Inlägg 1 om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Hör ibland uttrycket att när vi kommer till tro så får vi också en pånyttfödd ande i vår inre varelse. Jag vill uttrycka det lite annorlunda med tanke på att just detta vokabulär, är detsamma som i trosförkunnelsen, som i slutändan där leder vilse.
”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)
Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen livsande nämns överhuvudtaget inte.
Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst ”element” i människans konstitution? Vad är det nya som kommer in?
Det är inte ett visst ”element” i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, som tillsammans är den nya skapelsen.
Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått en underpant på sitt arv genom Den Helige Ande. Guds äganderättsstämpel, när man blivit lierad med Honom.
Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå åtskilda i sin gemenskap.
Den naturliga människans egen natur är intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av ”elementen” i sig. Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud igen). Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse (likt trosförkunnelsen lär), när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit.
Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Jesus som Herre i sitt liv!
Forts Inlägg om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Inlägg 2 om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
I den felaktiga fixeringen vid människans konstitution. Med bilden av de tre ringarna och Guds boplats i människans egen ande, uppstår misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker.
Det skulle då ske en redan här i tiden naturförändring av människans konstitution och egna natur i sig själv. Enstaka Bibelord kan styrka tanken på ett andebyte i människan, men helheten av den bild Bibeln ger, är att det handlar om ett tronskifte i människan och inte någon naturförändring av henne i sig själv.
Helheten av Bibelns framställning ger bilden av ett tronskifte i människan, där den naturliga människan med sin egen natur, i sig själv, fortfarande här i tiden, är intakt, men får en ny Herre. Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är inte här i tiden ett andebyte av människans egen livsande, utan ett tronskifte i människan!
Vad är det som kommit in i den nya skapelsen? Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN.
Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är: MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Där i helheten av människan bor Gud och är inte knutet till ett visst ”element” av hennes konstitution. Den troende har blivit lierad med Honom.
Den nya skapelsen är människans liering med och delaktigheten av det Gudomliga livet. Det är inte människan i sig själv, eller någon speciell del eller ”element” av hennes konstitution, som i den här tiden blivit nyskapad. Det är lieringen med Honom som är den nya skapelsen.
Fixeringen vid människans egen ande i pånyttfödelsen leder vilse, när det gäller att försöka förstå hur det hela fungerar här i tiden. Bibeln talar aldrig om att den egna människans livsande, som gör henne till en levande varelse med själ och kropp, blir född på nytt.
Misstaget att det skulle vara ett andebyte av människans egen livsande som sker, leder till nästa misstag i trosförkunnelsen, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen.
Den onda naturen skulle inte längre i denna falska lära, finnas i denna nya identitet, utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.
”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”. Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!
Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.
Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
Forts Inlägg om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Inlägg 3 om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus. Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egna nya identitet och natur. Eftersom hon nu i sin egen ande, enligt den läran hennes egentliga identitet, är en ny skapelse. En ny människa, som aldrig har funnits förut. Nu i sin egen identitet blivit skapad till likhet med Gud. Till likhet med Jesu identitet och natur.
Hon är därmed i sin egen ande, sin egna identitet, såsom en gud redan här i tiden. Detta är inte vad Bibeln lär. Utan ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins, Hinns, Copelands, Kenyons, Ekmans och Sten Nilssons ”uppenbarelsekunskap”, som man hävdare inte ens lärjungarna kände till, och med rötterna ytterst i Gnosticismen.
Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”, innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.
Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Vilket skulle innebära att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. Nej, de lever nu sida vid sida. På ett sätt förenade, men ändå åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)”
”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”, står här för samma sak: Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv (den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig” – i ” Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
Den nya skapelsen är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet. De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan är erbjuden att underordna sig och följa Hans Ord och vilja.
Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gud i den oupplösligt sammansatta enheten av Fader, Son och Ande. Ett i identitet, personlighet och natur (”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen”).
Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Gud. Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld med Johannes ord: ”vad vi ska bli är ännu inte uppenbart. Men ett vet vi det är att vi ska bli honom lika”. Spännande se vad dessa ord av Johannes egentligen kommer att innebära i den eviga gemenskapen med Gud!!??
Inte innebär det att vi ska bli gudar eller såsom en gud. Men vi kommer att få förvandlade härlighetskroppar av evig natur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud. Gud är Gud och vi är då förhärligade/förverkligade människor i Hans gemenskap.
Forts Inlägg om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Inlägg 4 om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Striden mellan Anden och köttet: ”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill” Gal. 5:17.
En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som här står i denna Bibelvers.
Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Man läser även så in att det är människans egen ande (där Gud anses bo ), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter. Detta är ett gnostiskt tänkande som gör att man läser Bibelordet så.
