På annan plats uppstod frågan vad/vem vi ska tillbe
Inlägg 1 om Bön i Jesu namn:
I 5 Mos. 6:4: ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så står ”Herren” i grundtexten i pluralis som en sammansatt enhet.
Joh. Kap 14-18 visar den inbördes gemenskapen och funktionen i den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Joh. Kap.1, Kol.1:15-17, Hebr. 1:1-3, Hebr. 10:5-10, Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11, Joh. 5:22-23, Joh 5: 18-47; 8: 23-30; 8:42-59; 10:24-39, Joh. 12:44, 1 Joh 2:23, Joh. 12:45, 14:8-11, Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59, Kol. 1:16; Hebr. 1:2; Hebr: 11:3)
Det är alltså denna sammansatta enhet av Fader Son och Ande som vi ber till när vi ber i Jesu namn som själv är ”Guds fullhet lekamligen” – Gud kommen i kroppslig gestalt ”fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt
Att anropa ”Fadern”, säger ingenting om ”vilken Fader” i den andliga världen jag möter. Att anropa ”Anden”, säger ingenting om vilken ande jag kommer i kontakt med.
Men anropar jag Jesus, så anropar jag den som ”Gud upphöjt över allting och gett det namn, som är över alla andra namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas och tvingas erkänna, Gud Fadern till ära, att Jesus är Herre” (Fil.2:9-11)
Namnet Jesus är det ”kodnamn” Gud gett oss in i den andliga världen för att komma rätt. Att anropa Jesus säger vilken Gud (Ande), som jag söker kontakt med i den andliga världen. JESUS och därmed också Jesu Namn är ju Guds i NT kontaktväg till och med Människan.
Tar man bort det Namnet, den kontaktpunkten, så finns ingen möjlighet till kontakt och gemenskap med Gud längre. Då är den bruten: därför att den sker i och endast genom, Jesu Namn och OCH MÄRK! DEN PERSON, Kristi person (GUD OCH MÄNNISKA FÖRENADE) som i det namnet ”Gud med oss” försonat oss med levande Gud.
Naturligtvis vill Satan med alla medel få bort det namnets betydelse från den kristna rekvisitan. Namnet är ju Honom som bär det och som vunnit segern över Satan, och utan det Namnet ingen seger.
Ska vi se betydelsen av Jesu namn, behöver vi se den oupplösliga enheten mellan Fader Son och Ande i den ende Gudens personlighet av ”Jag ÄR Herren, Herren är en”, där vi nu möter Honom i ”Gud med oss”, Kristi person, i Jesu namn.
Vi behöver se att Anden är utgjuten i Jesu namn. Att när vi åkallar Jesus, så åkallar vi Gud själv, Fadern, Sonen och Anden i den ende Gudens person, som ÄR Herren. (Se enheten i Guds enda person av Fader Son och Ande i Joh. Kap. 14 – 17). Alla som genom historien övergett Gudsbilden av ”en Gud i tre personer och tre personer i en Gud”, har förr eller senare på ett eller annat sätt kommit vilse!!
Forts Inlägg om Bön i Jesu namn
Inlägg 2 om Bön i Jesu namn:
Om det är en bön i Jesu namn vi ber så handlar det då naturligtvis om att vi åkallar den person som Jesus är, som bär det namnet, som jag vänder mig till. Kommer jag på någon annan grund än den Jesus är, har gjort och betydelsen av blodsoffret på korset,
så spelar det ingen roll vilka ”Fäder eller andar” jag vänder mig till i andevärlden, eller hur mycket jag formulerar namnet Jesus, så kommer jag ändå fel! Det är inte själva bokstäverna eller ljudet av namnet Jesus som ett magiskt mantra, som ”ger inträdet” vid användandet av ”kodnamnet” Jesus.
I Bibeln uttrycker egennamn individens personlighet, alltså vem och vad personen är till sitt väsen och karaktär. Det finns många uttryck i Bibeln för att beskriva vem Jesus är i sin person. Om Jesus Guds Son, säges bl.a. att Han är: Immanuel = ”Gud med oss” – ”Frälsaren – väldig Gud – evig Fader”.
Jesus är alltså i sin person och identitet ”Gud för, eller med människan, förenad med människan – den som räddar och förenar sig med människan”. Jesus Guds Son är i sin person också väldig Gud – evig Fader. Jesus person är Guds person.
Därför säger Jesus att ”den som har sett mig han har också sett Fadern – Jag och Fadern är ett”. De lever inte bara i en relation med varandra. Jesus är i sin person Gud.
Det är endast det namn som ”är över alla andra namn”, när jag åkallar den Jesus med betydelsen av vem Han ÄR, SKRIFTENS JESUS. Så att man inte åkallar en, som Jesus själv och Paulus varnar för: ”en annan Jesus”, frammanad av ”en annan ande” via ett ”annat evangelium”!!
Personligen så vänder jag mig till Fadern, Sonen och Anden i den ende Gudomspersonen av ”Jag ÄR Herren, Herren är en” i ”Jesu Kristi namn!”. Kommer på den grund av den Han är och har gjort, där Han är min rättfärdighet, som min ställföreträdare inför Gud och som plånat ut mina synder inför Gud med sitt blod.
Jag använder namnet Jesus som ”tilltalsord” för att visa att Han är den Fader som sänt Sonen, ”som Gud upphöjt över allting” och den sida av sitt väsen ”Gud med oss”, Kristi person, ( och åt vem Gud har ”överlåtit allt åt Sonen tills alla Hans fiender är Honom underlagda”), som Gud nu möter oss idag i skepnad av Anden utsänd i Jesu namn.
Det är ju ”Herren”, den ende Guden, som vi ska vara i kontakt med. På otaliga ställen framställs hur ”Jesus är Herre” och att vi ska åkalla Herrens namn (t.ex. Rom. 10:6-15; Joh.1:1-14) , vilket idag är ”Jesu namn”, där Han nu enligt Ordet är både ”Herre och Messias”, med det namn Gud upphöjt över alla andra namn och i det namn som Gud idag möter oss: i Jesu namn.
Det framgår ju i dessa texter, att Jesus är Gud – Gud är Jesus och den vi ska komma till tro på, vem Han är och har gjort och ta emot Honom i våra liv. Hur inbjuder man någon i sitt liv annat än att tilltala Honom vid namn och därmed åkalla, be till Hans namn, (som alltså är Jesu namn!)