Skriftens Jesus

I Trosförkunnelsens lärosystem, dör Jesus andligen – skiljs Från Fadern i väsenshänseende och det sker en separation mellan Gud och människa i Kristi person, så att Han inte längre är Kristus – inte längre är Gud och människa förenade – inte längre är all/Guds fullhet lekamligen längre – inte längre är ”Kristus kommen i köttet”, utan är en från Gud andligt död skild människa och behöver pånyttfödelse. ÄR DETTA SKRIFTENS JESUS?

Jesus var inkarnerad in i syndigt kötts gestalt och ställd under lagen och på allt sätt ställd under människans villkor. Därigenom frestad i allt. Men Han lämnade aldrig Guds vilja och lierade sig med syndanaturen. Han dog hela sitt jordiska liv, som sann Gudamänniska, bort från synden. Fördömde synden i köttet och stängde dess inflytande ute ur den Gudamänskliga naturen. Han leddes aldrig av synden till att synda. Han var ingen syndare utan uppfyllde lagen och Guds vilja i människans ställe.

Jesu kroppsliga död på korset, var den slutliga döden bort från synden. Han levde i lieringen med Fadern och i Guds vilja, ända igenom den kroppsliga döden på korset. Då när Jesu blod och lekamen offrades till försoning mellan Gud och människa. Gud bär själv fram offret. Är själv offret och är samtidigt den som tillfredsställs av offret. Det syndfria offerlammets blod och lekamen.

Därmed inte bara bar Jesus smärtan av Gudsfrånvändhet, när Fadern, på korset inte undandrog, den sanna, rättfärdiga Gudamänniskan Kristus Jesus, den uppsamlade, tillräknade mänsklighetens skuld, synder och dess straff. Utan också just genom sin samtidiga, rättfärdiga, syndfria enhet med Fadern, som Han genom sin lydnad levde i, dog inte Jesus den andliga döden där (skildes från Fadern i väsenshänseende, utan var hela tiden samtidigt sann Gud). Jesus dog inte den andliga döden på korset utan besegrade den. Därmed var människa och Gud försonade. Straffet utdelat och vägen till Gud öppen.

I DEN KROPPSLIGA uppståndelsen besegrar Han som Gudamänniska – med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus, den kroppsliga döden. Därmed hade Jesus besegrat den som hade döden i sitt våld, djävulen. Besegrat synden, döden och dess konsekvenser på alla plan. Den andliga döden genom att den aldrig sker i Hans syndfria rättfärdighet och Gudomlighet. Den kroppsliga döden genom att Jesus som andligt levande – Gud och människa förenade inte kan behållas av den kroppsliga döden utan Han så kroppsligen uppstår!

Jesus levde aldrig i liering med synden, så att Han skildes från Fadern(dog den andliga döden) och behövde pånyttfödelse, som Trosförkunnelsen lär. Han levde hela tiden, oavbrutet i den Andliga lieringen och föreningen med Fadern (väsensenheten i Gudomen mellan Fadern och Sonen). Oskiljaktigt förenad med Fadern. Densamme igår, idag och desslikes i all evighet. Oavbrutet Den Levande Gudens Son från evighet till evighet.

Jesus levde också som sann människa obrutet i den andliga föreningen med Gudomen i sin enda person Kristus -Guds fullhet lekamligen – Gud i köttet. Han var Kristus – sann Gud och sann människa.

Just genom sin rättfärdiga liering med Fadern, ända igenom den kroppsliga döden på korset, kan Jesus efter att offret är framburet och straffet utdelat, utropa att det är fullbordat, DÄR PÅ KORSET och överlämna sin mänskliga livsande i Faderns händer. Just genom att Han där inte dött andligen (Skilts från Gudomen) utan på korset besegrat den andliga döden. Just genom att Han hela tiden samtidigt, i sig själv, är Sann Gud och människa förenade i personen Jesus Kristus. Detta är undret.

Den som bejakar Trosförkunnelsen bejakar även JDS-läran (att där sker en separation mellan Fadern och Sonen och Gud och människa). Bejakar hela lärosystemet, som falskt börjar med att Adam var en Gud. Jämställd och lik Gud i väsen och funktion. Bejakar att människans ande är hennes hela, totala personlighet som står i motpolsställning till själ och kropp (Gnosticism). Bejakar att Jesus skildes från Fadern i väsenshänseende (inte längre är Sann Gud) på korset utan är lierad med syndanaturen och behöver pånyttfödelse, så att Han blir en annan Jesus, som aldrig har funnits förut. En annan Jesus som uppstår än den Jesus som hängde på korset.