Lösningen heter då i denna förförelse, att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Det heter att människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande. Hon säges ha lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp. Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas.
De har då missat att se, att i den här texten finns tre parter! : ”de TVÅ ligga ju strid med varandra för att hindra ER att göra, vad ni vill.”
Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?
I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten ( ER), Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp.
Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.
I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – Syndanaturen ( EN AV DE TVÅ SOM STRIDER OM MÄNNISKAN). Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur (DEN ANDRE AV DE TVÅ SOM STRIDA OM MÄNNISKAN).
Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är och inte knutet till ett visst element av människan. Det finns inget ord om att Gud skulle bo i människans egen livsande.
Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten: Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.
Forts Inlägg om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Inlägg 5 om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Vandra efter Anden: ”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandra i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)
Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från ”de tre ringarnas förklaringsmodell” över hur Gud bor i människans egen ande.
Ja, då är det här lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden lika med vandra i ande). Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter säger man. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.
Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger, så kommer det i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.
Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
Andligt väsende, som i texten står med litet a, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av ”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”. Det står alltså för Den nya skapelsen – Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans.
När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende” (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
Då utför inte kroppen/själen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet lika med köttsligt väsende.
I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18). Ingen troende blir någonsin så helgad att hon alltid i alla skeenden Vandrar i Ande. Utan kommer att växla mellan den gamla och den nya människan och ibland ställa sig i syndens tjänst till orättfärdighet.
Men det nya livet tillsammans med Jesus har gjort synden till något smärtsamt som gör att hon ständigt flyr tillbaka till Jesus med ett liv i ljuset och syndabekännelse, där Guds löfte står fast att Han förlåter henne och bedyrar enligt 1 Joh. kap. 1 att ”Jesu Guds Sons blod renar från all synd” inför Guds ansikte och människan inträder så igen till gemenskapen med Jesus, in i den nya människan där hon åter ställer sina lemmar i Guds tjänst till helgelse och rätta gärningar. Där nåden blir en fostran till att förbli i Kristus.
Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord.
Det handlar om att göra tronskifte: Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre.
När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.
Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men tillsammans i den nya skapelsen.
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.
Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.
Forts Inlägg om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
Inlägg 6 om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus
I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.
Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan. Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv.
Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Guds Ande ska inte sammanblandas med att vara identiskt med människans eget liv, livsanden, som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.
Upprepar: Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande! En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet. Alltså såsom en Gud redan här och nu. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud.
Hon ska ska så i denna förförelse, lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism.
Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är. Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet.
Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Det sker genom talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.
Man kan alltså inte säga att antingen anden, själen eller kroppen, var för sig blivit född på nytt eller inte. Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen.
Denna nya skapelse. Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av ande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet.
När det står att ”Guds Ande vittnar med vår ande – att vi är Guds barn”, innebär det inte, att Gud talar i en speciell andlig punkt i vårt väsen. Utan att relationen och kommunikationen mellan Gud och den naturliga människan är återupprättad. Att Gud kan tala om, för allt vad den naturliga människan är – genom alla hennes sinnen och tvärs igenom hela hennes väsen – på alla plan – att hon är Guds tillhörighet.
En personlig kommunikation från person (Gudomlig person ) till person (naturlig människa ). ”Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn.” Guds Ande vittnar och människans egen ande vittnar(Bägge vittnar). De är alltså inte ett och detsamma. Inte ”kemiskt” förenade. De lever här i tiden, åtskilda till identitet, personlighet och natur, men ändå tillsammans i den nya skapelsen, den nya människan.
Att ”tillbedja i ande och sanning”, innebär att jag i full uppriktighet, med full hängivenhet och överlåtelse, med hela mitt väsen – allt vad jag är – riktar min umgängelse, bön och tillbedjan – mot min Skapare. Som jag är fri att nalkas, genom Jesu försoning. Jag ber i ande och sanning. Med Skriften som utgångspunkt och referensram.
Då ger hela Hans väsen mig, sitt gensvar tillbaka, till hela mitt väsen. Guds Ande (Guds liv) vittnar med vår ande (vårt eget liv som gör oss till en levande själ och kropp). Då får jag ge, mitt hela väsens, gensvar tillbaka. Hela mitt väsen ropar, Abba Fader. Pappa, Pappa – här är jag. En kommunikation och relation mellan levande Gud och hela människan.
Vill så även sätta in en länk som ett liv tillsammans med Jesus betyder: http://tre-skrivare.se/hf/HBok.htm#Kap4
HaFo
Det uppstod en konversation på grund av mina inlägg om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus. Jag återger det samtalet så här långt om det skulle kunna fylla en funktion:
Harry, Gud hade sagt att de skulle dö om de åt av frukten, som gjorde att man kunde skilja på gått och ont. Gud ljuger inte alltså dog de. Gud stängde sedan ute dem från livets träd, så de inte skulle leva för evigt, i första fallet handlade det om en andlig död, i det andra en kroppslig död.
