Jag har med anledning av den debatt som uppstått här på facebook, huruvida den troende kan säga ”vi var syndare och är verkligt rättfärdiga” och är befriad från syndens natur redan här i tiden, eller om vi som troende i den här tiden lever i en tillräknad rättfärdighet från Gud av nåd för Kristi skull och lever i en nåd från Gud för Kristi skull, där Han inte tillräknar oss vår synd, reagerat med ett inlägg på min blogg.
Inlägg 1 Rättfärdiggörelsedomen
Jag har på min hemsida ett citat som en del har reagerat emot:
”Och fördenskull är vi då inte här i tiden gudomliga, med en egen gnostisk gudomlig gnista, utan orättfärdiga, förlåtna syndare, som lever i gemenskap med Gud sin skapare för Kristi skull.”
Detta citat kan ju synas gå stick i stäv med Rom 5:1: ”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”
Jag ska försöka förklara lite mer vad jag menar med mitt citat i förhållande till ”rättfärdiggörelsedomen från Gud av nåd, genom tro, för Kristi skull” (Rom. Kap 1 – 8).
Först vill jag då peka på anledningen till att jag uttryckte det som jag gjorde på hemsidan. Jag bemöter där trosförkunnelsens villfarande lära om att ”vi var syndare och är nu verkligt rättfärdiga”.
Detta att vi i oss själva blivit ”verkligt rättfärdiga”, är något helt annat än Bibelns budskap om att ”Abraham trodde Gud, och det RÄKNADES honom till rättfärdighet…den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro TILLRÄKNAD som rättfärdighet…
…Men dessa ord RÄKNADES honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull, utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att TILLRÄKNAS OSS som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda.” (Rom. 4: 3 ; 23 – 24)
Att vi ”var syndare”, alltså i oss själva inte längre bär på en syndens natur och inte i oss själva syndar, är något helt annat än när Bibeln säger i 2 Kor. 5: 19 : ”Gud var i Kristus och försonade världen/människorna med sig själv. Han TILLRÄKNAR inte människorna deras SYND/SYNDER.”
Men nu Först åter till vad trosförkunnelsen lär:
Den lär att människan vid rättfärdiggörelsedomen från Gud, är ”gjord verkligen rättfärdig”, och ”var en syndare”, men inte är i sig sjäv bär på syndens natur och i sig själv syndar längre efter pånyttfödelsen. Detta därför att hon då är förvandlad till sin egen natur och till sin egen natur och egentliga personlighet, sin egen ande i deras lära, är rättfärdig och syndfri.
När hon så ändå faktiskt syndar och fortfarande gör orättfärdiga handlingar, så beror det på att den egna människoanden, som säges vara hennes egentliga personlighet (”skapad till likhet med Gud” enligt Ekman), inte fått kontroll över själ och kropp som fortfarande behärskas av satan.
Man ska därför lära sig leva från uppenbarelsekunskapen i hennes egen ande, så att hon kan få kontroll över själen och kroppen, (som inte är hennes egentliga personlighet utan liksom bara ett skal som hon bär med sig) som fortfarande syndar.
[Detta är en kort snabb summering av trosförkunnelsens felaktiga ande, själ och kropps lära som vidare leder till ”vi är gudar – läran” (Skapade till likhet med Gud – syndfria och verkligen till vår EGEN natur rättfärdiga och felfria redan här i tiden), i vår egentliga personlighet – vår egen ande enligt deras lära].
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 2 Rättfärdiggörelsedomen
När människan sätter sin förtröstan till Jesu Person och verk, för henne på korset, mottager hon en TILLRÄKNAD rättfärdighet från Gud, inför Guds ögon. (Rom. 5 ). Det är ett orättvist byte som sker där på korset. Men till människans fördel. Se igen 2 Kor. 5: 21 : ”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga INFÖR Gud.”
(Angående gjord till synd så se denna länk: http://tre-skrivare.se/hf/H5Bok.shtml#vds )
Jesus utan att vara synd eller orättfärdig TILLRÄKNAS människans synd och orättfärdighet och tar i människans ställe straffet härför, så ”att vi I HONOM (vår ställföreträdare) skulle bli rättfärdiga INFÖR Gud.”
.
Jesu rättfärdighet tillräknas människan, på grund av Jesu syndfria rättfärdiga liv, ständigt uppfyllande Guds vilja och lagens krav och Hans blodsoffer för människans synder. Människan TILLRÄKNAS Jesu rättfärdighet, AV NÅD på grund av Hans förtjänst. Människan TILLRÄKNAS Jesu sin ställföreträdares syndfrihet. ”Han TILLRÄKNAR inte människorna deras SYND/SYNDER.”, av NÅD FÖR KRISTI SKULL.
Detta utan egen förtjänst och utan möjlighet, att skaffa sig en egen rättfärdighet, som håller inför Gud. Den EGNA rättfärdigheten är fortfarande ”som en fläckad klädnad”.
Jesus som människans ställföreträdare TILLRÄKNAS alltså, fast syndfri och rättfärdig i sig själv, människans synder, på grund av hennes olydnad, fall och leverne. Hon är utanför Guds vilja. Utan Gudsgemenskap. Med egoismen som drivkraft på högsätet, som i liering med syndens natur integrerad, producerar människan hela tiden synder. Synd och uppror mot Guds levnadsregler.
Hon förmår inte att älska Honom över allting och sin nästa såsom sig själv. Människan gör ont både mot Gud, sin medmänniska och mot sig själv. Hon är oförmögen att leva i gemenskap med Gud, sin medmänniska och sig själv på rätt sätt.
Denna människans belägenhet och hennes synder driver Jesus, som människans representant, upp på korset. så att Gud ska, i Jesu jordiska kropp, kunna utverka ett byte. Ett byte som ska göra Gud moraliskt fri att utdöma en rättfärdiggörelsedom över människan. Det är alltså Dina och mina synder, som driver Jesus upp på korset.
Hans kärlek till Dig och mig driver Honom dit. Han vet att det är enda vägen att Gud ska kunna fälla en rättfärdiggörelsedom över oss. När människan sätter sin förtröstan till Jesus, för sin räddning, träder denna rättfärdiggörelsedom in, som laga kraft, som en subjektiv verklighet, över den människan.
Rättfärdiggörelsedomen, dömd av tillvarons högsta instans, utan överklagansrätt, är objektivt dömd över alla människor. Gäller i subjektivt laga kraft hos den, som sätter, sin förtröstan till Jesus. När människan i Guds Andes ljus, hör och ser denna domsutsaga. Att hon är benådad för Jesu skull. Då väljer hon om hon ska tacka och ta emot benådningen. Så att domsutsgan vinner laga kraft, subjektivt, i hennes liv, personligen.
Eller också förkastar hon domsutsagan. Benådad trampar hon då Jesu blod under sina fötter. Jesus har då dött förgäves för den människan. Det finns inget annat offer givet som kan rädda människan. Benådad stannar hon då kvar i fängelset. Benådad ställer hon då sig själv, kvar under Guds vrede.
”Den som har Sonen, han har Livet. Den som inte har Sonen, har inte Livet,utan Guds vrede förblir över honom”.
Guds vrede består i att Han överger en människa, som inte vill ha med Honom att göra. Människan drar straffet över sig själv. Bort ifrån Gud med alla förfärliga konsekvenser det innebär i den här tiden och evig pina i evighetens värld.
Att bli utlämnad åt synden, ondskan och de demoniska makterna är redan i den här tiden ett fruktansvärt straff. Att i evigheten leva i ett sataniskt tillstånd i en satanisk tillvaro, är en fasansfull vånda – utan slut och möjlighet till förändring. Det ät inte Gud som är grym. Det är människan som är grym mot sig själv, när hon frånsäger sig Gudsgemenskapen.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 3 Rättfärdiggörelsedomen
Människan får i rättfärdiggörelsen, INGEN EGEN RÄTTFÄRDIGHET I SIG SJÄLV!!. Den egna rättfärdigheten är fortfarande som en fläckad klädnad. Men hon kan, på grund av Jesu förtjänst för henne, på grund av förlåtelse – efterskänkt skuld, av nåd, utan egen förtjänst och förmåga, få TILLRÄKNA sig Jesu rättfärdighet och syndfrihet. Gud tar på sig nådens glasögon och säger: Jag ser och tillräknar dig Kristi Rättfärdighet och syndfrihet, för Kristi din ställföreträdares skull.
Den tillräknade rättfärdigheten från Gud grundar sig uteslutande på Guds barmhärtighet, nåd och Kristi förtjänst. Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst, ELLER FÖRVANDLING AV HENNES EGEN NATUR, är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.
Tron producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor mottages subjektivt, i den enskildes liv, genom tron. Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse.
Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva.
Gud själv skapar hos oss den mottagande tron, genom förkunnandet av evangelium – genom den framräckta gåvan. Den som inte hört ett ord om tron men som ändå tar emot evangelium, han har den rätta tron.
Tiggarens hand gör inte gåvan utan tar emot den. Tiggaren, som tar emot allmosan, har inte bidragit något till sitt livsuppehälle. Tron rättfärdiggör endast genom sitt föremål, d. v. s. genom det som föreligger som en gåva före tron och som tron griper om.
Rättfärdiggörelsedomen och benådningen är ett faktum före tron och orsaken till tron, inte tvärtom. Först måste ju brottslingen benådas, innan han kan ta emot benådningen. Evangelium överräcker denna benådning och den som tar emot den blir verkligen benådad, får verkligen gagn av den skänkta benådningen. Ingen är i personlig besittning av en gåva, bara därför att det finns en givare och en gåva.
Tron tar givaren på orden och tar emot gåvan, som finns där före mottagandet. Tron är alltså inte orsak till gåvan utan endast det mottagande organet, som skapas av nåden allena.
Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet ta emot hans gåva : syndernas förlåtelse, TILLRÄKNAD RÄFFÄRDIGHET FRÅN Gud för Kristi skull, försoningen och evigt liv. Tron griper tag kring detta erbjudande.
Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte världen deras synder (2 Kor. 5 : 1). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor (Rom. 5 : 18).
Men de som inte tror evangelium – inte genom tron griper tag om denna fria gåva – går dock evigt förlorade. De har förkastat Kristus, förkastat benådningen. avvisat försoningen, rättfärdiggörelsen, syndernas förlåtelse. De väljer själva att ställa sig utanför benådningen.
Människan är efter Jesu försoning, fri att sätta sin förtröstan till Honom. Få sig Hans rättfärdighet TILLRÄKNAD och komma in i ett rätt förhållande till Gud. Därför vädjar Gud. ”Låt försona er. Den som vill, han komme och tage Livets vatten för intet.”
Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Han vädjar på otaliga ställen till människan, att hon ska ställa, sin vilja under Guds vilja och sätta sin förtröstan till Jesus. ”Idag om ni får höra Hans röst så förhärda inte era hjärtan”, säger Han. Han säger det för människans bästa.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 4 Rättfärdiggörelsedomen
Jag menar alltså, att trosförkunnelsens lära om att människan till sin natur blivit verkligen rättfärdig och till sin egen natur blivit syndfri, är falsk. [”Om vi säger att VI INTE HAR NGN SYND, så bedrar vi oss själva” = OM VI SÄGER ATT VI ÄR VERKLIGEN RÄTTFÄRDIGA REDAN I DEN HÄR TIDEN LIKT TROSFÖRKUNNELSEN, så menar jag att vi är vilset ute.
Jag menar att det i den här tiden handlar om nåd, förlåtelse, icke TILLRÄKNAD synd och TILLRÄKNAD rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro, för KRISTI SKULL. Enligt min mening, så blir vi ”verkligen rättfärdiga och syndfria till vår natur och vårt väsen”, först vid kroppens uppståndelse och ingången in i den eviga världen tillsammans med Gud.
Här i tiden lever vi på nåd och inte TILLRÄKNAD synd, och lever vårt andliga liv tillsammans med Gud, därför att vi är TILLRÄKNADE Kristi vår ställföreträdares rättfärdighet, i en ”helgelse – process” fram emot fullkomningen vid den kroppsliga uppståndelsen.
Jag är i desperat i behov av förlåtelse för allt som blir galet och är i behov av tillräknad rättfärdighet från Gud för Kristi skull och längtar fram till evighetens värld, då när rättfärdiggörelsedomen över människan, inte enbart är en ”tillräknad rättfärdighet från Gud”, med ”icke tillräknad synd”, som en fri gåva från Gud för Kristi skull i den här tiden, till att vi i evighetens värld i kroppens uppståndelse är verkligen rättfärdiga och fria från syndens natur.