Bejakar att väsensenheten mellan Fadern och Sonen upplöses. Bejakar att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus upplöses, så att Jesus inte hela tiden är Kristus (Gud kommen i köttet – Guds fullhet lekamligen – sann Gud och sann människa). Bejakar att Jesus inte är densamma igår, idag och desslikes i all evighet. Bejakar att människan i sin pånyttfödelse, är som en gud, helt väsenslik Jesus i sin uppståndelse, redan här i tiden.

Detta blir konsekvensen av att bejaka att Jesus dör andligen och kopplas ihop med läran att människan är en ande, har en själ och bor i en kropp. Där anden ses som egentliga personligheten som blir skapad till likhet med Gud i pånyttfödelsen

En del förespråkare kanske inte förstår, att detta är vad de lär och därmed utgör ett falskt lärosystem, som leder människan vilse. Men de som verkligen insett lärosystemet och bejakar det, är verkligen att beklaga. För då är de själva vilseförda och lever inte i umgängelse med och följer Skriftens Jesus.

”Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är Antikrists ande.” (I Joh. 4: 2-3)

För oss begränsade människor är det väldigt svårt att se in i just detta, när den himmelska världen passerar igenom den jordiska, på det sätt som sker där i Jesu jordiska kropp. Det är väl också därför som fienden skickligt lyckas lura människor på just den här punkten.

Det vi då har som vägledning från Ordet är just detta att Jesus är Kristus, Gud kommen i köttet och från evighet till evighet väsensförenad med Gud. Alltså vad som gäller och utesluter en faktisk åtskillnad i väsenshänseende mellan Fadern och Sonen på korset.

I Trosförkunnelsen sker en förskjutning bort från det offer som krävdes: Jesu blod och lekamen och till en överfokusering på Jesu mänskliga identifikation med människans syndiga natur så att Han i väsenshänseende skiljs från Fadern.

Naturligtvis bär Han smärtan som sann människa, som om Han vore skild från Fadern. Men samtidigt besegrar Han just där den andliga döden genom sin rättfärdiga syndfria liering med Fadern. Han är samtidigt själv Gud. Det är detta under som omintetgörs i Trosförkunnelsen.

Att sen, fullt ut förstå, vad som händer i inkarnationen in i mänsklig gestalt och när Han efter den kroppsliga uppståndelsen, går via sin jordiska kropp, till den härlighet Han hade, innan Han kom och varifrån Han kom, är knappast möjligt.

Men på något sätt är Han hela tiden densamme igenom dessa skeenden. Från evighet till evighet hela tiden väsensförenad med Gud.

Detta är undret. Kristus. Gud kommen i köttet. Sann Gud och sann människa. Hela tiden fullt ut Gud och i väsenshänseende hela tiden förenad med Fadern. Samtidigt som Han som sann Gudamänniska tar straffet. Han är själv Gud som bär fram offret: En rättfärdig, syndfri Gudamänniskas – Kristi Guds Sons blod och lekamen. Han är själv offret och Han är samtidigt Gud som tillfredsställs av offret.

Igenom inkarnationen, den kroppsliga döden på korset, uppståndelsen via sin jordiska kropp och ingången tillbaka in i härligheten är Han hela tiden väsensförenad med Fadern och Sann Gud, densamme GudaSonen.

Eljest hade Han inte, som sann syndfri, rättfärdig människa i total liering och enhet med Fadern, som Kristus – Gudamänniskan kunnat besegra den andliga döden på korset (människans skilsmässa från Gud) och i uppståndelsen besegra den kroppsliga döden.

Denna seger omintetgörs i Trosförkunnelsen och en falsk Jesus, som inte längre är Kristus(Gud kommen i köttet) och är en syndig människa som behöver pånyttfödelse, har i deras lära blivit till. Blir till från avgrunden till en falsk Jesus, spelad av en villoande, som ska locka människor just till avgrunden.

Helt färdiga med denna fråga blir vi nog aldrig förrän vi själva genomgår förvandlingen in i evighetens värld. Men det är väsentligt att se så pass utifrån Ordet, att någon andlig död är det inte frågan om på korset för Jesus, utan även där hela tiden är Han densamme GudaSonen, för evigt förenad med Fadern och just därigenom, som Gud-evig Ande, kan Han bära fram offret som krävdes, en Gudamänniskas (Kristi) syndfria blod och lekamen. Just genom sin rättfärdiga förening med Fadern dör Han inte den andliga döden (människans skilsmässa från Gud) utan besegrar den.

Från det att försoningen var fullbordad på korset är alla människor förlåtna och tillräknade Jesu rättfärdighet. Fria att utan motprestation gå in i gemenskapen med Gud. Han räcker fram gåvan till alla genom evangelium. Även den som inte tror och är upprorisk är förlåten sin otro och upproriskhet. Får komma som han är in i Guds gemenskap och Gud vill ge tro.