Eftersom det som är fött av kött är kött och inte ande, föds vi som Adam och Eva var efter syndafallet andligt döda, en skapelse utan ande, för att bli som det var tänkt och som Adam var före syndafallet måste vi därför bli en ny skapelse, den fallna skapelsen är förgången en ny skapelse har kommit.
Själen är och förblir styrande och ansvarig, det är själen som väljer mellan att lita på vad Gud säger eller att inte göra det. Med biologiska metoder kan den nya och gamla skapelsen inte skiljas åt, men i Guds ögon är det en mycket stor skillnad mellan en skapelse utan ande och en skapelse med ande.
Kanske menar vi exakt det samma, eller kanske du menar, som skolastikerna gjorde, att Gud har slutat skapa och blivit en höggud, så att det inte kan finnas någon ny skapelse.
——————-
HaFo: Ja, de första människorna dog andligen. Att dö andligen är detsamma som att förlora Gudsgemenskapen. Det var alltså inte deras egen livsande, som gjorde dem till en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner som dog, utan det var Gudsgemenskapen som dog. De dog andligen. ”Andligt död i överträdelser och synder”, men likväl genom sin egen livsande fortfarande en levande varelse.
Det var alltså inte deras egen livsande som dog. De drevs ut ifrån Eden och den nära gemenskapen med Gud (dog andligen). Men det var långt senare som de kroppsligen dog. De hann med att bilda familj och fick barnen Kain och Abel. Men precis som alla fallna människor i arvet efter de första förfäderna dör kroppsligen, så dog även de då senare kroppsligen.
Precis som vi idag, som de första förfäderna efter fallet bara födde fram, människor som är andligt döda, åtskilda från Guds gemenskap, så kan en fallen människa inte annat än föda fram en fallen människa. Precis som katter inte föder fram annat än katter.
Men varken vi idag, lika lite som våra förfäder existerar utan egen livsande som gör oss till levande varelser, om än åtskilda från Guds gemenskap. Begreppsförvirringen uppstår om vi tror att andlig död – åtskillnad från Gud är detsamma som att vår egen livsande är då död. Det är gemenskapen med Gud som är död.
Visst behöver vi pånyttfödelse av Guds Ande. Men det är inte en pånyttfödelse av vår egen livsande. Den är levande. Eljest skulle vi inte överhuvudtaget finnas till. ”Kroppen är utan ande/livsande död”. Inte då bara skild från Gudsgemenskapen och andligt död. Hon skulle utan egen livsande inte finnas till.
Pånyttfödelsen är att när vi kommer till tro på Jesus så att ”då ni nu har kommit till tro, så har ni som gåva undfått den utlovade Helige Ande..en underpant/garant på vårt arv”. ”Åt alla dem som togo emot honom (Jesus) gav han makt att bli Guds barn …och de har blivit födda av Gud”.
Men när vi som det står ”blir delaktiga av Gudomlig natur”, så innebär det inte att Gud flyttar in i vår egen livsande, eller byter ut vår egen livsande och att den ”blir skapad till likhet med Gud”. Bibeln talar om att Gud bor i människan i den troende människan. Men då inte knutet till en viss fixpunkt utan insprängt i helheten av vad människan är.
Fördenskull blir inte Jesu identitet och vår identitet sammansmälta till ett och detsamma. Den som tror det äter av kunskapens träd igen för att få bli som Gud. Jesus lever med sin identitet sida vid sida med vår egen identitet. Åtskilda men tillsammans i en gemenskap med varandra.
Den nya skapelsen, den nya människan är alltså människan och Jesus i en levande gemenskap. ”Om någon är i Kristus så är han en ny skapelse”. Det nya som kommit in är delaktighet av Guds Ande och gemenskap med levande Gud.
Den nya skapelsen är att människan nu lever i gemenskap med Gud igen. Är andligt levande igen med återupprättad Gemenskap med Gud. Men det har inget specifikt att göra med hennes egen livsande som gör henne till en levande varelse. Oavsett om hon lever tillsammans med Gud eller inte så är hon en levande varelse. Eljest skulle alla ofrälsta inte vara levande varelser med själsliga och kroppsliga funktioner.
Jag tror alltså inte som skolastikerna gjorde, att Gud har slutat skapa och blivit en höggud, så att det inte kan finnas någon ny skapelse. Vi blir en ny skapelse , andligt levande i Guds gemenskap. Som därmed också kommer att få vara med när Gud nyskapar ”en ny himmel och en ny jord”.
