Inlägg 1 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Jag kände mig väldigt ensam kring bemötandet av villfarelsen i universalismen och suckade till Jesus om det inte fanns fler på Jesus troende, som reagerat mot förförelsen i universalismen. Och då pang direkt på, så hittade jag flera röster från nätet som reagerar emot och avslöjar förförelsen i universalismen.
Jag återkommer senare med utdrag från en del röster på nätet. Men ska nu först titta lite mer på en del Bibeltexter som universalister bygger sin lära på.
”Liksom i Adam ALLA dör, så skall också ALLA i Kristus göras levande”. Här menar då universalisterna, att bara de som har den frälsande tron, att alla ska bli räddade, ”är i Kristus” och att de som Gud har förutbestämt till att få ”regera med Kristus för tusen år” kommer att äga denna tro på att alla ska bli räddade.
Medan Skriften inte talar om detta som den frälsande tron, utan att ”Han Jesus kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn” (Joh 1:11–12). Och läs Rom. 10: 6 – 14 som helt gör om intet universalismens lära!
Universalisterna talar så riktigt om den ”första uppståndelsen” och ”förstlingssköreden” som ska regera med Kristus under tusen år” och att så då måste det komma fler ”skördar”. Visst det kommer att bli många som kommer till tro på Jesus, under den tid som det Judiska folket kommer in i sin kallelse under ”tusenårsriket” och ”satan är bunden för tusen år” och Gud ”utgjutit av sin Ande över allt kött”.
Och visst: Härliga visshet så står det att de som är med i ”den första uppståndelsen” och utgör förstlingsskörden” att över dem har ”den andra döden ingen makt”. Den andra döden är en evig ändlös utan slut, åtskillnad från Gud! I samband med dessa texter så finns inget om senare möjligheter i några ytterligare tidsåldrar.
Var står det att det ska bli ”skördar”, efter att Gud så hållit sina sista domar och vi går in i den eviga världen? Var står det att då kan det ändå ske nya skördar, som kommer till tro på Jesus i den ena ”tidsåldern efter den andra”, tills alla inser att ”alla till slut ska bli räddade” och så kommer till denna ”frälsande tro”, enligt universalismen. Detta är ju inget annat än en grym villfarelse som universalismen här fantiserar om!
Forts Inlägg kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Inlägg 2 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Jag vill mena att räddningen till en ändlös evighet i gemenskap med Gud, är ett erbjudande om nåd och förlåtelse för Kristi min ställföreträdares skull: ”av nåd (efterskänkt skuld) är ni räddade. Och det inte av er själva. En Guds gåva är det” (Efesierbrevet).
Medan universalisten säger:
”Du pratar som att frälsningen är ett erbjudande? Det är förutbestämt vem som kommer att komma till tro (tro på att alla ska bli räddade – HaFo anmärkning), och det är inte många som kommer att göra det i denna tid. ” ALLTSÅ BEROR DET INTE PÅ MÄNNISKANS VILJA ELLER STRÄVAN UTAN PÅ GUDS BARMHÄRTIGHET” Rom 9
HaFo kommentar:
Rom kap 9 stämmer väl överens med citatet från Efesierbrevet ”av nåd (efterskänkt skuld) är ni räddade. Och det inte av er själva. En Guds gåva är det” Alltså ett nådeserbjudande.
Universalisten rör så till det riktigt ordentligt:
”Jesus som ÄR EN FRÄLSARE FÖR ALLA MÄNNISKOR! Först för dem som tror!” 1 tim 4:10 Och han är densamme även efter döden. Ser du vad det står? ”Först för dem som tror” alltså inte uteslutande dem som tror!
HaFo kommentar:
Gud är Frälsaren för alla, eftersom han vill att alla ska bli frälsta (2:3f), men det är en subjektiv verklighet för de troende, eftersom hans vilja för dem har nått sitt mål. Men så rör universalisten till det, med att detta inte uteslutande gäller dem som tror och vill väl kanske därmed få sin lära att gå ihop med, att den som inte är troende i den här tiden kommer att i senare tidsåldrar ”komma till enligt universalismen, den frälsande tron” att alla ska bli räddade!?
Men detta är inte vad Skriften i en helhet lär:
”Den som tror på Sonen (inget om att tro att alla ska bli räddade), han har evigt liv, men den som inte hörsammar Sonen, han ska inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom” (Joh. 3:36)
En universalist, läser naturligtvis in här att tro på Sonen, innebär en tro på att alla ska bli räddade och att evigt liv skulle handla om ett tidsbegränsat liv som medregent med Kristus under tusenårsriket och ”att inte få se livet” innebär att man då under senare tidsåldrar undkommer Guds vrede över att man inte tror att alla ska bli räddade.
Men hallå hur stod det? Jo, ”Guds vrede förblir över honom” Något som förblir är ju något som är pågående utan avslut!! Alltså den som inte tror på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset, har inte antagit Guds nådeserbjudande, utan själv valt att ställa sig utanför Guds nådeserbjudande och som därmed förblir, pågående utan avslut, under ”Guds vrede.
Forts Inlägg kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Inlägg 3 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Vill anknyta lite till Guds nådeserbjudande om förlåtelse, rättfärdiggörelse och därmed tillräknad rättfärdighet för Kristi skull och hur man kan missa att acceptera och missa att ta emot detta nådeserbjudande från Gud:
Människan får i rättfärdiggörelsen, ingen egen rättfärdighet, i sig själv. Den egna rättfärdigheten är fortfarande som en fläckad klädnad. Men hon kan, på grund av Jesu förtjänst för henne, på grund av efterskänkt skuld, av nåd, utan egen förtjänst och förmåga, få tillräkna sig Jesu rättfärdighet. Gud tar på sig nådens glasögon och säger: Rättfärdig för Kristi skull.
Den tillräknade rättfärdigheten från Gud grundar sig uteslutande på Guds barmhärtighet, nåd och Kristi förtjänst.
Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.
Tron producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor mottages subjektivt, i den enskildes liv, genom tron. Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse.
Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva.
Gud själv skapar hos oss den mottagande tron, genom förkunnandet av evangelium – genom den framräckta gåvan. Den som inte hört ett ord om tron men som ändå tar emot evangelium, han har den rätta tron.
Tiggarens hand gör inte gåvan utan tar emot den. Tiggaren, som tar emot allmosan, har inte bidragit något till sitt livsuppehälle. Tron rättfärdiggör endast genom sitt föremål, d. v. s. genom det som föreligger som en gåva före tron och som tron griper om.
Rättfärdiggörelsedomen och benådningen är ett faktum före tron och orsaken till tron, inte tvärtom. Först måste ju brottslingen benådas, innan han kan ta emot benådningen. Evangelium överräcker denna benådning och den som tar emot den blir verkligen benådad, får verkligen gagn av den skänkta benådningen. Ingen är i personlig besittning av en gåva, bara därför att det finns en givare och en gåva.
Tron tar givaren på orden och tar emot gåvan, som finns där före mottagandet. Tron är alltså inte orsak till gåvan utan endast det mottagande organet, som skapas av nåden allena.
Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet ta emot hans gåva : syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen och evigt liv. Tron griper tag kring detta erbjudande.
Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte världen deras synder (2 Kor. 5 : 1). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor (Rom. 5 : 18).
Men de som inte tror evangelium – inte genom tron griper tag om denna fria gåva – går dock evigt förlorade, utan som helst nya möjligheter. De har förkastat Kristus, förkastat benådningen. avvisat försoningen, rättfärdiggörelsen, syndernas förlåtelse. De väljer själva att ställa sig utanför benådningen.
Människan är efter Jesu försoning, fri att sätta sin förtröstan till Honom. Få sig Hans rättfärdighet tillräknad och komma in i ett rätt förhållande till Gud. Därför vädjar Gud. ”Låt försona er. Den som vill, han komme och tage Livets vatten för intet.” Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Han vädjar på otaliga ställen till människan, att hon ska ställa, sin vilja under Guds vilja och sätta sin förtröstan till Jesus. ”Idag om ni får höra Hans röst så förhärda inte era hjärtan”, säger Han. Han säger det för människans bästa.
Forts Inlägg kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Inlägg 4 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Återger några röster från nätet som bemöter universalismen:
”Och när allt har blivit lagt under honom Jesus, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla” (1 Kor 15:28).
Det finns två helt olika sätt att förstå detta med ”allt i alla” och endast en av dem kan ge rättvisa åt bibeltextens sammanhang; alternativt är Paulus den värsta av alla självmotsägare, och om så är fallet så är han inte driven av Guds Ande och vi bör då riva ut alla hans brev ur Bibeln.
I samma brev, i kap 6:9–10, säger han: ”Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike.”
Antingen så kasserar vi Paulus eller så anstränger vi oss och tänker till om det inte kan vara som så att Paulus talar specifikt om ”alla” pånyttfödda människor som dött i Herren; alla de skall vid Herrens återkomst stå upp med sin frälsare och ”Gud skall bli allt i alla”.
Detta med ”Gud som verkar i allt och i alla” är oerhört paulinskt och vid de tillfällen som han gör bruk av uttrycket så skriver han uteslutande till pånyttfödda människor, se till exempel Ef 1:22–23, 4:3–6, 1 Kor 12:6.
När ökenprofeten och Jesus och apostlarna hela tiden uppmanar folket till omvändelse och tro, så kan det omöjligen betyda något annat än att människans vilja är central i mottagandet.
När Jesus och apostlarna gång efter annan varnar människorna å det allra skarpaste för att fördöma andra människor så betyder det absolut ingenting ifall universalismen är sann; vem som helst kan då strunta i det och mycket, mycket annat. Och när Jesus talar och varnar för den eviga elden och förtappelsen så svamlar han i så fall betänkligt.
Forts Inlägg kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Inlägg 5 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Fortsätter återge röster fån nätet som bemöter villfarelsen i universalismen
(Heb 3:7-12)
Därför säger den helige Ande: ” I dag, om ni hör hans röst,” ”så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen.” ”Där frestade de mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar under fyrtio år.” ”Därför blev jag vred på detta släkte och sade: Alltid far de vilse i sina hjärtan. De vill inte veta av mina vägar.” ”Då svor jag i min vrede: De skall ”ALDRIG” komma in i min vila. ” Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud.
(Matt 7:21-23)
Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!
Jesus säger inte till dessa människor att inte känna oro och att de så småningom kommer att komma rätt, utan här säger Han rakt på sak. ”GÅ BORT IFRÅN MIG NI LAGLÖSA”!
(Matt 25:41-46)
Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”
Hur kan vi då verkligen förstå att det här med evigt förlorad och evigt straff verkligen är fullkomligt sant och inte endast något tillfälligt som de onda andarna genom universalisters lögn försöker överbevisa om?
Jo, tänk noggrant!
(Luk 17:1-2)
Jesus sade till sina lärjungar. ”Förförelser måste komma, men ve den genom vilken de kommer! Det vore bättre för honom att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havet än att han vilseleder en av dessa små”.
Hur kan Jesus säga att det vore bättre att någon gick under, eller som det Jesus sa om Judas förrädaren, att det vore bättre att han ”ALDRIG NÅGONSIN” hade blivit född om nu alla ändå en vacker dag skall få komma hem till Gud?
Bibelns budskap är tydligt!
(Joh 3:16)
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
Man kan hur klart som helst gå förlorad enligt Jesus! Universalisterna säger tvärtom, ingen kommer att gå förlorad!
Jesus säger;
(Mar 3:28-29)
Amen säger jag er: Allt skall förlåtas människorna, deras synder och hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd.”
När Jesus säger aldrig så betyder det exakt vad det betyder, ingenting annat, vad än universalister försöker förvränga till! ALDRIG BETYDER ALDRIG!
På punkt efter punkt försöker dessa universalister nedmontera Guds varningar om konsekvensen för olydnad, en evig död och för alltid skild från Gud. Sluta evangelisera om helvetet och att människor kan gå evigt förlorade lyder deras budskap, ja, vem är det som säger så? Givetvis är det helt klart ingen annan än den gamle ormen från urtiden som talar så!
Universalismen är endast en ”rent” djävulsk lära för att försöka vilseleda så många människor som möjligt från Guds väg, Jesus Kristus! Dessa onda andar säger med upprepande undertoner att ingen behöver ha bråttom med att omvända sig, ”alla” kommer fram till sist, ta det lugnt, ingen går förlorad!
” Då sade ormen till kvinnan: ”Ni skall visst inte dö!
Ulvar i fårakläder är vad de är, med ett sken av gudsfruktan, som inte alls blygs det minsta för att bit för bit plocka bort bibelns tydliga budskap om en evig eldsjö utan slut.
(Ps 145:20) Herren bevarar alla dem som älskar honom, men alla ogudaktiga förgör han.
Gå inte på deras lögner! Universalismen är helt av djävulen och är absolut en av de villoläror Jesus varnar för, som t.o.m. försöker att vilseleda sådana som fått sig en tro men är svaga i sin tro!
