Inlägg 1
”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”
”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”, står här för samma sak. Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv(den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig” – i ” Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
Den nya skapelsen är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet. De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.
Forts
Inlägg 2
”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”
Denne någon, är den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som TILLSAMMANS är en ny skapelse!
Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.
Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen. Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.
Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
Forts
Inlägg 3
Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus. Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur.
Och i sin egen identitet är ”skapad till likhet med Gud”. Hon blir i den läran här i sin egen ande såsom en gud här och nu. Detta är inte vad Bibeln lär. Utan ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons ”uppenbarelsekunskap” och med rötterna ytterst i Gnosticismen.
Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”, innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.
Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet.
Så att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
Forts
Inlägg 4
”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill” Gal. 5:17.
En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.
Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Att det skulle vara människans egen ande (där man menar att Gud bor ), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna då skulle sitta.
Lösningen heter där då att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande menar man. Lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp. Nu ska hon då åter lära sig leva inifrån sin egen ande påstår man. Där man menar att Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas.
De har då missat att se, att i den här texten finns tre parter!
”de TVÅ ligga ju strid med varandra för att HINDRA ER att göra, vad NI vill.”
Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?
Den tredje parten är den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp. Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.
I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga MÄNNISKANS FORNE HERRE – SYNDANATUREN. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.
Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten: Den naturliga människan, som nu i gemenskapen med Jesus är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.
Forts
Inlägg 5
”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandra i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)
Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från ”de tre ringarnas förklaringsmodell” över hur Gud bor i människans egen ande.
Ja, då är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden = vandra i ande). Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.
Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger kommer de i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. 1. Sin egen naturliga natur. 2. Syndanaturen – köttet. 3. Den nya naturen Anden – Guds natur.
Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende. Och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
Andligt väsende, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av ”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”. Det står alltså för Den nya skapelsen – Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans.
När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende” (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.
I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)
Forts
Inlägg 6
Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord.
Det handlar om att göra tronskifte. Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre.
När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.
Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men tillsammans i den nya skapelsen.
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.
Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.
Forts
Inlägg 7
I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.
Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan.
Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv. Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.
En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet. Alltså såsom en Gud redan här och nu. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud.
Och hon påstås ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism. Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är. Det är inte vår egen livsande vi ska vara beroende av för vår gemenskap med Gud.
Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet. Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och människans egen livsande, hennes eget liv (ordet ande betyder egentligen andedräkt), som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Att inte blanda ihop dessa och inse att det inte är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv.
Forts
Inlägg 8
Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.
Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud leder människan vilse tillbaka till ormens röst i Eden: ”Ni kan bli som Gud”.
Man kan alltså inte säga att antingen anden, själen eller kroppen, var för sig blivit född på nytt eller inte.
Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen. Denna nya skapelse är den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) som blivit lierad med Guds Ande.
Detta leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av ande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet med en evig natur som passar in i gemenskapen med Gud på ”Den nya Himlen och den nya Jorden”
Upp. 21: 1 – 5: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud…
Och jag hörde en stark röst från tronen: ’Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem.
Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.’ Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt’.”
Forts
Inlägg 9
Det ligger en stor skillnad, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gudomen. Ett i identitet, personlighet och natur (”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen”).
Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Gud. Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld får en evighetskropp som är av evig natur och passar i i evighetens värld tillsammans med Gud.
Låt oss därför påminna oss om minst 7 himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro och även skillnad i den eviga världen:
1. Den troende lever i det tillräknade verk som Jesus utförde. Medan Jesus utförde verket. Jesus var helt rättfärdig och syndade aldrig, Medan den troende lever i den tillräknade rättfärdigheten från Jesus där vi inte tillräknas våra synder (2 Kor. 5: 17 – 21; Rom. Kap. 3 – 4).
2. Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet i den oupplösliga sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag ÄR Herren, Herren ÄR en”. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och når en evighetsnatur som i evighetens värld passar in i gemenskapen med Gud.
(I Jesaja kap. 6: ”Helig, helig, helig är Herren”, Ps. 110:1: ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”. I 5 Mos. 6:4: ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så står ”Herren” i grundtexten i pluralis.
Joh. Kap. 14 – 18 visar den inbördes gemenskapen och funktionen i den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Joh. Kap.1, Kol. 1: 15 – 17, Hebr. 1: 1 – 3, Hebr. 10:5-10, Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11, Joh. 5:22-23, Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39, Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23, Joh. 12:45; 14:8-11, Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59, Kol. 1:16; Hebr. 1:2; Hebr. 11:3)
3. Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt (Hebr. 2:14-18). Rom. 8:3: ”Född i syndigt kötts gestalt” (i arvet från Maria), men eftersom Han aldrig levde i liering med syndanaturen, så ”fördömde han synden i köttet” i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet ( Rom. 8: 3) Medan den troende har synden kvar som en integrerad del av sitt väsen (”om vi säger att vi inte har någon synd så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss…” 1 Joh. 1: 5 – 9)
4. Jesus behövde ingen nåd, förlåtelse och räddning för sin egen del, utan räddade människan. Medan människan inte kan rädda sig själv eller någon annan. Hon är hela tiden beroende av den nåd och förlåtelse som Jesus vunnit åt henne (Av nåd är ni frälsta och det inte av er själva en Guds gåva är det Ef. 2: 8) Vi kan inte rädda någon människa, men vi kan peka på vem Jesus ÄR och har gjort, så att människor kan upptäcka att de I HONOM, sin ställföreträdare är räddade.
Forts
Inlägg 10
5. Jesus gav ett offer som ingen människa kan ge: offret av Kristi persons kropp och blod på korset: försoningsoffret:
”Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)
”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva. (Joh. 6:51)
”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod…Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag… för att han i en enda KROPP skulle skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)
”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)
6. Jesus var underställd den kroppsliga döden, men besegrade den i sin uppståndelse i människans ställe. Medan den troende inte själv kan besegra den kroppsliga döden, utan i uppståndelsen kommer att uppstå till odödlighet som en förhärligad/förverkligad människa, där syndfri och rättfärdig, på grund av Jesu seger över den kroppsliga döden (Rom. 4:24 – 25).
Jesus ingår för evigt i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Medan vi blir förhärligade/förverkligade människor som passar in i gemenskapen/umgängelsen med Kristus i den eviga världen. Där kommer vi att befolka ”en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr. 3: 13).
Detta efter att vi under ”tusenårsriket” som Jesus upprättar när Han kommer tillbaka, då där vi med uppståndelsekroppar, ”ska regera med Kristus för tusen år”. Det vi nu har framför oss är vedermödan och antikrists regeringsperiod.