Nya skapelsen och syndabekännelsen

Den nya skapelsen, den nya människan, är den naturliga människan i liering med Guds Ande. Den nya människan är Jesu identitet och människans egen identitet, som i den troende lever sida vid sida, samtidigt som de är förenade i den nya skapelsen. I denna nya skapelse, den nya människan lever hon här i tiden, när hon följer Guds Ande, Ord, vilja och den Livets Andes lag som Gud lägger ner i helheten av hennes väsen.

Har konstaterat att syndanaturen, inte har tagits bort hos den troende och att det inte heller här handlar om ett problem med en komponent i människans egen konstitution eller en omstrukturering av ”elementens – delar” i den naturliga människan i sig själv. Men att synden som en ond makt och natur i sig, finns kvar integrerad i helheten av människan.

Skriften säger i 1 Joh. 1: 8: ”Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss”. Vem syftas på, med ”oss själva” och vem åsyftas med ”i oss” ? Jo, oss själva syftar på den naturliga människan medan i oss pekar på densamme som ”Han som är en ny skapelse”, alltså människan i gemenskap med Jesus.

Den naturliga människan som troende och förenad med Gud, bedrar sig själv, om hon tror att hennes forne regent, syndanaturen, därmed är borta och att hon inte längre kan ställa sig själv i syndens tjänst ( och åter fungera i den gamla människan). Det är inte ett problem med en viss komponent av människans egen konstitution.

Problemet är att hon själv (helheten av vad den naturliga människan är) åter kan ställa sig själv i syndens tjänst, till orättfärdighet, istället för att som en ny skapelse vara fri att ”tjäna rättfärdigheten” och leva i ”den nya människan”.

Joh. fortsätter: ”Men om någon syndar, så är Gud trofast och rättfärdig”.

Denne någon, är samme som denne någon ”om någon är i Kristus”. Någon är den naturliga människan, som här ÅTER STÄLLT SIG I SYNDENS TJÄNST. Den naturliga människan väljer efter pånyttfödelsen stundligen sin regent. Väljer hon syndanaturen, så lämnar inte Gud henne.

”Gud är trofast”. (Det är enbart om människan ånyo med berått mod, med full vetskap om konsekvensen, beslutar sig för en ständigt fortgående, återupptagen allians med sin forna regent , synden, som hon är inne på vägen bort från Gud igen).

”Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss alla våra synder och renar oss från all orättfärdighet”. I syndabekännelsen, lämnar den naturliga människan åter sin regent syndanaturen och ställer sig själv igen under sin nye Herre, Anden, och lever i den nya människan igen.

I trosförkunnelsen bedras människan på denna förmån när hon luras tro att hon ”var en syndare, men nu är verkligt rättfärdig”. Hon kan då bli en hycklare som förtränger sanningen om sin synd, istället för att bekänna den. Den människan kan hamna i ett förljuget högmod med dubbelhet och lögn i bagaget. De får ofta en välpolerad fasad med ”pepsodent – leende”.

HaFo