Vad menar egentligen de och I vilken verklighets värld befinner de sig, som på allvar menar att de redan i den här tiden är rättfärdiga och syndfria I sig själva, till sin egen natur; och inte enbart är det här i tiden, inför Gud av nåd för Kristi vår ställföreträdares skull!?
Hur läser man i en helhet av Skriften om man får det till att rättfärdiggörelsedomen från Gud, handlar om verklig rättfärdighet och syndfrihet som en förvandling av människans egen natur, som gör henne syndfri och rättfärdig, redan i den här tiden?
De som inte enbart förtränger synden i sina liv eller ursäktar sig med att det inte är de själva som syndar, utan att det ”bara är själen och kroppen som inte ännu kommit in under den egentliga personligheten/den egna andens styre”, utan verkligen menar sig vara syndfria och rättfärdiga utan fel och brister, lever ju i ett fullständigt mörker. Lever i lögn och bedrar sig själva enligt Skriften:
1 Joh. 1: 8 – 10: ”Om vi säger att vi inte har någon synd så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Om vi bekänna våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte syndar så gör vi honom till en ljugare och hans ord är inte i oss.”
De som försöker leva efter någon form av syndfrihetslära för den troende hamnar i självrättfärdighet (en av de värsta grundläggande synderna) där man inte längre erkänner och bekänner sin synd utan förtränger den. Det är som när det uppstår en bubbla på en luftballong och man försöker pressa tillbaka den. Då bubblar den bara upp på ett annat ställe.
De som anser sig inte längre synda när de är troende, är bara att beklaga att de saknar självinsikt och syndamedvetenhet. Människor som skolas i den läran brukar utvecklas till hårda självrättfärdiga dubbelnaturer, med ibland kanske en välputsad yttre fasad, men som invärtes är fulla av aggressivitet och irritation.
”Om vi säger att vi inte har ngn synd så bedrar vi oss själva” = säger vi att vi i rättfärdiggörelsedomen från Gud för Kristi skull, menar oss vara ”verkligen rättfärdiga och fd. syndare”, som är syndfria och rättfärdiga idag till vår egen natur och vårt väsen, så säger alltså Skriften att vi då bedrager oss själva.
Men om vi dagligen låter Andens ljus avslöja vår synd (det behöver vi inte rädas eftersom vi är försonade med Gud och att han därmed inte ”tillräknar oss vår synd”) och dagligen bekänner våra synder, så som ordet uppmanar till ( 1 Joh. 1 :9 ), så hamnar vi i en aldrig i detta livet upphörande process (”renar från all orättfärdighet” är en pågående process – helgelse) fram till uppståndelsens morgon då vi – och först då, ska bli Honom lika – vad det nu riktigt kommer att innebära!?
Inte ens Johannes var viss om vad det skulle innebära: ”Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart. Men ett vet vi, att vi ska bli honom lika”. Och det är först i den eviga världen. Då kommer vi inte bara att av nåd, som i den här tiden, leva i en tillräknad rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus. Då kommer det tillstånd, som trosförkunnelsen, så vilset redan idag vill förmedla, att vi redan här i tiden blivit ” syndfria och verkligt rättfärdiga” i oss själva till vår egen natur.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 5 Rättfärdiggörelsedomen
Jag har fått 2 reaktioner på dessa spörsmål via mail:
Mail 1 citerar Luther kring frågan om vi i rättfärdiggörelsedomen från Gud här i tiden enligt trosförkunnelsens lära ”blivit verkligt rättfärdiga och syndfria genom en förvandlad natur i människans egen ande (enligt trosförkunnelsen människans egentliga sanna personlighet)”, eller om det handlar om att Gud för Kristi vår ställföreträdares skull, INTE TILLRÄKNAR oss våra synder, utan av nåd genom tro på Jesus TILLRÄKNAR människan Kristi rättfärdighet.
Luther:
”Därför måste vårt hjärta vänjas vid att veta, att vår rättfärdighet är utom oss och beror på Kristus”.
Hafo:
Precis vad jag också försöker säga, att vår rättfärdighet inför Gud inte beror på någon förvandling av vår egen natur, som gör oss felfria (rättfärdiga) och syndfria, som att syndanaturen redan här i tiden skulle vara bortkopplad, så att den aldrig kan nå oss (Se Rom kap.7),
utan handlar om en domsakt från Gud fälld över människan, utanför henne själv, RÄKNAD FÖR RÄTTFÄRDIG AV NÅD ( benådad syndare med efterskänkt skuld och förlåtelse – icke tillräknad synd) för Kristi skull. ”En rättfärdighet från Gud av nåd genom tro”.
Mail 2 säger: Kör på Harry, vi är infiltrerade av utombibliska läror allt för att förleda oss redan “utvalda” eller räddade. Vi ska arbeta på vår frälsning säger skriften och varför står det så? Säkerligen därför att vi inte är syndfria!
Och bara det ordet fäller trosrörelse-teologin, varför arbeta på frälsningen om vi är syndfria i den ande som trosrörelsen hävdar? Förförelsens tid är nu och har varit så länge, vi får nog räkna med att det kommer mer på det området med kraftfullare förförelsetekniker.
HaFo:
Kan bara hålla med mailskribenten och jag upprepar:
Vad menar egentligen de och i vilken verklighets värld befinner de sig, som på allvar menar att de redan i den här tiden är rättfärdiga och syndfria I SIG SJÄLVA, till sin egen natur; och inte enbart är det här i tiden, inför Gud av nåd med TILLRÄKNAD rättfärdighet för Kristi vår ställföreträdares skull!?
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 6 Rättfärdiggörelsedomen
Paulus pekar på att fastän vi är RÄKNADE för rättfärdiga och att Gud INTE TILLRÄKNAR den troende hennes synd, så är vi inte i den här tiden så bortkopplade från syndens natur så att vi aldrig syndar:
”Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Och om jag nu gör det jag inte vill, då erkänner jag att lagen är god.
Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det utan synden som bor i mig.
Jag finner alltså den lagen för mig som vill göra det goda: att det onda finns hos mig. I min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp.
Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!” (Rom. 7: 15 – 25)
Endast den troende ”erkänner att lagen är god”, ”gläder jag mig över Guds lag”. Det är alltså troende människor som Paulus vänder sig till för att upplysa om att även om de är benådade syndare, så är de fördenskull inte syndfria och utan påverkan av syndens natur i sitt väsen.
Människor har i alla tider försökt förklara vad som händer i människan vid hennes fall och avskiljande från Gudsgemenskapen. Det görs ofta utifrån ett gnostiskt synsätt på människans konstitution.
En del menar att det skedde omvälvningar av ”elementen” i människans konstitution, så att hon nu från att ha varit kontrollerad av och levde inifrån sin ande, så lärde hon sig nu leva utifrån sin själ och influerades av den lägre ställda kroppen, genom dess samröre med materien. Att jaget förflyttats från hennes ande till hennes själ. Eller att människan nu bara kontrolleras av sin kropps drifter, dit syndens fäste härleds.
Andra menar som i trosförkunnelsen att anden fortfarande har kontrollen, men att den är andligt död, med en natur. Satans natur. Som därigenom styr själen och kroppen. Därför är också själen och kroppen bara mottaglig för den djävulska sinneskunskapen som behärskar den fallna skapelsen. Där satan är denna tidsålders Gud.
Inget av dessa spekulationer är Bibliska, utan består av förvridna delsanningar till en slutprodukt av lögn. Vilket uppstår när man med gnostiskt färgade glasögon läser Skriften. Tankar grundade på en fixering vid människans konstitution och hennes egen livsande, som gör henne till en levande varelse av själ och kropp. Man förvanskar vad som är hennes egentliga personlighet. Med strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika ”elementen” och motpolsställning mellan ande och materia.
Som en helt fördärvad ond makt och natur, har synden kommit in i människan. Men den består inte däri, att elementen i den ursprungliga naturliga människans natur välvts om. Inte heller har synden på ett oskiljbart sätt blandats in i de ursprungliga ”elementen”. Synden har kommit in i människan som en ny natur. Ny i förhållande till den naturliga människans egen natur av egen livsande som gör henne till en levande varelse av själ och kropp.
Det var djävulen, som fick föra in denna inteckning i människan. Dessbättre tilläts denna natur inte helt att smälta samman med den ursprungliga, naturliga människans natur. Den finns där vid sidan av.
Eller kanske hellre hos den icke troende över den natur som är den ursprungliga, naturliga människans natur. Eftersom denna nya natur mer eller mindre härskar över människan. Orenar, vanställer och fördärvar henne och hon som icke troende är slav under syndens natur.
Synden är ett slags ”ormgift”, som blivit en integrerad del av människans hela natur och väsen. Som utnyttjar – hennes egoism, som efter fallet kom att utbytas mot hennes tidigare ledstjärna – Guds vilja.
Det har uppstått två samverkande drivkrafter i människan, som gör henne till en syndare. Mot Guds vilja och lag. Hon älskar inte Gud över allting, inte sin nästa och inte sig själv, på rätt sätt. Utan bara egoistiskt, drivs hon att mätta, sina av synden, förvridna begär.
Människans vilja blir av synden ”fängslad” från att göra Gudomligt gott och utföra Guds vilja. Hon blir en syndens slav. Människan utsätter nu – sig själv – för nedbrytande krafter. Hon skövlar skapelsen, för att mätta, den ständigt hungrande egoismen.
Syndens natur kan inte fixeras vid ett speciellt ”element” i människans konstitution. Vare sig vid kroppen eller hennes egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Tror det bäst kan uttryckas som att syndens natur blivit integrerad i helheten av vad människan är.
Syndens natur, är en bottenlöst ond, fördärvad natur, som inte är räddnings bar. Men denna natur smälte inte här i tiden samman med den naturliga människans egen natur till en oskiljaktig enhet (vilket det dock kommer att göra i evigheten om inte en människa blir frälst).
Denna syndens natur har blivit herre över den naturliga människans egen natur. Smutsat ner och vanställt människan ohyggligt. Men den är ändå inte ett med henne. Då vore hon inte räddnings bar. Gud vare tack att det går för Gud, att i Kristus Jesus, skilja dessa naturer åt och rädda den naturliga människans egen natur för gemenskap med Gud.
Den naturliga människans hela natur blev i fallet denna syndanaturs slav. Den finns på något sätt vid sidan av människan själv. Samtidigt som den är införlivad i människans helhet och blivit den naturliga människans drivkraft och herre.
Människan har i fallet gjort ett uselt tronskifte på hjärtats tron i sitt liv. Från att ha haft Guds vilja och rättfärdigheten som ledstjärna på tronen, så är det nu egoismen, synden, orättfärdigheten och Gudsfrånvändheten som styr och regerar.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 7 Rättfärdiggörelsedomen
I trosförkunnelsens lärosystem blir konsekvensen att människan efter fallet är en liten djävul. Därigenom att man gjort människans egen ande till hennes enda, egentliga och verkliga personlighet. Där råder efter fallet andlig död. Vilket säges vara en natur, satans natur, som nu har sin boning i människans egen ande och regerar över själen och kroppen. Detta menar man är den andliga döden. Resultatet av att människan skilts från Gudsgemenskapen.
I en del andra kristna sammanhang, ses människan i sig själv, så ett samman smällt med och totalfördärvad i sig själv av syndens natur, att hon i sig själv är helt genomrutten och ond. Vilket egentligen i sin konsekvens innebär samma sak. Är hon totalt fördärvad till sin egen identitet och natur är hon en djävul.
Är människan totalfördärvad av syndens natur, så att den helt är hennes egen natur, är hon redan en djävul och inte räddnings bar. MEN DET ÄR INTE DJÄVULEN JESUS HAR GÅTT IN OCH RÄDDAT! DET ÄR INTE HELLER SYNDANATUREN JESUS FÖRVANDLAR OCH RÄDDAR!
Det är den naturligt skapade människan, med hennes egna natur, som Jesus har återlöst från syndens natur och den skuld och de konsekvenser den dragit med sig. Räddad för återupprättad Gudsgemenskap åt den naturligt skapade människan med hennes egen identitet och natur, med en egen livsande som gör henne till en levande varelse av själ och kropp.
När icke – troende, hör hälsningen från de kristna, att de är totalt fördärvade, onda och djävulska, så känner de inte igen sig i den verklighetsuppfattning de lever. Visserligen ser de mycken ondska och ibland djävulskhet både hos sig själv, sina medmänniskor och sin omvärld. Men det är inte det enda de ser.
De ser också många ärligt och uppriktigt utgivande människor, som uppvisar en uppenbar kärlek, värme, ömhet, omsorg, omtanke och nöd över lidandet i tillvaron. Kanske möter de ibland en större omsorg från människor som är icke – troende än vad de möter bland troende. De får inte bilden att stämma och slutar lyssna.
