Självfördömelse – Självförakt

Självfördömelse är ett svårt problem som vi kanske alla mer eller mindre lider av. Man kan ha ett starkt självförtroende, men ändå ha ett självförakt. Det är två olika saker.

Självförtroende kan vi behöva få lite kväst så att vi inser att ”mig förutan kan ni inget göra”. Men självföraktet och självfördömelsen behöver vi få förlåtelse för som en synd. För Paulus säger : ”Så finns nu ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus”. Då behöver vi inte heller fördöma eller förakta oss själva.

Rom. 8: 31 – 39: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?”

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår.

Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Faktum gäller: ”Den som har Sonen har livet. Men den som inte har Sonen ska inte få se livet utan Guds vrede förblir över honom”.

Men som troende får vi ha ett helt nytt tänk i förhållande till Guds vrede: Man får tänka på hur Gud ser på oss i all vår skröplighet och självförakt: Räknad för rättfärdig av nåd för Kristi skull.

Vi får se på oss själva som Gud gör. Han ser på oss med nådens glasögon och ser på oss genom Kristus som vår ställföreträdare. Gud är i Kristus fri att älska oss. Alla tankar om straff är i Kristus betalda, utdelade och utplånade och vi får njuta resultatet av Hans försoning och seger: http://tre-skrivare.se/hf/H4Bok.htm#Kap6