Läs lite mer noggrant vad jag skrev om människans egen livsande i förhållande till pånyttfödelsen i Jesus Kristus. Inte bara läs igenom det utan försök tränga in i innehållet, HELA innehållet, så kanske Du bättre får tag på vad jag försöker säga? Du finner det även på blogglänken:
https://hafosfunderingar.tre-skrivare.se/2017/05/07/manniskans-egen-livsande-i-forhallande-till-panyttfodelsen-i-jesus-kristus/
Lycka till och var välsignad!
HaFo
Konversationen fortsätter på grund av inlägget om människans livsande i förhållande till pånyttfödelsen.
Anders säger: ”Anden som vi får när vi föds på nytt, hjälper oss att i en fientlig värld kommunicera med Gud och bön i anden har ibland liknas vid de krypterade radiosändningar som användes under andra världskriget.”
HaFo: Detta blir snubblande nära undervisningen i trosförkunnelsen om att ”Gud bara umgås med, förmedlar sig till och har umgänge med människans egna ande”.
Anders: ”Du tycks använda ordet, ’livsande’ på ett något annorlunda sätt än bibeln, vilket gör din text mer svårbegriplig. Här är ett exempel på hur bibeln använder uttrycket. ’De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade i sig någon livsande.’ (1 Mos 7:15)”.
HaFo: Här används ju ordet livsande precis som jag gör det. Människans egen livsande är vad som gör människan till en levande varelse med själsliga egenskaper och kroppsliga funktioner. Detta oavsett om man lever i Guds gemenskap (andligt levande) eller inte (andligt död).
Anders: ”Med formuleringen ’ får tillbaka anden efter syndafallet’ blir då frågan: varför dog då Adam andligen när Adam syndade, men när vi kristna syndar dör vi inte andligen – såvida vi inte hädar mot den helige ande.”
HaFo: Att Adam dog andligen innebar inte att hans egen livsande dog, utan att han skildes från Guds gemenskap vilket Bibeln kallar för andlig död. ”andligt död i överträdelser och synder” och kommer in i situationen: ”alla har syndat och står i avsaknad av härligheten från Gud”. Alltså står utanför gemenskapen med Gud. Utan att fördenskull vara döda som varelser utan egen livsande.
Ditt uttryck ”får tillbaka anden efter syndafallet”, finns inte i Bibeln. Detta för att människan i sitt fallna tillstånd från Gud aldrig förlorat sin egen livsande. När människan i pånyttfödelsen blir en ny skapelse så blir inte hennes egen livsande utbytt eller förändrad eller fått den tillbaka på något sätt.
Det som sker är att ”då ni nu har kommit till tro, så har ni som gåva undfått den utlovade Helige Ande”. Guds Ande ska därmed inte förväxlas på något sätt med människans egen ande/livsande.
Riktigt galet blir det om man som i en del läror uttrycker att Gud bosätter sig i människans ande eller som i trosförkunnelsen att Gud byter ut människans ande mot en ande som är människans egentliga personlighet och ”skapad till likhet med Gud”. Då är ”vi är Gudar – läran” fullmogen och människan är tillbaka till fallets dag där hon bedras till att tro att hon kan bli som Gud.
Anders återger: ”Så är ock skrivet: ”Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ.” Den siste Adam åter blev en levandegörande ande. Men icke det andliga är det första, utan det ”själiska”; sedan kommer det andliga.” (1 Kor 15:45-46 ; 1917) ”Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv.” (2000)
HaFo: Ande/livsande gör människan till en levande varelse med själsliga förmögenheter vilket står här. Och detta efter fallet där Adam är andligt död – skild från Guds gemenskap ändå är ”en levande varelse med själ.”
Därför är det ju så viktigt ändå att vi genom den Jesus ÄR och har gjort när Han i sin person – Kristi person försonade/förenade Gud och människa i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet och som därmed kunde bära fram det RENA offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset.
Därför står det här om Jesus som ”en ande som ger liv”. Alltså att Han återupprättar Gudsgemenskapen. Men Jesus är ju Gud i den oupplösliga sammansatta enheten av Fader Son och Ande och inte bara ”en ande som ger liv”. Han är den person som ger människan liv av den grad som upprättar Gudsgemenskapen.
Det är i gemenskapen med Guds egen person som människan inte längre bara är en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner. Utan även inte längre efter Bibelns definition på andlig död, är död i överträdelser och synder. Utan i försoningen är förlåten sina synder och tillräknad Kristi rättfärdighet som en gåva från Gud av nåd.
Att jag formulerar mig som jag gör beror på att jag vill bemöta villfarelsen i trosförkunnelsen där uttrycken där leder till förförelse. Har man inte råkat ut för det så kanske det inte är så lätt att få tag i vad jag vill få sagt.