Detta därför att vi inte förstått, att skilja på Bibelns beskrivning av den totalt fördärvade syndanatur som bor i människan och beskrivningen av hur den naturligt skapade människan samtidigt finns där med sin egen identitet och egna natur. Som en slav under syndanaturen, men utan att syndanaturen helt blivit hennes egen identitet och är hennes egna natur i sig själv.
Det är lättare att måla människan svart – vit, genom att bara läsa Bibelns beskrivning av den totalt fördärvade syndanaturen som bor i henne, som gällde det totalt henne själv, än att uttrycka Bibelns beskrivning av människans sanna belägenhet i tillståndet av två naturer befintliga i sig efter fallet. Dels den naturligt skapade människans natur, som blir regerad och dominerad av syndanaturen, som nu också bor i henne.
Men den sanna verklighetsbeskrivning, som Bibeln ger gör att människor känner igen sig och fortsätter att lyssna. Fortsätter de att lyssna till Bibelns budskap, så möter de Guds lag. Gud kräver att för att människan ska ha gemenskap med Honom, krävs en fullständig felfrihet, full rättfärdighet, en full efterlevnad av Guds bud och vilja.
Då börjar det hela med människans belägenhet komma i ett nytt ljus. Människan börjar bli varse att hon inte är ensam med sin egen natur. Hon börjar upptäcka att där bor nu också en syndens natur. Hon försöker få ordning på det ena efter det andra som hon inte riktigt är i stånd att tygla.
Människan börjar då upptäcka, att i den syndanatur som nu också bor i henne, finns ett bottenlöst djup av ondska och djävulskap, som hon med sin egen natur inte rår över. Hon upptäcker till sist att hon med sin egen natur blivit en tjänare åt en annan natur. Syndens och orättfärdighetens natur. Så att även hennes bästa intentioner är förgiftade av detta ormgift.
Hon försmäktar nu alldeles och utropar. Vem ska befria mig och min natur från att vara syndens och orättfärdighetens tjänare. Hennes mun är tillstoppad. Hon står där med synd och skuld inför Gud. Hjälplös att befria sig själv och sin egen natur från dominansen av den andra naturen, syndens natur, som också, utan att vara hennes egen identitet eller helt gått upp i hennes egna natur, nu bor i henne.
Då hör hon Evangeliet. Hur Jesus blivit hennes förlåtelse och tillräknade rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro på Jesus. Men hon hör mer. Hon hör att hon blir erbjuden att göra tronskifte i sitt liv. Från att tjäna den obarmhärtiga syndanaturen och orättfärdigheten, till att ha Jesus som Herre i sitt liv och vara fri att följa Livets Andes lag och tjäna rättfärdigheten.
Hon tror lätt först att Gud plockar bort den forne regenten, syndens natur ur hennes liv. Men upptäcker sen att den naturen är kvar. Men hör att Guds natur, genom Anden, nu också börjar bo i henne. Som en tredje natur. Som vill i henne, utan att vara hennes egen identitet eller egna natur, vara ett värn gentemot syndens natur. Så att hon är fri att välja, vem som ska regera hennes natur och liv i den här tiden. Synden och orättfärdigheten eller Guds Ande, vilja och Ord.
Vi ska inte se på våra medmänniskor som smådjävlar. Vi ska se på dem som Guds älskade skapelser. Vi ska se på våra medmänniskor med Guds ögon. Förlåtna och räknade rättfärdiga för Kristi skull.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 8 Rättfärdiggörelsedomen
Men sägs inte hjärtat vara bottenlöst fördärvat(Jer. 17:9)? Skildrar inte Paulus hela människan som totalfördärvad(Rom.3-19)? Talar inte Jesus om hela människan med ordet: ”Det som är fött av kött är kött”(Joh.3:6)? Säger inte Paulus att människan såsom ”kött” är totalt ond? (Rom. 7:18, 8:7)
När Paulus, talar om att köttet inte kan vara Guds lag under dånigt, så kan han inte avse hela människan. För i Rom. 2:14-15, talar han om att hedningen iakttager åtminstone en del av lagen. Han säger inte heller om den gamla människan att hon är helt fördärvad. Men att hon under syndiga begärelsers inflytande håller på att fördärva sig(Ef. 4:22).
Paulus beskriver att den fallna människan har två naturer. Där den ena naturen, synden – köttet, är totalt ond och helt fördärvad. Men att även den naturliga människans ursprungliga natur finns där. Mycket fördärvad. Men inte totalt. Eljest skulle inte människan vara räddnings bar. Den totalt fördärvade syndanaturen är inte räddnings bar.
Bibeln beskriver att denna syndanatur är i fiendskap mot Gud. Striden mellan Ande och kött (här syftar kött på den syndiga naturen). Medan det sägs om människan i sig själv och Gud att de är fiender. Fiender kan försonas. Men syndens natur som är i fiendskap med Gud kan inte försonas.
Det är den fördärvade syndanaturen Jesus tagit sig an och ”fördömt synden i köttet”. Det är inte den naturliga människans natur Han har fördömt. Det är problemet med syndens natur och dess konsekvenser som Jesus gått in och löst.
För att frigöra den naturligt skapade människans natur från syndanaturens konsekvenser, makt och inflytande. Han löser ju så mycket mer, så att Gudsgemenskapen återupprättas och människan får del av en tredje natur. Guds natur. Vilket vi ska se längre fram.
Jesus använder ordet kött om hela människan, men säger inte i det sammanhanget (Luk.11:13), att det hela är djävulskt ont. Han skyndar sig att tillägga att denna ondska inte är total. Denna onda människa kan ändå i sig rymma så mycken godhet som föräldrakärlek och föräldraklokhet.
Jesus talar om en djävulsk källa i människan, Men säger inte att denna källa blivit helt ett med människan. Han skiljer på källan och människan som orenas av den källan(Matt. 15:20). Han beskriver källan som idel ondska och djävulskt ont. Men Han gör skillnad mellan detta ohyggliga i oss och människan för övrigt. Den ursprungliga naturliga människan. Han säger inte att människan är denna orena källa, utan att den orenar människan.
Syndanaturen som kom in i människan i fallet är i människan en oren källa som orenar henne och driver henne fel. Till uppror mot Gud. Oförmåga att ha relation både med sig själv, sina medmänniskor, Gud och skapelsen på ett rätt sätt.
Hon är på ett eller annat sätt slav under denna natur. Men ändå förmögen att känna empati, visa omsorg o.s.v. Men det gör henne inte förenad med Gud. Hon är till sin natur skild från Gud. Utan möjlighet att själv ändra på det tillståndet.
Efter fallet, är människan -i sig själv – den naturliga människan, som fortfarande intakt finns där med sin egen natur, vare sig ond eller god i sig själv. Demonisk eller Gudomlig. Men synden, som en integrerad del av hennes fallna natur, gör att det goda som hon vill, gör hon inte, men det onda, som hon inte vill, det gör hon. Paulus säger:
”Om jag (den naturliga människan) gör vad jag (naturliga människan) inte vill (viljan fängslad), så är det inte mer jag (naturliga människan) som gör det, utan synden som bor i mig (som en integrerad del av mitt väsen)”.
Människans känsloliv och kropp har inte degraderats i naturhänseende. Hennes problem ligger inte i kontakt med materien eller information via sinnevärlden. Vare sig de immateriella sinnena eller de fysiska sinnena. Men ”död” gentemot Gudsgemenskapen, är hon oförmögen, att tolka information rätt.
Hennes jag – personligheten har inte flyttats om i några ”element” av hennes konstitution och natur. Hennes personlighet är fortfarande allt vad hon är och uttrycker. Som den helhet hon fortfarande är av egen livsande, som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp.
Men den naturliga människans liering med den integrerade syndanaturen, bryter på olika sätt ned hennes personlighet och funktioner. Hon är av synden driven och fängslad från att fungera i den personlighet hon är skapad och ämnad att vara.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 9 Rättfärdiggörelsedomen
Den naturliga människans liering med denna syndanatur, är i Bibeln oftast vad som åsyftas med ordet köttet eller den gamla människan. Enbart syndens natur kan också kallas för köttet ibland. Ibland är också enbart kroppen översatt till ordet kött. Det skapar förvirring. Speciellt om man läser texten med gnostiskt färgade glasögon.
Vi har ofta gjort misstaget att endast förknippa ordet kött med enbart kroppen eller kroppen och själen och fallit in i ett gnostiskt synsätt på människan. Ska vi få fram Bibelns bild behöver vi framförallt se att köttet, den gamla människan, är den naturliga människan, när hon i liering med syndanaturen, följer den och med allt vad hon är och uttrycker, blir en tjänare åt orättfärdigheten.
Det handlar inte om några omvälvningar av ”elementen” i människans konstitution. Att anden mist kontrollen över själ och kropp. Att människan lärt sig leva utifrån sin själ eller nu bara följer kroppens drifter som styrs och domineras av demoniska makter.
Eller att anden fortfarande har kontrollen men är fylld av satanisk natur som kontrollerar själen och kroppen. Allt detta har uppstått ur mänskliga tankekonstruktioner, grundade på ett gnostiskt synsätt på människans konstitution. Förvrängning kring vad som är hennes egentliga personlighet. Strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika ”elementen” och motpolsställning mellan ande och materia.
Det sker ingen omvälvning av ”elementen” i människan. Inte heller en degradering i naturhänseende av den naturliga människans natur i sig själv. Frånsett att hon för att fortfarande kunna vara räddnings bar, underläggs den kroppsliga döden. Eljest är den naturliga människan i sig själv intakt till sin natur. Med en egen livsande, som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp. Men en annan natur har nu också införlivats i helheten av vad människan är. Syndens natur.
Den naturliga människan, när hon lever i liering med syndens natur, följer, leds och domineras av den, lever hon i köttet eller den gamla människan. Köttet eller den gamla människan är inte vare sig själen, kroppen eller dessa ”element” tillsammans. Inte heller hennes egen livsande uppfylld av satanisk natur. Det är inte hennes ande fylld av satanisk natur, som är den gamla människan och inte längre finns efter pånyttfödelsen.
I köttet, den gamla människan, befinner sig människan, när den naturliga människan följer och leds av den syndanatur, som bor eller integrerats i helheten av vad människan är.
Denna människans liering med syndanaturen, som hon inte själv kan frigöra sig ifrån, har inte bara gjort henne till en notorisk syndare. Hon är själv, genom sitt i fallet medgivande av denna oheliga allians, ansvarig och står med skuld inför Gud.
En skuld som ingen människa kan återbetala. Eftersom det pris på skulden Gud sätter, är offret av en sann, ren, rättfärdig, syndfri och Gudsförenad människas kroppsliga blod och lekamen. Det är ett offer av den naturliga människans natur i Gudsförening som Gud kräver, som betalning för att skulden ska vara löst. Ingen sådan syndfri naturlig människa i Gudsförening finns efter fallet, som kan ge denna lösen. Alla är slavar under syndens natur och syndare.
Men människan står där inte bara med skuld. En konsekvens av lieringen med syndanaturen har också försatt henne i ett tillstånd av andlig död. Hon är skild från gemenskapen med Gud. Utan möjlighet att själv överbrygga denna andliga död. Denna separation från Gudsgemenskapen.
Det skulle krävas ett syndfritt liv. Ett totalt uppfyllande av Guds lag och vilja. Ett liv i full rättfärdighet och i full Gudsförening, för att överbrygga denna andliga död och åtskillnad mellan människa och Gud. Ingen sådan människa finnes. Det skulle behövas en Kristus. ”Guds fullhet lekamligen”.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 10 Rättfärdiggörelsedomen
När en människa påverkats av Guds Ande, så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och börjar umgås med Jesus, beskriver Bibeln att det i den människan sker en Andlig pånyttfödelse. Att människan blir en ny skapelse. Vad handlar det egentligen om?
När det gäller ande, själ och kropp. Människans konstitution i förhållande till syndens natur och Guds Ande, försöker man skapa en enkel logisk bild med några enstaka ord ur Bibeln. Som inte stämmer med den bild Bibeln som helhet ger oss från bl.a. Rom. 6-8 kap. Inte heller stämmer utifrån Jesu avskedstal där Han pekar på hur Gudomen ska bo i MÄNNISKAN, utan att överhuvudtaget nämna människans egen ande i sammanhanget. Eller när det talas om att MÄNNISKAN (inte bara hennes ande) blir en ny skapelse.
Vi behöver i ljuset av övrigt från Guds Ord se vad det nya är som kommer in. Vad är det nya i den nya skapelsen? Vad eller vem är det som är den nya skapelsen? Är det en viss komponent av människan som är en ny skapelse? Är det en viss del av människan som blivit ny? Är det nya eller den nya människan, något som aldrig har funnits förut? Är det människan i sig själv som blir ny?
”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)
Det står inte, att någon I SIG SJÄLV är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen ande nämns överhuvudtaget inte. Ändå lärs det oförtrutet vilset att människans egen ande blivit född på nytt och att Guds Ande bor i människans egen ande.
DET STÅR, att om NÅGON ÄR I KRISTUS och att något nytt har kommit in, så är han EN NY SKAPELSE. Vem är någon? Vem är han? Är det människan I SIG SJÄLV SOM ÄR EN NY SKAPELSE? Är det ett visst ”element” i människans konstitution som är den nya skapelsen? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?
Det är inte ett visst ”element” i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, TILLSAMMANS som är den nya skapelsen. Det nya som kommit in är inte något nytt i människan I SIG SJÄLV. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur ( 2 Petr. 1: 4 )
Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med SIN EGEN IDENTITET OCH NATUR NU LEVER TILLSAMMANS MED kRISTUS OCH HANS EGNA IDENTITET OCH NATUR . Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.
Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. På samma sätt som den gamla människan är två naturer. I båda fallen är HÄR I TIDEN, den naturliga människans EGEN NATUR INTAKT, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av ”elementen” i sig. Det sker ett TRONSKIFTE i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon FRI ATT REGERAS OCH LEDAS av Guds integrerade natur, vilja och Ord.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 11 Rättfärdiggörelsedomen
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud igen). Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse ( som trosförkunnelsen lär), när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit. Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv.
I den felaktiga fixeringen vid människans konstitution. Med bilden av de tre ringarna och Guds boplats i människans egen ande, uppstår misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker. Att det sker en redan här i tiden naturförändring av människans konstitution och egna natur i sig själv. (Enstaka Bibelord kan styrka tanken på ett andebyte i människan, men helheten av den bild Bibeln ger, är att det handlar om ett TRONSKIFTE i människan).
Helheten av Bibelns framställning ger bilden av ett tronskifte i människan, där den naturliga människan med sin egen natur, i sig själv, fortfarande här i tiden, är intakt, men får en ny Herre. Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är inte här i tiden ett andebyte, utan ett tronskifte i människan!
Vad är det som kommit in i den nya skapelsen? Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN.
Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är: MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Där i HELHETEN av människan bor Gud och är inte knutet till ett visst ”element” av hennes konstitution. Hela människan har blivit lierad med Honom.
På samma sätt träder bilden fram när det gäller syndens natur integrerad i MÄNNISKAN (ingen anknytning till en viss del av henne). Köttet är HENNES LIERING med denna natur. Men ordet kött används också i översättningar för bara syndens natur och ibland för ordet på enbart kroppen. Vilket kan förvirra.
Vad är då den nya skapelsen?
Den nya skapelsen är människans liering med och delaktigheten av det Gudomliga livet. Det är inte människan i sig själv, eller någon speciell del eller ”element” av hennes konstitution, som i den här tiden blivit nyskapad. Det är LIERINGEN MED HONOM som är den nya skapelsen.
Fixeringen vid människans egen ande i pånyttfödelsen leder vilse, när det gäller att försöka förstå hur det hela fungerar här i tiden. Bibeln talar aldrig om att den egna människoanden blir född på nytt.
Den säger om någon(hela den naturliga människans natur) är i Kristus så är hon en ny skapelse. Bibeln talar om att Gud bor i människan (i helheten av vad människan är och inte en fixering vid människans egen ande) På samma sätt talas det om synden, att den bor i människan och inte heller där en fixering vid människans egen ande eller en speciell del av människan.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 12 Rättfärdiggörelsedomen
Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla IDENTITETEN AV MÄNNISKAN I SIG SJÄLV FLYTTAR UT OCH ATT IN FLYTTAR EN HELT NY MÄNNISKA MED EN NY IDENTITET I SIG SJÄLV, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen. Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap från trosförkunnelsen, utifrån den helhetsbild Bibeln ger.
”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”
Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som TILLSAMMANS är en ny skapelse!
DET ÄR ALLTSÅ INTE MÄNNISKAN SOM I SIG SJÄLV ELLER NÅGON VISS DEL AV HENNE SOM ÄR EN NY SKAPELSE!! MÄNNISKANS EGEN LIVSANDE OMNÄMNS ÖVERHUVUDTAGET INTE!! Ändå så har man i trosförkunnelsen blivit helt fixerade vid människans egen ande.
Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, LEVER TILLSAMMANS med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. TILLSAMMANS ÄR DE DEN NYA SKAPELSEN – DEN NYA MÄNNISKAN.
Alltså, han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.
Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har GJORT TRONSKIFTE.
Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus. Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur. Eftersom hon nu i sin egen ande ( som man så vilset menar vara människans egentliga personlighet, nu i sig själv blivit en ny skapelse.
Man hävdar att man har blivit en ny människa, som aldrig har funnits förut. Man hävdar att man I sin egen identitet, i sin egen ande, blivit skapad till likhet med Gud. Till likhet med Jesu identitet och natur. Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden. Detta är inte vad Bibeln lär. Utan ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons ”uppenbarelsekunskap” och med rötterna ytterst i Gnosticismen!
Gudomen bor i människan, UTAN ATT FÖRDENSKULL, här i tiden, bli TOTALT ETT med människans egen identitet, personlighet och natur. Precis som syndanaturen inte här i tiden, totalt gått upp i människan själv, hennes egna natur och helt blivit hennes egna identitet och natur.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 13 Rättfärdiggörelsedomen
Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – ”Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig”, innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.
Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Inte betyder det att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå TILLSAMMANS och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.
”Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan I LIERING MED GUDS ANDE, VILKET ÄR DEN NYA SKAPELSEN, DEN NYA MÄNNISKAN – ERBJUDEN ATT VARA LEVANDE GENTEMOT GUDS VILJA OCH ORD.”
”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”, står här för samma sak. Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv (den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever ”I mig” (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus ”I mig” – i ” Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet ”I mig” – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans ”i mig”, i ”Han som är en ny skapelse” – Den nya människan.
Den nya skapelsen är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet. De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.
Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gudomen. Ett i identitet, personlighet och natur (”Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen”).
Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Gud.
Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld ska som Johannes säger: ”vad vi ska bli är ännu inte uppenbart, men ett vet vi att vi ska bli honom lika”. Vad det nu kommer att innebära.
Vi kommer aldrig någonsin att bli som Kristus. Men vi kommer att bli lika vår ställföreträdare i evighetens värld så till vida, att där lever vi inte i bara i den tillräknade rättfärdigheten från Gud för Kristi skull, där ”han inte tillräknar oss våra synder” för Kristi vår ställföreträdares syndfria rättfärdighets skull.
Där i den eviga världen tillsammans med Gud kommer vi äntligen att vara avkapade från syndens natur. Vara fullkomligt förverkligade i vår liering med Guds Ande, till att bli vad Gud ämnat oss till att vara.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 14 Rättfärdiggörelsedomen
”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill” Gal. 5:17.
En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.
Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Det är då i dessa villfarelser, människans egen ande (där man menar att Gud bor), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter.
Lösningen heter då, att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Man menar att människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande. Lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp. Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas.
De har då missat att se, att i den HÄR I TEXTEN FINNS 3 PARTER!
”de två ligga ju strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill.”
Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?
I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten, Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp.
Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.
I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – Syndanaturen. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.
Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten: Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 15 Rättfärdiggörelsedomen
”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandra i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)
Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från ”de tre ringarnas förklaringsmodell” över hur Gud bor i människans egen ande.
Ja, då är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden = vandra i ande). Är man redan färgad och påverkad av trosförkunnelsens villfarelse, så är det lätt att begå misstaget att här läsa in, att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.
Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger, så kommer de i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.
Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
Andligt väsende, som i texten står med litet a, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av ”I mig” och ”Han som är en ny skapelse”. Det står alltså för Den nya skapelsen – Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans.
När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende”(sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.
I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)
Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord.
Det handlar om att göra tronskifte. Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus FRI ATT VÄLJA SIN HERRE.
När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.
Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. DÅ vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Då lever hon i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet LEVER TILLSAMMANS med den naturliga människan med sin egna natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men TILLLSAMMANS I DEN NYA SKAPELSEN.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 16 Rättfärdiggörelsedomen
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.
Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.
I FIXERINGEN AV MÄNNISKANS EGEN ANDE UPPHÖR UPPHÖJANDET AV GUD OCH STARTAR UPPHÖJELSEN AV MÄNNISKAN!!
Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan. Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv. Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.
En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden . Alltså såsom en Gud redan här och nu. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu.
Man lär så vilset att människan ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism. Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. HAN VILL UMGÅS MED ALLT VAD VI ÄR!
Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet. Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och människans egen livsande, hennes eget liv (ordet ande betyder egentligen andedräkt), som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Vi behöver se att vi inte ska blanda ihop dessa och inse att det inte är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv.
Hela människan gör TRONSKIFTE, till att inte längre tjäna syndanaturen, utan tjäna en annan Herre. TJÄNA Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.
Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.
Man kan alltså inte säga att antingen anden, själen eller kroppen, var för sig blivit född på nytt eller inte.
Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen. Denna nya skapelse. Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av ande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet.
Det leder här i tiden från Guds avbild, till att bli Honom lik i evighetens värld. Vad det nu riktigt kommer att innebära = Spännande! På vandringen mot detta mål, är det nyttigt att förstå den bild Bibeln tecknar av den troendes tre naturer här i tiden.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 17 Rättfärdiggörelsedomen
Vid pånyttfödelsen kommer Guds Ande in som en tredje natur i människan. Den nya skapelsen är inte knutet enbart till hennes egen ande eller en speciell komponent av hennes konstitution, utan bör ses som lieringen med Guds Ande, integrerad i helheten av den naturligt skapade människan. Av allt vad hon är här i tiden är inbegripet i Guds nyskapelse av människan.
DEN NYA SKAPELSEN, DEN NYA MÄNNISKAN, är den naturliga människan i liering med Guds Ande. I denna nya skapelse, den nya människan lever hon här i tiden, när hon följer Guds Ande, Ord, vilja och den Livets Andes lag som Gud lägger ner i helheten av hennes väsen.
Har konstaterat att syndanaturen, inte har tagits bort hos den troende och att det inte handlar om ett problem med en komponent i människans EGEN KONSTITUTION eller en omstrukturering av ”elementen” i den naturliga MÄNNISKAN I SIG SJÄLV. Men att synden som en ond makt och natur i sig, FINNS KVAR integrerad i helheten av människan.
”Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss”.
Vem syftas på, med ”oss själva” och vem åsyftas med ”i oss” ? Jo, oss själva syftar på den naturliga människan medan i oss pekar på densamme som ”Han som är en ny skapelse”.
Den naturliga människan bedrar sig själv, om hon tror att hennes forne regent, syndanaturen, är borta och att hon inte längre kan ställa sig själv i syndens tjänst (åter fungera i den gamla människan).
Det är inte ett problem med en viss komponent av människans egen konstitution. Problemet är att hon själv (helheten av vad den naturliga människan är) åter kan ställa sig själv i syndens tjänst, till orättfärdighet.
”Men om någon syndar”, ”så är Gudtrofast och rättfärdig”.
Denne någon, är samme som denne någon ”om någon är i Kristus”. Någon är den naturliga människan, som här åter ställt sig i syndens tjänst. Den naturliga människan väljer efter pånyttfödelsen stundligen sin regent.
Väljer hon syndanaturen, så lämnar inte Gud henne. ”Gud är trofast”. (Det är enbart om människan ånyo med berått mod, med full vetskap om konsekvensen, beslutar sig för en ständigt fortgående, återupptagen allians med sin forna regent , synden, som hon är inne på vägen bort från Gud).
”Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss alla våra synder och renar oss från all orättfärdighet”. Vid syndabekännelsen, lämnar den naturliga människan åter sin regent syndanaturen och ställer sig själv igen under sin nye Herre, Anden, och lever i den nya människan igen.
Så kommer människan in i en helgelseprocess, där hon alltmer finner fröjden av att ”förbli i Honom” (leva i den nya människan) och alltmer skyr smärtan av att stå under sin forna regent synden.
Hon ”avkläder sig den gamla människan och ikläder sig den nya människan” (pågående process). Den naturliga människan är fri att agera som död gentemot sin forne regent, syndanaturen och fri att agera som levande gentemot sin nya Herre, Guds Ande, Ord och vilja. (Rom. 6 kap.)
I den gamla människan, lever den naturliga människan här i tiden när hon överrumplas eller segdraget på ett eller annat sätt, åter följer syndens natur och orättfärdigheten. Men kan inte leva där som kristen. Guds Ande (märk att det inte är människans egen livsande som är i strid med sin egen själ och kropp) som i hennes väsen är i strid mot syndens natur, gör synden smärtsam och driver henne åter till förlåtelse, nåd, rening i blodet och ett välbehag i att förbli i den nya skapelsen, den nya människan.
Det är viktigt att se att striden mellan Anden och köttet, inte handlar om en strid mellan komponenter i människans egen konstitution. Inte heller handlar det om en strid mellan den naturliga människans egna natur och syndanaturen(den är redan förlorad sen förut). Det handlar om en strid mellan den nya naturen, Guds Ande, som den nya Herren och syndens natur som den forna herren som åter vill regera.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 18 Rättfärdiggörelsedomen
Den nya människan – den nya skapelsen (den naturliga människan i liering med Guds Ande. När hon följer Ordet, Guds vilja och Livets Andes lag), kan inte synda. Men den gamla människan (när den naturliga människan åter följer den kvarvarande syndiga naturen), syndar lika bra som tidigare. Men den nya alliansen med Guds Ande gör synden smärtsam. Den naturliga människan börjar fly sin forne herre och ta sin tillflykt till sin nye Herre.
Här kommer så Gud den naturliga människan till hjälp och erbjuder henne att vara så innesluten i Jesu död från synden (Rom. 6 kap.), så att hon får agera som ”död” gentemot syndanaturen. Det är inte syndanaturen som tas bort eller är död. Men människan behöver inte längre följa den naturen. Guds Ande vill i henne bli en mur gentemot den kvarvarande syndanaturen.
Gud går ännu längre i sitt erbjudande och säger att den naturliga människan är fri att agera som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord och ledas av Livets Andes lag och rättfärdigheten.
Det är alltså inte syndanaturen som tas bort i den här tiden (Det fullbordas i uppståndelsen). Men människan kan få agera som död gentemot den i sin liering med Guds Ande. Då syndar inte människan. Det är inte Guds Ande som driver henne att synda! Människan erbjuds att få, med allt vad hon är och fungerar, vara levande gentemot Guds Ande, Ord och vilja genom sin liering med Guds Ande.
Det är inte så, att människans egna ande nu är pånyttfödd och ändrat natur i sig själv, eller att Gud bor där och att det inte är människans egen ande som syndar och en annan komponent av hennes konstitution som är inbegripen i om hon syndar. Så att det skulle handla om att hennes ande ska få kontrollen över själ och kropp.
Det är inte så, att om människan syndar så lever hon utifrån sin själ och kropp och inte inifrån sin egen ande. Så att hennes egen ande är Guds Ande som ligger i strid med köttet och att köttet skulle vara hennes själ och kropp.
Det handlar om, att den naturliga människan, intakt till sin konstitution, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, med hela sin enhet och helhet av mänsklig natur (den första naturen) följer den nya naturen(den tredje naturen i den troende), Guds Ande.
Med hela sin naturliga natur underordnar sig sin nya Herre, Livets Andes lag, Guds vilja och Ord. Då vandrar den naturliga människan i Ande. Lever i den nya skapelsen. Den nya människan. Där får hon vara som ”död” gentemot sin forna herre. Syndens natur (den andra naturen i den troende).
Följer hon åter sin forna herre så går den naturliga människan in i den gamla människans beteende och lever i köttet. Köttet i Bibeln syftar oftast på den gamla människan – den naturliga människan, när hon regeras av syndanaturen. Detta är den bild Guds Ord som en helhet ger av den troendes tre naturer.
Syndanaturen är inte borta (Rom.7 kap). Så att inte den gamla människan kan vakna till liv (lieringen mellan naturliga människan och syndanaturen), på så sätt att den naturliga människan tillfälligt går i liering med syndanaturen.
Men hon kan inte synda. D.v.s. lieringen med synden blir något smärtsamt som åter driver henne in under nåden, förlåtelsen och lieringen med Guds Ande, så att hon alltmer förblir i den nya människan. I sin nya skapelse. (Avkläder sig den gamla och ikläder sig den nya människan = en helgelseprocess).
”Om vi vandra i ljuset som Han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, Hans Sons blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”
Detta är inte ett Bibelord som är riktat till ofrälsta människor, utan i högsta grad till troende. Den troende kommer här i tiden alltid att vara beroende av ett liv i ljuset med erkänd och bekänd synd.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 19 Rättfärdiggörelsedomen
Det finns mycken felaktig undervisning i kanske alla sammanhang kring ande, själ, kropp och kring syndanaturen, Guds Ande och människans egen ande. Den naturligt skapade människan glöms nästan bort helt. Det leder i trosförkunnelsen till en befruktad mogen villfarelse.
Vi behöver komma bort från de tankebyggnader, som fixerar läsningen av Ordet, vid att gälla människans konstitution. Hennes egen ande och att Guds Ande skulle bo i människans egen ande.
Vi måste avfärda, att det skulle vara en speciell komponent i människan som blir född på nytt. Vi behöver se att den nya människan inte är en ny skapelse som aldrig funnits förut. Vi behöver se villfarelsen i att människans egen ande skulle vara skapad till likhet med Gud och inte är inbegripen i om hon syndar. Vi behöver se att köttet inte är människans själ och kropp.
Alla dessa slutsatser är resultatet av en färgad tolkning vid läsningen av Bibeltexten. Som skapar fästen för en villfarelse via trosförkunnelsen. Kanske är man ibland påverkad av dess förförelse mer än man tror.
Därför kan det vara nyttigt att ingående studera Bibelns beskrivning av den troendes tre naturer och få tankefästen som ser vad Guds Ord säger i en helhet.
Visst består vi av en helhet och enhet som rymmer egen livsande av levande själ och kropp. När det blir kantring i lärorna kring detta, är när det blir motpolsställning mellan människans egen livsande gentemot hennes egen själ och kropp, som just hennes egen livsande gett ett eget liv till en individ av levande själ och kropp(gnosticism). Eller när det heter att Guds Ande flyttar in i människans egen ande så att människans egna ande är syndfri och ren o.s.v.
Guds Ande är inte knutet enbart till människans egen livsande som i ett tätt tillslutet rum. Bibeln uttrycker att Jesus bor i helheten av vad människan är = hjärtat. Guds Ande behöver ses som integrerad i helheten av människan. Precis som syndens natur är integrerad i helheten av vad människan är.
Den naturligt skapade människan med egen livsande, som gör henne till en levande själ och levande kropp, väljer som troende, stundligen vem som ska vara hennes herre och ledstjärna. Synden och orättfärdigheten eller Livets Andes lag och rättfärdigheten. Den icke-troende är syndanaturens slav.
Det är inte människans egen ande med Guds Ande i sig, som är i strid med sin egen själ och kropp. Det är Guds Ande som är i strid med syndens natur. Det är inte så att Guds Ande bara påverkar människans egen ande och syndens natur själen och kroppen och att människans egen ande ska ta kontrollen över sinne, själ och kropp.
Köttet är, den naturliga människan när hon följer synden = den gamla människan.
Den nya människan är, den naturliga människan när hon följer Livets Andes lag = den nya människan lever i sitt nya väsende, den nya skapelsen, hela den naturliga människans liering med Guds Ande. Integrerad i helheten av vad människan är.
Guds Ord erbjuder den naturliga människan, att innesluten i Jesu död från synden, få agera som ”död” gentemot syndens natur. Erbjuds att genom lieringen med Guds Ande integrerad i helheten av hennes väsen att få vara ”levande” gentemot Guds Ord, Livets Andes lag och rättfärdigheten.
Det är inte så att människans egen ande är den nya människan, den nya skapelsen och själen och kroppen den gamla människan, synden eller köttet. Det är här Pingstundervisningen bl.a. öppnat för trosförkunnelsen, genom en undervisning att Guds Ande flyttar in i människans egen ande, så att den är syndfri och ren. Den öppningen befruktas till en fullmogen villfarelse i trosförkunnelsen så att människan i sin egen ande är gudomlig – skapad till likhet med Gud. Såsom en Gud i sig själv.
Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud, genom Guds Ande integrerad i helheten av vad människan är fram till förlossningens dag!
Menar att Guds Ande inte bor instängd i människans egen livsande uteslutande. Utan ser människan (jaget) som en enhet och helhet av livsande som gör henne till en enhet och helhet i personlighet av en individ av levande själ och kropp. Jag är inte en ande utan en hel människa. En hel människa som rymmer en ande, en själ och kropp. En tredelad enhet där, Jesus ämnar rädda min hela naturliga, ursprungliga människa.
Har jag ont i ryggen säger jag inte att det är min kropp som har ont i ryggen. Att jag själv inte har någon rygg och därför inte har ont. Eller att min ande inte har ont men att bara kroppen har det. Även min ande är inbegripen i min ryggsmärta. Jag, hela människan är inbegripen i smärtan. Min egen livsande är en enhet med själ och kropp som gör den levande. (”Så blev människan en levande själ”. ”Kroppen är utan ande död”).
Syndar jag säger jag inte att det är min själ och kropp som syndar. Att jag själv inte syndar eller att min egen livsande inte är inbegripen i att jag syndar. Jag, hela min människa är inbegripen i om jag syndar. Den naturliga människans natur tjänar syndens natur som bor i henne.
När Bibeln säger, att människan är död, i överträdelser och synder, innebär det inte, att det är en speciell andlig punkt i människan som dör. Inte att hennes egen livsande dör eller får en satans natur eller ens en syndig natur. Syndens natur är inte fixerat vid hennes egen livsande. Det handlar om att hela den naturliga människan förlorat livsförbindelsen med Gud och blir ”andligt död” gentemot Gudsgemenskapen och kommunikationen med Honom.
När det står att ”Guds Ande vittnar med vår ande – att vi är Guds barn”, innebär det inte, att Gud talar i en speciell andlig punkt i vårt väsen. Utan att relationen och kommunikationen mellan Gud och den naturliga människan är återupprättad. Att Gud kan tala om, för allt vad den naturliga människan är – genom alla hennes sinnen och tvärs igenom hela hennes väsen – på alla plan – att hon är Guds tillhörighet.
En personlig kommunikation från person (Gudomlig person ) till person (naturlig människa ). ”Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn.” Guds Ande vittnar och människans egen ande vittnar(Bägge vittnar). De är alltså inte ett och detsamma. Inte ”kemiskt” förenade. De lever här i tiden, åtskilda till identitet, personlighet och natur, men ändå tillsammans i den nya skapelsen, den nya människan.
Att ”tillbedja i ande och sanning”, innebär att jag i full uppriktighet, med full hängivenhet och överlåtelse, med hela mitt väsen – allt vad jag är – riktar min umgängelse, bön och tillbedjan – mot min Skapare. Som jag är fri att nalkas, genom Jesu försoning. Jag ber i ande och sanning. Med Skriften som utgångspunkt och referensram.
Då ger hela Hans väsen mig, sitt gensvar tillbaka, till hela mitt väsen. Guds Ande (Guds liv) vittnar med vår ande (vårt eget liv som gör oss till en levande själ och kropp). Då får jag ge, mitt hela väsens, gensvar tillbaka. Hela mitt väsen ropar, Abba Fader. Pappa, Pappa – här är jag. En kommunikation och relation mellan levande Gud och hela människan.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 20 Rättfärdiggörelsedomen
Hos den troende handlar det inte om andebyte utan om TRONSKIFTE.
Människan får INTE SIN EGEN ANDE (livsanden som gör henne till en egen identitet, personlighet av levande själ och kropp), utbytt. Men anden (människans eget liv som gör henne till en levande själ och kropp, hennes liv och den naturliga människans natur och personlighet) väcks till medvetenhet gentemot Gudsgemenskapen.
Jag, hela den naturliga människan återfår förmågan till Gudsumgängelse. Med alla sinnen och allt vad jag är. Född på nytt. Gudsgemenskapen för hela den naturliga människans egen natur har fått nytt liv igen.
Jag har genom den Helige Ande fått del av Gudomlig natur. Blivit lierad med min Skapare och Gud i en kärleksumgängelse. Som inte bara inbegriper och påverkar min egen livsande, utan allt vad jag är av egen livsande som gjort mig till en levande individ av själ och kropp, är inbegripet i detta under att bli född ovanifrån – född av Gud.
TRONSKIFTE. Från egoismen, den förvridna självupptagenheten, självhävdelsen och egna viljan som drivkraft på hjärtats tron. Till att ha Guds vilja, det oegennyttiga tjänandet, rättfärdighetslängtan, en rätt kärlek till Gud, sin nästa, sig själv och med evighetsperspektivet som drivkraft på hjärtats tron.
TRONSKIFTE. Från slav under synden som fördärvkraft i mitt väsen. Utan att synden är jag själv. Jesus talar om synden som en djävulsk källa i människan. Men Han gör väldigt klart att denna källa inte blivit ett med människan själv. Han skiljer på syndakällan och den naturliga människan som orenas av den källan.
Syndanaturen i människan är helt fördärvad ond och icke räddnings bar. Den är också på väg att fördärva den naturliga, ursprungliga människan. Människor är olika skadade av sin inneboende syndanatur och sitt syndiga leverne. En del är fullständiga vrak till sitt väsen. Medan andra farit mindre illa.
Alla är dock inför Gud moraliskt på samma plan. Utan förmåga att älska Gud, sin nästa och sig själva i en förvrängd självupptagenhet. Dyrkar det skapade framför skaparen. Utan evighetsperspektiv. Gudsfrånvända. Notoriska syndare. Alla har syndat och står i saknad av härligheten från Gud. Separerade från Gudsgemenskapen. Utan möjlighet att rädda sig själva. Egoismens och syndanaturens slav.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 21 Rättfärdiggörelsedomen
Den fallna människan har alltså två naturer. Dels den naturliga ursprungliga människan med egen livsande som gör henne till en levande själ och kropp plus den onda syndanaturen integrerad i helheten av allt vad människan är.
Den finns inom människan utan att vara människan själv. Men hon är syndanaturens slav. Människan är inte helt fördärvad, men håller på att bli det. Hon är räddnings bar. Men upplever hon inte före den kroppsliga döden försoningen i Jesus Kristus blir hon i evigheten helt fördärvad.
Människan gör i mötet med Gud skifte av sinnelag. Från upproriskhet, högmod ( eller andra sidan av samma mynt – klenmod ) och förtröstan till sig själv. Till ödmjuk underkastelse under Guds vilja och förtröstan till Jesus. Förtröstan till Hans Ande liv och ledning och inser sanningen i Hans ORD OM ATT ”MIG FÖRUTAN KAN NI INGET GÖRA”!!
MÄNNISKAN GÖR VID TRO PÅ JESUS TRONSKIFTE: Till att följa och ledas av en annan Herre, Jesus, Guds Ande, Livets Andes lag. Detta handlar inte om att Guds Ande är jag själv eller är min egen ande eller bor i min egen ande.
När jag följer Jesus är det inte bara min livsande som är inbegripen. Allt vad min egen livsande som gjort mig till av levande själ och kropp, hela min naturliga människas natur är inbegripen. Till att ledas av Guds Ande och Ord.
Den kristne kan sägas ha tre naturer:
Den naturliga människan med sin egen livsande ( som har fått liv på så sätt att den fungerar gentemot Gudsgemenskapen – utan att fördenskull vara detsamma som Guds Ande ) som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp. Allt i en enhet.
Den naturliga människans natur finns där. Syndens natur finns kvar, integrerad i helheten av människan. Där bor nu också Guds Ande, integrerad i helheten av allt vad den naturliga människan är. Detta är den bild Bibeln ger av den troendes tre naturer.
Den kristne väljer stundligen vem som ska vara hennes Herre, drivkraft och ledstjärna. Synden, egoismen och orättfärdigheten eller Guds vilja, Ande och Ord. Vem hon följer berör hela hennes människa.
Jag, hela människan – inte bara människans egen livsande, människans eget liv som gör henne till en levande personlighet och individ av själ och kropp – är inbegripen. HELA den naturliga människans natur är inbegripen
Människans egen livsande bär på något sätt, samtidigt med sig ”embryot” eller en ”inprägling” till allt vad jag är, till livsande av själ och kropp. Vid uppståndelsen kommer min egen livsandes liering med Guds Ande (som helt fullbordades vid den kroppsliga döden) att leda fram till hela mitt väsens förvandling.
Allt vad jag varit av ande, själ och kropp kommer att inneslutas i uppståndelsen till Hans Gudomliga likhet. Från avbild här i tiden till ”Honom lik” i evigheten. Vad det nu riktigt kommer att innebära, så innebär det i vart fall enligt Paulus, hela den naturliga människans förvandling från dödlighet till odödlighet. 1 Kor. Kap. 15.
Samtidigt äger ju min egen livsande i den här tiden på ett märkligt sätt ett eget slags medvetande. Ändå samtidigt sammansmältande med hela mitt väsens medvetande av tankar och känslor.
Det ”inre medvetandet” – ”evigheten lagd i människans hjärta” – anden, hennes egen livsande – är här i tiden helt sammansmält med mitt ”yttre medvetande” – mina själsliga förmögenheter och min tanke och fysik. Som gör mig till en egen personlighet av levande själ och kropp.
Guds Ande finns integrerad hos den troende på ett mirakulöst sätt i hela denna naturliga människa. Fram till den kroppsliga döden. (Bibeln säger att Gud bor i människan, men aldrig att det är enbart i hennes egen livsande).
Precis som synden finns integrerad i hela denna människa (och Bibeln aldrig säger att synden bor i människans egen livsande eller någon speciell komponent av hennes egen konstitution, utan att denna natur bor i människan. Åtskild från människans egen natur, men ändå den naturliga människans herre).
Utan att fördenskull någondera av dessa två naturer, är ”synonymt väsens förenat” med människans egen livsande, egna identitet eller personlighet fullt ut. Eller uteslutande berör, har sin kommunikation med eller påverkar enbart människans egen livsande. Hela den naturliga människans natur, allt av levande själ och kropp, är inbegripen i bägges aktivitet.
Den troende människan (hela människan – ande, själ och kropp) med ett liv i ljuset, förlåtelsen och Jesu försoning erbjuds att i Kristus vara såsom ”död” gentemot synden (innesluten i Jesu död) och istället vara ”levande” gentemot Guds Ande, vilja och Ord. (Innesluten i Jesu uppståndelse).
Den troende erbjuds att dö bort från den förvrängda självupptagenheten till ett liv under Guds ledning och vilja i Hans Andes Frid och harmoni. Den troende erbjuds att leva i frid och fred med Gud, sin nästa, sig själv och skapelsen.
Den troende erbjuds att dö bort ifrån synden, synderna och orättfärdigheten i en fortgående process (Helgelse) fram till hennes kroppsliga uppståndelse och ingången in i evighetens värld tillsammans med Gud. Hon erbjuds att följa Jesus och leva för rättfärdigheten. Underställd Guds Ande och ord. Tjänandes Gud, sin medmänniska, sig själv och skapelsen, under Hans ledning och vilja.
Den troende erbjuds, att tillsammans med Jesus som Herre, med Hans vilja som ledstjärna, ”avkläda sig (pågående process) den gamla människan ( förvrängd självupptagenhet + synden som integrerad drivkraft i hela hennes väsen) och ikläda sig (pågående process) den nya människan (hela människan – ande, själ och kropp – lierad med Guds Ande – integrerad i hela hennes väsen – och Guds vilja och skrivna Ord som ledstjärna).
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 22 Rättfärdiggörelsedomen
Den icke troende är till ande, själ och kropp – sin hela människa såsom ”död” gentemot Gud och ”levande” gentemot synden. Syndens slav. Men när människan av Guds Ande förs till tro på Jesus. Till tro på Skriftens Jesus och Skriftens försoning, och människan sätter sin förtröstan till vem den Sanne Jesus ÄR och har gjort. Med Guds Andes ingivna tro och bild av Jesus, som den levande Gudens Son:
– Från evighet till evighet oupplösligt förenad med Gud till väsen och natur – Inkarnerad till sann Gud och sann människa. Kroppsligt dödad som ett skuldoffer i människans ställe. Som sann Gudamänniska helt naturligt går ut ur den kroppsliga döden och uppstår via sin jordiska kropp och ingår, uppgår, övergår till den härlighetskropp Han hade före inkarnationen och går tillbaka till den härlighet Han hade hos Gud, från evighet, före inkarnationen och sin försonargärning.
– Förtröstar på Hans försonande blod. Förtröstar på att Han i sin person och jordiska kropp, genom sin syndfria lydnad till Guds vilja, besegrat den andliga döden, där i sin jordiska kropp och förenat Gud och människa.
– Förtröstar på att offret av Jesu Kristi blod och lekamen är det offer som sonar skulden. (Tron på en andlig död av Jesus, att Han skulle skiljas från Gud till sin natur är ingiven av en falsk ande och inte en frälsande tro ingiven av Guds Ande).
– Förtröstar på den tillräknade rättfärdigheten från Gud, av nåd, genom tro på Jesus. Uteslutande på grund av Jesu förtjänst. Förtröstar på den rättfärdiggörelsedom Gud fällt över alla människor för Kristi skull. Och inte förtröstar till villfarelser om att man ”inte längre är syndare utan blivit verkligt rättfärdiga”, vilket är ren villfarelse!!
Men vid en sann tro på Jesus, så får då får hela den naturliga människan andligt liv igen. Hela människan återfår förmågan till umgängelse med sin skapare. Guds Ande flyttar nu in som en integrerad del av hela hennes väsen. (Ef.1:13)
Hon erfar nu Gudsgemenskap till hela sin naturliga människas natur. Hon umgås med levande Gud med hela sin människa. Till ande, själ och kropp. Alla hennes sinnen – allt vad människan är, är involverat i Gudsumgängelsen.
Detta fram till den kroppsliga döden. Då när hennes eviga natur – livsanden – som ”embryobärare” av allt vad människan är med egen livsande av levande själ och kropp – för evigt sammanbindes i en oupplöslig liering med Guds Ande och i uppståndelsen – till hela sitt väsen – allt vad hon var av egen livsande och levande själ och kropp, förhärligas till Hans odödliga och Gudomliga väsens likhet. Vad det nu kommer att visa sig innebära!!??
Antagligen en likhet så till vida att vi får en härlighetskropp av evig natur som passar in i gemenskapen med Gud i evighetens värld. Gud kommer alltid att vara Gud och vi förhärligade/förverkligade människor i Guds eviga gemenskap.
Det som idag ofta lärs ut kring ande, själ och kropp med Gud boende i människans egen ande, utgör en öppning, som i trosförkunnelsen befruktas till en mycket farlig villfarelse. Uppbyggd kring några få Bibelord, som leder till en fixering av människans egen ande och en gnostisk fixering vid människans konstitution istället för att fokusera det Bibeln fokuserar:
Människans hela natur i en enhet och helhet med en egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Den naturliga människans natur.
Syndanaturen som kommer in i fallet. Människan rymmer nu två naturer och är slav under syndanaturen som inte har sitt säte i något speciellt ”element” av människan, utan är integrerad i helheten. Efter fallet gäller människans egen natur plus syndanaturen.
Den troende blir vid en sann tro på vem Jesus ÄR och sann tro på betydelsen av Kristi persons (Gud och människa förenade/försonade) offer av Kristi persons kropp och blod, delaktig av en tredje natur. Guds natur. Integrerad i helheten av allt vad människan är och inte speciellt fixerat vid ett speciellt ”element” av människan. Därför säger också Paulus:
”Jag lever(den naturliga människan)dock inte jag(den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan – erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig(den naturliga människan i liering med Guds Ande – erbjuden att vara levande gentemot Guds natur och vilja)”
Det Bibeln pekar på är den troendes tre naturer. Mer än hur hennes egen natur är konstruerad. Hon har:
1 Sin egen natur. 2 Syndens natur. 3 Och blivit delaktig av Guds natur.
Hon är i Jesu försoning fri att välja vilken natur hon följer. Den naturliga människan är fri att följa och ledas av Guds Ande, Ord, och vilja. Men vilken ande följer Du?
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 23 Rättfärdiggörelsedomen
”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” (Rom. 5:1)
Innebär detta, att ”förklaringen av människans rättfärdighet grundar sig på, att människan till sin egen natur blivit rättfärdig och syndfri”, i en förvandling av henne själv, som trosförkunnelsen hävdar? Eller innebär det, att inför Gud bli förklarad som rättfärdig, rätt och färdig för Guds gemenskap, och icke tillräknad sina synder ( 2 Kor. 5: 17 – 21)???
Innebär dessa Skriftens Ord, att vad som räddar människan, grundar sig uteslutande på Guds nåd, förlåtelse, efterskänkt skuld och en domsakt utanför människan själv, där hon för Kristi, sin ställföreträdares skull, inför Gud, utan förvandling i hennes egen natur, av Gud döms som rättfärdig INFÖR HONOM, för sin ställföreträdares skull, vid en hjälplös förtröstan till att Kristus (Gud och människa försonade/förenade), som med sin syndfria rättfärdighet bar fram offret av Kristi persons KROPP OCH BLOD PÅ KORSET???
Eller är vad som här säges vara vad som räddar människan, är att hon i sin egen ande, sin egentliga personlighet, blivit förvandlad till likhet med Gud och I SIG SJÄLV, ”i sin egentliga personlighet – sin egen ANDE, ÄR SKAPAD TILL LIKHET MED GUD, MED GUDS HELA POTENTIAL FÄRDIG ATT FÖRLÖSAS”.
