FÖRLÅTELSE
En del tror att det är bara svaga stackare, som behöver söka förlåtelse. Det är tvärtom. De som tror sig vara starka och syndfria, i sig själva, är bedragna. Den största styrkan hos den troende, är att ständigt få leva med, en inte inbillad, utan verkligt borttagen syndaskuld. Ständigt få uppleva hur nåden och förlåtelsen flödar över hennes liv. Få uppleva en efterskänkt skuld för Kristi sin ställföreträdares skull.
Styrkan är att inte behöva gömma sig. Få vara den man är. En syndare frälst av nåd för Jesu skull. Den som säger att han inte har någon synd, bedrar sig själv, säger Johannes. Att stundligen få leva i ljuset och syndabekännelsen och den ständiga reningen i Jesu blod är det största av under och befrielse.
Bibeln tecknar att syndens natur finns kvar hos den troende och att den naturliga människan ibland hamnar i köttet. D.v.s. den gamla koalitionen med synden gör sig gällande och vi syndar.
Då talar både lagen i Ordet och nu, som troende även Livets Andes lag i våra hjärtan, till våra samveten och blir på så sätt, även fortsättningsvis, en ständig uppfostrare till Kristus för att förbli i Honom. Verkar för att vi ständigt söker Hans förlåtande nåd genom Offerblodet som renar från all synd, när vi hamnat i köttet – koalitionen med syndanaturen igen.
Verkar för att vi ska förbli under nåden och vandra i fortsatt gemenskap med Guds Ande vilja och Ord och koalitionen mellan Guds Ande och den naturliga människan. Verkar för att vi ska leva i den nya människan. Kristus är slutet på lagen som frälsningsväg, men alltfort en uppfostrare till att förbli i Kristus och vandra i gemenskapen med Guds Ande.
Jesus har genom att lägga ned Livets Andes lag i vårt väsen gjort oss fria att välja vår Herre, ledstjärna och drivkraft för varje stund vi möter i livet. När vi omedvetet eller medvetet väljer koalitionen med synden (här tror jag att skador i vårt känsloliv kan spela oss spratt och inverka på våra val) så kommer Livets Andes lag i vårt väsen och i Ordet och väcker våra samveten och ger obehag av synden och blir så en uppfostrare till att förbli i koalitionen med Guds Ande. Den nya människan. Vill förmå oss att förbli i förlåtelsen, nåden och i Guds vilja. Vill förmå oss att förbli i Kristus.
Denna process går man miste om inom Trosrörelsen genom att förneka att synden finns kvar. Istället förneka och förtränga den och säga att de var syndare. Och mena sig nu vara syndfria och verkligen rättfärdiga i sin egen ande . Deras hela och sanna personlighet enligt deras lära. De blir därigenom dubbelnaturer med en polerad yta med härskande synd i sitt inre.
När de hamnar i köttet, människans allians med syndanaturen, så förnekar de det och försöker istället för att ta emot förlåtelse, nåd och att förbli i Kristus, så förblir de i köttet och även om de startat ut rätt, kommer de bort från Gudsgemenskapen. De blir förvillade av villoanden som lärde dem att sätta tro till sin egen syndfrihet och likhet med Gud i sin egen ande. Det går inte att komma rätt i slutändan om man börjar bejaka en lögnande. Även om man startat ut rätt. Forts.
Forts FÖRLÅTELSE
När vi sätter vår hjälplösa förtröstan till Jesu person och verk för oss i en hopplös förtvivlan över vår egen otillräcklighet och syndfullhet, så får vi vila i Jesu ord om hjälparen – Den Helige Ande – som på ett mirakulöst sätt, blir en integrerad del av vårt väsen. Vi får ha en – hela vårt väsens – umgängelse med Jesus.
Vi ska inte ha blicken riktat inåt mot något inom oss själva. Vi får ha blicken riktat utåt mot Honom som ”är given all makt i Himmel och på jord”. Vi får ha blicken riktad på Jesus på korset och på Hans plats på tronen i himlen i åkallan och bön till Honom. Inte som att mantra rabblandes Jesu namn som att bokstäverna och ljuden skulle på ett ockult sätt i sig fungera, utan åkalla Honom för den Han ÄR och har gjort.
Vi får hjälplöst förtrösta på Hans löfte, att Han, genom en Livets Andes lag, vill leva det kristna livet för, med i och genom oss. Med en nådesverkande princip både i mottagandet av förlåtelsen – Hans inneboende liv – och fortsatta vandring med Honom. Vi får se vår egen otillräcklighet och Hans alltillräcklighet, som vi får sätta vår hjälplösa förtröstan till.
Guds främsta mål med oss här i tiden, är inte i första rummet att göra oss lyckliga. Utan att dana fram sin Sons avbild i oss. D.v.s. helighet och rättfärdighet. Det kan vara en smärtsam skillnad. ”Väl synes all fostran vid tillfället vara av ondo. Efteråt bär det för den som fostrats därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet.”
Guds fostran är sannerligen för stunden inga ”lyckopiller”, men har till syfte att vi ska ”dö” bort ifrån förtröstan till oss själva och förtrösta på Honom. Så att leret kan bli till hedersamt bruk i Hans hand.
”Lyckopiller”? Ja, ibland på ”förklaringsberget”. Men den största lyckan är att äga Hans frid och ett rent samvete. Ett av medlen på denna smala väg är ett ärligt liv i ljuset, bekännelsen, nåden och förlåtelsen.
Ibland får vi köra huvudet i väggen och riktigt göra bort oss. I ett förlamande chocktillstånd över syndens fördärv i mörkrets dal, får vi överge förtröstan till oss själva. För att ge oss hän i en hjälplös förtröstan till Jesu förlåtande nåd.
Endast den som lever i förlåtelsen, är på rätt grund, att kunna uppleva gemenskapen med Livets Andes lag. Endast i den gemenskapen, kan Jesus få göra stordåd för, med, i och genom den troende. Förlåtelsen är grunden, för att det ska bli ett triangeldrama, av den andliga striden, där människan väljer sin Herre. Eljest blir det en tvekamp mellan människan själv och djävulen.
”Om vi bekänna våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder”. Och det kan Han göra på den grunden att Kristi person i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet förenat Gud och människa och som Kristi person (Gud och människa förenade) kunde bära fram det RENA offret av Kristi persons kropp och blod på korset till försoning för människans synd och åtskillnad från Gud.
”Gud var i Kristus och försonade världen/människorna med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras synder. Den som var utan synd har han för oss gjort till syndoffer, för att vi i honom ska bli tillräknade rättfärdighet från Gud…” 2 Kor. 5: 17 – 21. Där finns grunden för att vi får uppleva efterskänkt skuld, förlåtelse för våra synder. Allt på grund av vår ställföreträdares Jesu Kristi förtjänst!