På annan plats ventileras ande själ och kropp
Jag ska försöka bidra till meningsutbytet kring ande själ och kropp, med hur jag ser på ande själ och kropp efter att ha bemött dess vilsna variant i trosförkunnelsen.
Det är svårt att skriva om detta kort. Hoppas därför att ni vill läsa även de länkar som jag hänvisar till och både verkligen läser igenom och bemöter varje inlägg för sig.
Inlägg 1
Människans egen livsande som gör henne till en levande varelse med tankar, kännslor, sinnen och en rörelseapparat – kropp, har inget med Guds Ande att göra. Guds person är Guds person och människan är människans person.
Den troende är Guds Person och människans person som lever tillsammans i en gemenskap. Gud och människa förenade i en gemenskap.
När det står att ”Guds Ande vittnar med vår ande att vi är Guds barn” så handlar det inte om att Gud skulle tala till en ”fixpunkt” i människan utan att allt vad Gud är vittnar tillsammans med allt vad människan är om att hon är Guds barn.
Människans egen livsande är inte hennes identitet och personlighet. Allt vad människan är, är hennes identitet och personlighet.
http://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm#id
Forts
Inlägg 2
Vad är då pånyttfödelsen och att bli en ny skapelse?
Vad är det nya i den nya skapelsen? Vad eller vem är det som är den nya skapelsen? Är det en viss komponent av människan som är en ny skapelse? Är det en viss del av människan som blivit ny? Är det nya eller den nya människan, något som aldrig har funnits förut? Är det människan i sig själv som blir ny?
”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit” (2 Kor. 5:17)
Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen ande nämns överhuvudtaget inte.
Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst ”element” i människans konstitution? Vad är det nya som kommer in?
Det är inte ett visst ”element” i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp,
som i liering med en ny natur, Guds Ande, SOM TILLSAMMANS är den nya skapelsen. Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur och lever i gemenskap med Gud.
Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud ).
Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit. Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv.
I den felaktiga fixeringen vid människans konstitution. Med bilden av de tre ringarna och Guds boplats i människans egen ande, uppstår misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker.
Alltså att här skulle ske en naturförändring av människans konstitution och egna natur i sig själv. (Enstaka Bibelord kan styrka tanken på ett andebyte i människan, men helheten av den bild Bibeln ger, är att det handlar om ett tronskifte i människan).
Forts
Inlägg 3
Helheten av Bibelns framställning ger bilden av ett tronskifte i människan, där den naturliga människan med sin egen natur, i sig själv, fortfarande här i tiden, är intakt, men får en ny Herre.
Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är inte här i tiden ett andebyte, utan ett tronskifte i människan! Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är: MÄNNISKAN. Där i helheten av människan bor Gud och inte knutet till ett visst ”element” av hennes konstitution.
Det är inte människan i sig själv, eller någon speciell del eller ”element” av hennes konstitution, som i den här tiden blivit nyskapad. Det är lieringen med Honom som är den nya skapelsen.
Bibeln talar aldrig om att den egna människoanden blir född på nytt. Den säger om någon (hela den naturliga människans natur) är i Kristus så är hon en ny skapelse. Bibeln talar om att Gud bor i människan (i helheten av vad människan är och inte en fixering vid människans egen ande).
Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen. Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet utan förpassas till själen och kroppen
”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse”
Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus(en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!
Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever TILLSAMMANS med Kristus, som också har en egen identitet och natur.
Kristus bor i MÄNNISKAN. De LEVER TILLSAMMANS, men ändå åtskilda till natur och identitet. TILLSAMMANS ÄR DE DEN NYA SKAPELSEN. Den nya människan.
Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
Forts
Inlägg 4
Det finns ett par andra Bibelord vars innehåll förvanskas i trosförkunnelsen på grund av deras vilsna ande själ och kropps – lära
”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill” Gal. 5:17.
En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de ”tre ringarnas tolkningsmodell” av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.
Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Där man ser det som att det är människans egen ande (där Gud bor), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter.
Lösningen heter då i denna vilsna lära att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande menar man. Lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp påstås det. Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas.
De har då missat att se, att i den här texten finns tre parter!
”de två ligga ju strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill.”
Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?
I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten, Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp.
Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.
I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – SYNDANATUREN. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.
Den forne herren, SYNDANATUREN, strider mot den nya Herren, Guds natur – Guds Ande. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten:
Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande! Istället för att bli bedragen att själv strida mot satan och syndanaturen.
Forts
Inlägg 5
”Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva”. (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)
Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från ”de tre ringarnas förklaringsmodell” över hur Gud bor i människans egen ande.
Ja, då är det lätt att här läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden = vandra i ande). Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter säger man. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.
Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger kommer de i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.
Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende (Rom. 8:8-9).
När den naturliga människan, lever i detta ”andliga väsende”. Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt ”andliga väsende” (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet lika med köttsligt väsende.
I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)
Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord.
Det handlar om att göra tronskifte. Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus FRI ATT VÄLJA SIN HERRE.
Forts
Inlägg 6
När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen.
Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.
Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt ”andliga väsende”. Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan.
Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men TILLSAMMANS i den nya skapelsen.
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.
Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, allt vad hon är.
Forts
Inlägg 7
I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.
Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan.
Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv. Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.
En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu.
Hon ska i denna villfarelse lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där – det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism. Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är.
Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet. Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och människans egen livsande, hennes eget liv (ordet ande betyder egentligen andedräkt), som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp.
Vi ska inte blanda ihop dessa och inse att det inte är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv. Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.
Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud. Vilken total förförelse!
Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var, från dödlighet till odödlighet. Med en evig natur som passar in i gemenskapen med Gud.
Forts
Inlägg 8
Vill till sist bemöta trosförkunnelsens lögn: ”vi var syndare men är nu verkligt rättfärdiga”.