Forts Inlägg kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Inlägg 6 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Fortsätter återge röster fån nätet som bemöter villfarelsen i universalismen
Jag skrev för ett par månader sedan ett kort inlägg om fri vilja och universalism, där jag hävdade att det inte på något sätt är säkert att Gud kan få alla människor att vilja ha med honom att göra, samt att det för Gud inte är önskvärt att tvinga någon människa att spendera evigheten med honom. Detta anser jag fortfarande är ett stort (filosofiskt) problem för universalismen. Det verkar inte finnas någon som helst rimlig orsak att tro att varenda människa förr eller senare skulle vilja ha med Gud att göra (och därmed omvända sig från sitt uppror).
Fri vilja och universalism (alla människor blir räddade till slut) är svåra att förena. Här följer det något oslipade argumentet: (1) Varelser med fri vilja kan välja att förkasta Gud; det ligger i frihetens natur att det är möjligt för dem att inte vilja ha med Gud att göra. Människor har fri vilja. Det är inte *önskvärt för Gud att tvinga någon människa, som inte vill ha med honom att göra, att spendera evigheten tillsammans med honom.
Inte heller verkar det finnas någon – varken filosofisk eller teologisk – orsak att tro att Gud på något sätt skulle vara ålagd att inte tidsbegränsa erbjudandet om förlåtelse. Bibeln ger intrycket av att erbjudandet är just tidsbegränsat – och ingen av Guds egenskaper kräver att det skulle vara något annat än tidsbegränsat. Men även om erbjudandet inte skulle vara tidsbegränsat så är den fria viljan en ”defeater” för universalismens påstående att alla till slut ändå hamnar i det vi kallar himlen.
Fri vilja och universalism (alla människor blir räddade till slut) är svåra att förena. Här följer det något oslipade argumentet:
Varelser med fri vilja kan välja att förkasta Gud; det ligger i frihetens natur att det är möjligt för dem att inte vilja ha med Gud att göra.
Det är inte *önskvärt för Gud att *tvinga någon människa, som inte vill ha med honom att göra, att spendera evigheten tillsammans med honom.
Universalism, om den är sann, innebär att alla människor till slut vill ha med Gud att göra.
Här skymtar jag ett problem. Vad har vi för orsak att tro att alla människor till slut vill ha med Gud att göra? Givet mänsklig frihet (fri vilja) så är det långt ifrån självklart att det skulle vara så, men om universalismen är sann, då måste det vara så.
Men vad har vi egentligen för orsak att tro att det skulle vara så, att Gud på något sätt kan få alla människor att frivilligt söka sig till honom? Givet mänsklig frihet ligger ju det valet hos människan.
Forts Inlägg kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Inlägg 7 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Fortsätter återge röster fån nätet som bemöter villfarelsen i universalismen
Det är inte så att någon döms till ett evigt straff endast på basis av frånvaro av tro på Kristus. Den människa som blir dömd blir det på grund av sin synd och ondska; för att hon förtjänar det.
Enligt kristen tro blir den människa som blir räddad inte räddad för att hon förtjänar det, utan av nåd. Frälsningen är något oförtjänt. Alla människor har syndat och förtjänar därför att krossas under Guds heliga och rättfärdiga vrede.
Alla människor förtjänar alltså Guds vrede.
Så vad händer då om Gud väljer att skänka nåd endast till vissa människor? Innebär det att de som som Gud inte skänker nåd helt plötsligt upphör att förtjäna Guds vrede? Naturligtvis inte: Guds straffande av dem som inte benådas är precis lika välförtjänt och rättfärdigt som om Gud inte benådade en enda människa.
Rättfärdigheten i Guds straffande ligger inte i huruvida han benådar någon, utan i att den som straffas förtjänar det. Och det ”förtjänandet” förblir vad det är, oberoende av om Gud visar vissa människor nåd eller inte. Detta är en implikation av att frälsningen är av nåd, oförtjänt.
Samma sekund som man antyder att Gud på något sätt bör eller ”måste” rädda någon så kastar man ut konceptet oförtjänt nåd genom fönstret; det konceptet förutsätter att Gud med rätta hade kunnat förkasta oss alla.
Nu är det ju emellertid så att Bibeln beskriver Gud som att han älskade ”världen” så att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).
Paulus skriver: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8-9).
Varje människa som tror på Kristus blir alltså räddad undan domen, av nåd, utan att på något sätt ha förtjänat det.
Bibeln beskriver också hur Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Därför drar jag slutsatsen att frälsningen är principiellt tillgänglig för alla, även om Gud – om han ville, per implikation av nåd-konceptet – hade kunnat erbjuda frälsningen endast till några. Jämför med vad Paulus skriver i Rom 9 (läs gärna hela kapitlet):
[Gud] säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. […] Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? (vers 15, 18-20).