Men Gud behandlar alla med integritet och respekt. Han tvingar inte sin gemenskap på någon. Den som i förtröstan till Jesu försoningsverk, griper kring Guds utsträckta hand och fria gåva, äger redan den av Guds Ords evangelium framfödda, frälsande tron.

När relationen är upprättad och rättfärdiggörelsedomen och den fria gåvan av förlåtelse och evigt liv över alla människor blir personlig egendom och erfarenhet i en människas liv, så flyttar Jesus in med allt vad Han är i sin person. Han är i sin person vår förlåtelse, vår rättfärdighet, vår helgelse, vår frid och vårt eviga liv. Han lägger ner Livets Andes lag i vårt väsen som vill göra oss fria från syndens och dödens lag. Vi är på vandring mot vårt rätta hem. Inne i vår bestämmelse. Att bli Honom lika i evighetens värld.

Det yttersta beviset för min del att Jesus faktiskt var syndfri och den levande Gudens Son. Den utlovade messias. Kristus. Sann Gud och sann människa. Det är att jag mött den uppståndne och lever i en innerlig umgängelse med Honom.

Hade Han inte varit syndfri hade Han inte kunnat försona Dig och mig med Gud. Han hade inte på korset kunnat besegra den andliga döden (människans skilsmässa från Gud) Han dog inte andligen där. Han besegrade där den andliga döden.

Därför vet jag att Han var syndfri människa och sann Gud. Att Han är den utlovade Messias. Kristus. Sann Gud och sann människa. Rätt Jesus. Rätt Ande. Skriftens Jesus. Det är viktigt att vi möter rätt Jesus. Den Jesus som Skriften pekar på och vittnar om. Men lika viktigt som med rätt lära är det, att inte det sanna Livet, stelnar i en lära.

Det har funnits människor, som helt riktigt, insett att på flera håll, där läran utifrån Skriften, i grunden kan vara rätt, så har ändå Livet stelnat i betoningen på läran. Upptäckt att man rannsakar Skrifterna och menar sig att i Skriften, i sig själv, vinna evigt Liv. Istället för att låta Skriftens vittnesbörd om Honom som är uppståndelsen och Livet, i sin närvarande levande person, leda fram till ett möte och en umgängelse med rätt Jesus. Skriftens Jesus. Insett att det talas om rätt lära, men att de själva saknar livsförbindelse med Livet – Jesus, som läran handlar om och pekar på.

Var inte våra hjärtan brinnande, när Han utlade Skriften för oss, sa Emmausvandrarna som mötte den uppståndne Jesus. Det är rätt Jesus som med en rätt Ande öppnar Skriften och gör den till mer än bokstäver. Gör den till ett levande Ord.

Men de som upptäckt detta har i sin iver i att peka på att läran, i sig själv, om inte Ordet får bli kött, är död. Bara försökt peka på det viktiga med Livet och hamnat i ett annat dike, där det uttrycks, att det inte är så viktigt med läran. Därigenom öppnat för människor att möta en Jesus som inte Skriften vittnar om.

Rätt lära och rätt Liv behöver följas åt och betonas som lika viktiga, om vi ska möta rätt liv. Rätt Jesus. Den Jesus som Skriften vittnar om och vill leda oss fram till. Han som i sin person bär det eviga Livets Ande in i vårt väsen.

Jesus är det levande Ordet. Det är i mötet med Honom som Skriften pekar på och uppmanar oss att möta och hämta ut den försoning, nåd och förlåtelse Han bringat, som Skriften öppnas.

Den Jesus Trosförkunnarna presenterar, säger sig ha mött och som är verksam i deras sammanhang, är en annan Jesus. En falsk Messias. En annan ande. Ett annat Evangelium. En Jesus som är i uppror mot Guds vilja och därmed lierad med syndanaturen på korset, andligen död (skild från Fadern) och därmed inte sann Gud och sann människa – inte Kristus – enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus.

En annan Jesus än den som hänger på korset, som inte längre var Gudamänniskan Kristus, Gud kommen i köttet – Guds fullhet lekamligen, utan behövde pånyttfödelse. En annan Jesus som aldrig har funnits förut blir till i dödsriket. Ja, där blir en falsk Jesus till, från avgrunden. En falsk ande. Som är på väg att dupera och vilseleda en hel kristenhet och en hel värld. Under toleransens, kärlekens, enhetens och väckelsens förrädiskt vackra namn. Men som i det här sammanhanget är camouflerande ord och uttryck som leder människor fram mot det avfall som Bibeln tecknat kommer i ändens tid.

HaFo