Vad är det som gör att människor uppenbart blir euforiska och förblindade av dessa trosförkunnelsens förförelser!!??
Det är väsentligt att göra den distinktion som Bibeln gör med ”Den troendes tre naturer”, för att inte fastna i en felaktig lära kring ande, själ och kropp och personlighetens placering i människan.
Detta kan leda till antikristliga läror med en andlig död av Jesus på flera sätt. Ett är Trosförkunnelsens JDS – lära där personligheten är fixerad vid enbart människans livsande. Ett annat sätt är när personligheten blir fixerad vid enbart kroppen. I båda fallen mister Jesus livsgemenskapen med Gud (andlig död) i sin död och är inte längre Kristus.
Se olika typer av JDS i http://tre-skrivare.se/hf/H5Bok.shtml
Det är väsentligt för att inte hamna i en svartvit människosyn där människan ses enbart som demonisk och djävulsk eller Gudomlig.
Det är väsentligt för att inte människan i sin pånyttfödelse, redan här i tiden, ses som Gudomlig i sin egen personlighet och natur, i sig själv, fristående från gemenskapen med Guds Ande.
Det är viktigt att se att den nya skapelsen är Gud och människa tillsammans. Åtskilda, men ändock förenade. Gud bor i den skapade människan. Därmed född av Gud ovanifrån med en helgelse här i tiden mot att vara en sann, hel och förverkligad människa och en slutkonsekvens i uppståndelsen av att bli en förhärligad människa helt och fullt ut Guds väsen till sin personlighet och natur, evig och odödlig på alla plan.
Det är väsentligt för förståelsen av helgelselivet här i tiden att se denna distinktion av ”Den troendes tre naturer”.
En del menar att Bibelord som att ”mista sitt liv för att finna det”, ”ni är korsfästa med Kristus”, ”nu lever inte mera jag utan Kristus lever i mig”, skulle innebära en död eller utplåning av den egna ursprungliga personligheten. Antingen att en helt ny personlighet, som aldrig funnits till förut, satts in som är skapad till likhet med Gud (Trosförkunnelsen). Eller så att Kristus utplånar människans egen personlighet och själv blir människans personlighet.
Som jag ser det så innebär det nya i att människan blivit en ny skapelse, förutom att hon blivit delaktig av Gudomlig natur i sitt väsen och beseglad med Guds Ande, underpanten på det fulla arvet ( 2 kor. 1: 22; 5: 5; Ef. 1: 14) och den totala förvandlingen genom Guds uppståndelsekraft av allt vad hon är av människa, till full Gudslikhet i evighetens värld, är att hennes vilja här i tiden leds in under Guds vilja med ett nytt sinnelag att vilja Gud och vad Han vill.
Människan erbjuds att mista sitt liv under slaveriet till syndens natur och vara innesluten i Jesu död från synden, få vara korsfäst och död med Kristus gentemot synden och att jaget, personligheten inte mer behöver leva gentemot syndens natur (även om det i den här tiden alltid ändå kommer att innebära att hon samtidigt är tillräknad Kristi rättfärdighet och samtidigt syndare),
utan är fri att agera som död gentemot synden och i en försmak av och innesluten i Jesu uppståndelse, agera som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord i en personlig umgängelse med Honom, som i sin tur Gud vill ska leda till upprättad potential här i tiden för relation med sig själv och sina medmänniskor.
Det sista sker inte med en automatik, utan där finns mycket av föreställningar om Gud, sig själv och sin omvärld, som varit förvridet och som Gud vill vrida rätt, för att människan ska bli i stånd att bäst ”förvalta det pund” hon förlänats, oavsett om det här i tiden i denna trasiga värld kan innebära olika handikapp till kropp och själ som utgångsläge.
Det innebär inte ett förnekande av sin egen ursprungliga personlighet eller dess utplånande. Tvärtom vill det leda till förverkligande av denna personlighet fram emot att vara en sann människa i den här tiden, som hon var skapad och ämnad för, där hon ”ställer sig själv i rättfärdighetens tjänst till helgelse”.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 24 Rättfärdiggörelsedomen
Det blir aldrig färdigt i den här tiden och olika handikapp och trasighet ger olika utgångslägen i denna vandring tillsammans med Jesus. Men Hans strävan är inte att plåna ut människans egen personlighet, utan att förverkliga den. Detta förverkligande sker i fullt mått först i evighetens värld.
Människan erbjuds att inte längre behöva vara ett ”orättfärdighetsvapen i syndens tjänst”, utan att underställd Guds vilja ledas in i av Honom ”förut beredda gärningar”, för att på bästa sätt tjäna Gud och människor med de naturliga gåvor Gud redan innan födseln lagt ner i människans personlighet, men som varit ett bundet och nedbrutet kapital i syndens tjänst.
Därtill lägger så Gud ned, genom sin Ande, övernaturliga gåvor och tjänster för att lemmarna i Kristi kropp, församlingen, de som äger livet i Gud, ska tjäna och betjäna varandra och tillsammans bära ut Evangeliets budskap och inbjuda människor till den stundande festen på uppståndelsens dag.
Då när det Gudomliga liv, som genom Guds Ande integrerats i vårt väsen och vi blivit relationspartners, åtskilda men ändock förenade och då, ”så förvandlar vår förnedringskropp i den här tiden, så att den blir Hans härlighetskropp lik” och Jesu historia i sin ställföreträdande död och uppståndelse, blir vår historia i fullt mått och vi inte längre enbart erfar förskott på arvet, av frid och gemenskap med Gud och erfaringar av den tillkommande tidsålderns krafter, utan ärver allting tillsammans med Honom.
Då ska vi se Honom sådan Han är och tillfullo känna och förstå i en värld av fullkomlighet, rättfärdighet och där de personligheter vi skapades för att vara, nått fullt förverkligande och förhärligande.
Jag kan inte i nuläget se det på något annat sätt. Kan inte se att detta gör människan stor och Gud liten. Men det gör människan till just människa och inte demonisk eller Gudomlig. Det gör Gud till Gud och människa till människa och människa förenad med Gud genom ett Guds nådes ingripande till allt vad människan är, genom att Gud själv blev människa och där i sin person av Kristus (Gud och människa förenade) försonade Gud och människa med varandra och Kristus bar fram det offer som betalade skulden – Kristi kropp och blod.
En Kristi rättfärdighet kan då tillräknas, den helt i sig själv orättfärdiga människan. Allt, hela människan, är beroende av Kristi försoning och rättfärdighet i människans ställe, utanför människan i en domsakt av Gud – rättfärdig för Kristi skull och inte därför att det skulle finnas något hos den fallna människan som kan bestå inför Gud.
Men människan är hela tiden människa. En fallen människa, skild från Gud, men återförenad med Gud genom Kristus, vars fulla konsekvens blir full verklighet på uppståndelsens dag. Här i tiden rättfärdig inför Gud för Kristi skull och samtidigt syndare, men erbjuden ett liv i helgelse och försmak av den tillkommande tidsålderns krafter och att alltmer få vara just sann människa.
Hon erbjuds vara en sann människa förenad med Gud och genom kunskapen om Honom, delaktigheten av Hans natur med en ”livets Andes lag” i hjärta och sinne, vara en avbild av Honom som har skapat henne.
Människan erbjuds alltså som Andligt levande (förenad med Gud) och levande gentemot en personlig relation med sin skapare, som i evigheten inte längre bara innebär en avbild, utan full likhet med Honom, vad det nu egentligen innebär, ska bli en riktig överraskning att få uppleva.
Det är faktiskt värt ett Halleluja och all ära till Gud för en sådan räddning av hela människan. En räddning som hon är totalt oförmögen att åstadkomma själv eller där hon kan bidraga med något, men väl acceptera och inte säga från sig denna helt oförtjänta gåva av evigt liv i Kristus Jesus!
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 25 Rättfärdiggörelsedomen
Den som menar mig vara vilsen och att jag ”vacklat kring rättfärdiggörelsedomen från Gud”, bör då bevisa detta utifrån Skriften, och tillrättavisa mig för min egen skull och för deras skull, som tar del av vad jag skriver.
Jag är säkert vilsen på många sätt och ser en massa ”endels” kring många detaljer i den kristna tron. Men kring vem Jesus ÄR, betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset och att det här i tiden handlar om en tillräknad rättfärdighet och icke tillräknad synd inför Gud för Kristi skull för den troende människan, tycker jag mig ha varit så grundlig i efterforskningen efter sanningen utifrån Guds Ord, så är det falskt vad jag här förmedlar, så HJÄLP HJÄLP! Då är jag sannerligen i behov av hjälp!
Det gör mig bekymrad att tydligen många som menar sig ta avstånd ifrån trosförkunnelsen, aldrig egentligen förstått vad JDS – läran handlar om (att Jesus inte längre är Gud och Gud och människa förenade/försonade = inte längre är Gud) och ändå bara bejakar den på allehanda andra sätt, eller har annat av förförelse i bagaget som i de ”nyjudianska rörelserna” eller så hakat på förförelsen i Apologeten, LBK, Sola Scriptura – Calvins utkorelselära, etc. etc).
Det gör mig bekymrad, att många som menar sig ta avstånd ifrån trosförkunnelsen, aldrig insett det falska i dess ande, själ och kropps – lära och egentligen samtidigt bejakar den läran.
Det gör mig bekymrad, att tydligen både kristna ledare, många som menar sig vara kristna och flera som tydligen menar sig stå för sanning idag och ta avstånd från förförelse i tiden, ändå, samtidigt som de menar sig ta avstånd från trosförkunnelsen, tydligen bejakar dess förförande lära om att vi:
”Förklarats rättfärdiga av tro”, som ger oss frid med Gud och deltagande i Hans gemenskap, innebär detta, att ”förklaringen av människans rättfärdighet grundar sig på, att människan till sin egen natur blivit rättfärdig och syndfri”, i en förvandling av henne själv, som trosförkunnelsen hävdar?
Det gör mig bekymrad, att tydligen flera av de som menar sig stå för sanning och gå emot förförelse i tiden, samtidigt bejakar och är blinda inför falsk profetia och falsk lära i spåren efter Branham, Khulman, Schlink och Hill m.fl.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 26 Rättfärdiggörelsedomen
När det står i Rom. Om att “en har dött för alla, så har de alla dött” (I Kristi död I Guds ögon), så innebär ju inte det de facto att alla dött, utan att alla i Guds ögon, är inräknade i Kristi sin ställföreträdares död och uppståndelse och obrytbara förening med Gud.
{“Gud var i Kristus och försonade världen [– människorna –] med sig själv, han TILLRÄKNAR HENNE INTE HENNES SYNDER. Den som var utan synd gjorde han till synd/SYNDOFFER, för att vi I HONOM [Vår ställföreträdare] skulle bli RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD [= BLI RÄKNADE FÖR RÄTTFÄRDIGA – rätt och färdiga för att ingå I Guds rike] = “Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro – (förtröstan till den Jesus är och offret av Kristi persons kropp och blod på korset), så har vi frid med Gud”} 2 Kor. 5: 18 – 21; Rom. 5:1
Men även om således alla människor från Guds sida för Kristi skull är försonade/förenade med Honom, så tar inte Gud därmed per automatik alla in i sin gemenskap, utan visar å ena sidan att från Guds sida är allt klart. Men uppmanar så människan till att välja denna gåva fritt och för intet från Gud:
“Den som vill han komme och tage livets vatten för intet…”, “Låten er därför försonas med Gud…”, “åt alla dem som tog emot Honom (Jesus) gav han rättighet att bli Guds barn…”; “ja i Honom har ni sedan ni kommit till tro, såsom ett insegel (en garanti) undfått den utlovade Helige Ande…”
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 27 Rättfärdiggörelsedomen
Återger igen en del funderingar som gör mig brydd:
Hur tänker man och hur fungerar man och vilken verklighetsuppfattning om sig själv har man, om man på fullt allvar menar sig, efter “tro på Jesus”, redan i den här tiden, i praktisk utövning av tankar, känslor, sinnelag, självupptagenhet och praktiskt agerande, menar sig vara verkligt till sin natur syndfri, felfri och rättfärdig?
Vilken självkännedom hyser människor, som menar att detta synsätt på sig själv, är en verklighet i praktiken i deras fungerande och agerande och att det inte handlar om en från Gud tillräknad syndfrihet och tillräknad rättfärdighet från Gud för Kristi skull, av nåd, genom tro?
Man kan ju inte tro att det skulle vara sant att människor kan se på sig själva på detta falska och lögnaktiga sätt. Ser man så på sig själv, så är det ju uppenbart, att man inte är i behov av att se vem Jesus egentligen ÄR, eller I behov av att se vilken betydelse, som ligger i offret av Kristi persons kropp och blod på korset.