Bibeln kullkastar på en gång denna lögn med en hälsning som är riktad till de troende:
”Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss”.
Detta visar på att syndanaturen, inte har tagits bort hos den troende utan som en ond makt och natur i sig, finns kvar integrerad i helheten av människan.
Den naturliga människan bedrar sig själv, om hon tror att hennes forne regent, syndanaturen, är borta och att hon inte längre kan ställa sig själv i syndens tjänst(åter fungera i den gamla människan).
Problemet är att hon själv (helheten av vad den naturliga människan är) åter kan ställa sig själv i syndens tjänst, till orättfärdighet. Men med denna tröst:
”Men om någon syndar”, ”så är Gudtrofast och rättfärdig”.
Någon är här den naturliga människan, som här åter ställt sig i syndens tjänst. Den naturliga människan väljer efter pånyttfödelsen stundligen sin regent.
Väljer hon syndanaturen, så lämnar inte Gud henne. ”Gud är trofast”. (Det är enbart om människan ånyo med berått mod, med full vetskap om konsekvensen, beslutar sig för en ständigt fortgående, återupptagen allians med sin forna regent , synden, som hon är inne på vägen bort från Gud).
”Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss alla våra synder och renar oss från all orättfärdighet”.
I syndabekännelsen, lämnar den naturliga människan åter sin regent syndanaturen och ställer sig själv igen under sin nye Herre, Anden, och lever i den nya människan igen.
Så kommer människan in i en helgelseprocess, där hon alltmer finner fröjden av att ”förbli i Honom”(leva i den nya människan) och alltmer skyr smärtan av att stå under sin forna regent synden.
Forts
Inlägg 9
Hon ”avkläder sig den gamla människan och ikläder sig den nya människan” (pågående process). Den naturliga människan är fri att agera som död gentemot sin forne regent, syndanaturen och fri att agera som levande gentemot sin nya Herre, Guds Ande, Ord och vilja. (Rom. 6 kap.)
I den gamla människan, lever den naturliga människan här i tiden när hon överrumplas eller segdraget på ett eller annat sätt, åter följer syndens natur och orättfärdigheten. Men kan inte leva där som kristen.
Guds Ande som i hennes väsen är i strid mot syndens natur, gör synden smärtsam och driver henne åter till förlåtelse, nåd, rening i Kristi blod och upplever ett välbehag i att förbli i den nya skapelsen, den nya människan.
Det är viktigt att se att striden mellan Anden och köttet, inte handlar om en strid mellan komponenter i människans egen konstitution. Inte heller handlar det om en strid mellan den naturliga människans egna natur och syndanaturen (den är redan förlorad sen förut).
Det handlar om en strid mellan den nya naturen, Guds Ande, som den nya Herren och syndens natur som den forna herren som åter vill regera.
Den nya människan – den nya skapelsen (den naturliga människan i liering med Guds Ande. När hon följer Ordet, Guds vilja och Livets Andes lag), kan inte synda.
Men den gamla människan (när den naturliga människan åter följer den kvarvarande syndiga naturen), syndar lika bra som tidigare. Men den nya alliansen med Guds Ande gör synden smärtsam. Den naturliga människan börjar fly sin forne herre och ta sin tillflykt till sin nye Herre.
Här kommer så Gud den naturliga människan till hjälp och erbjuder henne att vara så innesluten i Jesu död från synden (Rom. 6 kap.), så att hon får agera som ”död” gentemot syndanaturen.
Forts
Inlägg 10
Det är inte syndanaturen som tas bort eller är död. Men människan behöver inte längre följa den naturen. Guds Ande vill i henne bli en mur gentemot den kvarvarande syndanaturen.
Gud går ännu längre i sitt erbjudande och säger att den naturliga människan är fri att agera som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord och ledas av Livets Andes lag och rättfärdigheten.
Det är alltså inte syndanaturen som tas bort i den här tiden (Det fullbordas i uppståndelsen). Men människan kan få agera som död gentemot den i sin liering med Guds Ande. Då syndar inte människan.
Människan erbjuds att få, med allt vad hon är och fungerar, vara levande gentemot Guds Ande, Ord och vilja genom sin liering med Guds Ande.
Det är inte så, att om människan syndar så lever hon utifrån sin själ och kropp och inte inifrån sin egen ande. Så att hennes egen ande är Guds Ande som ligger i strid med köttet och att köttet skulle vara hennes själ och kropp.
Det handlar om, att den naturliga människan, intakt till sin konstitution, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, med hela sin enhet och helhet av mänsklig natur följer Guds Ande.
Där får hon vara som ”död” gentemot sin forna herre. Syndens natur och vara levande gentemot sin nya Herre Jesus Kristus. Syndanaturen är inte borta (Rom.7 kap). Så att inte den gamla människan kan vakna till liv (lieringen mellan naturliga människan och syndanaturen), på så sätt att den naturliga människan tillfälligt går i liering med syndanaturen.
Men hon kan inte synda. D.v.s. lieringen med synden blir något smärtsamt som åter driver henne in under nåden, förlåtelsen och lieringen med Guds Ande, så att hon alltmer förblir i den nya människan. I sin nya skapelse. (Avkläder sig den gamla och ikläder sig den nya människan lika med en helgelseprocess).
”Om vi vandra i ljuset som Han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, Hans Sons blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”
Detta är inte ett Bibelord som är riktat till ofrälsta människor, utan i högsta grad till troende. Den troende kommer här i tiden alltid att vara beroende av ett liv i ljuset med erkänd och bekänd synd.
Den som vill få ett helhetsperspektiv och är riktigt intresserad av ämnet ande själ och kropp kan ta del av allt vad som sägs på denna länk. Bemöt det gärna i sak!!:
http://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm