vara hennes egentliga identitet, en ny skapelse. I sin egen identitet skapad till likhet med Gud.
Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden. Detta är inte vad Bibeln lär. Utan ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons ”uppenbarelsekunskap” och med rötterna ytterst i Gnosticismen.
Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”, innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.
Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet.
Så att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. Nej de lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”
Forts
Inlägg 3
”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill”
Gal. 5:17.
En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.
Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Det är människans egen ande (där Gud säges bo), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter.
Lösningen heter att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Människan har i fallet sägs det förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande.
Och lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp. Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas.
De har då missat att se, att i den här texten finns tre parter!
”de två ligga ju strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill.”
Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?
I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten, Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp.
Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.
I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – Syndanaturen. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.
Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten: Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.
Forts
Inlägg 4
”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)
Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från ”de tre ringarnas förklaringsmodell” över hur Gud bor i människans egen ande.
Ja, då är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden = vandra i ande). Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.
Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger kommer de i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.
Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende”(sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv(den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.
I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)
Forts
Inlägg 5
Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord. Det handlar om att göra tronskifte. Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre.
När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.
Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men tillsammans i den nya skapelsen.
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.
Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.
I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan. En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden . Alltså såsom en Gud redan här och nu.
Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu. Ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism.
Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är. Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande.
Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.
Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Läror som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.