Man saknar ju då syndamedvetenhet och syndakännedom och ser därmed inte behovet av “evangelium”. Det glada budskapet om vem Jesus är och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.
I det läget kan man säkert vara öppen för att svälja lögnen om att människan räddas genom en förvandling av hennes egen natur (i sin egen ande, sin egentliga personlighet blivit skapad till likhet med Gud – enligt Ekman). Detta istället för att se Skriftens budskap om tillräknad syndfrihet och tillräknad rättfärdighet från Gud för Kristi skull, av nåd, genom tro på Jesus.
Det är inte att människan “får del av Gudomlig natur” – blir “född på nytt”, som räddar henne. Vad som räddar henne är vad som SKER I HENNES STÄLLFÖRETRÄDARE, som förenas/försonas med Gud och bär fram det RENA offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset. DET ÄR VAD SOM RÄDDAR MÄNNISKAN!!!
Den som då, genom Ord och Ande, kommer till hjälplös tro och förtröstan till detta för sin räddning, får som ett resultat av en sann rätt tro på Jesus: “i Honom har ni sedan ni kommit till tro, såsom ett insegel (en garanti) undfått den utlovade Helige Ande…”
DETTA ÄR INTE VAD SOM ÄR ORSAK TILL RÄDDNINGEN. Endast Kristus, vem han ÄR och har gjort, är orsaken till vår räddning och en rättfärdiggörelsedom från Gud, fälld utanför människan och över hennes ställföreträdare, är vad som därmed ger människan (utan ngn som helst förvandling av henne själv), tillräknad rättfärdighet från Gud för Kristi skull!!
”Förklarats rättfärdiga av tro”, som ger oss frid med Gud och deltagande i Hans gemenskap, innebär detta, att ”förklaringen av människans rättfärdighet grundar sig på, att människan TILL SIN EGEN NATUR, blivit rättfärdig och syndfri”, i en förvandling av HENNE SJÄLV, som trosförkunnelsen hävdar?
Eller innebär det, att inför Gud bli förklarad som rättfärdig, rätt och färdig för Guds gemenskap, och icke tillräknad sina synder, utan tillräknad Kristi rättfärdighet ( 2 Kor. 5: 17 – 21), därför att det grundar sig uteslutande på Guds nåd, förlåtelse, efterskänkt skuld och en domsakt utanför människan själv, där hon för Kristi, sin ställföreträdares skull, inför Gud, UTAN FÖRVANDLING I HENNES EGEN NATUR, DOCK av Gud döms som rättfärdig INFÖR HONOM, för sin ställföreträdares skull, vid en hjälplös förtröstan till att Kristus (Gud och människa försonade/förenade), som med sin syndfria rättfärdighet bar fram offret av Kristi persons KROPP OCH BLOD PÅ KORSET?
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 28 Rättfärdiggörelsedomen
Jag trodde att denna punkt kring att vi som troende lever på en tillräknad rättfärdighet från Gud och att Gud för Kristi skull inte tillräknar oss vår synd och att vi till uppståndelsens morgon inte är befriade från syndens natur, skulle vara självklar för sant troende kristna, både utifrån tidigare kristna ledare som Rosenius, Luther, Wilhelm Bergling, Frank Mangs etc. etc.
Men tydligen är det inte idag så, vare sig för kristna ledare, eller kristenheten, eller ens bland de som idag menar sig ta avstånd från förförelse och bejaka sanning idag på den andliga arenan, som att det skule vara självklart att ”rättfärdigheten från Gud av nåd, genom tro, för Kristi skull”, handlar om en ICKE TILLRÄKNAD SYND, utan handlar om EN TILLRÄKNAD RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD, för människan inför Honom (en av Gud förklarad som rättfärdig, rätt och färdig för gemenskap med Gud, på grund av hennes ställföreträdares syndfrihet och rättfärdighet).
Detta vid en hjälplös tro och förtröstan till vem Jesus ÄR (Gud själv kommen i kroppslig gestalt) och förtröstan till, i Andens ljus över Ordet, upptäckt av betydelsen av offret av Kristi persons (Gud och människa förenade/försonade) KROPP OCH BLOD PÅ KORSET.
Det gör mig verkligen konfunderad, att det tydligen finns många, som menar sig vara kristna, som “slirar” på svaret här och fortsätter att klamra sig fast vid en vilsen tro, under sken av att vara Bibeltrogna och att verkligen tro på Bibelordet, men som ändå faktiskt i praktiken läser Bibelordet så ensidigt, med en blandning av lögn och sanning, så att det i slutändan som produkt har en helt vilseledande lögn om att ”vi var syndare, men är nu verkligt rättfärdiga”.
Likaså, så har jag svårt att begripa, men måste konstatera, att det finns människor, som menar sig ta avstånd från JDS- läran, trosförkunnelsen och dess ande, själ och kropps lära eller säger sig ta avstånd från trosförkunnelsens “vi är gudar – läran (“skapade till likhet med Gud i vår egen ande, vår egentliga personlighet”). Och som säger sig ta avstånd från trosförkunnelsens “rättfärdighetslära”. Detta samtidigt som man bara andra vägar bejakar just dessa läror. Det gör mig konfunderad kring:
Vad är det egentligen som pågår!?
Det är för mig obegripligt, att man å ena sidan menar sig så riktigt, ta avstånd från lögn i tiden, samtidigt som man å andra sidan t.ex. bejakar och inte tar avstånd från, den dubbelhet, falska profetia och falska läror som trosförkunnelsens representanter uppenbarligen stod/står för, mitt i all sanning, som de även som förvillande andar alltid gör, förmedlade.
Vilka på den andliga arenan kan man då egentligen ha förtroende för?
HaFo:s Råd:
Pröva själv, utifrån Ordet, vad som presenteras. Be den Jesus, som på korset är fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt och som ger offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset, att Han ger Dig ljus over Ordet. Och bilda Dig så sen, en egen uppfattning kring vad som idag är sanning eller lögn på den andliga arenan.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 29 Rättfärdiggörelsedomen
Fick ytterligare 2 mail med anledning av dessa spörsmål. Mail 1:
När Paulus i Romarbrevet 4 ger exempel på rättfärdiggörelsen genom tron nämner han Abraham och David. Det sätt som Paulus skildrar dessa fäders rättfärdighet, fick mig att upptäcka den tillräknade rättfärdigheten, den som förklaras av Gud, och inte beror på min förträfflighet.
Att David gjorde sig skyldig till svår synd var inte svårt för mig att se, och ändå fick han vara med som exempel på en människa som Gud förklarar rättfärdig genom tro. I Romarbrevet 4 får de ogudaktiga räknas rättfärdiga genom tro.
Ogudaktig kan jag identifiera mig med i mig själv. Rättfärdig, syndfri eller gud kan jag inte se mig själv som annat än genom att hyckla. Jag vill inte utesluta att Gud också gör något med mitt hjärta, men det är inte grunden för min rättfärdiggörelse. Grunden ligger utanför mig själv, i vad Kristus gjort för mig, och därför förklarar Gud mig rättfärdig när jag tror på det verk Kristus har gjort för mig. Genom Luthers bibelutläggning har jag fått syn på detta, som egentligen är Paulus utläggning av Skriften.
Hafo kommentar:
Jag blir nästan rörd till tårar när jag läser detta. Kan det sägas klarare vad jag försöker säga och förmedla!? ”Rättfärdig, syndfri eller gud kan jag inte se mig själv som annat än genom att hyckla.” säger mailskribenten.
Absolut precis vill HaFo klämma i med! Jag hör många kristna som menar sig ibland kunna synda och det blir fel ibland.
MEN HALLÅ! I vilken verklighetsuppfattning befinner man sig då?? För mig blir det fel i sinnelag, tanke, känsla och agerande ”stup i kvarten”. Detta hur väl jag än menar och anstränger mig för, att fungera på rätt sätt, så blir det allt som oftast min egen egocentricitet, mina egna begär och mina egna behov som styr mitt liv.
Då blir det väldigt angeläget med nåd, försoning, förlåtelse och icke tillräknad synd, utan att man blir benådad med tillräknad rättfärdighet från Gud för Kristi skull! De orden börjar då betyda ngt, när man blir varse sin synd, Gudsfrånvändhet och sitt hyckleri.
Ngt som Paulus (som torde ha varit mer helgad än de flesta kristna) betonade, när han inte ville veta av ngt annat än Kristus som korsfäst, därför att han ansåg sig vara den störste av alla syndare och gladde sig över Kristi försoning som han upplevde som sin enda räddning och inte att han skulle i sig själv ha blivit förvandlad, så att han var ”godkänd av Gud”.
Den ende som är godkänd inför Gud, är Gud själv kommen i kroppslig gestalt som människans ställföreträdare, Kristus, som i sin person av fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt, förenar/försonar Gud och människa och som är den ende, som kan bära fram ett RENT offer av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset.
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 30 Rättfärdiggörelsedomen
Mailskribenten säger:
”Jag vill inte utesluta att Gud också gör något med mitt hjärta, men det är inte grunden för min rättfärdiggörelse. Grunden ligger utanför mig själv, i vad Kristus gjort för mig, och därför förklarar Gud mig rättfärdig när jag tror på det verk Kristus har gjort för mig.”
HaFo kommentar:
Kunde inte ha sagt det bättre själv! Visst händer det ngt med oss när vi genom en sann tro på Jesus ”blir födda på nytt” och ”blir delaktiga av gudomlig natur” och ”då ni nu har kommit till tro, så har ni som gåva undfått den utlovade Helige Ande”. Ngt som påverkar våra sinnen och hjärtan till att uppleva obehag av vad som gör Gud bedrövad (synd) och att uppleva frid över Guds vilja och lag.
Men absolut, ”det är inte grunden för min rättfärdiggörelse. Grunden ligger utanför mig själv, i vad Kristus gjort för mig, och därför förklarar Gud mig rättfärdig när jag tror på det verk Kristus har gjort för mig.”
Halleluja, Halleluja!! Kan inte uttrycka det klarare!!
Forts Inlägg Rättfärdiggörelsedomen
Inlägg 31 Rättfärdiggörelsedomen
Mail 2 som nådde mig:
Till exempel det som Paulus skriver i 1 Kor 15 tycker jag mycket kraftigt motsäger alla konstiga ideer om, att den av tro rättfärdiggjorda människan i sig själv, på något som helst sätt skulle vara skapad/omvandlad till jämlikhet med Gud i substans och väsen.
Jag kommer också att tänka på vad det står i Apg 14 när Paulus hade förmedlat helande till en lam man så att denne kunde gå så ville folket börja att offra till Barnabas och Paulus !
När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de på lykaoniska:
Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt! De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen i zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket.
Barnabas och Paulus blev så upprörda av detta påstående så att de rev sönder sina kläder
”Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in bland folket och ropade”:
Ni män, vad håller ni på med? Vi är människor av samma natur som ni. Vi förkunnar evangelium för er, för att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting till en levande Gud, som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer.
Slut citat
Ni män, vad håller ni på med? Vi är människor av samma natur som ni” Dessutom så är detta riktat till icketroende människor ! Undrar vad Ekman skulle säga i en liknande situation ?
De troende går faktiskt inte omkring här på jorden som små ”Gudar” , utan de går omkring som mer eller mindre rena ”lerkärl” som innehåller en skatt , en skatt som ju inte alls har sitt ursprung från den av tro rättfärdiggjorde, utan i den tillräknade rättfärdigheten från Gud
1 Kor 15
Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.» Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!
Se vidare Joh. 11 : Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.», Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.» Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?» Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.»
HaFo kommentar:
Hälsa inte den falske Messias, en annan Jesus, en istället för Kristus, antikrist välkommen, som en falsk världsfrälsare, utan hälsa “Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.» VÄLKOMMEN!!! Invänta vad mailskribenten vill peka på:
Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
”Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.» Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”
Lägg noga märke till mailskribentens återgivande av Bibelns text:
”Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?» Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.»
Jag säger igen med anledning av mailskribentens text:
Hälsa inte den falske Messias, en annan Jesus, en istället för Kristus, antikrist välkommen, som en falsk världsfrälsare, utan hälsa “Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.» VÄLKOMMEN!!! Invänta vad mailskribenten vill peka på: Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
”Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.» Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. MEN GUD VARE TACK SOM GER OSS SEGERN GENOM VÅR HERRE JESUS KRISTUS!!!
Du uthållige kämpe som hängt med ända fram hit, ta då gärna del av dessa länkars innehåll som jag delvis återgett:
http://tre-skrivare.se/hf/HBok.htm#Kap4
http://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm
HaFo