Ingen kan anklaga Gud för att vara orättfärdig och orättvis, på basis av att ett visst antal människor aldrig hör eller har hört talas om Jesus. Varför? Därför att frälsningen är något oförtjänt!
Nu tror jag, som sagt, att frälsningen är principiellt tillgänglig för alla. Detta tror jag dock på basis av bland annat 1 Tim 2:4 – inte för att Gud skulle vara orättvis och orättfärdig annars.
Angående frågan om huruvida frälsningen är praktiskt tillgänglig för alla så tänker jag så här: Det är åtminstone möjligt att Gud har skapat världen sådan att alla – eller åtminstone så många som möjligt – av de människor som skulle ta emot frälsningen om tillfälle gavs, också vid någon tidpunkt under livet får ett sådant tillfälle.
Detta, i kombination med att frälsningen är frivillig, räcker för att visa att Guds vilja att ”alla ska blir frälsta” inte är oförenlig med att vissa aldrig hör talas om Jesus. (Man ska inte heller ignorera möjligheten för Gud att uppenbara sig för någon på ett mer direkt sätt, utan att denne möter en kristen.)
Gud har dock ingen som helst skyldighet att se till att någon hör talas om eller på annat sätt möter Jesus och evangeliet – att han gör det beror helt och hållet på hans nåd.
Forts Inlägg kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Inlägg 8 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Fortsätter återge röster fån nätet som bemöter villfarelsen i universalismen
Tillbaka till det inledande citatet. Att människor blir dömda på grund av att ”de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt” är rätt och slätt fel, eftersom domen gäller synden och ondskan. Men det är också fel av en annan orsak, nämligen att det antyder att förklarandet av evangeliet ”på ett bra sätt” för en människa är ett nödvändigt och tillräckligt villkor för den människans frälsning.
Detta är i sin tur fel av minst två skäl: För det första så är frälsningen frivillig. För det andra så implicerar det att Jesus inte lyckades förklara evangeliet ”på ett bra sätt” eftersom inte alla som lyssnade på honom ville följa honom (se t.ex. Joh 6).
Till sist, kärleken då? Paulus skriver att ”[…] Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).
Det fantastiska i Guds kärlek till oss är alltså också det symmetriskt till hur illa det egentligen är ställt med oss. Att vi förtjänar att krossas under Guds heliga vrede, och att Gud trots detta, av kärlek, väljer att ta vårt rättmätiga straff på sig själv, för att vi oförtjänt ska kunna förklaras rättfärdiga – det säger allt om hur mycket Gud älskar!
Forts Inlägg kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Inlägg 9 kring mera svar på tal kring villfarelsen universalismen och läran om allas frälsning.
Vill så här långt nu avsluta med några funderingar. Kanske återkommer jag till förförelsen i universalismen om att alla ska bli räddade inklusive satan, antikrist och den falske profeten. Jag känner mig inte helt nöjd med besvarandet hitintills av de Bibeltexter, som universalisterna använder sig av för att stärka sin förförförelse.
Om någon vill ge sig på, att utifrån Skriften bemöta falsariet i Universalismen, så skulle jag riktigt välkomna det. Det kommer att behövas, för detta är tydligen en villolära, som är på stark fram – marsch! Vakna inte försent vänner till att bemöta detta falsarium. Som i alla dessa villfarande sammanhang så är ”det en villfarelsens andemakt som är lös”. Så hjälp då till att ”Mota Olle i grind”!!
Mina slutord så här långt lyder:
Om nu den frälsande tron enligt universalismen är tron på att alla ska bli räddade. Då är ju den synd som skiljer människan från Gud, att hon inte tror på att alla ska bli räddade. För den synden behöver ju inte Jesus dö i en konsekvens av universalismens lära, eftersom där, så har Gud ändå förutbestämt vilka som ska ha en rätt tro om att alla ska bli räddade och därmed få ”regera med Kristus för tusen år”.
Inte behöver ju Jesus heller dö, för den som inte tror att alla ska bli räddade. Detta eftersom Gud enligt universalismen har förutbestämt, att alla som inte tror på att alla ska bli räddade, ska genom tidsåldrar pinas och straffas , tills de inte har något annat val än att inse att alla ska bli räddade.
Vilken grym och kärlekslös Gud framträder inte paradoxalt i Universalismens ”evangelium om allas frälsning”!!
HaFo